Klottravaren del 3: 80-talet – Asien

Sydasien

Indien är svårt. Indien anno 1980 var svårt, och jag misstänker att det skulle vara svårt även idag, 40 år senare. Notera att jag inte skriver ”Indien är ett svårt land.” Och det beror inte på att jag inte tycker om länder, nationer. (Fast det är sant, jag tycker inte om nationer, men det är en annan sak.) Nej, det beror på att Indien nånstans är bortom alla sådana begrepp. Indien är ett myller av människor som försöker hantera sina liv i detta enorma kaos. Åtminstone för en tillfällig besökare känns det som det bara finns en enda regel i Indien, att som bil-, buss- eller rickshawförare passerar du till vänster om mötande trafik.

Taj Mahal, här på omslaget till min roman “Priset” från 2014.

Vi kom till Indien via Helsingfors (hade förvisso varit i Finland tidigare), Ryssland och Sri Lanka. Det var sällsamt, nästan förödande, att lämna 30-gradig januarikyla i Moskva och några timmar senare landa i 30-gradig värme i Sri Lanka. Man blev lite matt.

Sri Lanka är som ett Lätt-Indien. Lite mindre, därför lite mindre kaotiskt, lite mer tillrättalagt, åtminstone på en del platser.

Varför är Indien svårt, då? Fyra saker, i första hand. Magen, myggen, tiggarna och tempot. Det var inte en fråga om ifall vi skulle bli magsjuka, det var en fråga om när och hur många gånger. Myggen… ja, som i alla sydliga länder. Och vi var i det avseendet väl förberedda med en blandning (idag illegal) av repellerande oljor. Tiggarna var jobbiga för att de var så många, det var helt omöjligt att ge till alla och de var en konkret påminnelse om vår orättfärdiga värld. Tempot? En snigel skulle rodna av skam.

Taj Mahal! Oerhört fridfullt och vackert byggnadsverk. En oas. Himalaya! Världens tak. Ett privilegium att få se det.

Yours Truly, med mäktiga Kanchenjunga, världens tredje högsta topp, i bakgrunden.

Vi åkte ”luxury coach” till Nepal. Det var en buss där de hårda sätena satt så nära varandra att en medellång västerlänning tvingades sitta med knäna uppe vid öronen, vilket blir ganska jobbigt efter 15 timmar. Nepal dessutom så pass primitivt att det kändes som en befrielse att komma tillbaka till Indien. Det var där nånstans som vi blev bekanta med en av de klassiska globetrotter-konversationerna: ”Jag kom just från Xxxx. Det var den värsta plats jag har varit med om!” ”Xxxx? Ha! Då skulle du åka till Yyyy. Det var mycket värre!”

Väl tillbaka i Indien kom vi faktiskt ombord på en riktig luxury coach, med både AC och gott om plats. Mitt mellan Agra och vår destination Jaipur kör bussen av vägen och hamnar på sniskan på kanten till ett djupt dike. Men med ett lugn som bara bevisar att detta är vardagsmat kliver alla passagerarna lugnt och stilla ut genom fönstren till säkerhet. Indien…

Östasien

Tre år senare var jag redo att ta mig ännu ett snäpp längre österut i Asien, så långt österut man kan komma faktiskt. Vi tog oss dit med Transsibiriska järnvägen, vilket förstås var en enastående upplevelse. Vi var rustade som riktiga ryssar, med var sin tjock bok och ett par schackspel. Första dagen fanns det sex rätter att välja på i restaurangvagnen. Andra dagen fanns där fem, och så vidare…

Efter fyra dygn hoppade vi av tåget i Irkutsk. Inte spontant, givetvis, det var bestämt i förväg och vår lilla mottagningskommitté stod på perrongen och eskorterade oss till hotellet vid stranden av Bajkalsjön. Går inte för sig att låta ett gäng unga västerlänningar springa vind för våg i landet…

Ungefär där, efter fyra dygn, delar sig järnvägen. En bit går ner genom Mongoliet och vidare till Kina. Den andra, som vi tog, fortsätter österut ända ut till Stilla havet. Där väntade båten oss och tog oss till Japan. Det gick lite för fort i Japan. Skummade Tokyo på två dagar. Dumt. Åkte förbi Fuji men det var fel årstid. Molnigt. Synd.

Kyoto, den gamla huvudstaden, med sina fina tempel. Nara, den ännu äldre huvudstaden. Himeji, med sin Shogun-borg. Hiroshima, med brännskuggan av en människa som förkolnades av atombomben 1945. I någon stad satte vi våra ryggsäckar på järnvägsstationen och traskade iväg nån timme. Naturligtvis stod de kvar när vi kom tillbaka.

Ny båt över till Sydkorea. Ett underbart vackert, bergigt land. Seoul, huvudstaden, med mycket puls. Men behållningen var turen upp till Mount Sorak, bergsmassivet vid gränsen mot Nordkorea. Där kunde man klättra upp ganska smärtfritt på sin egen lilla topp och sitta där och titta ut över världen. Oförglömligt! Och i en liten souvenirbutik, efter en månad av mer eller mindre besynnerlig asiatisk musik, hör jag i högtalarna Joan Jett’s I Love Rock’n’roll. Den låten sitter nära hjärtat sedan dess.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Hong Kong, sista anhalten för mig på resan. Jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad i denna (då) brittiska, kinesiska, internationella plats, med havet, öarna och bergen, med folkmyllret, dubbeldäckarna och Star Ferry. Med den nästan lodräta spårvagnen upp till Victoria Peak. Idag gråter jag över utvecklingen i Hong Kong.

 

 

80-talet innebar för mig inte så mycket i västerled. Nederländerna kunde jag dock lägga till min tally. Under en resa i Storbritannien besöktes Wales, men det är ju inget eget land.

