Jag försöker förtvivlat förstå

Jag försöker förstå.

Så här några dagar efter valet försöker jag förtvivlat förstå varför nästan en femtedel av svenska folket – och ännu större andel av mina skånska landsmän och -kvinnor – har lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

Hur kan så många människor hata invandrare så intensivt, att de lägger sin röst på ett parti som i princip inte har någon åsikt i någon annan fråga? Åtminstone ingen åsikt som de står för när det verkligen gäller.

Jag har läst Sverigedemokraternas partiprogram – och när jag har gjort det, och funderar över hur många av deras väljare som har gjort det, så hoppas jag nästan att jag är ensam om att ha läst det. För det är, förutom den kopiösa textmängden om nationens förträfflighet, en mycket tunn soppa. Ämnen som ekonomi, miljö och samhällsservice gås igenom i några korta meningar, nästan som bisatser efter den blytunga huvuddelen där man i vers efter vers sjunger nationens och den ariska… förlåt, svenska rasens höga visa.

Som om inte det var nog, så kliar jag mig i huvudet när jag läser de där korta styckena om ämnen som ekonomi, miljö och samhällsservice. För de talar ett helt annat språk än vad partiets agerande i riksdagen de senaste åren gör. Och då börjar jag tänka, att kanske har en och annan väljare faktiskt läst de där raderna i alla fall. För i partiprogrammet kan man förledas att tro, att SD värnar om de svaga i samhället, att de vill verka för att utjämna skillnader. Men det är ju en lögn!

I riksdagen har SD de senaste åren bland annat röstat nej till en höjning av A-kassan, nej till meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsbolag, nej till skattesänkning för pensionärer, nej till att det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3 ska läggas ner, och nej till att ställa villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar.

SD-representanter har låtit sig väl smaka av bjudluncher från näringslivets toppar, och blivit ett lydigt instrument i dessa storkapitalisters händer. Kort sagt, de står i praktiken för en politik som inte på något sätt gynnar majoriteten av deras väljare – arbetarklassfamiljer på landsbygden och i mindre tätorter.

Vad är det då som skrämmer dessa människor, arbetarklassfamiljerna på landsbygden och i mindre tätorter, så till den grad att de väljer att lägga sin röst på detta bluffmakarparti? Vad är det med våra invandrare som är så hemskt?

Rädslan för det som är främmande ligger djupt i den mänskliga, och djuriska, naturen, som en dovt pysande varböld som när som helst kan blossa upp och spricka. Invandrare är kriminella, sägs det. Ja, en del invandrare är kriminella. Det beror på att de finns längst ner på statusstegen, de bor i taskiga områden där det finns hög arbetslöshet och inte mycket hopp om en bättre framtid – såvida man inte tar saken i egna händer på fel sida om lagen.

Men, trots att så många invandrare bor i dessa utsatta områden så förekommer 98,4 procent av alla invandrare INTE i polisens register. Trots att de har dessa dåliga förutsättningar avhåller de sig alltså från brottslighet, och försöker istället kämpa på och hålla sig på rätt sida.

Förutom myten om invandrarnas brottslighet (andelen brottslingar är för övrigt högre bland aktiva SD-politiker), så finns det två grupper av invandrare som skrämmer etniska svenskar till att rösta på SD. Den ena gruppen är alla män som rör sig i stadskärnorna, sitter på kaféer och serveringar. En äldre släkting till mig berättade nyligen hur hon, vid ett besök på en ort i trakten, sett en hel del folk ute där hon gick, och ”nästan ingen var svensk.” Här har vi en intressant kulturskillnad; medan etniska svenskar umgås hemma hos varandra så umgås invandrare från sydligare länder ute i staden. Inte så konstigt då att de verkar vara många fler än vad de är, när de etniska svenskarna håller sig inom hemmets fyra väggar!

