Politik – att vara för något, inte mot

Läget i landet är inte gott.

Om läget i landet hade varit gott, så hade inte ett missnöjesparti lockat till sig fler röstande än något annat av de politiska partierna. Det är oroande, för missnöjespartier är inte bra. Missnöjespartier är i första hand mot något, inte för något. Det är ingen bra grund för ett politiskt parti.

Nu skulle vi dock kunna hävda att läget i landet faktiskt är ganska gott ändå! De flesta människor vaknar upp på morgonen, äter sin frukost, tar sig till sina jobb där de gör sin insats med att producera varor eller tjänster, går därefter hem och umgås med sin familj, eller sina vänner, eller använder fritiden till något som intresserar dem. De får sin lön, de har bostad och mat på bordet och kläder på kroppen, och de ställer inte till med jävelskap för någon annan.

Ja, vi skulle till och med kunna hävda att läget i landet är bättre än det var förut. Väldigt många människor – absolut en majoritet av befolkningen – har det ekonomiskt bättre än för, säg, 20-25 år sedan. Vi kan resa och se världen snabbt och billigt. Vi kan ta del av världen hemma i soffan eller fåtöljen via Internet om vi hellre vill det, på ett sätt som ingen ens kunde drömma om för, säg, 20-25 år sedan. Det finns ett överflöd av butiker och varuhus som saluför allt mellan himmel och jord, och oftast till låga priser.

Enligt vissa undersökningar har till och med våldet minskat jämfört med för, säg, 20-25 år sedan. De allra flesta av oss kommer aldrig att råka ut för någon våldsman (ja, de är alltid män, det är deras överlägset mest gemensamma faktor).

Med ovanstående som bakgrund är det intressant att notera vilken negativ bild av dagens samhälle som finns hos så många människor – och hos allt fler, vilket visas av de stigande siffrorna för missnöjespartiet. Trots att vi kan se hur samhället på många sätt blivit bättre, uppfattar många människor det som att det har blivit sämre. Det finns en oro, och även om vi med fakta och statistik i hand kan tycka att den oron är överdriven, så finns den där och är ytterst verklig för dem som känner den.

Om vi tittar på områden i samhället för vilka människor känner oro, så kan vi urskilja tre huvudområden. Tre områden där stora förändringar har inträffat – förändringar som upplevs som helt eller delvis negativa. Och det är intressant att det till stor del är olika grupper av människor som känner oro för dessa fenomen.

Världen på väg mot överhettning och undergång? Inget som bekymrar missnöjespartiet. Målning: Anders Lord

Ett av dem är klimatet; klimatförändringarna; den globala uppvärmningen; miljöförstöringen – vad vi nu väljer att kalla det. Liksom de två andra är det ett fenomen som delar samhället: de som oroar sig, och de som inte gör det. Yngre oroar sig mer än äldre, kvinnor mer än män, troligen vänstermänniskor mer än högermänniskor. Klimatfrågan är stor, så stor att många av oss känner vanmakt eftersom den verkar omöjlig för en liten individ att kunna påverka mer än ytterst marginellt. Vi känner oss, för att ta en i sammanhanget kontroversiell liknelse, lika hjälplösa som man gör när man sitter i ett flygplan på tiotusen meters höjd och det blir våldsam turbulens.

Klimatfrågan ger oss dåligt samvete, men vi känner också indignation, när insikten kommer att vi måste ge upp vår nuvarande livsstil för att kunna vända utvecklingen. Vi måste ge upp det vi har kämpat oss till, alla de framsteg vi har gjort, det liv som vi minsann förtjänar! Därför suger vi girigt i oss när det kommer en vetenskaplig undersökning som säger tvärtemot, att det handlar om nån sorts naturliga svängningar i klimatet – eller, som i Donald Trumps fall, när det blir några minusgrader och faller lite snö – för då var det nog inte så farligt ändå och vi kan fortsätta att leva som vi gör.

Det är inte klimatfrågan som drar väljare till missnöjespartiet.

