Den blå damens berättelse

Jag var inte beredd när du kom… och ännu mindre när du gick.

Det var november när jag först tittade in i dina ögon, på kaféet där jag jobbade deltid. Du kom in och bara satte dig vid ett bord… du förstod inte att du skulle gå fram till disken och beställa. Eller brydde du dig inte. Kanske hade du inte ens tänkt köpa något när du steg in.

Min kollega, en korrekt, småbitsk fyrabarnsmamma, marscherade slutligen bort till ditt bord och upplyste dig, en smula högdraget, nedlåtande, om att man beställde vid disken. Med blicken fortfarande i din mobiltelefon släntrade du bort och – efter att ha stått där stilla en så lång stund att min kollega redan hade dragit in andan för att, nu synnerligen bitskt, högdraget och nedlåtande, uppmana dig att beställa eller vara vänlig lämna lokalen –  tog i ett enda ögonkast in det begränsade utbudet av småkakor, pajer och baguetter.

”En bit ananaspaj och en kopp kaffe, tack.”

Det var jag som kom ut till bordet med kaffet och pajen. Jag tittade med ett halvt öga på snön som börjat falla utanför, och önskade att jag varit vid Medelhavet, medan jag satte kaffekoppen och fatet med pajen på bordet framför dig. Helt överraskande tittade du upp på mig, våra ögon fick kontakt… och resten av världen försvann.

Jag vet inte om den försvann även för dig. Troligen inte helt, för då hade du väl varit kvar nu. Men delvis, det är jag ändå ganska säker på. För det var inte bara jag som stelnade där, som frusen i en tanke, utan också du. Jag noterade hur du, liksom jag, tappade din balans, skakades om. Men du fann dig före mig:

”Tack, fröken.”

Jag minns inte hur jag lyckades ta mig tillbaka till min plats bakom disken, plötsligt var jag bara där… och ändå var nittionio procent av mitt medvetande kvar hos dig, vägrade att gå därifrån. Fast jag gjorde allt för att tänka på beställningen på femtio pajer som skulle tillverkas under eftermidddagen, eller vad jag skulle ge faster i födelsedagspresent till helgen, eller till och med på snön som fortsatte att falla, så fanns hela mitt inre fokus på din blick, som mött min. Och jag visste att du också satt där borta vid bordet och tänkte på mig. Där fanns en osynlig tråd mellan oss som växte sig starkare för varje ögonblick.

 

Du stod vid bokhandelns skyltfönster i huset intill och väntade när jag lämnade jobbet. Som i ultrarapid tog jag de tolv stegen fram till dig. Din trenchcoat skyddade dig mot vinden och lågorna i dina ögon värmde mig.

”Aldrig förut” sa du med din egendomligt mörkblonda röst.

”Inte jag heller” andades jag.

 

Du berättade att du var i stan tillfälligt, hade hyrt in dig under en månad på ett pensionat. När månaden gått berättade du att du betalat för en månad till. Därefter bodde du hos mig.

Du gjorde research för en bok, sa du. Och jag tänkte, ja, det finns mycket att skriva om i denna stad, med dess långa och brokiga historia.

”Du är en del av denna stad, som jag vill skriva om” sa du, och fick mig att växa, bli betydelsefull. Jag skulle bli en del av din bok, tänkte jag, och log vid tanken. Jag började fundera på hur du skulle beskriva mig, och vilken roll i berättelsen jag skulle få.

 

Vi började snart utforska varandras kroppar. Det kändes ovant, för oss båda. I det, och bara i det, var vi jämlika.

När det var som kallast, i slutet av januari och början av februari, var det som bäst. Jag gick till jobbet, och när jag kom hem fanns du där. Vi värmde varandra i min dragiga lägenhet. Du lagade mat, mest olika sorters soppa, och vi åt den ur rykande tallrikar. Sedan älskade vi, om och om igen.

På helgerna gick vi ut till sjön och tittade på berget. Du hänfördes av det, och jag, som sett det alltsedan jag var liten, lärde mig att verkligen uppskatta det. Och vi sökte skydd från vinden bakom det stora trädet; trädet med sin helt speciella utväxt mitt på stammen. Det havande trädet kallade du det, och vi omfamnade det, bit för bit i en rituell rörelse tills vi kommit ett varv runt det.

