Ceta, en lömsk genväg till TTIP

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme åt en artikel skriven av en annan person, nämligen ETC-reportern Lisa Persson. Den handlar om handelsavtalet mellan EU och Kanada, Ceta, vilket riskerar att klubbas igenom av EU-ledarna nästa vecka.

Det vore utan tvekan en katastrof för både miljö och fördelningspolitik om detta avtal går igenom och införs. Och om du tänker, “Men, det är ju bara snälla Kanada, inte glupska USA”, så ha följande i minne:

“…ett godkännande av Ceta kan i praktiken innebära att TTIP blir verklighet. Detta eftersom de flesta amerikanska bolag har en filial i Kanada vilket gör det möjligt för dem att stämma europeiska stater.”

Läs hela artikeln HÄR, och följ gärna de länkar där finns till relaterade texter. Detta är viktigt, och det är bråttom!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Är detta ett lågvattenmärke?

Det kanske inte passar sig för en före detta journalist att ondgöra sig över “kollegors” verk. Men den här gången kan jag bara inte hålla flabben.

Det handlar om en “artikel”, ja det måste sättas inom citationstecken, i dagens/veckans utgåva av Lokaltidningen – den edition av tidningen som drabbar hushållen i Hässleholms kommun.

artikel

Som ni förhoppningsvis kan se på bilden är rubriken Alkobom visades upp i Hässleholm. Ja, rubriken är väl det enda i sammanhanget som inte är katastrof. Texten är skriven av Lennart Johansson från Motorförarnas Helnykterhetsförbund, enligt byline. Ingen skugga ska falla över denna organisation, men däremot ska slagskuggan i all sin kraft falla över tidningsredaktionen (eller, ännu hellre, ägarna) som låter denne Johansson skriva en artikel på redaktionell plats i tidningen. För ingenstans på sidan framgår det att det skulle handla om annonser. Utan att rodna trippar Lokaltidningen inte bara på gränsen mellan journalistik och reklam, man tar ett sjumilakliv över den!

Det är också uppenbart att Johansson är… nykterhetsaktivist, kanske, eller vad han nu är, åtminstone inte journalist. Ingenstans i texten berättas det någonting om vad en alkobom är eller hur den fungerar. (Det enda informativa av det slaget är att det finns en ledningsbuss någonstans som ska kontrollera bommarna.)

Den bild som illustrerar artikeln – och som varken har bildtext eller, av förklarliga skäl kanske, fotobyline – kastar inte heller mycket ljus över berättelsen. Den visar något som mest ser ut som en korvkiosk.

Av en mening i texten, där det står att alkobommarna används i frihamnen i Stockholm, kan man möjligen dra slutsatsen att det på något sätt handlar om båtar, fartyg. Och då är väl reflektionen att det känns synnerligen “självklart” att de här bommarna visas upp i den stora hamnstaden Hässleholm…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En liten film från sommarens resa

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Civilisationen och (o)djuret

Frihet är ett av våra mest hyllade ord och begrepp. Med viss rätt, naturligtvis, särskilt om vi tänker oss att alternativet är tvång. De flesta skulle nog i det valet lägga sin röst på frihet.

Samtidigt kan vi nog också hävda att säkerhet är något som de flesta av oss tycker är positivt. Särskilt om alternativet är osäkerhet; Kommer mina pengar att räcka månaden ut? Kommer mitt barn tryggt hem från skolan idag?

På något sätt vill vi ha både frihet och säkerhet. Men det är tyvärr lite grann som att både vilja äta upp kakan och ha den kvar. För frihet och säkerhet är på många sätt varandras motsatser.

Låt oss ta ett ord som… säkerhetspolisen. Enligt ovanstående exempel skulle en sådan instans mycket väl kunna vara den som garanterar att ditt barn faktiskt kommer hem tryggt och säkert från skolan på dagarna. Men vi tänker snarare på den som en hårdför, ansiktslös organisation som hotar och inskränker vår frihet.

Det finns en höger-vänster-dimension i frågan om frihet och/eller säkerhet. Orden är kopplade till företeelser som en svag eller en stark stat. Här ser vi högerns/borgerlighetens fullt hissade segel. För dem handlar frihet främst om frihet från någonting – i motsats till frihet att (göra) någonting – nämligen frihet från statlig kontroll. Ja, i deras ordval heter det förstås inte så. De talar om frihet att växa, frihet att utvecklas och förverkliga sig. Men vad det främst handlar om är friheten att bli förmögen utan att hindras av restriktioner, oavsett om dessa må vara förbud mot att driva verksamhet inom vissa sektorer (sjukvård, utbildning etc) eller en skattepolitik som kapar en betydande del av den förvärvade förmögenheten. Alltså, frihet från förbud, frihet från skatter.