Taiwan

Men det är Taiwan (utom i kinesernas fantasi), och Taiwan blev mitt hem under större del av andra halvan av 80-talet. På mina olika resor dit och därifrån kunde jag pricka av Pakistan, Singapore, Malaysia och Filippinerna.

Jag kom till Taiwan en sen novemberdag. Jag kom via ett par dagar i Hong Kong och bara kände att jag helst velat stanna där. Bussen från flygplatsen släppte av mig nånstans i en smutsig stad. Jag slet med mitt bagage en stund innan jag tog en taxi till studenthemmet International House dit jag ett par månader tidigare skickat brev och bokat rum. Kom dit, in till receptionen och berättade min historia. Nej, de hade inte fått något brev från mig.

Men… där fanns en säng till mig. Jag satte ifrån mig mina saker och tog en dusch. Receptionen berättade att de skulle ha fest samma kväll, och förutom grabbarna/männen som bodde där hade de bjudit in ett antal elever från ett college för flickor i en annan del av staden. Det serverades fantastisk taiwanesisk mat och snart satt jag och konverserade sju söta taiwanesiska flickor. Från den stunden älskade jag Taiwan!

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klot-travaren del 2: 70-talet – Europa och Nordamerika

Idag, i min lilla serie Klot-travaren, vill jag berätta lite om de resor jag hade förmånen att göra under 70-talet. Ja, för att vara riktigt exakt så sträcker detta avsnitt sig fram till våren 1981 då jag besökte Mexiko och västra USA.

Men 70-talet började med två resor till europeiska huvudstäder som på olika sätt och under olika tidsperioder har blivit eller varit mitt absoluta favoritresmål. Och liksom i förra avsnittet i serien så är det så att mina foton från den här tiden är i icke-digitala format varför jag mest använder mig av material från senare resor.

Storbritannien

Det var sommaren 1970 som jag för första gången steg in i ett flygplan och lät det ta mig från, om minnet inte sviker, Bulltofta flygplats i Malmö till London Stansted. Flyg har aldrig varit mitt favoritsätt att resa. Jag åker mycket hellre tåg, håller mig helst på marken. Flygets fördel är naturligtvis att det går snabbt att ta sig till en avlägsen plats, när man har begränsad tid.

1970, pop- och rockmusiken var mitt liv och när favoritartisterna vid den tiden var band som Beatles och Kinks, var London det ultimata resmålet. Muggen på bilden köpte jag på plats, och det fanns ingen tvekan hos mig om att jag då befann mig i centrum av universum.

Senare under 70-talet besökte jag London ytterligare två gånger. Den sista gången, 1979, var tillsammans med min dåvarande gitarrist och vi gick på rockklubb varje kväll, bland annat klassiska Marquee i Soho.

Frankrike

Om London då var musikens huvudstad, i konkurrens av New York, så är Paris konstens huvudstad – också i konkurrens av New York. Men när jag första gången besökte den franska huvudstaden hade jag ännu inget begrepp om konst. Det kom senare och då kunde jag njuta i fulla drag av Louvren och den fantastiska arkitekturen.

Mitt andra besök i Paris inföll i form av en skolresa i början av 1974. Och med en grupp ungar i övre tonåren och några lärare som tillämpade den tidens betydligt sorglösare och mer liberala attityd till saker och ting, var det inte minst utbudet i de små spritbutikerna runt hotellet som var föremål för vårt intresse. Det var en sju dagar lång klassfest.

Öarna och tågen

Det dröjde mycket, mycket längre fram i tiden innan jag satte min fot på det spanska fastlandet. Men mitt på 70-talet gjorde jag och kompisar två resor till Mallorca respektive Gran Canaria. Dessa resor är till stor del höljda i alkoholens dimmor och vi dröjer oss inte kvar vid dem.

Det var på 70-talet som InterRail blev extremt populärt bland ungdomar – långt senare har ju även mer mogna personer fått möjlighet att åka på detta sätt. 1977 var det min tur att ge mig ut på tågluffning och liksom resan över Atlanten året därpå gick det i rasande tempo.

På drygt tre veckor avverkade vi Österrike (några timmar i Wien), Rumänien, dåvarande Jugoslavien (några timmar i Belgrad och nu räknar jag det besöket som att jag åkte till Serbien), Italien, Monaco, Frankrike och England.

Rumänien: fattigt, smutsigt, besvärligt att hitta matställen. Ja, det blev inte direkt mitt favoritland. De underbara baden i Svarta havet vid Mamaia dock en stor, tung vikt i plus-skålen. På tåget ut från detta land norpade konduktören åt sig våra dyrbara InterRail-kort och var försvunnen flera timmar. Vi hann bli ordentligt bekymrade innan han dök upp igen. Han viftade med dem i luften och frågade om vi hade amerikanska cigarretter. Det hade vi inte. Vi visade fram en ask inhemskt rökverk, varpå han fnös högljutt och slängde biljetterna till oss.

Venedig, vårt stopp i Italien, var en otrolig upplevelse. Inte en enda bil! Kanaler istället för gator, och broarna, och gondolerna, och tvätten som hängde på balkongerna ovanför vattnet. Oförglömligt.

Amerikanska östkusten

Greyhoundbussen tog oss i, som sagt, neck-break speed från Boston, en runda upp i södra Kanada – Montreal och det makalösa Niagara Falls (bilden) – och ner igen genom centrala USA söderut. Vi såg de mäktiga grottorna i Mammuth Cave, Kentucky, tog oss genom ett antal intetsägande städer ner till mysiga New Orleans och dess French quarters. Där blev det ett besök på en genuin, rökig jazzklubb.

I Florida lugnade vi ner oss och stannade ett antal dagar. Kennedy Space Center, Disney World i Orlando, Miami – en smutsig, tråkig stad – och de tropiska Key-öarna. Sedan gav vi järnet upp längs östkusten tills vi en dag på bussen såg den fantastiska Manhattan skyline framför oss och kunde stiga av bussen i städernas stad, New York.