Den andra gruppen är kvinnor med huvudduk, slöja, burka eller vad vi nu vill kalla det. Denna tygbit är ett främmande element i det här landet, och den är oerhört negativt laddad. Jag gissar, och det bär mig lite emot att säga det, att om alla huvuddukar försvann från stadsbilden så skulle SD:s väljarstöd halveras. Det är ingen lätt fråga, och ingen enskild kvinna ska skuldbeläggas, men landet har lite att jobba med vad gäller integrationen.

Nu har vi en period av fyra år att (med viss skräck) se fram emot, där SD är ett av de största partierna i riksdag, regioner och kommunfullmäktige. Låt mig gissa att vi, särskilt på kommunplanet, kommer att få se ett stort antal tomma stolar – ju fler desto längre tiden går – och ett stort antal SD-representanter som inte kommer att vara särskilt aktiva. Kommer det möjligen att få deras väljare att få upp ögonen, att inse vad det är för tomtar de har lagt sin röst på?

Vad kan då de andra partierna göra för att påverka väljarna, ta dem tillbaka till deras ”hempartier”? Jag tror att särskilt partierna på den så kallat röd-gröna sidan, och alldeles särskilt socialdemokraterna, måste bli mer ideologiska, mindre pragmatiska och maktlystna. De måste på ett mycket tydligare sätt visa vilka partier det är som för folkets talan, och vilka som bara månar om storfinansen. Då kommer Sverigedemokraterna tvingas välja sida… och det tror jag inte att de klarar. Då faller de ihop som ett korthus.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Berget

Berget. Det ensamma berget. Det oföränderliga berget. Konstanten i tillvaron. Tryggheten, grundbulten.

Vad tänker berget? Tänker berget? Har det en själ? En djupt sovande själ? En själ, ett medvetande, som mäter tiden inte i minuter, timmar och år utan i tusentals, miljontals, miljardtals  år. Är en minut för oss tusen år för berget, eller en miljon?

Så, vad tänker berget när det ”ser”, uppfattar, de myriader av blixtsnabba händelser som passerar förbi dess perimeter? Vad hinner det uppfatta? En planta skjuter upp ur jorden, växer upp till ett högt träd… och ungefär när berget vant sig vid att ha det där, så kommer en våldsam storm – som för berget bara är en lätt vindpust – och fäller trädet.

Hur reagerar berget på de där pyttesmå varelserna som pinnar av och till runt berget, reser små tändsticksaskar som de går in i och ut ur, fortare än berget kan registrera, vilka rivs eller förfaller långt innan berget lärt sig känna igen dem? Och varelserna själva… som ilar runt som skållade råttor till synes irrationellt, utan mål och mening.

Någon enstaka gång är det någon av dem som stannar upp, tar sig tid att sätta sig ner och betrakta berget. Berget noterar, fast det går med ljusets hastighet, hur någon av de där små varelserna söker skydd av berget; söker skugga en het sommardag, eller lä när det blåser en kall vinterkväll. Liksom när fåglarna hittar en skreva högt uppe att bygga sitt bo, där de har utsikt och där vindarna erbjuder en startbana för flygning.

Berget noterar detta med en glimt av tillfredsställelse, att någon av dess mindre stationära kusiner inte bara tar bergets tjänster i anspråk utan också ger uttryck för sin uppskattning av dem. När trädet i vinden viskar bergets namn, när örnen brer ut sina vingar och tackar klipphyllan för hjälpen, när människan sjunker ner i skuggan och med välbehag lutar sin lilla kropp mot bergets stora, då vet berget att dessa tillfälliga gäster kan förnimma en gemenskap, en samhörighet, en känsla av att de alla har sin plats och sin funktion i Alltet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Måltiden

Att betrakta en vacker kvinnas kropp är som att träda in i en gotisk katedral och fyllas av vördnad inför gudomen.

Formernas mjukhet…

Linjernas harmoni…

Rörelsernas behag…

I begynnelsen fanns Modergudinnan.

Hon var den skapande kraften, den vårdande och älskande kraften.

Ur hennes kropp kom den livgivande mjölken likt en oändlig, porlande flod, och den gav näring åt människorna.