Högern tycker om en svag stat, en stat som lämnar det mesta – utom det militära försvaret, herregud! och kanske kungahuset – till individen. Individen, som med högerns glasögon innebär ett antal personer vilka allihop är driftiga, rationella och har förmågan att fatta rätt beslut varje gång. Och i högerns teoretiska samhällsbygge tävlar alla dessa smarta, förnuftiga individer på samma villkor på en marknad vilken är helt öppen för en välgörande konkurrens.

Jag återkommer, från tidigare blogginlägg, till det ”naturliga”, alltså till hur saker och ting fungerar i naturen, bland djuren. Naturen kan sägas vara högerns idealtillstånd, för där finns ingen stat. Där lever och dör alla på den fria marknadens villkor. Varje individ förväntas ta hand om sig själv. Vi vet hur det går, det kallas för det naturliga urvalet. Den som är stark överlever, och lever gott, den svage dukar under. Sjuka och skadade individer lämnas åt sitt öde.

Högerkrafternas förebild? Foto: www.freeimages.com

Högerkrafternas förebild?
Foto: http://www.freeimages.com

Vi människor har höjt oss över detta primitiva stadium och det har vi, åtminstone i västerlandet, i stor utsträckning gjort genom att vi låtit staten bre ut ett skyddsnät under alla medborgare. Det ska fånga upp dessa svaga, stötta dem så även de får en chans att existera under rimliga förhållanden. Vi inser dels att även dessa, till synes svaga individer kan ha tillgångar som är viktiga för helheten, dels att även om de inte skulle anses ”närande” så har de ändå samma rätt att leva som alla andra. Detta är vad vi kallar ett civiliserat samhälle, motsatsen till djungelns lag.

Högern vill reducera dessa skyddsnät till ett minimum. Nej, de vill inte direkt lämna de sjuka och skadade att dö. Men de har absolut inget att invända mot att samhället delas upp i ett A- och ett B-lag – de starka, handlingskraftiga entreprenörerna i motsats till de svaga, de som inte har så vassa armbågar eller så god näsa för affärer. B-laget ska på inga villkor få rubba A-lagets handlingsutrymme, A-lagets frihet att växa och få sin förmögenhet att växa. B-lagets behov av att växa som individer, att förverkliga sig själva är för högern av synnerligen underordnad betydelse eftersom dessa behov kräver en större insats av staten. Och varje insats av staten bygger på att alla i samhället, var och en efter sin förmåga, bidrar med skattemedel för att finansiera de statliga insatserna.

En stark stat är inte heller utan problem. Även för oss som inte har halkat ut på högerkanten kan en stark stat förknippas med överdrivna övervakningssystem, betalda angivare, en fruktad säkerhetspolis – helt enkelt ett antal tvångsåtgärder som denna stat ser sig tvingad att ta till för att få behålla makten. Och om en stat, en regim, ser sig tvingad till att vidta sådana åtgärder för att få stanna kvar vid makten, då har den fullständigt misslyckats. Om en stat, en regim, inte genom sin politik gentemot medborgarna lyckas få flertalets förtroende, då måste den bort. Demokrati må vara ett trubbigt instrument men det är bättre än alla kända alternativ.

För en stat, en stark stat, ska existera för medborgarnas skull, inte för maktelitens skull. Staten ska vara god, ska uppfattas som god, av flertalet medborgare. Här har vi möjligen den svenska socialdemokratins problem: under sina många år vid makten gjorde partiet det svenska samhället så bra, för så många, att alltför många ”vanliga människor” kom att betrakta de egna uppnådda fördelarna som så viktiga att de inte längre var beredda att slåss för att de sämst ställda skulle få det lika bra.

Detta är en slutsats som är något beklämmande. För om det är så, betyder det att vi, folket, faktiskt inte är moget för att leva i en stark stat, en stat som ständigt kämpar för att de sämst ställda ska få det bättre. Den där resten av djuret som finns i oss, kanske nånstans i förlängda märgen, jobbar oförtrutet och blint på att återföra oss till det naturliga tillstånd varifrån vi en gång tog steget upp mot civilisationen. Den jobbar efter mantrat: “Sköt dig själv och skit i andra.” Vi behöver vara vaksamma så den inte tar kontroll över oss.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vilka är med i din flock?

