Vänstern sviker invandrarkvinnorna

Debatten om invandringen och integrationen av invandrare är synnerligen infekterad, och har dessutom fått orimliga proportioner. En del av skulden till detta faller dessvärre på den svenska vänstern.

För i sin iver att vara anti-rasistisk har stora delar av vänstern underlåtit att sätta gränser man normalt med självklarhet sätter mellan grupper i samhället. Anti-rasism är förvisso en dygd, men inte den enda, och resultatet har tyvärr blivit att vänstern blivit handlingsförlamad och därmed i praktiken tagen som gisslan av grupper vars värderingar ligger långt, långt ifrån dem som omfattas av den svenska vänstern.

Bilden av invandrartäta områden i svenska städer är absolut inte entydig. Men reportage även i seriös media visar att åtminstone delar av dessa områden fungerar delvis utanför svensk lag och definitivt utanför de värderingar som den svenska progressiva politiska rörelsen har planterat i vårt land de senaste hundra åren.

Photo by Janko Ferlic from Pexels.

Inom vissa invandrargrupper råder ett teokratiskt gubbvälde som ligger ljusår från vänsterns kärnvärderingar om frihet, jämlikhet och inte minst jämställdhet. Detta är förvisso inte ”förortens” enda problem – hög arbetslöshet och en uppgivenhet hos ungdomar om möjligheten att uppnå det som andra grupper i samhället har uppnått, ligger bakom den höga kriminalitet som finns i dessa (och andra fattiga) samhällsgrupper.

Men att i en missriktad gest av välvilja, anti-rasism och så kallad religionsfrihet blunda för och släta över hederskulturer och andra odemokratiska företeelser hjälper inte våra invandrare. Det hjälper inte någon av dem, men framför allt hjälper det inte kvinnorna. Tvärtom slår det tillbaka på invandrarna, för utan integration förblir de främmande, och skrämmande, element för både etniska svenskar och andra redan integrerade invandrare. Och invandrarkvinnorna går miste om sin chans att slippa vara männens lydiga hjälpreda, går miste om chansen att få ta del av den nivå av jämställdhet som över lång tid har uppnåtts i deras nya hemland.

Inte nog med att detta slår tillbaka på invandrarna, det slår också tillbaka på vänstern. Genom att inte motarbeta totalitära och 1800-talsmässiga subkulturer kastar vi väljare i armarna på SD och andra högerpartier – vars grundvärderingar faktiskt ligger betydligt närmare de odemokratiska, otidsenliga invandrargrupper som de hatar så intensivt.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vart i helvete är jag på väg?

Vandringen känns ändlös. Kanske för att det är just det den är.

Ändlös och, stundtals, meningslös.

Fast… i ljuset av förstoringsglaset är det inte själva vandringen som är meningslös, det är sättet på vilket den måste utföras.

Mikael Niemi var något viktigt på spåren när han i sin bok Populärmusik från Vittula liknade laestadianens liv vid en ändlös uppförsbacke. Ett liv där själva smärtan är essensen, är det som ger vandraren status. Försakelsen och askesen är de byggstenar på vilka den rättrogne bygger sin stege till himlen.

Medeltidens flagellanter som piskade sig själva med hullingförsedda järnkedjor var bara den yttersta konsekvensen av det ok som under århundraden, ja årtusenden har lagts på den rättrognes axlar – inte av gud, men av dem som har sagt sig tolka guds ord. Frukta gud! Gå den smala vägen, ty den breda leder till helvetet!

 

Och många är de stackars själar, härbärgade av kroppar, som följt diktaten från prästerna, från mullorna, från de skriftlärde.

Och kampen för att säkra livets nödtorft har oftast varit så svår, så tröttande att den uppslukat all energi hos den gudfruktige. Ingen ork har funnits kvar att sätta sig ner och reflektera över orimligheten i det som har krävts av honom, att ställa de avgörande frågorna, att lägga ihop två och två och göra analysen.