Hon styrde de tidiga människornas byar, riktade in männens styrka och adrenalin på att spåra upp och nedlägga de djur som var nödvändiga för att föda befolkningen, eller på att uppföra byggnader att sova i.

Hon fattade de viktiga besluten, ty hon var den visa, som förstod hur allting hängde ihop, att allt levande – växt, djur och människa – är delar i samma kretslopp och beroende av varandra.

 

Alla följde inte hennes råd, och hon ville inte ta bort människans fria vilja. Då skulle människan förminskas till en mekanisk nickedocka, och det var inte meningen. Men friheten hade ett pris.

Aggressiva hannar utmanade henne, ifrågasatte hennes ledarskap. När de gick samman i grupp, och drev varandra att hela tiden ta ännu ett steg, blev de så starka och skrämmande att de fick de andra människorna att underkasta sig deras vilja. Och Modergudinnan tog ett steg tillbaka, för hon ville ju inte reducera dem till mekaniska nickedockor.

Det starka, tveeggade svärd som är den fria viljan kastade ut människan, från begynnelsens lustgård, till en tillvaro med rivaliserande krigsgudar vilka kände ett oupphörligt behov av att mäta sina krafter mot varandra. Kampen om herraväldet blev viktigare än att enas om ett styre för allas bästa.

 

Modergudinnan försvann inte. Hon fanns med, i kulisserna, för att säkerställa att de skapande, vårdande och älskande värdena inte helt togs bort från människan.

Hon levde kvar som härskarinna på Druidernas Avalon, men hennes makt blev allt mindre.

Hon levde kvar som klok, läkekunnig kvinna men fick alltför ofta betala för detta med att bli lågornas rov.

Hon levde kvar som Madonnan, vördad i all sin enkelhet som den som skapade balans gentemot den starke guden.

Och inte ens lutheranernas och muselmanernas extrema mansbejakande kultur kunde stoppa henne från att utöva sitt inflytande.

 

För den fria viljan hade också kraften att utvecklas, att resa sig från djurstadiet inte bara fysiskt utan också själsligt, mentalt, andligt.

Och den livgivande mjölken forsar ännu som en stark flod från hennes kropp.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Det är nästan omöjligt

Det är nästan omöjligt att använda ordet nästan på rätt sätt.

Okej, det finns vissa användningar av ordet som är relativt problemfria. Om jag säger: Jag är nästan klar med maten, då är betydelsen relativt klar; matlagningsprocessen går mot sitt slut men det är fortfarande lite kvar att göra.

Eller: Jag hann nästan med tåget. Då var jag väldigt nära, kanske ända ute på perrongen, men tåget körde innan jag hann gå ombord så jag hann ändå inte med det.

Med dessa två exempel som grund, kan vi komma till slutsatsen att ordet nästan faktiskt i praktiken betyder samma sak som inte – med viss nyansskillnad, men ändå. Om jag nästan är klar med maten, så är jag ännu inte klar med den. Om jag nästan hann med tåget, så hann jag faktiskt inte med det.

Då blir fortsättningen, om du fortfarande är med, kära läsare, ganska intressant. För om du tänker efter, så använder vi i vardagen ordet nästan på ett sätt som är minst sagt tvivelaktigt, och faktiskt helt fel!

Tag, i dessa fotbollstider, följande exempel: Japanerna kämpade otroligt bra. Jag hoppades nästan att de skulle vinna. Denna mening, och tusentals liknande, säger vi i dagligt tal, och i exemplet ovan menar vi nog att vi faktiskt hoppades att Japan skulle vinna. Men det är inte det vi säger! Med hänvisning till exemplen högre upp i artikeln, så menar vi faktiskt att vi inte hoppades att Japan skulle vinna. För om vi verkligen hoppades det, så skulle vi inte stoppat in ordet nästan i vår mening.

Ja ja, petitesser kanske, men språket är fullt av sådana, och de är fascinerande. Jag vet inte om det är den svenska försiktigheten, diplomatin, som gör att vi ‘garderar’ oss lite, mjukar upp vårt uttalande genom att sätta in ett nästan. Jag skulle nästan tro att det är så…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vänstern sviker invandrarkvinnorna

Debatten om invandringen och integrationen av invandrare är synnerligen infekterad, och har dessutom fått orimliga proportioner. En del av skulden till detta faller dessvärre på den svenska vänstern.

