En liten film från sommarens resa

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Civilisationen och (o)djuret

Frihet är ett av våra mest hyllade ord och begrepp. Med viss rätt, naturligtvis, särskilt om vi tänker oss att alternativet är tvång. De flesta skulle nog i det valet lägga sin röst på frihet.

Samtidigt kan vi nog också hävda att säkerhet är något som de flesta av oss tycker är positivt. Särskilt om alternativet är osäkerhet; Kommer mina pengar att räcka månaden ut? Kommer mitt barn tryggt hem från skolan idag?

På något sätt vill vi ha både frihet och säkerhet. Men det är tyvärr lite grann som att både vilja äta upp kakan och ha den kvar. För frihet och säkerhet är på många sätt varandras motsatser.

Låt oss ta ett ord som… säkerhetspolisen. Enligt ovanstående exempel skulle en sådan instans mycket väl kunna vara den som garanterar att ditt barn faktiskt kommer hem tryggt och säkert från skolan på dagarna. Men vi tänker snarare på den som en hårdför, ansiktslös organisation som hotar och inskränker vår frihet.

Det finns en höger-vänster-dimension i frågan om frihet och/eller säkerhet. Orden är kopplade till företeelser som en svag eller en stark stat. Här ser vi högerns/borgerlighetens fullt hissade segel. För dem handlar frihet främst om frihet från någonting – i motsats till frihet att (göra) någonting – nämligen frihet från statlig kontroll. Ja, i deras ordval heter det förstås inte så. De talar om frihet att växa, frihet att utvecklas och förverkliga sig. Men vad det främst handlar om är friheten att bli förmögen utan att hindras av restriktioner, oavsett om dessa må vara förbud mot att driva verksamhet inom vissa sektorer (sjukvård, utbildning etc) eller en skattepolitik som kapar en betydande del av den förvärvade förmögenheten. Alltså, frihet från förbud, frihet från skatter.

Högern tycker om en svag stat, en stat som lämnar det mesta – utom det militära försvaret, herregud! och kanske kungahuset – till individen. Individen, som med högerns glasögon innebär ett antal personer vilka allihop är driftiga, rationella och har förmågan att fatta rätt beslut varje gång. Och i högerns teoretiska samhällsbygge tävlar alla dessa smarta, förnuftiga individer på samma villkor på en marknad vilken är helt öppen för en välgörande konkurrens.

Jag återkommer, från tidigare blogginlägg, till det ”naturliga”, alltså till hur saker och ting fungerar i naturen, bland djuren. Naturen kan sägas vara högerns idealtillstånd, för där finns ingen stat. Där lever och dör alla på den fria marknadens villkor. Varje individ förväntas ta hand om sig själv. Vi vet hur det går, det kallas för det naturliga urvalet. Den som är stark överlever, och lever gott, den svage dukar under. Sjuka och skadade individer lämnas åt sitt öde.

Högerkrafternas förebild? Foto: www.freeimages.com

Högerkrafternas förebild?
Foto: http://www.freeimages.com

Vi människor har höjt oss över detta primitiva stadium och det har vi, åtminstone i västerlandet, i stor utsträckning gjort genom att vi låtit staten bre ut ett skyddsnät under alla medborgare. Det ska fånga upp dessa svaga, stötta dem så även de får en chans att existera under rimliga förhållanden. Vi inser dels att även dessa, till synes svaga individer kan ha tillgångar som är viktiga för helheten, dels att även om de inte skulle anses ”närande” så har de ändå samma rätt att leva som alla andra. Detta är vad vi kallar ett civiliserat samhälle, motsatsen till djungelns lag.

Högern vill reducera dessa skyddsnät till ett minimum. Nej, de vill inte direkt lämna de sjuka och skadade att dö. Men de har absolut inget att invända mot att samhället delas upp i ett A- och ett B-lag – de starka, handlingskraftiga entreprenörerna i motsats till de svaga, de som inte har så vassa armbågar eller så god näsa för affärer. B-laget ska på inga villkor få rubba A-lagets handlingsutrymme, A-lagets frihet att växa och få sin förmögenhet att växa. B-lagets behov av att växa som individer, att förverkliga sig själva är för högern av synnerligen underordnad betydelse eftersom dessa behov kräver en större insats av staten. Och varje insats av staten bygger på att alla i samhället, var och en efter sin förmåga, bidrar med skattemedel för att finansiera de statliga insatserna.