För den som har möjlighet att lyfta blicken, att för någon liten stund lägga ifrån sig oket och räta på sig i sin fulla längd, att lyssna till sin broder från en annan plats på jorden, kommer ganska snart till insikt om att här är något som inte stämmer.

För den som iakttar sin broder från en annan plats på jorden, kan med all önskvärd tydlighet se hur brodern vandrar på en precis lika smal väg, men iakttagaren ser också att den där vägen bär rakt ner till helvetet.

Och om iakttagaren kunnat ta plats i sin broders kropp och själ, och därifrån betrakta sig själv på den smala vägen, skulle han till sin förfäran se att även den vägen, hans egen väg, bär rakt ner till helvetet.

För i sin iver att fjättra människorna, ta absolut kontroll över dem och försäkra sig om deras tionde, har kyrkan – oavsett om den säger sig följa Jesus eller Mohammed – utkristalliserat som sin viktigaste princip att du får inga andra gudar hava jämte mig.

Otron har lyfts upp att bli den yttersta synden, den enda som inte går att förlåta, den som med absolut visshet kommer att skicka syndaren till den eviga pinan.

Och här finns paradoxen. För den som stapplar fram längs den kristne prästens smala väg kommer ofrånkomligen att hamna i muslimernas helvete. Och den som kämpar sig fram längs den muslimske mullans lika smala väg kommer med samma obarmhäriga säkerhet att hamna i de kristnas helvete.

Och då blir ju den naturliga följdfrågan: Om nu alla vägar bär till helvetet – det ena eller det andra – varför inte lika gärna gå den breda, och passa på att ha lite kul på vägen?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Avfärd i Förödelsens gryning

Där fanns de som varnade. Tidigt. Och senare. Många skrev, välformulerade artiklar eller spontana poster i sociala media, att vi var tvungna att göra något. Ja, efterhand var det nästan ingen som inte hade hört dessa varningar.

Ändå hände ingenting.

Tyfonerna längs Kräftans vändkrets började komma… inte bara på sensommaren och hösten, som de alltid gjort, utan snart året runt. De förtärande bränderna i Australien blev värre för varje sommar. New York och Boston isolerades under en fruktansvärd snöstorm – i maj månad. I arktiska Europa smälte snön i början av mars. Skidtävlingar ställdes in.

Fortfarande hände ingenting.

Fiji… Samoa… Vanuatu… Maldiverna… försvann. Länderna i syd ockuperade talarstolen i FN-skrapan, Angelina Jolie åkte jorden runt och höll hängivna tal. Men ingenting hände. Oljan fortsatte att flöda i bensintankarna. Kolet fortsatte att värma byggnader. Reklambyråerna fortsatte att producera glada snuttar och jinglar som kördes, dag och natt, på radio och teve: Konsumera mera! Köp nu, betala senare!

Så en dag… en liten rännil började söka sig åt sydväst från de sibiriska stäpperna. En rännil av giftiga ämnen vilka hade legat nedfrusna i tundran under tusentals år.

Ungefär samtidigt lossnade ett 2000 kilometer bredd, tio kilometer tjockt isblock från Weddellhavet i Antarktis. Det rörde sig åt nordost med havsströmmarna och smälte gradvis under sin väg. De kom från motsatta håll – smältvattnet och metanfloden, och de brakade rakt in i civilisationens hjärta.

Då, först då, när den vite mannens hem och kulturella arv lagts I ruiner, reagerade ledarna och de som styrde. Då, när det stod klart att det var deras egen befolkning som skulle tvingas fly – utan bilar, utan elektricitet, utan mat eller tak över huvudet – utsågs en liten grupp att leda sökandet efter nytt land, efter en plats att börja om på.

Gruppens medlemmar utrustades med de antika, fortfarande funktionsdugliga vapnen, hämtade från sina gömställen, och med den urgamla kunskapen som i hemlighet förts vidare, genom muntlig tradition, från moder till dotter. Överraskande fick de assistans från det stolta men skygga folket i de stora, jungfruliga skogarna, när de gav sig av, i Förödelsens gryning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

…och himlen lystes upp

Hon visste att hon inte kunde gå tillbaka.