För i sin iver att vara anti-rasistisk har stora delar av vänstern underlåtit att sätta gränser man normalt med självklarhet sätter mellan grupper i samhället. Anti-rasism är förvisso en dygd, men inte den enda, och resultatet har tyvärr blivit att vänstern blivit handlingsförlamad och därmed i praktiken tagen som gisslan av grupper vars värderingar ligger långt, långt ifrån dem som omfattas av den svenska vänstern.

Bilden av invandrartäta områden i svenska städer är absolut inte entydig. Men reportage även i seriös media visar att åtminstone delar av dessa områden fungerar delvis utanför svensk lag och definitivt utanför de värderingar som den svenska progressiva politiska rörelsen har planterat i vårt land de senaste hundra åren.

Photo by Janko Ferlic from Pexels.

Inom vissa invandrargrupper råder ett teokratiskt gubbvälde som ligger ljusår från vänsterns kärnvärderingar om frihet, jämlikhet och inte minst jämställdhet. Detta är förvisso inte ”förortens” enda problem – hög arbetslöshet och en uppgivenhet hos ungdomar om möjligheten att uppnå det som andra grupper i samhället har uppnått, ligger bakom den höga kriminalitet som finns i dessa (och andra fattiga) samhällsgrupper.

Men att i en missriktad gest av välvilja, anti-rasism och så kallad religionsfrihet blunda för och släta över hederskulturer och andra odemokratiska företeelser hjälper inte våra invandrare. Det hjälper inte någon av dem, men framför allt hjälper det inte kvinnorna. Tvärtom slår det tillbaka på invandrarna, för utan integration förblir de främmande, och skrämmande, element för både etniska svenskar och andra redan integrerade invandrare. Och invandrarkvinnorna går miste om sin chans att slippa vara männens lydiga hjälpreda, går miste om chansen att få ta del av den nivå av jämställdhet som över lång tid har uppnåtts i deras nya hemland.

Inte nog med att detta slår tillbaka på invandrarna, det slår också tillbaka på vänstern. Genom att inte motarbeta totalitära och 1800-talsmässiga subkulturer kastar vi väljare i armarna på SD och andra högerpartier – vars grundvärderingar faktiskt ligger betydligt närmare de odemokratiska, otidsenliga invandrargrupper som de hatar så intensivt.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vart i helvete är jag på väg?

Vandringen känns ändlös. Kanske för att det är just det den är.

Ändlös och, stundtals, meningslös.

Fast… i ljuset av förstoringsglaset är det inte själva vandringen som är meningslös, det är sättet på vilket den måste utföras.

Mikael Niemi var något viktigt på spåren när han i sin bok Populärmusik från Vittula liknade laestadianens liv vid en ändlös uppförsbacke. Ett liv där själva smärtan är essensen, är det som ger vandraren status. Försakelsen och askesen är de byggstenar på vilka den rättrogne bygger sin stege till himlen.

Medeltidens flagellanter som piskade sig själva med hullingförsedda järnkedjor var bara den yttersta konsekvensen av det ok som under århundraden, ja årtusenden har lagts på den rättrognes axlar – inte av gud, men av dem som har sagt sig tolka guds ord. Frukta gud! Gå den smala vägen, ty den breda leder till helvetet!

 

Och många är de stackars själar, härbärgade av kroppar, som följt diktaten från prästerna, från mullorna, från de skriftlärde.

Och kampen för att säkra livets nödtorft har oftast varit så svår, så tröttande att den uppslukat all energi hos den gudfruktige. Ingen ork har funnits kvar att sätta sig ner och reflektera över orimligheten i det som har krävts av honom, att ställa de avgörande frågorna, att lägga ihop två och två och göra analysen.