Det är inte heller det faktum att skillnaderna mellan rik och fattig har ökat dramatiskt i Sverige under, säg, de senaste 30-35 åren. Det är den största ökning av gapet mellan de rikaste procenten och resten av befolkningen bland alla västländer. Den har iscensatts, av regeringar under ledning av figurer som Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, genom att medel och resurser mycket målmedvetet har flyttats från den offentliga till den privata sektorn.

Ja, det är till stor del denna politik som ligger bakom att så många har fått det bättre – allra bäst har de fått det som redan tidigare hade det väldigt bra. Men det är också denna politik som ligger bakom att en del, de som redan tidigare låg sämst till, har kommit ännu mer på efterkälken. Det är den politiken som prioriterar låg inflation framför låg arbetslöshet, som slår ner på utsattas fusk med kaffepengar men ser mellan fingrarna med de superrikas placering av miljardbelopp i skatteparadisen.

Nej, det som drar folk till missnöjespartiet är, som vi alla vet, invandringen. Invandringen, den frågan som ”man inte får tala om”, men som är precis just nästan det enda som det talas om och har talats om de senaste åren. Att jorden blir allt varmare, att de rika blir allt rikare, är petitesser i vissa människors medvetande. Eller är de på något sätt en konsekvens av invandringen, för att strypa den verkar vara svaret på alla frågor för missnöjespartiet. Oavsett problemet – det är invandrarnas fel, och de politikers, allt färre, som fortsätter stå upp för en human flyktingpolitik.

Det finns mycket narkotika och mycket vapen i omlopp i Sverige. Det är ett jätteproblem! Unga invandrarpojkar/-män är överrepresenterade i den hanteringen, i det våld som är kopplat till den, och detta upprör människor mer än något annat. Det, och de som av de mest vulgära rösterna kallas för ”hucklekärringar”, alltså kvinnor med huvudduk. (Detta trots att vi kan vara i princip hundraprocentigt säkra på att en ”hucklekärring” aldrig skulle kröka ett hår på någons huvud.)

Men den befogade upprördheten över gängvåldet går helt över styr när det antyds, eller ibland sägs rent ut, att den har med det etniska ursprunget att göra, som om kriminalitet skulle ligga i generna hos vissa folkgrupper. Det är ungefär lika intelligent som att påstå att jorden är platt.

Fattiga begår fler brott än rika – förutom, förstås, avancerade ekonomiska brott. Så är det, så har det alltid varit, i alla kulturer. För de flesta brott begås av ”nödvändighet”, för att det inte finns något annat bättre sätt för individen att tjäna pengar.

Jag är övertygad om att de allra flesta pojkar och ungdomar, invandrare eller inte, som sysslar med brottslighet skulle sluta om de hade ett bra jobb att gå till, en meningsfull vardag som också gav en stabil inkomst. Det är jobbigt att vara jagad, av polis och fiender, indragen i en ändlös vendetta. Inte många skulle välja detta om det fanns ett annat alternativ.

Detta är de sansade partiernas utmaning, att verka för allas inkludering i det produktiva, positiva samhället, inte att ställa en grupp mot en annan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En tecknad serie! Hur kunde detta ske?

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan – ja, för sex månader sedan! – att jag skulle skapa och publicera en tecknad serie, så hade jag skrattat högt.

Okej, för ett år sedan skulle jag definitivt skrattat högt. För sex månader sedan skulle jag åtminstone smålett lite överseende åt ett sådant påstående. Men då hade jag i alla fall aktivt börjat läsa seriestrippar själv. Och fröet till tanken på en egen serie hade möjligen såtts redan då i mitt undermedvetna.

Jag har aldrig varit en serieläsare, så brukar jag tänka om mig själv. Men det är inte riktigt sant. Och jag brukar nog tillägga: “Jo, fast jag prenumererade på Fantomen under några år, kanske när jag var typ tio-tretton år eller något sådant. Men det var också den enda.”

Nja, om jag rannsakar mitt minne så är det inte heller sant. Ja, Fantomen var sannolikt den enda serietidning som jag hade en prenumeration på. Men jag läste andra också, köpte lösnummer. Där fanns – kanske under ungefär samma tidsepok som Fantomen – två serier som utkom i smalt, avlångt format. Min pappa brukade kalla dem för ”remsor”, och det faktum att han hittade på ett öknamn åt dem talar för att de var någorlunda vanligt förekommande i vårt hus.