Hon visste att allt det som fram tills nu varit hennes liv, det var borta.

 

Hon hade hört talas om striderna under flera månader, först via rapporter på radion, senare från bekanta som kommit tillbaka från stridsområdet. Tillbaka, för striderna var långt från hennes stad… kanske till och med i ett annat land. En grupp slogs mot en annan, men det var ingenting som hade med henne eller hennes närmaste att göra.

Deras liv fortgick som vanligt. Hon steg upp på morgonen, gjorde gröt, väckte de äldsta flickorna, som skulle till skolan, såg till så de åt frukost. Såg till att de såg propra ut i sina uniformer, borstade deras hår och flätade det.

Vid det laget hade hennes man redan gått bort till torget och satt sig på lastbilsflaket, med de andra männen, för att åka ut till fälten och arbeta under dagen. Förut, när hon var yngre, hade hon ibland åkt med ut för att servera mat till männen. Hon visste att lastbilen åkte den slingriga, dammiga vägen förbi det gamla trädet med dess säregna utväxt. ”Det gravida trädet” hade någon av de unga flickorna kallat det.

När Shirin och Samira gått till skolan hade hon tassat in i rummet där pojkarna sov. Hon betraktade deras ansikten, både fridfulla och livfulla – kanske mitt uppe i en spännande dröm – där de låg, huller om buller i sängen. Hon log och kröp försiktigt ner intill dem, kände deras kroppar mot sin, tills de vaknade eller tills den yngsta, i rummet intill, där hon själv och hennes man också sov, vaknade och började ge ljud ifrån sig.

Senare, när Mahmoud och Youssef sprungit över till grannhuset för att leka med sina kusiner, under farfars överinseende, hade hon lagt sin minsta till bröstet. Hon hade egentligen slutat amma henne, men både Fatima och hon själv tyckte om de där stunderna av kravlös närhet.

 

Presidenten i huvudstaden är en despot! sa några av männen som hennes man drack kaffe med på kvällarna. Och någon av kvinnorna kunde berätta om en släkting till henne, som slagits i järn och slängts i en fängelsecell för att han vågat ifrågasätta något som regimen gjort.

Det är banditer som gör uppror mot vår ledare, som folket valt! sa andra. De kommer från andra sidan bergen, och de har stöd från ett annat land, och de vill införa ett barbariskt styre som vi inte har sett till på hundra år. Om de vinner kriget kommer dina döttrar inte att få gå till skolan mer, sa Umm Ahmad. Du kommer att tvingas bära niqab och du får slänga bort alla dina vackra kläder.

 

En sen kväll när barnen somnat hade hon gått ut på gatan framför huset. Dagen hade varit varm och hon njöt av nattens svalka. Hon betraktade husväggen med sina skrovligheter, de ojämna kullerstenarna på gatbeläggningen, husen längre ner på gatan. Allt var så bekant in i minsta detalj att hon skulle kunnat rita av det med förbundna ögon.

Så märkte hon hur himlen lystes upp, svagt, och tillfälligt. Och några sekunder senare kunde hon förnimma ett mullrande ljud i fjärran. Hon märkte hur hennes hjärta smattrade i bröstet, och höll andan – för att lugna ner sig, och för att se om det skulle komma mer. Inget mer hördes, eller syntes, men hon anade en skugga intill sig och vred på huvudet. Det var hennes man som också kommit ut, och hon förstod att han också hört och sett detsamma som hon.

De är långt borta, sa han. De är fortfarande långt borta.

Hon blundade och tänkte på sina barn, vars liv just börjat. Och hon tänkte på barnen i den stad där himlen lysts upp och kanonerna mullrat. De barnen måste vara livrädda nu, tänkte hon.

Han la armen om henne och tog med henne in. De la sig, hon såg konturerna av Fatimas kropp i barnsängen intill deras. Hon slog armarna om sin man och han trängde in i henne med en innerlighet hon inte känt på länge.