För den som har möjlighet att lyfta blicken, att för någon liten stund lägga ifrån sig oket och räta på sig i sin fulla längd, att lyssna till sin broder från en annan plats på jorden, kommer ganska snart till insikt om att här är något som inte stämmer.

För den som iakttar sin broder från en annan plats på jorden, kan med all önskvärd tydlighet se hur brodern vandrar på en precis lika smal väg, men iakttagaren ser också att den där vägen bär rakt ner till helvetet.

Och om iakttagaren kunnat ta plats i sin broders kropp och själ, och därifrån betrakta sig själv på den smala vägen, skulle han till sin förfäran se att även den vägen, hans egen väg, bär rakt ner till helvetet.

För i sin iver att fjättra människorna, ta absolut kontroll över dem och försäkra sig om deras tionde, har kyrkan – oavsett om den säger sig följa Jesus eller Mohammed – utkristalliserat som sin viktigaste princip att du får inga andra gudar hava jämte mig.

Otron har lyfts upp att bli den yttersta synden, den enda som inte går att förlåta, den som med absolut visshet kommer att skicka syndaren till den eviga pinan.

Och här finns paradoxen. För den som stapplar fram längs den kristne prästens smala väg kommer ofrånkomligen att hamna i muslimernas helvete. Och den som kämpar sig fram längs den muslimske mullans lika smala väg kommer med samma obarmhäriga säkerhet att hamna i de kristnas helvete.

Och då blir ju den naturliga följdfrågan: Om nu alla vägar bär till helvetet – det ena eller det andra – varför inte lika gärna gå den breda, och passa på att ha lite kul på vägen?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Avfärd i Förödelsens gryning

Där fanns de som varnade. Tidigt. Och senare. Många skrev, välformulerade artiklar eller spontana poster i sociala media, att vi var tvungna att göra något. Ja, efterhand var det nästan ingen som inte hade hört dessa varningar.

Ändå hände ingenting.

Tyfonerna längs Kräftans vändkrets började komma… inte bara på sensommaren och hösten, som de alltid gjort, utan snart året runt. De förtärande bränderna i Australien blev värre för varje sommar. New York och Boston isolerades under en fruktansvärd snöstorm – i maj månad. I arktiska Europa smälte snön i början av mars. Skidtävlingar ställdes in.

Fortfarande hände ingenting.

Fiji… Samoa… Vanuatu… Maldiverna… försvann. Länderna i syd ockuperade talarstolen i FN-skrapan, Angelina Jolie åkte jorden runt och höll hängivna tal. Men ingenting hände. Oljan fortsatte att flöda i bensintankarna. Kolet fortsatte att värma byggnader. Reklambyråerna fortsatte att producera glada snuttar och jinglar som kördes, dag och natt, på radio och teve: Konsumera mera! Köp nu, betala senare!

Så en dag… en liten rännil började söka sig åt sydväst från de sibiriska stäpperna. En rännil av giftiga ämnen vilka hade legat nedfrusna i tundran under tusentals år.

Ungefär samtidigt lossnade ett 2000 kilometer bredd, tio kilometer tjockt isblock från Weddellhavet i Antarktis. Det rörde sig åt nordost med havsströmmarna och smälte gradvis under sin väg. De kom från motsatta håll – smältvattnet och metanfloden, och de brakade rakt in i civilisationens hjärta.

Då, först då, när den vite mannens hem och kulturella arv lagts I ruiner, reagerade ledarna och de som styrde. Då, när det stod klart att det var deras egen befolkning som skulle tvingas fly – utan bilar, utan elektricitet, utan mat eller tak över huvudet – utsågs en liten grupp att leda sökandet efter nytt land, efter en plats att börja om på.

Gruppens medlemmar utrustades med de antika, fortfarande funktionsdugliga vapnen, hämtade från sina gömställen, och med den urgamla kunskapen som i hemlighet förts vidare, genom muntlig tradition, från moder till dotter. Överraskande fick de assistans från det stolta men skygga folket i de stora, jungfruliga skogarna, när de gav sig av, i Förödelsens gryning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment