EU är i sin värsta kris sedan 1950 då Kol- & stålunionen grundades, den som sedan, via flera mellansteg, har blivit den Europeiska unionen. Denna union som, i likhet med sina företrädare alltsedan 1950, har lyckats behålla fred mellan samtliga medlemsländer. De konflikter som förekommit i Europa sedan 1945 har antingen varit av karaktären inbördeskrig (Nordirland) eller uppgörelser mellan stater utanför EU (sovjetisk intervention i länder bakom järnridån), eller en kombination (Jugoslavien-krisen och händelserna i Ukraina).
Detta är EU:s stora förtjänst, den sedan urminnes tider av krig söndertrasade kontinenten har fått uppleva fred under 70 år, en hel generations livstid. Vi kan här göra jämförelsen med Amerikas Förenta Stater, där man haft fred inom landet sedan 1865 då inbördeskriget mellan Nord och Syd tog slut. Detta är faktiskt ett tungt argument för europeisk överstatlighet.
Visst, det finns skillnader. Europa har 50 självständiga stater, vilket komplicerar bilden och försvårar möjligheterna att bilda en stat. Å andra sidan har det mesta av Europa en gemensam kulturell bakgrund – arvet från de grekiska och romerska rikena sträcker sig även så långt norrut som till våra trakter. På 1800-talet var Ryssland, det än idag så hatade Ryssland, i högsta grad en spelare i de kulturella kontakterna mellan hoven i de stora europeiska huvudstäderna. Nej, det ryska folket, den gigantiska bondeklassen, hade säkert ingen större beröring med andra européer, men det hade förmodligen inte underklasserna i de andra länderna heller.
Nu är förutsättningarna för en hårdare sammanknuten europeisk stat inte särskilt stora, och kanske mindre än på länge idag när stämningarna i flera EU-länder istället går åt rakt motsatt håll. Nationalismen växer så det knakar, inte bara i de forna kommunistländerna i Östeuropa utan även i Väst. Som vi alla vet, växer nationalismen så att det knakar i hela unionens fogar och vi kan absolut inte vara säkra på varken att EU finns om fem år eller att vi har fred i Europa om fem år.
Bild: freeimages.com
Vilka är då orsakerna till EU-krisen?
Den tändande gnistan, för att tala i olycksbådande Första världskrigs-termer, är de väldiga flyktingströmmarna från Mellanöstern på grund av inbördeskriget i Syrien. De utsätter samtliga EU-länder för påfrestningar, så klart, och har resulterat i en sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-attityd i snart sagt alla unionens medlemsstater. Mest rabiata är de östeuropeiska länderna med Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien i fronten. Dessa länder, vilka samtliga sedan sitt inträde i unionen profiterat på medlemskapet, tycker nu inte det är lika roligt längre när de uppmanas bidra till flyktingmottagandet.
Det handlar alltså om ekonomi, även om de mest uttalade fascisterna försöker få det till att handla om folkslag eller, ännu värre, ras mot ras. (Som om vi inte alla tillhörde rasen homo sapiens.) Det är emellertid min fasta övertygelse att den ekonomiska påfrestning, i det korta perspektivet, som den stora mängden flyktingar utgör inte är mer än just den tändande gnistan. Huvudorsaken bakom dagens situation är istället den ekonomiska utvecklingen och politiken på lång sikt, inom EU. Och här har vi EU:s stora problem, unionens uttalade fokus på privatkapitalistisk marknadsekonomi och målet om ständigt ökad tillväxt och konsumtion. En av EU:s stöttepelare är de fyra rörligheterna: varor, tjänster, kapital och människor. Vi ser idag att den fjärde, människor, väger betydligt lättare än de tre andra.
Handel har förvisso ända sedan starten varit central för allt från Kol- & stålunionen, via EEC och alla mellanformer fram till EU. Och att först och främst tänka på sin egen och sin familjs ekonomiska säkerhet är naturligt för oss alla. Det är därför vi behöver politiska ledare som går före och höjer blicken över vardagens horisont, ser de vidare sammanhangen, har visionerna och sprider värderingar som empati och solidaritet bland folket.
Så var det på 60- och 70-talen, i Västeuropa. Då minskade skillnaderna mellan rik och fattig, och alla fick del av kontinentens ökade välstånd. I Östeuropa, vid samma tid, tvingades människorna leva under en diktatur som påstod att alla var lika, men i själva verket fanns där en överklass lika mycket som i Väst. Skillnaden var att den bestod av ledarskiktet och deras goda vänner istället för av adel och förslagna köpmän.