De har intagit grannstaden! Umm Ahmad hade andan i halsen när hon kom in genom dörren. De släpade ut män, kvinnor och barn på gatan och dödade dem! Flera hundra människor har flytt!

Hon mötte sin dotters blick. Shirin, den äldsta, satt vid bordet och skrev sina läxor. Hon la ner pennan och sa: Mamma, jag vill inte gå till skolan. Jag vill vara hemma.

Hon gick bort och satte sig bredvid flickan, strök hennes hår bak ena örat, smekte hennes kind. Du måste gå till skolan. Du måste lära dig saker. För kunskap är det enda som kan rädda oss!

Hennes dotter tittade allvarligt på henne en lång stund. Så nickade hon och fattade pennan igen.

 

Soldaterna marscherade längs gatan i en lång rad. Mahmoud och Youssef rusade fram för att titta på deras vapen. Hon tog sina söner i handen och stod med dem i dörröppningen. Alla grannarna stod utanför sina hus. Ingen sa något.

Vi ska beskydda er, sa soldaternas ledare. Var inte oroliga. Så länge vi finns här är ni säkra.

Sedan: Vi behöver sovplatser i era hus. Dela med er av maten till soldaterna. De är här för att skydda er, det är väl det minsta ni kan göra för dem.

Hon hörde av kvinnorna att en av fruarna längre ner på gatan tvingats vara intim med den soldat som sov i hennes hus. Hon vågade inte protestera, och hennes man vågade inte heller protestera.

När ska någon komma in hit? frågade hon sig. När ska någon soldat komma in i vårt hem och tvinga sig på mig, kanske framför mina barns ögon? Hon vågade inte diskutera det med sin man.

 

Så kom den natten när striden om staden inleddes.

Hon hörde ljud, det ena mer fasansfullt än det andra, som hon inte kunde identifiera. Och de var inte svaga muller längre, som de andra nätterna, de var så genomträngande som om de kommit från inne i hennes eget hus.

Hennes man pratade och hon visste att han förklarade vad det var för ljud hon hörde, men hon förstod inte vad han sa, tog inte in det, kunde inte registrera det. Hon rörde sig som längs en bana, varv efter varv, mellan flickornas rum, pojkarnas rum och det egna sovrummet där Fatima låg i sin barnsäng.

När något av barnen rörde sig, gnydde, öppnade ögonen strök hon det över håret, kysste det och sa: Soldaterna är här, de skyddar oss. Sov min älskling.

 

Natten förflöt, på något sätt, och det blev morgon.

Urlakad, utan sömn, gjorde hon mekaniskt vid gröten och, medan hennes man stoiskt gick ut för att åka på lastbilen ut till fälten, väckte flickorna.

De såg, liksom hon, när de tittade ut genom fönstret, att Umm Ahmads hus var borta. En hög av sten, träbjälkar och sönderbrutna gipsplattor var allt som återstod av kvinnans hem.

Mamma… Samira såg bekymrad ut när hon stod i dörröppningen, med skolväskan på ryggen.

Ni är säkra i skolan. Ingen skulle komma på att bomba en skola. Gå nu!

 

Pojkarna fick frukost och gick sedan över gatan för att leka med kusinerna. Hon var ensam hemma med den lilla.

Så kom de igen, ljuden, som hon nu visste var flygplan, flygplan med bomber. Och de där andra ljuden, när bomberna träffade sina mål… eller träffade något annat än sina mål, till exempel en skola.

Fly! Någon ropade längs gatan. De är här inom en timme! Fly!

Vi är säkra här, sa farfar. Vårt hus är stabilt.

Lärarinnan har gått med barnen till det gravida trädet, sa någon.

I full panik samlade hon ihop lite bröd, torkat kött, olja och annat i en väska. Hon satte Fatima i selen och spände den på ryggen. Så gick hon från hemmet, nerför gatan, ut från staden. Hon ville inte titta på den svarta röken som steg från den plats där hon visste att skolan legat. Hon ville inte vända sig om när flygplanen kom tillbaka och släppte sin last över hennes gata. Hon ville inte titta på den sönderbombade vägen ut till fälten.

Hon ville inte ge sig av. Men hon hade inget val.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den blå damens berättelse

Jag var inte beredd när du kom… och ännu mindre när du gick.

Det var november när jag först tittade in i dina ögon, på kaféet där jag jobbade deltid. Du kom in och bara satte dig vid ett bord… du förstod inte att du skulle gå fram till disken och beställa. Eller brydde du dig inte. Kanske hade du inte ens tänkt köpa något när du steg in.

Min kollega, en korrekt, småbitsk fyrabarnsmamma, marscherade slutligen bort till ditt bord och upplyste dig, en smula högdraget, nedlåtande, om att man beställde vid disken. Med blicken fortfarande i din mobiltelefon släntrade du bort och – efter att ha stått där stilla en så lång stund att min kollega redan hade dragit in andan för att, nu synnerligen bitskt, högdraget och nedlåtande, uppmana dig att beställa eller vara vänlig lämna lokalen –  tog i ett enda ögonkast in det begränsade utbudet av småkakor, pajer och baguetter.

”En bit ananaspaj och en kopp kaffe, tack.”

Det var jag som kom ut till bordet med kaffet och pajen. Jag tittade med ett halvt öga på snön som börjat falla utanför, och önskade att jag varit vid Medelhavet, medan jag satte kaffekoppen och fatet med pajen på bordet framför dig. Helt överraskande tittade du upp på mig, våra ögon fick kontakt… och resten av världen försvann.

Jag vet inte om den försvann även för dig. Troligen inte helt, för då hade du väl varit kvar nu. Men delvis, det är jag ändå ganska säker på. För det var inte bara jag som stelnade där, som frusen i en tanke, utan också du. Jag noterade hur du, liksom jag, tappade din balans, skakades om. Men du fann dig före mig:

”Tack, fröken.”

Jag minns inte hur jag lyckades ta mig tillbaka till min plats bakom disken, plötsligt var jag bara där… och ändå var nittionio procent av mitt medvetande kvar hos dig, vägrade att gå därifrån. Fast jag gjorde allt för att tänka på beställningen på femtio pajer som skulle tillverkas under eftermidddagen, eller vad jag skulle ge faster i födelsedagspresent till helgen, eller till och med på snön som fortsatte att falla, så fanns hela mitt inre fokus på din blick, som mött min. Och jag visste att du också satt där borta vid bordet och tänkte på mig. Där fanns en osynlig tråd mellan oss som växte sig starkare för varje ögonblick.

 

Du stod vid bokhandelns skyltfönster i huset intill och väntade när jag lämnade jobbet. Som i ultrarapid tog jag de tolv stegen fram till dig. Din trenchcoat skyddade dig mot vinden och lågorna i dina ögon värmde mig.

”Aldrig förut” sa du med din egendomligt mörkblonda röst.

”Inte jag heller” andades jag.

 

Du berättade att du var i stan tillfälligt, hade hyrt in dig under en månad på ett pensionat. När månaden gått berättade du att du betalat för en månad till. Därefter bodde du hos mig.

Du gjorde research för en bok, sa du. Och jag tänkte, ja, det finns mycket att skriva om i denna stad, med dess långa och brokiga historia.

”Du är en del av denna stad, som jag vill skriva om” sa du, och fick mig att växa, bli betydelsefull. Jag skulle bli en del av din bok, tänkte jag, och log vid tanken. Jag började fundera på hur du skulle beskriva mig, och vilken roll i berättelsen jag skulle få.

 

Vi började snart utforska varandras kroppar. Det kändes ovant, för oss båda. I det, och bara i det, var vi jämlika.

När det var som kallast, i slutet av januari och början av februari, var det som bäst. Jag gick till jobbet, och när jag kom hem fanns du där. Vi värmde varandra i min dragiga lägenhet. Du lagade mat, mest olika sorters soppa, och vi åt den ur rykande tallrikar. Sedan älskade vi, om och om igen.

På helgerna gick vi ut till sjön och tittade på berget. Du hänfördes av det, och jag, som sett det alltsedan jag var liten, lärde mig att verkligen uppskatta det. Och vi sökte skydd från vinden bakom det stora trädet; trädet med sin helt speciella utväxt mitt på stammen. Det havande trädet kallade du det, och vi omfamnade det, bit för bit i en rituell rörelse tills vi kommit ett varv runt det.

 

Det var så plågsamt lätt att vänja sig vid att ha dig där, i min lägenhet, i mitt liv. Det var som om du alltid funnits där, och därför skulle du fortsätta att finnas där för alltid. Det blev inte så.

 

När vårsolen började värma marken, och husen, och människorna, blev du rastlös. Du slutade, gradvis, att engagerat prata om din senaste idé till boken. När jag frågade hur det gick blev du först osäker och lite flackande i blicken, sedan undvikande och därefter irriterad.

Då slutade jag fråga. Jag lagade mat – dina soppor försvann med vintern – och vi åt den under tystnad. Jag tittade på teve, du knappade på din mobiltelefon. Ibland log du medan du knappade, och jag undrade vem du log åt.

Samtidigt kunde du vara lika älskvärd som innan, och lika het och underbar mellan mina lakan. Och ibland kunde du säga saker som: ”Ska vi åka till Italien i sommar? Eller Spanien? Sitta på uteserveringarna vid stranden och dricka kaffe! Stå på hotellbalkongen och se solen gå ner!” Och jag trodde dig, och såg fram emot vår resa.

Eller: ”Vi skulle kunna öppna ett kulturkafé tillsammans. Du fixar käket, jag ordnar intressanta föreläsare. Det kommer att bli dundersuccé!” Och jag kunde se det där kaféet framför mig, med ett myller av engagerade gäster.

 

Så kom du in på kaféet, den där onsdagen i april, strax före stängningsdags. Du hade inte varit där sedan den där första dagen, så därför undrade jag genast varför du kom. I nästa ögonblick märkte jag att du bar på din resväska. Jag stod som förstenad medan min kollega gick fram till ditt bord – till synes helt utan att känna igen dig. Jag hörde, med ett märkligt eko, hur hon informerade dig om att du skulle gå fram till disken och beställa. Jag hörde inte ditt svar men hon kom tillbaka och tittade uttryckslöst på mig:

”Kunden önskar tala med dig.”

Jag tyckte knappt mina ben bar mig när jag förflyttade mig bort till ditt bord, och när jag kom dit bara sjönk jag ner på stolen mitt emot din. Jag insåg att du var på väg bort, att det som jag trott skulle vara för evigt bara varit en parentes i ditt liv.

Du tittade på mig och desperat försökte jag dränka mig i dina sjögräsblå ögon. Så tittade jag på din mun, som kysst min, och kände igen varje linje som fanns på dina läppar.

”Jag måste åka vidare. Jag har fått… ett förslag, ett kontrakt, som låter intressant.”

Jag slöt ögonen, skulle velat sluta öronen också om det gått. Ville inte se mer, inte höra mer. Jag kände hur dina fingrar gled över min kind, rörde nätt vid min örsnibb, torkade bort en tår som tydligen runnit från mitt öga.

 

Jag lutar mig mot trädets trygga stam, känner hur den stora, urgamla kroppen delar med sig av sin helande värme. Och på andra sidan sjön, berget, som en tyst men fast försäkran om att det finns ett längre perspektiv, och jag är en del av det.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En (meningslös?) timme för jordens framtid

Hur ska vi lyckas ta miljöhotet på allvar? För, om vi ska vara ärliga, det gör vi ju inte idag. Åtminstone 99 procent av oss gör inte det. Annars skulle vi radikalt ändrat livsstil.

Och även dem av oss som tror på vad forskarna säger – som inte, likt någon amerikansk mellanvästernpolitiker, tror att Gud kommer att gripa in om det behövs – har hur många ursäkter som helst för att mer eller mindre leva vidare som vi alltid gjort.