En stark stat är inte heller utan problem. Även för oss som inte har halkat ut på högerkanten kan en stark stat förknippas med överdrivna övervakningssystem, betalda angivare, en fruktad säkerhetspolis – helt enkelt ett antal tvångsåtgärder som denna stat ser sig tvingad att ta till för att få behålla makten. Och om en stat, en regim, ser sig tvingad till att vidta sådana åtgärder för att få stanna kvar vid makten, då har den fullständigt misslyckats. Om en stat, en regim, inte genom sin politik gentemot medborgarna lyckas få flertalets förtroende, då måste den bort. Demokrati må vara ett trubbigt instrument men det är bättre än alla kända alternativ.

För en stat, en stark stat, ska existera för medborgarnas skull, inte för maktelitens skull. Staten ska vara god, ska uppfattas som god, av flertalet medborgare. Här har vi möjligen den svenska socialdemokratins problem: under sina många år vid makten gjorde partiet det svenska samhället så bra, för så många, att alltför många ”vanliga människor” kom att betrakta de egna uppnådda fördelarna som så viktiga att de inte längre var beredda att slåss för att de sämst ställda skulle få det lika bra.

Detta är en slutsats som är något beklämmande. För om det är så, betyder det att vi, folket, faktiskt inte är moget för att leva i en stark stat, en stat som ständigt kämpar för att de sämst ställda ska få det bättre. Den där resten av djuret som finns i oss, kanske nånstans i förlängda märgen, jobbar oförtrutet och blint på att återföra oss till det naturliga tillstånd varifrån vi en gång tog steget upp mot civilisationen. Den jobbar efter mantrat: “Sköt dig själv och skit i andra.” Vi behöver vara vaksamma så den inte tar kontroll över oss.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vilka är med i din flock?

Vi brukar säga eller få höra att människan är ett flockdjur.

Detta kan ha två betydelser – vilka förvisso båda kan vara sanna samtidigt. Den ena är att vi människor trivs i flock, det vill säga vi är sociala varelser som inte trivs om vi är isolerade från andra människor. Den andra är att vi identifierar oss med en flock.

Båda betydelserna har sina mer eller mindre dramatiska implikationer, alltså de leder till vissa antaganden och slutsatser, vilka får konsekvenser som kan vara mer eller mindre laddade.

Den första betydelsen, att vi inte trivs isolerade från andra, är till synes harmlös. Självklart trivs vi bättre i en grupp där vi tillsammans kan trygga och säkra våra basala behov som mat, husrum och sexuellt umgänge. Jag lämnar vidare diskussioner om den betydelsen till ett annat blogginlägg.

 

Den andra betydelsen, att vi identifierar oss med en flock, blir inte heller den dramatisk förrän vi gör ett tillägg till den: Vi identifierar oss med en viss flock, inte med alla medlemmar i den stora människoflocken.

När och hur detta började vet vi inte. Men vi kan tänka oss ungefär hur identifikationen fungerar. Likhet är troligen den viktigaste omedelbara faktorn.

Säg att du som läser detta är en vit man. Säg att, hemska tanke, alla andra människor i din omgivning har dött. Du är den ende som är kvar. Du och en massa djur av olika sorter. En dag kommer en man gående. En mörkhyad man. Utan minsta tvekan skulle du välkomna honom, känna att han stod dig närmare än vad något av djuren gör. För att ni är mest lika varandra.

Om det skulle komma tre personer gående och en av dem skulle vara vit, så skulle du antagligen instinktivt känna mest samhörighet med honom. Han är, åtminstone vid första anblicken, mer lik dig än de andra.

Vi skulle kunna säga att detta är naturligt. Det vill säga, det är så det fungerar i naturen, bland (de andra) djuren. Är detta något positivt? Nej, det är det inte. I naturen råder djungelns lag. Som människor vill vi gärna tro att vi har höjt oss en bit över den nivån. Men ibland blir jag osäker om det är så…

 

Tillbaka till de tre personerna som kommer gående, varav en av dem har samma hudfärg som du. Ni två kommer närmare varandra, ni kanske börjar försöka hitta föda och andra nödvändigheter tillsammans. Och om ni bara lyckas ta hem tillräckligt för två personer så blir det de två andra som får vara utan. Er lilla grupp på fyra personer har delats i två, det har bildats ett vi och ett dem. Om ni får ont om mat eller vatten blir det snart en konflikt där ni två tvåmansflockar ställs mot varandra och i värsta fall dödas någon eller båda i den ena flocken.