De hette Kapten Miki respektive Davy Crockett. Ja, åtminstone hette huvudpersonerna så, möjligen kan serierna ha hetat något annat. De var äventyrsserier, med mycket slagsmål och dödande, och ”repliker” eller pratbubblor som Ugh! Sock! Pack! Och om jag söker långt inne i mitt minnes dunkla korridorer minns jag att jag ritade lite egna strippar, där folk red på hästar och slog på varandra, inspirerad av de där två ”remsorna.”

Därtill hade jag förstås tillgång till de serier som gick i dagstidningen, Norra Skåne, och om vi, eller, senare, jag själv köpte någon kvällstidning. Och i någon av dessa tidningar – Norra Skåne, om jag minns rätt, men det finns ingen garanti för det – fanns under en tid serien om den brittiske gentlemannen Tuffa Viktor.

Nåja, att han var britt visste jag inte då, för serien var nånstans anpassad för svenska förhållanden och namnen utbytta. Men tuff var han i alla fall – så pass tuff och primitivt macho att han idag knappast skulle få förekomma i en svensk dagstidning. (Jag kan förstås ha fel, han kanske finns nånstans i detta avlånga land.)

Tuffa Viktor i sin svenska tappning försvann från min horisont för länge sedan, men vid någon tidpunkt, på något sätt, fick jag veta att den brittiska figur som utgör originalet för serien heter Andy Capp. Och det faktum att han faktiskt har samma namn som jag, har gjort att han genom åren har ockuperat en liten, liten plats i mitt medvetande. Han har dock bara legat där passiv (vilket han utan tvekan hade varit bekväm med), jag har inte gjort några försök att lära känna honom närmare.

Men livet är ju sådant att man plötsligt är redo för något som man inte varit tidigare. Det hände mig för tolv, tretton år sedan när jag plötsligt var redo att börja måla i akryl. Och vad som leder till vad vet jag inte, men för cirka ett år sedan gick jag ut på Nätet och googlade på Andy Capp.

Där var han, i all sin ”glans”; en kortväxt, ständigt fly förbannad engelsman – som alltid bär en keps, därav namnet capp –  från Hartlepool i den gudsförgätna nordöstra delen av landet. Hans karaktär är en provkarta på typ alla tillkortakommanden en person kan ha. Han är notoriskt arbetsskygg, sover hela dagarna (medan hans fru sliter och släpar), och delar sin vakna tid mellan puben – där han alltid börjar bråka, fotbollsläktaren (dit han plankar in) och spelhålan. Ja, han är faktiskt med och spelar fotboll också, i något slags korplag, och blir i princip utvisad i varje match.

Till yttermera visso, nya strippar om Andy Capp publiceras på Nätet varje dag! Mannen som skapade honom, Reg Smythe, gick bort för mer än 20 år sedan men nya tecknare och textförfattare har tagit över och driver serien vidare i samma stil.

Så jag började läsa dem – den senaste, och gamla, för de fanns sedan 2002. Det tog mig ungefär ett halvår att gå igenom alla de gamla. Då var det försommar 2019 och i min hjärna fanns plötsligt idén att skapa en egen serie.

Okej, då blev förstås nästa fråga: Vad är det för en serie jag vill skapa? Vad är det för en huvudperson vars historia jag vill berätta?

Jag gick väl där och funderade lite på det, men inte särskilt länge, för en figur dök ganska snabbt upp och slog undan benen för andra, möjliga kandidater. Detta sedan jag tagit mitt första beslut: för att det ska bli så trovärdigt som möjligt måste det utspela sig i en svensk miljö, eller åtminstone med den svenska kulturen som backbone.

Och då fanns det där roman-manuset där, i ”byrålådan” (en fil i datorn), där det legat till sig under cirka tio år. En roman som ännu inte blivit utgiven. Jag plockade fram den, läste igenom den… och fann att den fortfarande håller. Och där, på nivån strax under de absoluta huvudpersonerna, låg min nya hjältinna och lurade i vassen.