 

Det var så plågsamt lätt att vänja sig vid att ha dig där, i min lägenhet, i mitt liv. Det var som om du alltid funnits där, och därför skulle du fortsätta att finnas där för alltid. Det blev inte så.

 

När vårsolen började värma marken, och husen, och människorna, blev du rastlös. Du slutade, gradvis, att engagerat prata om din senaste idé till boken. När jag frågade hur det gick blev du först osäker och lite flackande i blicken, sedan undvikande och därefter irriterad.

Då slutade jag fråga. Jag lagade mat – dina soppor försvann med vintern – och vi åt den under tystnad. Jag tittade på teve, du knappade på din mobiltelefon. Ibland log du medan du knappade, och jag undrade vem du log åt.

Samtidigt kunde du vara lika älskvärd som innan, och lika het och underbar mellan mina lakan. Och ibland kunde du säga saker som: ”Ska vi åka till Italien i sommar? Eller Spanien? Sitta på uteserveringarna vid stranden och dricka kaffe! Stå på hotellbalkongen och se solen gå ner!” Och jag trodde dig, och såg fram emot vår resa.

Eller: ”Vi skulle kunna öppna ett kulturkafé tillsammans. Du fixar käket, jag ordnar intressanta föreläsare. Det kommer att bli dundersuccé!” Och jag kunde se det där kaféet framför mig, med ett myller av engagerade gäster.

 

Så kom du in på kaféet, den där onsdagen i april, strax före stängningsdags. Du hade inte varit där sedan den där första dagen, så därför undrade jag genast varför du kom. I nästa ögonblick märkte jag att du bar på din resväska. Jag stod som förstenad medan min kollega gick fram till ditt bord – till synes helt utan att känna igen dig. Jag hörde, med ett märkligt eko, hur hon informerade dig om att du skulle gå fram till disken och beställa. Jag hörde inte ditt svar men hon kom tillbaka och tittade uttryckslöst på mig:

”Kunden önskar tala med dig.”

Jag tyckte knappt mina ben bar mig när jag förflyttade mig bort till ditt bord, och när jag kom dit bara sjönk jag ner på stolen mitt emot din. Jag insåg att du var på väg bort, att det som jag trott skulle vara för evigt bara varit en parentes i ditt liv.

Du tittade på mig och desperat försökte jag dränka mig i dina sjögräsblå ögon. Så tittade jag på din mun, som kysst min, och kände igen varje linje som fanns på dina läppar.

”Jag måste åka vidare. Jag har fått… ett förslag, ett kontrakt, som låter intressant.”

Jag slöt ögonen, skulle velat sluta öronen också om det gått. Ville inte se mer, inte höra mer. Jag kände hur dina fingrar gled över min kind, rörde nätt vid min örsnibb, torkade bort en tår som tydligen runnit från mitt öga.

 

Jag lutar mig mot trädets trygga stam, känner hur den stora, urgamla kroppen delar med sig av sin helande värme. Och på andra sidan sjön, berget, som en tyst men fast försäkran om att det finns ett längre perspektiv, och jag är en del av det.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

En (meningslös?) timme för jordens framtid

Hur ska vi lyckas ta miljöhotet på allvar? För, om vi ska vara ärliga, det gör vi ju inte idag. Åtminstone 99 procent av oss gör inte det. Annars skulle vi radikalt ändrat livsstil.

Och även dem av oss som tror på vad forskarna säger – som inte, likt någon amerikansk mellanvästernpolitiker, tror att Gud kommer att gripa in om det behövs – har hur många ursäkter som helst för att mer eller mindre leva vidare som vi alltid gjort.

Ja, vi sopsorterar – kanske inte till hundra procent, ibland fuskar vi lite och slänger där det finns plats, eller är lite för lata för att gå den där extra milen och plocka isär saken vi ska slänga i dess olika fraktioner. Men vi sopsorterar, i det här landet, och känner oss duktiga.

Och vi åker tåg, istället för att köra bil. Men ibland, när det fattas mjölk i kylen och det blåser lite snålt ute, då är det lätt och bekvämt att sätta sig i bilen och köra ner till butiken.