DSC_0397

En flock. Men också ett antal individer.

Det globala, befintliga samhälle där vi lever består av oändligt många större eller mindre flockar. Ju mindre en flock är, desto starkare är troligen banden mellan medlemmarna i den. Med risk för att generalisera, så är familjen den minsta och tajtaste flocken. De flesta av oss skulle göra i princip vad som helst för våra närmaste.

Nästa ”elektronbälte” utåt är kanske vänkretsen, ett antal individer som vi känt sedan barnsben eller av annan anledning kommit nära. I vidare cirklar finns möjligen arbetskamraterna eller medlemmarna i fotbollsklubben, men också byn eller stadsdelen där vi har växt upp. ”Wow, är du från Tyringe? Det är jag också!” En känsla av samhörighet utan att du egentligen alls känner personen i fråga.

Och det är här någonstans det börjar bli problematiskt. Två tyringebor. Två skåningar. Två svenskar. Två européer. Två… vita män. Det är när känslan av samhörighet baseras på stereotyper – tyringebo, skåning, svensk, europé, kaukasier – istället för på personliga egenskaper hos den enskilde individen som risken för konflikter ökar. Det gör den därför att de andra, de som inte är från Tyringe, eller Skåne eller Sverige eller Europa, eller är vita, klumpas ihop till en annan stereotyp massa, inte ses som de individer de är.

 

För låt oss än en gång återvända till de där tre personerna som kommer till dig i din ensamhet. En vit, två mörka. Du bondar mekaniskt med den vite, han är mest lik dig. Men… efter en tid märker du att ni tycker helt olika om en massa viktiga saker. Du kanske vill spara ert överskott för sämre tider, han vill leva ur hand i mun. Du kanske tycker att ni alla fyra ska dela på jaktbytet medan han vill ha den största biten och inte ger något till de två andra. Du kanske upptäcker att du har mycket mer gemensamt med en av de två mörkhyade personerna, att det är en individ som delar många av dina värderingar.

Jag älskar Skåne, men det finns ett antal skåningar jag inte skulle vilja ta i med tång. Inga namn, men ett exempel är ett kalhygge med förnamn som ett djur och efternamn som ett väderstreck. Jag skulle definitivt inte vilja stå tillsammans med honom på en fotbollsläktare och hålla på ett skånskt eller svenskt lag.

Jag tror inte att naturen är idealet – den är ju faktiskt inte bara naturlig utan även djurisk, primitiv. Vi behöver fortsätta att höja oss över den, se varandra som individer och inte som ansiktslösa delar i en med- eller motflock.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den vackraste tiden

blomsterprakt i maj5

Det tog tid i år, men till sist blev det vår – och nästan sommar på en gång.

Det är den tid på året då jag helst bara vill vistas ute i trädgården; gå varv efter varv, fästa blicken en stund på varje blomma, varje växt, varje litet eller större rum i trädgården.

Jag kan namnen på bara en liten del av alla fantastiska blommor, gräs och andra växter som på ett eller annat sätt funnit sin väg till oss. Det gör inte så mycket, växterna är lika fina oavsett vad de heter.

blomsterprakt i maj3blomsterprakt i maj6

 

 

 

 

 

 

 

Förmodligen har allt vist, och en massa mindre vist, redan sagts om denna årstid. Som att just nu borde tiden stå stilla.

Om det är vist eller inte, kan vi naturligtvis diskutera med en pollenallergiker. Jag har själv varit där, i det ljusgröna helvetet, när varje vistelse i naturen mellan maj och juli var en plåga. Det växte bort, hos mig. Det är jag tacksam för.

Liksom varje vist ord troligen har sagts, så har kanske även varje bild redan tagits. En del av dem har definitivt tagits av mig själv, såsom dem på syrener.

Men det skiter jag i. Syrenen är favoriten nummer ett, oslagbar bland trädgårdens växter. Så jag tar en till.

blomsterprakt i maj7

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Ode till den varma baliken

 

Eller:

Konsten att skriva en helt meningslös text

 

Kalabalik.

 

Denna storm, som kan fresta ett hjärta av guld.

Linda Bengtzings karlslusk utan skuld

orsakade värsta kalabaliken

när han raggade glatt i rusningstrafiken.

Vi minns kalabaliken i Bender,

när Kalle tvådde sina händer

i turkarnas blod,

och sedermera dog.

 

Ja, ja, detta om kallabaliken,

men hur är det då med den varma baliken?