London har alltså musiken, Paris har konsten – New York har båda. För min del är New York ensam värd lika mycket som alla andra amerikanska städer jag har varit i. Vi strövade runt i Greenwich Village, åkte ut till Frihetsgudinnan, gick igenom Central Park ända upp till dess norra ända, och tangerade därmed gränsen till Harlem, åkte upp i Empire State Building och vi besökte klassiska rockklubben Max´s Kansas City. En magisk vecka.

Tyskland och Polen

Berlin är en annan magisk stad, och jag hade förmånen att få besöka den redan under murens tid, på sent 70-tal. Och kontrasten mellan Öst-Berlin med sina breda, vackra men i princip folktomma avenyer – vi bodde nära Alexanderplats – och Väst-Berlin med sitt gytter av människor var enorm. Ödesmättad är väl ordet för stämningen, så väl skildrad av Lou Reed på sin platta med samma namn som staden.

Besöket i Polen vid samma tid är nästan inte värt att nämna. Vi åkte båt från Ystad till någon liten, gudsförgäten hamn på den polska sidan. Där stannade vi ett par timmar – det var senhöst, gråmulet och jag minns bara att vi stod upp och intog en enkel måltid på något hak som hade bord men inga stolar – och sedan åkte vi hem. Suck.

Amerikanska västkusten

Nu är vi i början av 80-talet, men resan till Mexiko och västra USA tillhör detta avsnitt. Mexiko City, redan då så förorenad av industrier och miljontals små puttrande Folkvagnar att det skrapade i halsen vid varje andetag. På plussidan de imponerande pyramiderna strax utanför staden.

En hemsk 15-timmars bussfärd upp till Texas i sällskap av Montezuma’s revenge, den ökända mexikanska diarrén. Texas välkomnade oss med trevliga staden San Antonio och dess mysiga flodpromenad, innan vi styrde kosan västerut.

Amerika är stort och har en fantastisk natur, inte minst Grand Canyon. Därifrån tog vi oss till Las Vegas. Det bästa med den staden var utan tvekan att vi kunde äta en enorm frukost på något kasino nästan gratis. Gästerna förväntades spendera sina pengar på spel istället, och om man undvek det gick man i princip med vinst. Det gick dock inte att motstå frestelsen att lägga en dollarsedel i världens största enarmade bandit som stod på en trottoar i centrum, och dra i den gigantiska spaken. Ingen vinst.

Vi hade otur med vädret i San Francisco och besöket där gjorde därför inte staden rättvisa. Vi såg magnifika Yosemite national park och sedan blev det några lättsamma soliga dagar i Los Angeles avslappnade förort Venice alldeles intill Stilla oceanen.

Och, som de säger, to be continued…

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

När man inte blir ett dugg glad över att ha rätt…

Utan att för ett ögonblick påstå att jag är profet, och utan att heller göra fler kommentarer – jag utgår från att dem av er som har intresse redan känner till de senaste dagarnas utveckling – så återpublicerar jag här min krönika som fanns i tidningen Norra Skåne den 30 juni 1997.

Elegi över Hongkong

Publicerad i Norra Skåne den 30 juni 1997 – den sista dagen av brittiskt styre i Hongkong

Jag satte min fot i Hongkong för första gången den 21 september 1983, och jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad.

Eftersom jag kom till Hongkong via Japan och Korea så hade jag redan vant mig vid Östasiens miljöer, dess färger, dofter och människor. Jag hade smulats sönder till brottsstycken av en barbarisk viking när den japanska och koreanska vänligheten och nättheten flödade över mig. Jag hade också kämpat mot en kompakt språklig barriär i dessa båda länder, vilket fick mig att trots allt det positiva känna viss hemlängtan.

Sedan dess har jag haft förmånen att besöka Hongkong cirka tio gånger, och jag har aldrig haft någon anledning att längta hem därifrån. För Hongkong är ju inte bara Östasien, utan också – för några få timmar till – Europa. Storbritannien. Det procentuellt försumbara men ändå så viktiga brittiska, internationella inslaget gör att platsen känns som en bro som sträcker sig över hela den euro-asiatiska landmassan.

Myllret, neonskyltarna, livet som pulserar 24 timmar om dygnet gör Hongkong till något alldeles speciellt. Och bergen, öarna och havet utgör en gyllene inramning. Bara landningen, när flygplanet navigerar sig ner mellan skyskraporna, vilka står som en skog av ungträd i norra Kowloon, och sänker sig ner på Kai Taks landningsbana, bromsar och lyckas få ner farten precis när man är helt övertygad om att det kommer att fara ut i hamnen, är en sällsam upplevelse.

Första gången jag var i Hongkong drabbades jag av bihåleinflammation och låg utslagen i 24 timmar i min smutsiga, stinkande bädd, i det smutsiga, stinkande tiomannarummet i det smutsiga, stinkande, fantastiska Chungking Mansion, det 16-våningars komplex med sju eller åtta uppgångar, där det bor nästan lika mycket folk som i hela Hässleholm. Slutligen släpade jag mig iväg till ett sjukhus, blev undersökt och fick medicin. Allt gratis, förstås. Jag var ju i Storbritannien.

Första gången jag var i Hongkong missade jag planet hem. Det är sånt som bara inte får hända, men det hände ändå. Resebyrån ömkade sig över mig och ordnade en ny biljett till ett par dagar senare – visserligen bara till Amsterdam, men därifrån var det ju nära hem. På kvällen efter missödet bjöd en kompis mig på en öl på puben The Jouster i en av gränderna som utgår från Nathan Road, huvudgatan i Kowloon. Den puben har jag sedan dess besökt varje gång jag varit i Hongkong.

Fyrtiofem minuters båtfärd från Hongkongs centrala, hektiska delar hamnar man på ön Lamma och i en annan värld, åtminstone var det så för tio år sedan då jag var där. Lamma bestod då i princip av två små fiskesamhällen, en flotta med husbåtar, några hus utspridda i naturen samt ett glest nät av promenadstigar. Inga vägar. Inga bilar.

Men inte ens så långt från centrum behöver man ta sig för att få en naturupplevelse. Man bjuds på en fullgod sådan om man tar den hisnande spårvagnsturen upp till Victoria Peak på Hongkongön. Där uppifrån (se bilden!) har man hela Hongkong för sina fötter, och om man, när neonljusen börjar blinka nedanför, vandrar bort mot västra randen och sätter sig på en bänk där, kan man få se en underbar solnedgång över ön Lantau.

Nåväl, nu ska vi inte idealisera. Inte ens om Hongkong, inte ens en dag som denna. Mitt första intryck av den brittiska kolonin i Fjärran Östern fick jag någon gång i slutet av 60-talet, hemma i Tyringe. Då uppfördes ett radhusområde i en av samhällets utkanter och det fick snabbt öknamnet Hongkong. Trångt och gyttrigt, var förstås budskapet, och visst är det så i Hongkong. Än idag är demokratin i Hongkong ytterst rudimentär, med västerländska mått mätt, och det är ett samhälle där man tvingas bli sin egen lyckas smed. Tvingas, men även tillåtes.

Idag halas Union Jack för sista gången i Hongkong. Imorgon sveps området in i det röda banéret. Och rent förnuftsmässigt är det förstås helt i sin ordning. Kolonialism som företeelse är ett uttryck för en vedervärdig, rasistisk människosyn och ska som sådant fördömas. Hongkong ligger och har alltid legat på kinesisk mark och återförs nu till sin rättmätige härskare.

Men så lätt är det ändå inte, inte för alla oss som har besökt platsen. Det är ju, trots bergen, öarna och havet, inte en plätt mark i sydöstra Kina som vi har kommit att tycka så mycket om. Det är fenomenet Hongkong, och det har skapats av dem som bott där, till största delen kineser – varav många flytt från Kommunistkina – och dem som bestämt där, britterna. Nu överlämnas kolonin till en regim där angiveri, självbedrägeri, desinformation och blind lydnad mot staten har varit honnörsord under de senaste 48 åren.

Så när nu kineserna tar över Hongkong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipas, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klot-travaren del 1: 60-talet – Norden

Att tala om resor i en tid som denna är utan tvekan kontroversiellt. Och då menar jag inte enbart de senaste månaderna, då jorden belägrats under Corona-viruset. Jag menar även denna vår tid då vi alltmer uppmärksammar vårt avtryck på miljön och hotet från den globala uppvärmningen.

Ja, bortsett från miljöpåverkan så kan vi nu se ännu en anledning att ingen ska resa någonstans eller åtminstone inte mer än absolut nödvändigt; ju fler som resor, desto mer sprids otäcka virus och farsoter som vi nu ser. Två tunga vikter i mot-skålen. Men för mig, och jag är inte den ende, finns det dock tusen små vikter i för-skålen.

Ett intresse kan bli som ett gift i blodet, brukar vi säga. Och för min del är resandet definitivt så. Av allt jag har gjort i mitt liv – förutom det allra mest basala, nämligen att bli pappa – så är resandet det som gett mig mest tillfredsställelse. Se otrolig natur och fantastiska byggnadsverk, äta spännande mat, träffa människor från andra kulturer. Jag anser att resande slår hål på fördomar, ökar förståelsen mellan människor och grupper. Hur kan du vilja börja krig mot ett land om du har suttit på ett av dess kaféer och njutit?

Min passion för resande är så stark att jag gärna vill, i andan av ovanstående stycke, dela med mig lite grann av de underbara och – ibland – omtumlande upplevelser jag har upplevt. Jag planerar att göra det i sex blogginlägg den närmaste tiden. Du som tycker detta är tramsigt och egotrippat, stäng ner här och gör något som får dig att må bättre. Du som blir intresserad, välkommen att följa med runt klotet!

Skåne – det “nollte” landet

Jag identifierar mig på tre nivåer: som världsmedborgare, som europé och som skåning. Emotionellt, känslomässigt, är jag skåning. Skåne är mitt hemland, även om det inte är ett land i politisk bemärkelse.

Skåne är platt som en pannkaka, heter det ibland. Vet inte var det kommer ifrån – möjligen Nils Holgersson-berättelsen, men alla som bor och varit i Skåne vet att det inte är sant. Stenshuvud, Kåseberga, Kopparhatten, Hovs hallar och Kullaberg (bilden ovan) är några exempel på motsatsen.

Skåne har även sjöar, floder – fast vi kallar dem för åar, djupa skogar och, förstås, slätter. Slätterna runt Eslöv, exempelvis, är betagande i maj månad när du inte kan titta någonstans utan att se minst tre-fyra knallgula rapsfält.

Vi har dessutom städer och byar. Allt ifrån “huvudstaden” Malmö – idag något helt annat än för några decennier sedan, via gamla fina städer som Lund och Ystad, till pittoreska byar som Mölle, Skanör och Skillinge.

Sverige

Jag ska direkt erkänna, Sverige har sällan varit ett primärt resmål för mig. Mina resor har i regel gått söderut, och det finns inget Sverige söder om Skåne. Dock, vid de tillfällen då jag har rest norrut i Sverige har jag haft många fina upplevelser. Och jag har konstigt nog lyckats besöka alla svenska landskap utom Dalarna, Jämtland och Härjedalen.

I lumpen, då vi hade ett antal fria resor, åkte jag och ett par polare så långt det gick, det vill säga till Kiruna. (Detta var förvisso på 70-talet, men ändå.) Kiruna – den tråkigaste stad jag nånsin har varit i, i skarp konkurrens med Memphis, Tennessee. Fjällvärlden har jag tyvärr inte sett mycket av. Kanske nån gång. I detta sammanhang ska också sägas att många av mina resor i Sverige gjordes långt innan den digitala kamerans tid, så jag har inga bra bilder (eller inga alls) från dem.

En av många fina svenska städer ser du på bilden ovan, Linköping. Universitetsstad med ett trevligt centrum med många kaféer och restauranger, och inte minst Stångån som rinner genom staden.

Göteborg och Stockholm, de största svenska städerna, har förstås också sina fina vyer och sitt kulturliv. Höga kusten är magnifik, Vänern mäktig och Gotland med sina raukar en fantastisk naturupplevelse. Detsamma gäller för Vättern kring Jönköping, som exponerar sig föredömligt från E4:n.

Danmark och Norge

Ytterligare två länder hann jag med under det första hela decenniet i mitt liv. Danmark har jag förstås varit i ett stort antal gånger – i princip nån gång varje år. Som skåning är Köpenhamn min huvudstad, ingen annan. Nordens största stad, med ett frikostigt utbud av nästan allting man kan förvänta sig av en stad.

På bilden ovan syns Kronborg, slottet utanför Helsingör. En kort bit väster om Helsingör finns Gilleleje, en mysig badort av bästa slag. Och en bit söderut, längs kusten, ligger det berömda konstmuseet Louisiana.

Kör man ner mot Tyskland/Puttgarden passerar man öarna Falster och Lolland. Kör man istället den längre vägen mot Tyskland/Flensburg kör man över Fyn och förstås Jylland, den största enskilda delen av Danmark. Där tältade vi 1968, på en av småöarna nära tyska gränsen. På motsatt sida av Danmark finns Bornholm, den enda delen av Skåneland som fortfarande tillhör Danmark.

Norge har jag varit i vid två tillfällen, 1969 och 1976. Vad jag minns av landet är storslagen natur i Hardangervidda och mysiga nordliga staden Narvik, dit vi åkte den där gången i lumpen då vi tog oss upp till Norrland.

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den som lever får se

Sällan har väl uttrycket i rubriken varit mer passande än just nu. Ingen av oss, ingen på hela jordklotet, kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Ja, de flesta kommer att vara det, men hur viruset väljer ut sina offer är det ingen som riktigt vet ännu.

Så har det alltid varit, kan du hävda med viss rätt. Ingen av oss kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Saker händer varje dag; bilen du sitter i kan rammas av en berusad förare, du kan hamna i skottlinjen när gangsters har en uppgörelse, en terrorist kan köra in på trottoaren där du går, en galen militär eller politiker kan starta ett atomvapenkrig. Du kan träffas av blixten eller bli biten av en giftorm.

Ja, men jag håller inte med. Alla de där sakerna som ”normalt” kan hända, de finns kvar, de kan hända idag också. (Möjligen har luften just nu blivit lite mindre dödlig att andas in på vissa platser på jorden.) Men nu har det tillkommit en faktor, Covid 19, som slår mer blint än den mest vettlösa terrorist.

Så den som lever får se, när/om pandemin avtar och försvinner. Vad är det då den som lever får se? Hon får se två saker.

Hon får se vilken strategi som var den bästa mot Covid 19. För det vet ingen människa ännu, inte ens Johan Giesecke även om han tror att han vet. Hans metod – ett öppet samhälle med frivilliga restriktioner – kanske visar sig vara bäst. Eller visar den sig vara sämst. I skrivande stund pekar den mot en katastrof, men det kan ändra sig.

I skrivande stund skakar människor runt hela jorden på huvudet när de betraktar Sverige – vår strategi, dödstalen som presenteras. Den som följer lite utländsk press kan se hur förvåning, nej chock, breder ut sig över hur Sverige, detta land som brukar beskrivas som tristessens och försiktighetens paradis, tar sig an Corona-viruset. Eller snarare, avstår från att ta sig an det.

Nick Cohen, kolumnist i brittiska The Guardian, skriver bland annat så här om Sveriges höga dödstal: All those deaths for so little point. In Sweden of all places. A country where the need to protect society from harm is knitted into the national consensus, and whose supposed moderation produced the spectacularly inoffensive music of Abba and the furniture of Ikea. Hela hans krönika kan du läsa här.

Går vi mot en ljusare eller mörkare värld när viruset släppt sitt grepp om oss?
Illustration: Anders Lord

Den som lever post-Corona får också se vilken värld det är som kommer att resa sig från ruinerna.

Sannolikheten att världen återvänder till där den var före Covid 19 är ganska stor, enligt min mening. Detta trots att progressiva människor i många länder om och om igen säger att det inte går att återvända eftersom det var det samhället, den livsstilen som orsakade problemet.

Men det finns samtidigt mycket starka krafter som jobbar, och ligger i startgroparna att jobba för en återgång till det ”normala.” Det handlar främst om ekonomiska intressen, stora såväl som små. Massor av företag håller knappt näsan över vattenytan, många har redan försvunnit. Och eftersom företagsekonomi nu en gång är en kortsiktig vetenskap, och företagaren måste kunna sätta mat på bordet varje morgon, så kommer dessa intressen att vilja se en snabb återgång till business as usual.

Restauranger, krogar och butiker vill se välfyllda lokaler och ordersedlar. Flygbolag och hotellnäringen vill se luften full av flygplan och gatorna fulla av bilar som snabbt tar bort den tillfälligt renare luften i storstäderna. Oljebolagen vill se ökad efterfrågan på deras smutsiga produkter. Och det finns ett enormt uppdämt behov av att få konsumera.

Jag tror att om pandemin klingar av någorlunda snabbt, så kommer vi i allt väsentligt att återgå till hur det var innan. Men om det här drar ut på tiden, om det kommer en andra och en tredje våg av smitta, då kanske något annat händer. Och i så fall är frågan ifall det blir något bättre än idag, eller om det blir något riktigt skrämmande.

Det finns positiva glimtar i dessa tider. Den spanska regeringen inför nu basinkomst för de fattigaste bland befolkningen. En grundtrygghet i tider när arbetslösheten skenar. Liknande tankar förs fram på många andra ställen. Om effekten av en sådan reform visar sig positiv – vilket den förvisso redan har gjort på många ställen där den redan testats – kanske den är här för att stanna.

Men det finns också negativa, farliga tendenser som byggs upp just nu. I en kris ligger det nånstans i vår primitiva ryggmärg att tänka på oss själva och ingen annan. Vi skyddar vårt hus och ser med misstänksamhet på grannen, fast samarbete hade kunnat göra situationen bättre för oss båda.

EU har fungerat mindre bra, särskilt i början av epidemin. Det har varit land för land, ett minimum av samordning och samverkan. Och vissa länder, till och med inom unionen, har tagit chansen att införa regelverk som tar dem bort från demokratin och i riktning mot ett totalitärt statsskick.

Återigen, i ryggmärgen, den där delen av hjärnan som inte har förändrats sedan apan reste sig upp och började gå på två ben, finns instinkten att i en kris söka sig till en stark ledare. Nu är det en kris. Nu är det upp till bevis om våra stolta västerländska traditioner av solidaritet, empati och demokrati är mer än en tunn fernissa.

Det finns anledning att känna viss oro.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Halvårsafton (positiv)

 

 

 

 

 

Enten banar sig bredbent fram, dess ena långa arm sänker sig för att plocka upp något från stranden. Kanske en hobbit?

 

 

 

 

Dess mindre spektakulära artfränder (entens, alltså, inte hobbitens) nöjer sig ödmjukt med att stå och spegla sig i… minnessållet?

 

 

 

 

Liten Maria tittar fram och sträcker på benen, suger åt sig av de pigga vårbladen och njuter av aprilsolen, skyddad av husväggen och fjolårets ärriga veteraner.

 

 

 

 

 

 

 

Och även på människobarnen spritter det i benen, and boys will be boys. Så här i april månad, illustrerad av fyra foton från fyra olika år, på aftonen av vad som på sätt och vis är årets mäktigaste dag, då vi övergår i det positiva halvåret.

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kan vi lära oss något av Corona-krisen?

I skrivande stund är vi mitt inne i, eller möjligen precis i början av, en världsomfattande kris av ett slag som knappt någon av oss någonsin har varit med om. Förutom rent mänskligt lidande har och får Corona-krisen en mängd följdverkningar på individer och samhälle.

Arbetsplatser stänger ner – folk jobbar hemifrån. Resor ställs in – flygen går med tomma stolar eller inte alls. Evenemang stoppas eller skjuts fram. Hushållen bunkrar upp lager av förnödenheter för att sedan kunna avstå från att gå till butiken; online-shopping ersätter till viss del.

Många, men inte alla, av följdverkningarna är negativa. I det korta perspektivet drabbas framför allt sjukvården och småföretagarna – av diametralt motsatta skäl förstås. Sjukvården blir överbelastad och personal där, som redan i vanliga fall är ansträngd, får jobba som slavar, och dessutom med vetskapen att de ständigt exponeras för möjlig smitta. Det lilla företaget – kaféet, frisörsalongen, underleverantören i transportsektorn, eller vad det nu kan vara – får se tomma lokaler och orderböcker, vilket snabbt tär på reserverna.

Det rapporteras att den själv-karantän som många av oss har valt eller tvingats till, ökar förekomsten av obehagliga fenomen som kvinnomisshandel. När vi måste tillbringa dygnets 24 timmar i princip innanför hemmets väggar tär vi lätt på varandra och små konflikter kan växa sig stora och explodera. Om man sitter hemma och inte har så mycket att göra kanske det blir ett glas öl eller vin för mycket, och då sviktar omdömet och man gör saker som man annars inte hade gjort.

Privatekonomin för den enskilde verkar än så länge någorlunda säkrad. Myndigheterna har varit föredömligt snabbt ute och tagit bort karensdagen, garanterat studenter fortsatta studielån även om studierna ställs in, och liknande åtgärder. Allvaret för den egna ekonomin kommer att bero på hur långvarig krisen blir.

Bilder och texter cirkulerar redan i tidningar och på sociala medier, av satellitfoton över kinesiska och italienska städer. Där ser man hur luftföroreningarna har skingrats de senaste veckorna. Och ja, om vi ska vara riktigt krassa, så hade nog alla övriga arter på jorden dragit en suck av lättnad om människosläktet hade dött ut. Det är förstås lite svårt för oss att visa entusiasm över ett sådant scenario eftersom vi just är människor.

Med tanke på hur ofta vi nuförtiden hör ordet livspusslet, och om svårigheterna att få ihop det, så kanske vår nya situation, där många jobbar hemifrån, också kan skapa en lite lugnare vardag för både barn och vuxna. Kanske kan vi, utan att tära för mycket på varandra, få tid att göra saker tillsammans som vi normalt inte har.

Men naturligtvis är de flesta effekter av Corona-krisen negativa, annars hade det inte varit en kris. Och det är sjukvården och angränsande delar av livsviktig offentlig service som drabbas hårdast. Och det är mycket svårt, ja omöjligt, att inte bli politisk nu.

Låt oss inte hålla på med partipolitiskt käbbel, säger vissa (främst de på högersidan av någon anledning). Låt oss nu alla arbeta tillsammans för att ta oss igenom detta. Ord som solidaritet, som den yngre generationen väl knappast har hört förut, börjar förekomma i debatten. Ja, absolut! Och det är glädjande att se och höra, att alla riksdagens partier tydligen nu jobbar tillsammans för att landet ska hålla näsan över vattenytan. Det är nödvändigt, det är att ta ansvar.

Men det är intressant att höra ropen nu, till exempel från Moderatledaren, att staten ska gå in och göra än det ena, än det andra. Staten är plötsligt oerhört populär bland dessa borgerliga politiker, som annars predikar privatiseringens höga visa och helst inte vill ha mer stat än ett starkt försvar och ett kungahus. Det är intressant, och det gör mig ganska förbannad!

Läste just en artikel av Göran Greider, traditionell socialdemokratisk opinionsbildare. Och man behöver absolut inte hålla med Greider, men jag tror inte att han fabricerar ihop fakta. I sin text nämner han bland annat att innan högersvängen i landet de senaste decennierna hade Sverige cirka 4000 intensivvårdsplatser med respirator. Idag har vi 600. Ett exempel av många på hur högerregeringar, främst under Reinfeldts åtta år vid makten, har monterat ner välfärden och gjort oss oerhört sårbara inför en situation som den vi har idag.

Det vore klädsamt att dessa figurer håller en mycket, mycket låg profil under mycket, mycket lång tid framöver och inte under överskådlig tid tar orden skattesänkning och privatisering i sin mun. Då kanske vi kan stå lite bättre förberedda nästa gång krisen slår till.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fyra nya år med Donald Trump

Jaha, då är det dags att gratulera Donald Trump till fyra nya år i Vita huset.

Efter denna och förra veckans primärval har Joe Biden tagit strupgrepp på Bernie Sanders i det demokratiska partiets valprocess, och jag skulle bli förvånad om Bernie inte kastar in handduken ganska snart.

I princip är detta också rätt. I princip är det bättre ju tidigare partiet enas kring en kandidat och att de andra sluter upp bakom denne.

Men i det här fallet kommer det inte att spela någon roll. Joe Biden har NOLL chans att vinna mot Trump i november.

Biden, en hygglig kille, har NOLL karisma och personlighet. Han uppvisar alltför ofta viss förvirring och säger fel på person, plats eller annat. Det är i och för sig sådant som Trump också gör, men hans väljare bryr sig inte – de märker troligen inte det. Men det är ingen bra egenskap om man ska locka väljare som har förmågan till intelligent och kritiskt tänkande.

Dessutom, Joe Biden står inte för någonting. Javisst, han är förstås lite bättre, lite sundare, lite mänskligare än Trump på alla sätt och vis. Men han står inte för ett radikalt alternativ. Han är som en Hillary Clinton nummer 2, en mittspelare väl förankrad i etablissemanget. Hillary Clinton nummer 1 förmådde inte klå Trump, nummer 2 kommer inte heller att göra det.

Bernie Sanders skulle kunnat få ut progressiva väljare till valurnorna en masse. Jag tror han skulle kunnat ge Trump en ordentlig match. Nu kommer många att vända sig om i sängen på valdagen och sova vidare, för det kommer inte att kännas tillräckligt angeläget för tillräckligt många, att gå och rösta mot Trump.

Så vi kan se fram emot fyra nya år med ständigt ökade ekonomiska klyftor, minskade eller obefintliga insatser mot klimatförändringarna och, inte minst, ett otal nya sinnesslöa Twitter-inlägg.

Jo, en sak till. Kära amerikaner, visa mig i november att jag hade fel!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att skjuta och spränga, eller inte göra det

Ska man tro att människor är av naturen onda? Eller att de/vi är av naturen goda? Redan de gamla kinesiska filosoferna hundratals år före år noll diskuterade den frågan. Och den är aktuell än idag, bland annat i debatten som förs om ungdomsvåldet i våra städer och hur det ska bekämpas.

Vi har alla läst rubrikerna i tidningarna: skjutningar, bomber, bilbränder, attacker mot blåljuspersonal, barn som rånar andra barn. Våldet har exploderat, säger en del. Nej, det är inte högre än vad det var för 30 år sedan, säger andra. Förmodligen har båda rätt, beroende på exakt hur vi gör jämförelsen.

Oavsett hur fakta ser ut, så är människor uppskrämda, oroade och arga. Krav ställs, med rätta, på våra politiker att göra något åt situationen. Att tillsätta utredningar imponerar inte. Vi vill se resultat NU… vilket förstås är omöjligt. Hade problemet varit så enkelt att lösa så hade det redan varit löst.

För att lösa problemet måste det först identifieras på ett tillfredsställande sätt. Har vi (politikerna) inte rätt information, rätt utgångspunkt, så kommer de åtgärder som sätts in sannolikt inte att vara verksamma. Och för att identifiera problemet måste ett par frågor ställas.

Den första frågan, och den som ”alla” redan har ett ”svar” på: Vem är det som utövar våldet? Unga invandrarpojkar, lyder svaret från många i debatten. Men det är ett synnerligen ofullständigt och svepande svar. Ja, det är tonårspojkar och unga män som utövar våldet. Ja, där finns en överrepresentation från (vissa) invandrargrupper. Men också, ja, i stort sett alla våldsutövarna bor i de områden i städerna där inkomsten är lägst, arbetslösheten är högst, möjligheterna till en fin karriär och ett bekvämt liv är sämst.

Minst en fråga till måste ställas innan vi kan gå vidare: Varför håller dessa unga pojkar på och rånar, skjuter, bränner och spränger bomber?

Jag gör definitivt inte anspråk på att ha svaret på den frågan, och det finns antagligen inget allmängiltigt svar heller. För den som likt den kinesiske filosofen Hsünzi anser att människan är av naturen ond, är svaret kanske att de här ungdomarna gör det för att de är onda, för att de vill jävlas med andra. Anhängare av den ( någorlunda) samtida filosofen Mengzi, som ansåg att människan är av naturen god, kanske istället förklarar saken med att dessa unga pojkar är offer, de kan inte påverka sin situation.

Vi kan också, eller istället, inta ståndpunkten att det inte finns någon människa som är ond eller god. Det finns människor som gör goda eller onda handlingar – varje individ gör utan tvekan både en del onda och en del goda handlingar under sitt liv. Med den utgångspunkten får vi en mer komplex bild, och utan tvekan en som ligger närmare sanningen.

Varför håller pojken P på med en massa skit, som att råna, bränna och skjuta?

Troligen är han ingen stjärna i skolan. Troligen, om han är högst 16 år, fasar han för att behöva gå ytterligare tre år, i gymnasiet, och lida. Högst sannolikt lever han i en familj där ingen av föräldrarna har ett bra, utvecklande arbete. Kanske finns inte ens hans pappa med i bilden.

I brist på allt det som skulle få honom att stiga ur sängen med entusiasm varje morgon – på väg mot en bra utbildning eller examen, ett fint jobb som hägrar, en trygg familj med säkrad ekonomi – så ser han upp till de där andra killarna i kvarteret, de lite äldre, lite tuffare, som är eller har varit i precis samma läge som han är. De där killarna som i brist på annat skaffade sig status genom att, just, råna, bränna och skjuta.

Allra mest ser han upp till den där killen som har suttit på kåken en runda och nu kommer tillbaka, fullärd i kriminalitetens konst och utan en bra plan för att få in honom på ett annat spår.

De snabba pengarna, den ”enkla” vägen till ett bättre liv, finns inom narkotikahandeln. Där går det att göra karriär, från liten oskyldig springpojke och uppåt. Stora pengar, men också stora risker. Därför finns vapnen med, det är mycket som står på spel och alla vill ha en större bit av kakan.

Tänk om det fanns ett garanterat arbete till varje individ i arbetsför ålder? Tänk om det inte var så att en direktör tjänar 60 gånger mer än en arbetare? Tänk om en skoltrött 16-åring kunde få börja som lärling i ett företag – för att kanske återvända till skolbänken efter några år, om han så önskar?

Ja, det krävs akuta åtgärder för att stoppa busarna – polisrazzior och passande påföljder, men också en mycket större, förebyggande närvaro av polis och andra vuxna på de platser där ungdomarna finns. Men för att minska våldet och brotten på längre sikt krävs också ett samhälle där alla har en bra chans att lyckas inom lagens ramar.

Jag tror inte att människan är varken ond eller god av naturen. Och om det är så, så krävs det ett samhälle som inte bara gör det svårt att begå onda handlingar, utan som också gör det lätt och belönande att göra gott.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Från botten kan det bara gå uppåt

Idag är vi allra längst nere i det negativa halvåret.

Det var för drygt en vecka sedan som vi kasade ner i den djupaste helveteshålan, sedan Trettonhelgen hållit oss uppe med konstgjord andning. Glada julen den är slut, slut, slut… och så återstår bara mörker och kyla som kommer att belägra oss de kommande två-tre månaderna innan vi kan börja leva igen.

Nåja, än så länge – och jag ska inte gå in på ifall det beror på klimatförändringarna eller inte – så har vintern varit skonsam mot oss. Regnig och mörk, snarare än gnistrande iskall. Men det kan ändra sig snabbt. Vi är bara ett sibiriskt högtryck ifrån glashala trottoarer, stenhårda ogenomträngliga beläggningar på bilrutor, skenande elmätare och dessutom allt vad årstiden för med sig inte minst för den stackars Skånetrafiken och dess hårt prövade kunder.

Eftersom detta är mitt första blogginlägg för året kan jag väl också passa på att konstatera att året tyvärr har börjat som förra året plägade vara, fyllt av konflikter.

Det är oförlåtligt att ett lands militära styrkor skjuter ner ett civilt passagerarplan. Men jag tror faktiskt på den iranska, desperata förklaringen, att hela landet är stressat av hot och sanktioner från USA. Att ett land eller en region försätts i en sådan situation är barbariskt och visar att världen är på helt fel väg.

Vi behöver inte tycka synd om Iran, kan du kanske invända. En förfärlig, medeltida prästdiktatur, den är inte värd vårt medlidande. Men det rättfärdigar inte USA:s arroganta svansföring i regionen, inte när man samtidigt klappar grannlandet, den förfärliga, medeltida shejkdiktaturen Saudi-Arabien på ryggen och försvarar dess handlingar. För då inser vem som helst att det inte handlar om någon sorts ädel strid för demokrati och rätten att få leva i ett modernt samhälle. Nej, det handlar enbart om pengar, ”amerikanska intressen”, det vill säga oljan.

Arrogansen visar sig genast igen när Iraks parlament beslutar att den amerikanska militära närvaron i deras land inte är önskvärd. Då svarar den amerikanske utrikesministern att USA inte alls har för avsikt att dra tillbaka sina soldater. Tydligare kan maktspråket inte vara, Pompeo bemödar sig inte ens om att försöka linda in sitt budskap i några sköna omskrivningar. Han konstaterar bara att USA är störst, bäst och vackrast – och mäktigast.

Världen är sannerligen också nere på botten av negativitet. Åtminstone känns det så. Nationalismen, denna mentala sjukdom som får oss att dela upp människor i vi och dem, blomstrar runt om på jorden. Militarismen likaså, som får oss att försöka lösa våra problem genom att slå ihjäl varandra. Men det finns i alla fall en god sak med att vara på botten: all förändring kommer att bli till det bättre.

Imorgon har vi tagit det första steget uppåt, det första steget på en väg som om tre månader kommer att ha tagit oss över till det positiva halvåret. Det är bara att sända ut en önskan att världen runt omkring oss också vandrar i den riktningen framöver.

Posted in Uncategorized | Leave a comment