Här (till vänster) har vi ett fenomen som inte direkt gör det lättare för oss: medias, och alla andra kommersiella företags, systembundna behov av att tjäna så mycket pengar som möjligt. Därför får inte puffen till artikeln om Earth Hour dominera skärmbilden. Nej, den neutraliseras – hånas, snarast – av den större puffen nere till vänster, den för artikeln om hur vi kan hitta de billigaste flygresorna och skita ner lite till.

Den enskilde kan dra sitt lilla strå till stacken, men vi behöver hjälp av våra politiska ledare. Och där har vi ett problem, i ett demokratiskt system. För den politiker som vill ryta till, som kanske faktiskt förstår vidden av problemet, och föreslå radikala åtgärder för att minska miljöförstöringen, kommer inte att bli omvald. För det är jobbigt att ändra på sin livsstil. Det är lättare att lägga sin röst på ett parti som inte prioriterar frågan så högt.

Ett dystert framtidsscenario, alltså. Och tyvärr måste jag avsluta detta blogginlägg i moll, för jag har inte heller något bra svar på hur vi ska kunna vända skutan innan den störtar utför det oändliga, förödande vattenfallet.

Men, ändå, Happy Earth Hour, allihopa. :-/

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Nederlaget i Rom 313

Nedanstående text publicerades första gången på denna plattform den 21 september 2012. Jag tycker texten är klart aktuell även idag, tyvärr, så jag repriserar den härmed.

Det var en gång ett rike, ett ganska stort sådant, som styrdes från staden Rom. Högsta hönset där var en kejsare, för detta var på den tiden då man hade kejsare och kungar och sånt trams.
Alltnog, i detta rike fanns det många trosuppfattningar. Kejsaren trodde mest på sig själv; ja han trodde att han var lite halvgud. Och det kunde han väl få tro om han tyckte det var kul. Andra trodde på Apollo, eller Venus… ja där fanns säkert en del som trodde på Osiris också.
Och det bästa var, att alla fick lov att tro på precis vilken gud eller gudinna de ville. (Bara de låtsades tro lite på kejsaren också, så där för syns skull.)

Men så kom där en liten sekt, från östra delen av Medelhavet. Deras huvudfigur var en snubbe som hade hängts upp på ett kors och avrättats som en simpel brottsling (vilket ju var förfärligt), men som efter bara några dagar tydligen hade reinkarnerat – fast i samma kropp – innan han strax därefter åter försvann, lite mer permanent då.
Visst, tyckte romarna, välkomna! Ni får gärna vara med i vårt religiösa kalejdoskop. Det finns plats för er också.
Men den där lilla sekten hade alla taggarna utåt. Vara med? Vi vill inte bara vara med, sa de, vi vill ta över helt! Det är vår gud ni ska tro på, ingen annan. Alla de gamla gudarna kan dra åt helvete.

Då blev förstås romarna lite sura, det kan man ju förstå. Komma här och mopsa sig, och störa den harmoni som funnits under århundraden. Så de var inte längre så intresserade av att ha den där lilla sekten hos sig, utan försökte bli av med den.
En del av kejsarna gick ganska handgripligen till väga, Diocletianus till exempel, och använde en del av sektmedlemmarna till djurfoder. Och det var ju inte så smart, för dels ska man inte vara så våldsam mot människor, dels blev de här sekteristerna martyrer. Och kejsaren som kom efter, en viss Konstantin, tog så illa vid sig av det, att han föll till föga och gjorde sekten, som kallades kristendom, till statsreligion. Det beslutet fattade han år 313 efter år noll.
Och sen var det kört.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Företag måste gå med vinst

Nedanstående text publicerades på denna plats den 7 januari 2012. I år, när det är valår, känns den minst lika aktuell. Ja, jag vet att Vänsterpartiet formellt ansluter sig till regeringens förslag om de där sju procenten, men innerst inne…