Biggs, den rebelliska mellandottern i en på många sätt vanlig, skötsam familj, pockade på uppmärksamhet. Och då rock’n’roll flyter i mina ådror sedan späd ålder är det förstås kul att göra en serie där rockmusiken har en central roll. Det är också en stor fördel att berättelsen i (den ännu outgivna) romanen finns, då har jag redan det mesta av bakgrunden och ramverket till min serie.

Dock har det förflutit några år sedan jag skrev romanen, och serien är ingen direkt fortsättning. Den utspelar sig typ i nutid, vilket gör att den kan få leva sitt eget liv, åtminstone delvis oberoende av vad som hände i romanen.

Jag googlade lite på att skapa en tecknad serie, de olika stegen. Kanske på grund av att jag läst Andy Capp under ett halvår när jag tog beslutet, blev det självklart för mig att serien ska komma som strippar med tre-fyra rutor i varje, och där varje stripp är oberoende av de övriga och har sin egen punch-line. Att lägga ut en varje dag känns som en övermäktig uppgift, så jag har satt målsättningen till en i veckan.

När jag skulle sätta igång med själva ”ritandet” blev det också självklart att jag inte ska teckna med penna på papper, utan digitalt, i datorn. Jag kan inte riktigt förklara varför det blev självklart, men så är det. Och ganska snart blev det också uppenbart för mig att publicera serien enbart digitalt. Det ger trots allt utrymme för mer detaljrikedom – jag kan lägga in småsaker i rutorna som läsaren kan se om hon zoomar in bilden på sin monitor.

När allt detta var klart var nästa beslut också enkelt att ta: romanen, grunden för Biggs och de (flesta) andra karaktärerna, ska ges ut. Det gör jag inom en snar framtid i samarbete med min gode vän Bokmorskan Leif B Frid i Öraholma utanför Tyringe.

Serien, Biggs rockar fett, hade premiär för drygt två veckor sedan – i måndags kunde du läsa tredje strippen. Romanen, Konsten att leva (utan att säga hela sanningen), kommer snart.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vår vackra värld 2

Vilken är den bästa bok som någonsin har kommit ut? För den som har resandet som ett gift i blodet är svaret givet: Kartboken! Antingen den finns på papper eller, som numera, digitalt, är det en tingest, en plats, där den resgalne kan tillbringa hur många timmar som helst.

… Om man landstiger i Siracusa – går där en båt dit från Valletta? – och ska ta sig upp till Catania, vilka platser åker man förbi då?

— Om man kör söderut från Chisinau, gör en sväng inom Ukraina (Tatarbunary), svänger höger där och återvänder in i Moldavien så kommer man till staden Cahul. Där slutar vägen! Är det världens ände?

Ett par exempel på hur fantasin rusar iväg när man (jag) sitter framför kartboken. Nu, mina fem sista (för den här gången, åtminstone) tips på resmål i vår vackra värld. Håll till godo!

6. New York, USA

Även om man har varit i USA tidigare, så är man inte beredd på vad som ska komma när man åker in i New York. För staden liknar inget annat i Staterna, och inte någon annanstans heller. New York är inte USA, det är – New York!

Manhattans skyline är… hissnande (denna översättning av breathtaking ger inte rättvisa åt ordet och dess mening). Och detta är staden som har allt, precis allt, och alltid, 24 sju. Länge sedan jag var där nu, men minnena är inetsade i huvudet.

7. Dinglehalvön, Irland

Ja, Dinglehalvön är bara ett exempel på allt det vackra, vilda som väntar besökaren på Irlands västkust. Små städer och byar ligger utpytsade i den karga naturen, och utanför finns den mäktiga, skoningslösa Atlanten.

Bilden är från lilla orten Ballydavid, och denna bild – den lilla människan (min yngste son) mitt i den stora naturen – är kanske den bästa jag någonsin tagit.

8. Saharaöknen, Tunisien

Du lämnar beduintältet och vandrar ut bland de gräddvita sanddynerna. Du behöver inte gå mer än hundra meter bort, så omsluts du av fullständig… tystnad. För mig är det öknens säregna magi – den absoluta tystnaden.