 

Den varma baliken är en trög substans,

den flyter och rinner men just ingenstans.

Den varma baliken den blandar och ger

kalabiska kort som inte nån ser.

 

En dans och ett sug

efter ursprunglighet,

en mental refug

på en ödslig planet.

AR_birth_universe

Baliken krumbuktar sig,

krånglar sig, klämmer sig,

kastar sig ut ur sin bana.

Den sliter sig, släpar sig,

saltomortalar sig,

sätter sig tungt på sin fana.

 

Mitt i en ultrarapidisk, kalibisk,

kvasi-karibisk ellips

imploderar den tvärt likt en misslyckad

affärsman, hängd i sin slips.

 

Från öknen kommer den varma baliken,

med doft från den imaginära tropiken.

Från bergen den susar, en pust av Vulcanus,

utan struktur, som ett oskrivet manus.

 

En tango av hetta och flamboyance,

en dubbel negering med kosmisk pregnans.

En utlämnandets hänsynslöst mättade vals,

ett antimateriakors runt sin hals.

 

Den varma baliken är hög uti kroppen,

närmare hundra än nittiosju.

Så kan det vara med snippan och snoppen,

men ej desto mindre uti detta nu.

 

Den dag då kometsvansen har runnit ut

och vi blottlagt den sista protonen på lut.

Då är det snipp, det är snopp, det är snut,

den varma balikens saga är slut.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur ska det gå för Europa (del 2)?

Vad finns det för alternativ, eller komplement, till en europeisk överstatlighet?

Kanske är det på sin plats att först argumentera för nyttan, fördelarna, rentav nödvändigheten av en överstatlig europeisk organisation, likt EU. En grannlaga uppgift i dessa dagar då nationalismen flödar som hästpiss.

En anledning är just denna, att nationalismen har blivit alltmer aggressiv. För det är lång väg mellan att vara en dansk ”rooligan” – Vi er röde, vi er hvide – och att jämföra asiatiska flyktingar med skadeinsekter. Den är en lång väg mellan att heja på Sverige i Eurovision Song Contest och att beväpna sig med järnrör och gå till angrepp mot mörkhyade personer.

En annan anledning, och för mig trots allt den främsta, är min tro på att vi européer faktiskt har något positivt att tillföra den här världen. Vi har sannerligen inte alltid visat det, och alltför ofta visat raka motsatsen. Kolonialismen, som genomfördes av ett arrogant Europa som tyckte att militär överlägsenhet bevisade att vi stod över andra folkslag, var ett gigantiskt övertramp och vi ser dess konsekvenser nu, när folken i Asien och Afrika också har kommit över de där vapnen.

Franska revolutionen, en byggsten i den europeiska demokratin. Foto: Wikiart

Franska revolutionen, en byggsten i den europeiska demokratin. Foto: Wikiart

Men demokratins vagga stod i Europa. Om inte i Grekland – och därom tvista ju de lärde – så kanske i 1700-talets Frankrike, eller i något annat av de gamla kulturländerna på kontinenten. Vi har i Europa en lång tradition av vidsynthet och tolerans att bygga på och även om det ibland ser mörkt ut, så menar jag att vi fortfarande ligger bra till. Dödsstraffet är i praktiken avskaffat i hela Europa utom Vitryssland. Det finns i straffskalan i Ryssland men straffen verkställs inte (Källa: Wikipedia). Australien/Nya Zeeland är den enda kontinent förutom Europa som har gjort sig av med dödsstraffet.

Kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter är större i Europa än någon annanstans. Den ekonomiska jämlikheten har också nått längst i vår världsdel även om trenden just nu är den motsatta.

Av bland annat dessa skäl menar jag att det finns anledning att förespråka ett starkt Europa, som kan tala med en kraftig röst istället för att varje litet land piper lite här och lite där. Världen behöver en stark, demokratisk röst som kan utgöra motvikt till imperialism, såväl från det totalitära Kina som det råkapitalistiska USA.

Makt korrumperar

Samtidigt finns det en risk med att något blir för stort. Det gäller både privata företag och stater/överstatliga organisationer. Styrka ger makt, makt korrumperar. Storföretagen är de största syndarna vad gäller att begränsa konkurrensen (senaste exemplet förstås Findus i lilla Bjuv), den konkurrens som de säger sig älska så varmt. Vad gäller stater, så ju större en stat eller liknande organisation blir, desto större och mer svårgenomträngligt blir avståndet mellan medborgaren och dem som bestämmer över henne.