Mot den bakgrunden är det inte underligt att folken i de forna öststaterna lockades av privatkapitalismens ljuva löften om allt från flotta bilar till hamburgare och moderiktiga kläder. Det blev viktigare än solidariteten, som de troligen uppfattade som falsk utifrån den egna erfarenheten. De blev ett lätt byte för den nyliberala ideologi som spreds från USA och Storbritannien – radarparet Reagan och Thatcher – under 80-talet och som fått härja fritt över hela västvärlden sedan dess. Ja, inte bara västvärlden, för den delen. De två stora så kallat socialistiska staterna i världen, Sovjet och Kina, har gått samma väg – den ena via något som åtminstone för ett tag såg ut som en demokratisering, den andra genom att härskarna valt att införa marknadsekonomi samtidigt som det politiska förtrycket behållits.
Vad händer nu?
Läget i Europa idag är otäckt likt det som fanns på 30-talet. Nationalismen blomstrar i nästan varje europeiskt land och den uppvisar tydliga fascistiska drag: missnöjet riktas inte mot dem som finns i toppen av samhällspyramiden och som sitter på pengarna, utan neråt mot dem som har det allra sämst, flyktingarna från Asien och Afrika.
För tillfället ser det som om högernationalisterna fått med sig hela etablissemanget i sin strävan att hålla länderna ”rena” från flyktingar. EU förhandlar fram skumma avtal med diktaturen Turkiet. De har gemensamma intressen fast tvärtom. EU vill helst inte ta i Turkiet med tång men gör det ändå, kraftigt ulkande, eftersom alternativet är att bli översvämmat av syrier. Turkiet vill bli av med syrierna men accepterar att ta tillbaka dem om det kan öka chansen för att få vara med vid finbordet, i EU. I Tyskland straffas just Angela Merkel, som har stått upp för flyktingarna, i de pågående delstatsvalen där ett fascistiskt högerparti vinner mark. I Sverige har den så kallat rödgröna regeringen i allt väsentligt anammat Sverigedemokraternas ståndpunkter fast man inte vill erkänna det.
Den solidariska, demokratiska vänster som skulle kunna vara en motkraft är som bedövad. Syriza försökte i Grekland men kvävdes effektivt av EU-ledningen. I ett par andra sydeuropeiska länder finns det nya vänsterpartier med hedervärda agendor men än så länge har de inte lyckats sätta något avtryck. Den traditionella socialdemokratin har sedan länge lämnat progressiviteten bakom sig och rättat in sig i de borgerliga leden, såväl i Sverige som i Storbritannien.
Ovanstående utveckling kan bland annat tolkas som mer eller mindre desperata försök att hålla ihop EU, undvika att unionen helt enkelt faller sönder. Även om nya medlemsansökningar fortsätter att komma in, främst från sydöstra Europa, så är nervositeten inom unionen påtaglig inför det brittiska hotet om att lämna EU. Men frågan är hur viktigt det brittiska deltagande egentligen är. Och, för den delen, vad som skulle hända om EU faktiskt spricker. Blir det krig då?
Ett EU utan Storbritannien skulle försvagas främst militärt. Men det är faktiskt ganska ointressant, eftersom de flesta EU-medlemmar också är med i NATO, antingen helt formellt eller, som i Sveriges fall, i praktiken. Därför är det osannolikt att ett Storbritannien utanför EU skulle ställa sig utanför ett försvarssamarbete i händelse av anfall.
Det är dessutom så, bisarrt nog, att även om hela EU kollapsar så är det osannolikt att det skulle bli krig i Europa, just för att nästan alla nationer är med i NATO. Och eftersom frihandel och evig ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion fortfarande är på allas läppar – ingen makthavare bryr sig egentligen om klimathotet – så kommer de funktioner som EU i praktiken fyller idag, en garanti för fred och frihandel, att bestå även utan unionen. Rysskräcken är säkerligen tillräckligt djup för att inte NATO ska upplösas, och det nya stora frihandelsavtalet TTIP lär snart vara ett faktum.
I nästa del: Vad finns det för alternativ till överstatligheten?
cosmosaccordingtolongandy 