Eller som på bilden (med min hustru och mina två äldsta barn i traditionella, och synnerligen nödvändiga, beduinkläder), rast under en kamelritt ut i sandens rike. En och annan vindpinad buske, en och annan kamel, och utsikt över de gulvita vidderna som aldrig tar slut.

 

9. Sandakan, Borneo

Vad kan vara en större kontrast mot Island eller mot Sahara, än en tropisk regnskog? Med dess myller av arter – såväl flora som fauna. Med dess konstanta hetta och fuktighet.

Floden på bilden är Kinabatangan, som rinner på nordöstra Borneo, den del av ön som tillhör Malaysia. Närmaste stad heter Sandakan. Från din kampung vandrar du ner till vägen och tar din transport ner till den gula floden. Du sätter dig i den lilla båten och låter dig färdas genom ett landskap där apor skriker i träden, vilda elefanter tittar fram bland de höga gräsen och, om du har tur, en krokodil sticker upp nyllet ur vattnet.

10. Machu Picchu, Peru

Inka-staden Machu Picchu är förvisso inte lika gammal som antikens sju underverk, men det saknar annars inget i kvalitet jämfört med dem. Platsen är också märkt som världsarv av Unesco sedan 1983.

Belägen ytterst spektakulärt uppe i Anderna, men ändå på tillräckligt låg altitud för att tunn luft inte ska vara ett jätteproblem, är Machu Picchu vacker och sällsam som en saga. Platsen ligger längs den så kallade inka-leden och är populär för trecking.

När jag satt där på en av avsastserna och betraktade den gamla staden, och bergstopparna som omger den, var jag faktiskt tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde. Ett absolut måste för en globe trotter.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vår vackra värld 1

Att ha resande som sin högsta passion är på både gott och ont.

Baksidorna är för det första att man som resgalen frestar på vårt klimat – lite beroende på hur man reser, men längre resor är av tidsskäl nästan omöjliga att genomföra utan att flyga. Dessutom är resande en väldigt dyr hobby…

Fördelarna överväger dock för mig – annars hade resandet givetvis inte varit så centralt i mitt liv. Vi lever på en fantastisk planet och att få se och uppleva olika platser på jorden är en ynnest. Men jag tror också att resande bidrar till att skapa gemenskap och förståelse, åtminstone om man även använder sina resor till att söka kontakt med befolkningen på de platser dit man kommer.

Det skrivs mycket negativt, inte minst på denna blogg. Inga nyheter är goda nyheter, heter det väl av en orsak. Men nu är det dags att skriva något positivt, så jag vill i två inlägg ge några tips på underbara resmål som jag själv besökt. Detta är ett axplock och gör absolut inte anspråk på att vara komplett på något sätt – jag har bara sett en liten, liten del av den planet där vi bor.

Men dock, jag har plockat ut tio favoritplatser från mina resor. Det finns fler, många fler, men man måste välja. Och jag har försökt ta ganska olika platser. Så varsågoda, här är de fem första.

1. Giza, Egypten

Börjar med en riktig klassiker, ett av de antika sju underverken, pyramiderna i Giza utanför Kairo.

Vi kom dit på morgonen, till en plats som var höljd i något som troligen var en blandning av dimma och luftföroreningar från storstaden. Det kunde inte förta intrycket av dessa makalösa byggnadsverk.

Ja, det mesta i vår vackra värld är skapat av gudinnan, men en del är skapat av människor. Och pyramiderna lämnade mig andlös, jag skulle kunnat vara där en hel dag och jag hoppas att jag kan återvända dit någon gång.

2. Paris, Frankrike

Det finns städer och så finns det städernas stad, och för mig är det Paris. Jag har varit där ett antal gånger och har hittills aldrig blivit besviken.

För en konstnär eller konstintresserad finns det ingen annan stad som slår Paris. Byggnaderna, monumenten, tavlorna i Louvren och hela atmosfären på Montmartre med Place du Tertre.