Ett sympatiskt komplement till staten/EU är regionen. Och då talar jag inte om de formella regionerna som Västra Götaland, Kopparbergs län eller vad de nu kan heta. Jag talar om områden som, ofta sedan urminnes tider, haft naturliga kontakter – inte minst inom handel.

I våra trakter är Skåne-Själland-Nordtyskland en sådan region. Sambandet Skåne-Själland är välbekant, vi är samma folk. Och kontakterna med städerna på den tyska Östersjökusten har åtminstone sedan Hansans tid varit många, intensiva och fruktbara.

Ett sätt att stärka dessa regioner, eller för den delen ännu mindre, lokala samhällen (i meningen communities, inte villages), är att införa regionala/lokala valutor som ett komplement till kronan, euron eller vad det nu kan vara.

En regional valuta har flera fördelar. En är att den stimulerar det lokala näringslivet – en regional valuta är bara användbar inom regionen och man kan alltså inte köpa varor/tjänster från andra delar av världen med den. En annan fördel är att när handeln med lokala varor och tjänster ökar, jämfört med varor och tjänster från andra delar av jorden, minskar transporterna och därmed påverkan på vår miljö.

En stark region, vilket betyder att den leds av starka politiker som vågar ha visioner, utvecklar också infrastrukturen inom regionen, allt för att underlätta för såväl handel som andra kontakter medborgarna emellan.

Jag tror på ett de naturliga regionernas Europa. Jag tror också på ett överstatligt Europa. Kort väg mellan medborgare och makthavare, men en stark röst i en värld som så väl skulle behöva en stor portion europeisk humanism.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur ska det gå för Europa (del 1)?

EU är i sin värsta kris sedan 1950 då Kol- & stålunionen grundades, den som sedan, via flera mellansteg, har blivit den Europeiska unionen. Denna union som, i likhet med sina företrädare alltsedan 1950, har lyckats behålla fred mellan samtliga medlemsländer. De konflikter som förekommit i Europa sedan 1945 har antingen varit av karaktären inbördeskrig (Nordirland) eller uppgörelser mellan stater utanför EU (sovjetisk intervention i länder bakom järnridån), eller en kombination (Jugoslavien-krisen och händelserna i Ukraina).

Detta är EU:s stora förtjänst, den sedan urminnes tider av krig söndertrasade kontinenten har fått uppleva fred under 70 år, en hel generations livstid. Vi kan här göra jämförelsen med Amerikas Förenta Stater, där man haft fred inom landet sedan 1865 då inbördeskriget mellan Nord och Syd tog slut. Detta är faktiskt ett tungt argument för europeisk överstatlighet.

Visst, det finns skillnader. Europa har 50 självständiga stater, vilket komplicerar bilden och försvårar möjligheterna att bilda en stat. Å andra sidan har det mesta av Europa en gemensam kulturell bakgrund – arvet från de grekiska och romerska rikena sträcker sig även så långt norrut som till våra trakter. På 1800-talet var Ryssland, det än idag så hatade Ryssland, i högsta grad en spelare i de kulturella kontakterna mellan hoven i de stora europeiska huvudstäderna. Nej, det ryska folket, den gigantiska bondeklassen, hade säkert ingen större beröring med andra européer, men det hade förmodligen inte underklasserna i de andra länderna heller.

Nu är förutsättningarna för en hårdare sammanknuten europeisk stat inte särskilt stora, och kanske mindre än på länge idag när stämningarna i flera EU-länder istället går åt rakt motsatt håll. Nationalismen växer så det knakar, inte bara i de forna kommunistländerna i Östeuropa utan även i Väst. Som vi alla vet, växer nationalismen så att det knakar i hela unionens fogar och vi kan absolut inte vara säkra på varken att EU finns om fem år eller att vi har fred i Europa om fem år.

eu flag

Bild: freeimages.com

Vilka är då orsakerna till EU-krisen?

Den tändande gnistan, för att tala i olycksbådande Första världskrigs-termer, är de väldiga flyktingströmmarna från Mellanöstern på grund av inbördeskriget i Syrien. De utsätter samtliga EU-länder för påfrestningar, så klart, och har resulterat i en sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-attityd i snart sagt alla unionens medlemsstater. Mest rabiata är de östeuropeiska länderna med Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien i fronten. Dessa länder, vilka samtliga sedan sitt inträde i unionen profiterat på medlemskapet, tycker nu inte det är lika roligt längre när de uppmanas bidra till flyktingmottagandet.