Vänsterpartiets ambition att stoppa rovdriften av den svenska åldringsvården (och skolan, och sjukvården) är lovvärd. Men tyvärr har partiet inte riktigt hittat rätt – om jag har förstått deras förslag.
Partiet vill, om jag har förstått det rätt, förbjuda vinstdrivande företag i vad man kallar “välfärden”. Med det gissar jag att man menar vård och omsorg, och kanske också skola.
Men jag tror inte det är en bra strategi. Då är det lika bra att helt förbjuda privata företag inom dessa sektorer. För ett företag måste gå med vinst, annars kan det inte fortsätta finnas till.
Bättre är att säga: Visst ska det få finnas privata skolor, sjukhus och äldreboenden. Men de ska inte finansieras med skattepengar. Inte en krona av våra gemensamma tillgångar ska gå dit!
Men… protesterar kanske någon, då blir det ju mycket dyrare att driva dessa privata alternativ. Ja, det blir det kanske. Men det är väl deras problem.
Jag undanber mig att mina skattepengar ska hamna på privata vårddirektörers bankkonton på Kanalöarna. Skattepengar ska användas till fördelningspolitik och till offentlig verksamhet, inget annat.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ska det gå åt skogen för oss?

Ja, man kan ju undra. För medvetenheten om tillståndet i världen, och vart den/vi är på väg, är oroväckande lågt hos alltför många. Utan att påstå att jag själv är tillräckligt medveten, eller för den delen agerar helt utefter den medvetenhet jag dock har, kan jag inte låta bli att göra vissa reflektioner.

Gemensamt för dem är att vi ser inte längre än näsan räcker. Även om vi kanske har en aning om att vi inte är på rätt spår, så tänker vi att ”jag ska bara…” och ser till att tillfredsställa vårt omedelbara behov även om det innebär att vi bara förstärker de skadliga tendenser som finns.

Nästan alla vet att olja och kol är energikällor som förstör jorden och klimatet. Trots det fortsätter i princip hela världen använda olja och kol, och sätta igång nya projekt med utvinning av olja och kol, eftersom det är den lättaste vägen i det korta perspektivet.

Trots att Kina, vår nya ekonomisk-politisk-militära supermakt, helt öppet visar sitt förakt för mänskliga rättigheter, och att all förändring i det avseendet i Kina går åt fel håll, så fortsätter hela världen att göda den kinesiska regimen. Vi köper billiga produkter därifrån, trots att det utarmar våra egna producenter av samma varor. Vi (i väst) blundar för alla den kinesiska regimens övergrepp mot den egna befolkningen, och hot mot grannländer, bara vi får vara med och ta en del av den kinesiska marknaden.

För egen del brukar jag, åtminstone en gång i veckan, gå till restaurangen i gallerian i Hässleholm och köpa min lunch – och ta med till kontoret och äta. Jag tar varje gång med mig en egen plastpåse, som jag har på kontoret, som de kan stoppa matboxen i. I början gjorde personalen stora ögon, nu har de vant sig. Men de säger att jag är deras ENDA kund som har med en egen plastpåse. Kom igen folk, hur svårt kan det vara?

Vi som tycker om att resa syndar varje gång vi sätter oss i ett flygplan. I höstas åkte vi tåg ner till Spanien. Det förlorade vi på ekonomiskt, rätt ordentligt, men det kändes bra. Vår europeiska union skulle kunna uppmuntra tågåkande genom att sänka priset på tågbiljetter, och bygga ut järnvägen. Istället lägger man ner vissa järnvägslinjer. Helt galet.

Detta är inte en framtid vi vill ha, eller hur?
Akrylmålning: Anders Lord

Vi kan alltid diskutera om dessa saker är varje individs ansvar, eller om de är politikernas ansvar. Svaret är båda, för utan politisk styrning blir det svårt för oss små myror att påverka något nämnvärt. Det betyder dock inte att vi inte ska göra vad vi kan, var och en av oss.

Vår värld är inte entydigt på väg åt fel håll. Många saker har blivit bättre än vad de var tidigare. Men vi har allvarliga problem. Koncentrationen av rikedom, och därmed makt, ökar för varje dag. Det ökar frustrationen hos dem som inte kan hänga med, och det är också en signal att ökad konsumtion är vad vi ska sträva efter. Det i sin tur drabbar vår jord och vårt klimat.