Senast jag var i Paris satt vi vid ett kafé ett stenkast från Sacre Coeur – och från Place du Tertre – och jag kom på mig själv med att tänka: Det finns ingen annan plats på jorden där jag hellre skulle velat vara just nu!

3. Thingvellir, Island

Mina vänner trodde jag hade blivit tokig när jag annonserade att jag skulle åka till Island, och till på köpet i januari. Jag som hatar kyla och älskar värme. Och det var inte utan att jag var böjd att ge dem rätt.

Men jag är glad att jag utmanade mig själv och åkte med. Kom dit på kvällen, kolsvart under hela resan in till Reykjavik. Kolsvart när vi vaknade vid nio nästa morgon och gick för att äta frukost på hotellet. Kom tillbaka upp till rummet vid tio. Då hade det ljusnat och vi såg… en sagovärld i gråskala.

Gullfoss och som på bilden Thingvellir var två av platserna vi hann med under vår alltför korta vistelse där, men det karga svart-vita landskapet etsade sig fast i minnet för alltid.

4. Santorini, Grekland

Denna lilla ögrupp bildades enligt vissa teorier genom ett vulkanutbrott eller en jordbävning, vars svallvågor dränkte och ödelade hela Knossos-kulturen på Kreta en bit söderut i Medelhavet.

Tråkigt för Knossos-borna förstås, men en otroligt vacker nemesis steg upp ur vattnet. Havet, de branta klipporna och husen i de grekiska blå och vita färgerna är något enastående. Snälla åsnor bär besökaren uppför den klippiga stigen från färjeläget. Sedan är det enkelt att ta sig runt på huvudön, och lilla staden Ia, på nordsidan, är kronan i juvelen.

5. Zermatt, Schweiz

Sällan har jag känt mig så dum som när vi anlänt till den lilla schweiziska byn Zermatt (där skulle vara möjligt för sonen att åka snow board mitt i sommaren), fick syn på en ensam bergstinne bortom husen och jag frågade en servitris vad det var för något.

Hon tittade på idioten framför sig och sa: “Det är ju Matterhorn!” Då trillade polletten ner och sällan har jag blivit så lycklig över att vara en idiot. Vi satt, stod och gick omkring under ett par dagar och bara njöt av den majestätiska formen i söder. Fotograferade den på bredden och höjden, på dagen och på kvällen, i sol och i dimma.

Om man kunde få önska var man skulle få tillbringa sin sista tid i livet så ligger Zermatt väldigt, väldigt bra till.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Solen går ner över Hong Kong

Sensommar.

Solen står lite lägre. Regnen är lite tyngre. Fukten dröjer sig kvar lite längre. Kvällarna är allt mörkare.

Mörkret sänker sig också över Hong Kong, där tusentals, ja hundratusentals tappra människor ur olika samhällsklasser går ut på gatorna och skriker ut sin förtvivlan över att snaran sakta men säkert dras åt från Beijing.

Den demokrati som människorna i den forna brittiska kolonin utlovades under 50 år när området lämnades tillbaka till Kina 1997 äts upp, bit för bit, av diktaturen. Trots att mindre än hälften av de 50 åren har gått kan inte den kinesiske ledaren Xi Jin-ping och hans hantlangare hålla tassarna borta från hongkongesernas redan begränsade fri- och rättigheter.

Detta förstår hongkong-borna. De vet att det bara finns ett slut på den väg som stakats ut för dem av övermakten. Det är därför de nu desperat försöker göra sina röster hörda, trots att de vet hur riskabelt, ja livsfarligt det är att störa titanen när den obönhörligt öppnar sin käft för att sluka dem.

I varje demonstrerande folkmassa finns ett antal individer som tar aktionen ett steg längre, ett steg för långt; som börjar använda våld – bränner bilar, förstör butiker, misshandlar människor. Det finns sådana individer också i demonstrationerna i Hong Kong. Vi kan inte vara säkra på att några av dem inte är ”planterade” av Beijing-regimen, för att ge Kina en förevändning att ingripa militärt.

För på andra sidan gränsen, i Shenzhen, utanför den forna kolonin, samlas trupper från den så kallade Folkets befrielsearmé (PLA). Likt augustikvällens mörka skuggor lurar de där, redo att träda in i handlingen.

Och vilket är egentligen alternativet för regimen i Beijing? Finns det en annan väg att gå än att skicka in trupper? Kan de lösa situationen i Hong Kong på något annat sätt än att med brutalt övervåld slå ner protesterna?

Vad skulle hända om Carrie Lam, högsta tjänsteman i Hong Kong, med Xi Jin-pings goda minne beslöt sig för att gå demonstranterna till mötes och tillåta verklig demokrati i området? Skulle inte ekot av detta, av denna framgång för ett uppror, sprida sig över hela Kina? Till Tibet. Till Xinjiang där en miljon muslimer sitter internerade. Till en miljard vanliga kineser. Kanske skulle demokratirörelsen blossa upp överallt i det väldiga landet. Det är en utveckling som Xi Jin-ping och PLA under inga omständigheter kan tillåta, för den skulle utgöra ett allvarligt hot mot deras makt.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Men vilken hänsyn tvingas då Kina ta till vad omvärlden tycker? Faktiskt en hel del, och det är förmodligen enda anledningen till att PLA inte redan har låtit sina stridsvagnar rulla genom Hong Kongs gator.

Hade detta hänt för, säg, fem år sedan så hade protesterna troligen redan varit nerslagna. Men det kinesiska segertåget över världen – såväl ekonomiskt som diplomatiskt – har fått en smula grus i maskineriet på senare tid.

Det har märkts en större medvetenhet bland västländer om att Kina inte längre är ett exotiskt charmtroll med en miljard leende invånare, utan att Kina idag är en supermakt med all den arrogans som tillhör en sådan.

Den kraftigt ökade kinesiska militära närvaron kring de ögrupper i Sydkinesiska sjön vilka flera länder gör anspråk på, skapar oro bland Kinas grannar. Flera länder har aviserat försiktighet vad gäller massinköp av Huawei, den kinesisktillverkade telefonen, för sin offentliga sektor, av rädsla för vilken spyware som finns installerad i telefonerna. Och i Washington sitter Donald Trump, en figur så oberäknelig och lynnig att han säkert ger Xi Jin-ping ett antal sömnlösa nätter. Den amerikanska administrationen har till och med nätt och försiktigt uppgraderat sin relation med Taiwan, önationen på den kinesiska kusten som Kina vill annektera – eller, med förvriden, kinesisk logik, ”återförena.”

Men trots allt detta så är det pengarna som styr världen, och det ska mycket till – en stark vilja och en gemensam linje från USA, EU med flera – för att verkligen ”offra” den gigantiska kinesiska marknaden för några hongkong-bors skull. Eller, för den delen, några taiwanesers.

Och skulle verkligen hongkong-borna kunna känna sig säkrare, skulle risken för en våldsam intervention verkligen vara mindre, om varje demonstrant var en fridsam Gandhi-figur? Ingenting talar för det. Vi vet vad som hände de synnerligen fridsamma demonstranterna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989. Deras strategi av icke-våld hjälpte inte dem. De slaktades urskiljningslöst för 30 år sedan.

Den 30 juni 1997, dagen då Union Jack halades för sista gången i Hong Kong, skrev jag en krönika i tidningen Norra Skåne, Elegi över Hong Kong. Jag avslutade den krönikan med meningen: Så när nu kineserna tar över Hong Kong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipats, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Idag känns det som att solen redan har börjat försvinna bortom horisonten.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Visioner om en ny värld

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme till att försöka sprida en artikel från brittiska tidningen The Guardian. Detta gör jag för att jag tycker att det är en av de viktigaste artiklar jag läst på lång tid – kanske någonsin.

Den förklarar, åtminstone för mig, saker som varför vårt svenska pensionssystem – och sociala skyddsnät överlag – av nödvändighet blir sämre, varför uppkomsten av Isis var alldeles logisk, varför figurer som Victor Orban och Jimmie Åkesson bara är parenteser i historiens gång och varför EU är så otroligt viktigt.