Vi brukar säga eller få höra att människan är ett flockdjur.

Detta kan ha två betydelser – vilka förvisso båda kan vara sanna samtidigt. Den ena är att vi människor trivs i flock, det vill säga vi är sociala varelser som inte trivs om vi är isolerade från andra människor. Den andra är att vi identifierar oss med en flock.

Båda betydelserna har sina mer eller mindre dramatiska implikationer, alltså de leder till vissa antaganden och slutsatser, vilka får konsekvenser som kan vara mer eller mindre laddade.

Den första betydelsen, att vi inte trivs isolerade från andra, är till synes harmlös. Självklart trivs vi bättre i en grupp där vi tillsammans kan trygga och säkra våra basala behov som mat, husrum och sexuellt umgänge. Jag lämnar vidare diskussioner om den betydelsen till ett annat blogginlägg.

 

Den andra betydelsen, att vi identifierar oss med en flock, blir inte heller den dramatisk förrän vi gör ett tillägg till den: Vi identifierar oss med en viss flock, inte med alla medlemmar i den stora människoflocken.

När och hur detta började vet vi inte. Men vi kan tänka oss ungefär hur identifikationen fungerar. Likhet är troligen den viktigaste omedelbara faktorn.

Säg att du som läser detta är en vit man. Säg att, hemska tanke, alla andra människor i din omgivning har dött. Du är den ende som är kvar. Du och en massa djur av olika sorter. En dag kommer en man gående. En mörkhyad man. Utan minsta tvekan skulle du välkomna honom, känna att han stod dig närmare än vad något av djuren gör. För att ni är mest lika varandra.

Om det skulle komma tre personer gående och en av dem skulle vara vit, så skulle du antagligen instinktivt känna mest samhörighet med honom. Han är, åtminstone vid första anblicken, mer lik dig än de andra.

Vi skulle kunna säga att detta är naturligt. Det vill säga, det är så det fungerar i naturen, bland (de andra) djuren. Är detta något positivt? Nej, det är det inte. I naturen råder djungelns lag. Som människor vill vi gärna tro att vi har höjt oss en bit över den nivån. Men ibland blir jag osäker om det är så…

 

Tillbaka till de tre personerna som kommer gående, varav en av dem har samma hudfärg som du. Ni två kommer närmare varandra, ni kanske börjar försöka hitta föda och andra nödvändigheter tillsammans. Och om ni bara lyckas ta hem tillräckligt för två personer så blir det de två andra som får vara utan. Er lilla grupp på fyra personer har delats i två, det har bildats ett vi och ett dem. Om ni får ont om mat eller vatten blir det snart en konflikt där ni två tvåmansflockar ställs mot varandra och i värsta fall dödas någon eller båda i den ena flocken.

DSC_0397

En flock. Men också ett antal individer.

Det globala, befintliga samhälle där vi lever består av oändligt många större eller mindre flockar. Ju mindre en flock är, desto starkare är troligen banden mellan medlemmarna i den. Med risk för att generalisera, så är familjen den minsta och tajtaste flocken. De flesta av oss skulle göra i princip vad som helst för våra närmaste.

Nästa ”elektronbälte” utåt är kanske vänkretsen, ett antal individer som vi känt sedan barnsben eller av annan anledning kommit nära. I vidare cirklar finns möjligen arbetskamraterna eller medlemmarna i fotbollsklubben, men också byn eller stadsdelen där vi har växt upp. ”Wow, är du från Tyringe? Det är jag också!” En känsla av samhörighet utan att du egentligen alls känner personen i fråga.

Och det är här någonstans det börjar bli problematiskt. Två tyringebor. Två skåningar. Två svenskar. Två européer. Två… vita män. Det är när känslan av samhörighet baseras på stereotyper – tyringebo, skåning, svensk, europé, kaukasier – istället för på personliga egenskaper hos den enskilde individen som risken för konflikter ökar. Det gör den därför att de andra, de som inte är från Tyringe, eller Skåne eller Sverige eller Europa, eller är vita, klumpas ihop till en annan stereotyp massa, inte ses som de individer de är.

 

För låt oss än en gång återvända till de där tre personerna som kommer till dig i din ensamhet. En vit, två mörka. Du bondar mekaniskt med den vite, han är mest lik dig. Men… efter en tid märker du att ni tycker helt olika om en massa viktiga saker. Du kanske vill spara ert överskott för sämre tider, han vill leva ur hand i mun. Du kanske tycker att ni alla fyra ska dela på jaktbytet medan han vill ha den största biten och inte ger något till de två andra. Du kanske upptäcker att du har mycket mer gemensamt med en av de två mörkhyade personerna, att det är en individ som delar många av dina värderingar.

Jag älskar Skåne, men det finns ett antal skåningar jag inte skulle vilja ta i med tång. Inga namn, men ett exempel är ett kalhygge med förnamn som ett djur och efternamn som ett väderstreck. Jag skulle definitivt inte vilja stå tillsammans med honom på en fotbollsläktare och hålla på ett skånskt eller svenskt lag.

Jag tror inte att naturen är idealet – den är ju faktiskt inte bara naturlig utan även djurisk, primitiv. Vi behöver fortsätta att höja oss över den, se varandra som individer och inte som ansiktslösa delar i en med- eller motflock.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den vackraste tiden

blomsterprakt i maj5

Det tog tid i år, men till sist blev det vår – och nästan sommar på en gång.

Det är den tid på året då jag helst bara vill vistas ute i trädgården; gå varv efter varv, fästa blicken en stund på varje blomma, varje växt, varje litet eller större rum i trädgården.

Jag kan namnen på bara en liten del av alla fantastiska blommor, gräs och andra växter som på ett eller annat sätt funnit sin väg till oss. Det gör inte så mycket, växterna är lika fina oavsett vad de heter.

blomsterprakt i maj3blomsterprakt i maj6

 

 

 

 

 

 

 

Förmodligen har allt vist, och en massa mindre vist, redan sagts om denna årstid. Som att just nu borde tiden stå stilla.

Om det är vist eller inte, kan vi naturligtvis diskutera med en pollenallergiker. Jag har själv varit där, i det ljusgröna helvetet, när varje vistelse i naturen mellan maj och juli var en plåga. Det växte bort, hos mig. Det är jag tacksam för.

Liksom varje vist ord troligen har sagts, så har kanske även varje bild redan tagits. En del av dem har definitivt tagits av mig själv, såsom dem på syrener.

Men det skiter jag i. Syrenen är favoriten nummer ett, oslagbar bland trädgårdens växter. Så jag tar en till.

blomsterprakt i maj7

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Ode till den varma baliken

 

Eller:

Konsten att skriva en helt meningslös text

 

Kalabalik.

 

Denna storm, som kan fresta ett hjärta av guld.

Linda Bengtzings karlslusk utan skuld

orsakade värsta kalabaliken

när han raggade glatt i rusningstrafiken.

Vi minns kalabaliken i Bender,

när Kalle tvådde sina händer

i turkarnas blod,

och sedermera dog.

 

Ja, ja, detta om kallabaliken,

men hur är det då med den varma baliken?

 

Den varma baliken är en trög substans,

den flyter och rinner men just ingenstans.

Den varma baliken den blandar och ger

kalabiska kort som inte nån ser.

 

En dans och ett sug

efter ursprunglighet,

en mental refug

på en ödslig planet.

AR_birth_universe

Baliken krumbuktar sig,

krånglar sig, klämmer sig,

kastar sig ut ur sin bana.

Den sliter sig, släpar sig,

saltomortalar sig,

sätter sig tungt på sin fana.

 

Mitt i en ultrarapidisk, kalibisk,

kvasi-karibisk ellips

imploderar den tvärt likt en misslyckad

affärsman, hängd i sin slips.

 

Från öknen kommer den varma baliken,

med doft från den imaginära tropiken.

Från bergen den susar, en pust av Vulcanus,

utan struktur, som ett oskrivet manus.

 

En tango av hetta och flamboyance,

en dubbel negering med kosmisk pregnans.

En utlämnandets hänsynslöst mättade vals,

ett antimateriakors runt sin hals.

 

Den varma baliken är hög uti kroppen,

närmare hundra än nittiosju.

Så kan det vara med snippan och snoppen,

men ej desto mindre uti detta nu.

 

Den dag då kometsvansen har runnit ut

och vi blottlagt den sista protonen på lut.

Då är det snipp, det är snopp, det är snut,

den varma balikens saga är slut.

Posted in Uncategorized | Leave a comment