Hur viktig är barnens och barnbarnens framtid för oss? Hur viktig är demokratin? Kan vi tänka oss att offra något av vår omedelbara tillfredsställelse för att hjälpa till att uppnå större mål för oss alla? Jag hoppas det.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nu går det bara uppåt!

Årstidernas gång och vädrets växlingar… ett tema värt omfattande studier och tankar.

Det är mycket som är fel. Vi firar nytt år helt fel tid på året, och lite annat smått och gott. Men det finns en del som är rätt också. Redan i grundskolan fick vi lära oss att vårmånaderna, de är mars, april och maj. Sommarmånaderna är juni, juli, augusti (fråga bara Per Gessle!). Så kommer höstmånaderna september, oktober och november. Och så har vi kvar december, januari och februari, de där gruvliga vintermånaderna där vi är nu.

Till och med Sydsvenskan och dess läsare är medvetna om vilken dag det är idag.
Screenshot SDS

Så långt allt klart och tydligt. Men att därifrån gå och påstå att den 1 mars, då våren börjar, kan vi lägga av oss vinterkläderna och möta dagen med ett enda soligt leende, det kan bli en dyrköpt och ångerfull erfarenhet. Som vi alla vet, kan mars vara alldeles förfärligt kall och ogästvänlig. Likaså kan september vara lika sensomrigt härlig som augusti.

 

Vi kommer en bra bit närmare sanningen om vi istället tittar på medelpunkten inom de fyra årstiderna. Och då kan vi illustrera sakernas tillstånd med följande graf:

Just idag är vi nere i det negativa halvårets djupaste håla.
Illustration: Anders Lord

För det har ett (snart) helt liv av väderleksobservationer lärt mig, att cirka den 15 april då kan vi börja räkna på allvar med att vintern är borta och våren har slagit rot. Därefter fortsätter vi mot allt högre höjder till vi når årets klimax – förhoppningsvis ackompanjerat av ett ”stabilt högtryck” – kring den 15 juli.

Sensommar och förhöst kan som sagt vara jättefina, men runt den 15 oktober, då brukar det vara kört. Då är det dags att ta fram vinterjackan och lägga duntäcket i påslakanet. Då är vi verkligen på det sluttande planet. December hålls föredömligt under axlarna av julhelgerna, men sedan går det spikrakt ner till de absoluta bottenhålorna… i dessa dagar.

Nu har vi en mödosam klättring uppåt framför oss – och i natt ska det bli snöoväder. Men vi tar ett steg i taget, och ger oss själva en mental injektion genom tanken att det faktiskt blir lite ljusare för var dag som går. Med siktet inställt på den magiska dagen, den 15 april.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Hur är det nu med grundfärgerna?

Nedanstående inlägg publicerades på den här bloggen för närmare sju år sedan, i april 2011. Men eftersom jag då inte fick något svar på frågan, och fortfarande är nyfiken på den, försöker jag en gång till.

Dagens fråga. Så hette en uppgift men kunde få, om man hade riktig otur, som tidningsreporter. Jag brukade kalla det Dagens plåga. Man skulle ut och ställa en aktuell fråga till fem personer på stan, och det var nästan ingen som ville svara, och om de ville svara så ville de i alla fall inte bli fotograferade, och då tvingades man ändå fråga en annan istället.

Nog om det. Dagens fråga är: Vilka är de ursprungliga färgerna? Grundfärgerna.
Anledningen till frågan är information kring RGB, det färgsystem som används i datorer för bilder (och andra objekt med färg) som ska visas på skärm av något slag.
RGB står för Red, Green, Blue och en expert inom detta område hävdar att röd, grön och blå är de tre grundfärgerna i allt ljus, och att alla andra färger kommer från dem.
Men alla som sysslar med måleri eller känner till konst och färglära vet att det är röd, blå och gul som är grundfärgerna. Det är från dessa tre färger som alla andra färger kan blandas. Grön, exempelvis, får man om man blandar blå och gul.

Så, finns det någon fysikkemist eller annan vis man eller kvinna där ute som kan förklara denna störande konflikt för mig?

Posted in Uncategorized | Leave a comment