Texten är på engelska – kanske någon känner sig manad att översätta den till svenska.

https://www.theguardian.com/news/2018/apr/05/demise-of-the-nation-state-rana-dasgupta?CMP=share_btn_fb&fbclid=IwAR0Yg1_HtbflqJUadvPr0DECx7CkhL87E_I9UqDBApnNiHujNZPLesGh7vw

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Glöm inte 4 juni 1989!

Natten till imorgon är det 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Beijing/Peking, Kina. Den så kallade Peking-våren, då (framför allt) studenter öppnade sin mun och krävde demokratiska reformer – och under ett par månaders tid fick lov att göra det, fick ett brutalt slut när stridsvagnar med soldater ur ”folkets befrielsearmé” rullade in på torget och slakten började.

Mellan några hundra och några tusen människor dödades under de närmaste följande timmarna – enbart i Beijing. De närmast följande dagarna hände samma sak i städer runt om i Kina.

Några år senare reste den dåvarande svenske statsministern Göran Persson på besök till Kina, åt gott och proklamerade ”Business as usual.” Så lätt var det för honom att glömma bort, att strunta i alla dem som offrat sig i en desperat kamp för att få lov att säga och tycka vad man vill.

Lätt har det alltsedan dess också varit, både för Sverige och andra demokratiska länder i Väst, att bortse från bödlarna i Beijing, från den skräckregim som inte bara fortfarande lever kvar i Kina utan som stärker sin kontroll över det kinesiska folket för varje dag. Politiska och ekonomiska ledare har tittat bort, bara de har kunnat teckna nya handelsavtal med världens största marknad.

Medan både USA och Europa är snabba att rikta kritik mot mer eller mindre auktoritära härskare i länder som Turkiet, Syrien, Irak, Iran… och naturligtvis Ryssland – och ofta på goda grunder – har Kina lämnats i fred, strukits medhårs, gullats med.

Ja, länderna i Väst är skyldiga Kina en ursäkt, för förödmjukelserna som kolonialmakterna utsatte det kinesiska folket för, främst under 1800-talet. Men det gäller för ett mycket stort antal stater i Asien och Afrika, där européer och amerikaner härjat och tagit för sig. Ingenstans visas samma undfallenhet som i kontakterna med Kina.

Genom att erbjuda en gigantisk marknad, och inte minst erbjuda produktion till låga kostnader, har Kina smugit fram under de senaste 30-40 åren och är idag en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt. Ja, även politiskt. Kina är idag den dominerande utländska spelaren i de flesta afrikanska länder. Man har också sträckt sina tentakler mot Europa – bland annat driver kinesiska statsägda företag hamnar i Grekland, Spanien, Portugal och Belgien.

Detta faktum – i flera fall framtvingat av EU:s katastrofalt hårda behandling av medlemsländer med ekonomiska svårigheter – gör att EU nu är splittrat och inte förmår utöva kraftfulla påtryckningar mot Kina.

Vi ser resultaten av detta, inte minst här i Sverige. Självsäkerheten och arrogansen från den kinesiska ledningen sväller ständigt. Gui Minhai, kinesisk bokförläggare och svensk medborgare sedan lång tid tillbaka, kidnappades av kinesiska agenter, först i tredje land, sedan då han färdades i sällskap av svensk diplomatisk personal. Svenska ansträngningar att få honom fri möts med en axelryckning från Beijing. Den kinesiska ambassaden i Stockholm går ut och kräver att Sverige tar ledningen för Nerikes Allehanda i örat när tidningen i en ledarartikel, där det argumenteras för att Taiwan ska få delta som observatör i FN:s årliga hälsokonferens, benämner Taiwan som ett land.

Dessa rader hade inte kunnat skrivas eller läsas om du eller jag bott i Kina. Den av oss som hade försökt, hade gripits av säkerhetspolisen och låsts in, troligen för gott. Om vi hade släppts efter en tid hade vi då fått så många minuspoäng i det sociala kreditsystemet som införts av diktatorn Xi Jinping, att vi inte kunnat få varken arbete eller bostad.

Göran Persson glömde snabbt bort den 4 juni 1989. Det är viktigt att vi andra inte gör det.

Posted in Uncategorized | Leave a comment