Ja, vi sopsorterar – kanske inte till hundra procent, ibland fuskar vi lite och slänger där det finns plats, eller är lite för lata för att gå den där extra milen och plocka isär saken vi ska slänga i dess olika fraktioner. Men vi sopsorterar, i det här landet, och känner oss duktiga.

Och vi åker tåg, istället för att köra bil. Men ibland, när det fattas mjölk i kylen och det blåser lite snålt ute, då är det lätt och bekvämt att sätta sig i bilen och köra ner till butiken.

Här (till vänster) har vi ett fenomen som inte direkt gör det lättare för oss: medias, och alla andra kommersiella företags, systembundna behov av att tjäna så mycket pengar som möjligt. Därför får inte puffen till artikeln om Earth Hour dominera skärmbilden. Nej, den neutraliseras – hånas, snarast – av den större puffen nere till vänster, den för artikeln om hur vi kan hitta de billigaste flygresorna och skita ner lite till.

Den enskilde kan dra sitt lilla strå till stacken, men vi behöver hjälp av våra politiska ledare. Och där har vi ett problem, i ett demokratiskt system. För den politiker som vill ryta till, som kanske faktiskt förstår vidden av problemet, och föreslå radikala åtgärder för att minska miljöförstöringen, kommer inte att bli omvald. För det är jobbigt att ändra på sin livsstil. Det är lättare att lägga sin röst på ett parti som inte prioriterar frågan så högt.

Ett dystert framtidsscenario, alltså. Och tyvärr måste jag avsluta detta blogginlägg i moll, för jag har inte heller något bra svar på hur vi ska kunna vända skutan innan den störtar utför det oändliga, förödande vattenfallet.

Men, ändå, Happy Earth Hour, allihopa. :-/

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Nederlaget i Rom 313

Nedanstående text publicerades första gången på denna plattform den 21 september 2012. Jag tycker texten är klart aktuell även idag, tyvärr, så jag repriserar den härmed.

Det var en gång ett rike, ett ganska stort sådant, som styrdes från staden Rom. Högsta hönset där var en kejsare, för detta var på den tiden då man hade kejsare och kungar och sånt trams.
Alltnog, i detta rike fanns det många trosuppfattningar. Kejsaren trodde mest på sig själv; ja han trodde att han var lite halvgud. Och det kunde han väl få tro om han tyckte det var kul. Andra trodde på Apollo, eller Venus… ja där fanns säkert en del som trodde på Osiris också.
Och det bästa var, att alla fick lov att tro på precis vilken gud eller gudinna de ville. (Bara de låtsades tro lite på kejsaren också, så där för syns skull.)

Men så kom där en liten sekt, från östra delen av Medelhavet. Deras huvudfigur var en snubbe som hade hängts upp på ett kors och avrättats som en simpel brottsling (vilket ju var förfärligt), men som efter bara några dagar tydligen hade reinkarnerat – fast i samma kropp – innan han strax därefter åter försvann, lite mer permanent då.
Visst, tyckte romarna, välkomna! Ni får gärna vara med i vårt religiösa kalejdoskop. Det finns plats för er också.
Men den där lilla sekten hade alla taggarna utåt. Vara med? Vi vill inte bara vara med, sa de, vi vill ta över helt! Det är vår gud ni ska tro på, ingen annan. Alla de gamla gudarna kan dra åt helvete.

Då blev förstås romarna lite sura, det kan man ju förstå. Komma här och mopsa sig, och störa den harmoni som funnits under århundraden. Så de var inte längre så intresserade av att ha den där lilla sekten hos sig, utan försökte bli av med den.
En del av kejsarna gick ganska handgripligen till väga, Diocletianus till exempel, och använde en del av sektmedlemmarna till djurfoder. Och det var ju inte så smart, för dels ska man inte vara så våldsam mot människor, dels blev de här sekteristerna martyrer. Och kejsaren som kom efter, en viss Konstantin, tog så illa vid sig av det, att han föll till föga och gjorde sekten, som kallades kristendom, till statsreligion. Det beslutet fattade han år 313 efter år noll.
Och sen var det kört.

Posted in Uncategorized | Leave a comment