Det handlar alltså om ekonomi, även om de mest uttalade fascisterna försöker få det till att handla om folkslag eller, ännu värre, ras mot ras. (Som om vi inte alla tillhörde rasen homo sapiens.) Det är emellertid min fasta övertygelse att den ekonomiska påfrestning, i det korta perspektivet, som den stora mängden flyktingar utgör inte är mer än just den tändande gnistan. Huvudorsaken bakom dagens situation är istället den ekonomiska utvecklingen och politiken på lång sikt, inom EU. Och här har vi EU:s stora problem, unionens uttalade fokus på privatkapitalistisk marknadsekonomi och målet om ständigt ökad tillväxt och konsumtion. En av EU:s stöttepelare är de fyra rörligheterna: varor, tjänster, kapital och människor. Vi ser idag att den fjärde, människor, väger betydligt lättare än de tre andra.

Handel har förvisso ända sedan starten varit central för allt från Kol- & stålunionen, via EEC och alla mellanformer fram till EU. Och att först och främst tänka på sin egen och sin familjs ekonomiska säkerhet är naturligt för oss alla. Det är därför vi behöver politiska ledare som går före och höjer blicken över vardagens horisont, ser de vidare sammanhangen, har visionerna och sprider värderingar som empati och solidaritet bland folket.

Så var det på 60- och 70-talen, i Västeuropa. Då minskade skillnaderna mellan rik och fattig, och alla fick del av kontinentens ökade välstånd. I Östeuropa, vid samma tid, tvingades människorna leva under en diktatur som påstod att alla var lika, men i själva verket fanns där en överklass lika mycket som i Väst. Skillnaden var att den bestod av ledarskiktet och deras goda vänner istället för av adel och förslagna köpmän.

Mot den bakgrunden är det inte underligt att folken i de forna öststaterna lockades av privatkapitalismens ljuva löften om allt från flotta bilar till hamburgare och moderiktiga kläder. Det blev viktigare än solidariteten, som de troligen uppfattade som falsk utifrån den egna erfarenheten. De blev ett lätt byte för den nyliberala ideologi som spreds från USA och Storbritannien – radarparet Reagan och Thatcher – under 80-talet och som fått härja fritt över hela västvärlden sedan dess. Ja, inte bara västvärlden, för den delen. De två stora så kallat socialistiska staterna i världen, Sovjet och Kina, har gått samma väg – den ena via något som åtminstone för ett tag såg ut som en demokratisering, den andra genom att härskarna valt att införa marknadsekonomi samtidigt som det politiska förtrycket behållits.

Vad händer nu?

Läget i Europa idag är otäckt likt det som fanns på 30-talet. Nationalismen blomstrar i nästan varje europeiskt land och den uppvisar tydliga fascistiska drag: missnöjet riktas inte mot dem som finns i toppen av samhällspyramiden och som sitter på pengarna, utan neråt mot dem som har det allra sämst, flyktingarna från Asien och Afrika.

För tillfället ser det som om högernationalisterna fått med sig hela etablissemanget i sin strävan att hålla länderna ”rena” från flyktingar. EU förhandlar fram skumma avtal med diktaturen Turkiet. De har gemensamma intressen fast tvärtom. EU vill helst inte ta i Turkiet med tång men gör det ändå, kraftigt ulkande, eftersom alternativet är att bli översvämmat av syrier. Turkiet vill bli av med syrierna men accepterar att ta tillbaka dem om det kan öka chansen för att få vara med vid finbordet, i EU. I Tyskland straffas just Angela Merkel, som har stått upp för flyktingarna, i de pågående delstatsvalen där ett fascistiskt högerparti vinner mark. I Sverige har den så kallat rödgröna regeringen i allt väsentligt anammat Sverigedemokraternas ståndpunkter fast man inte vill erkänna det.

Den solidariska, demokratiska vänster som skulle kunna vara en motkraft är som bedövad. Syriza försökte i Grekland men kvävdes effektivt av EU-ledningen. I ett par andra sydeuropeiska länder finns det nya vänsterpartier med hedervärda agendor men än så länge har de inte lyckats sätta något avtryck. Den traditionella socialdemokratin har sedan länge lämnat progressiviteten bakom sig och rättat in sig i de borgerliga leden, såväl i Sverige som i Storbritannien.

Ovanstående utveckling kan bland annat tolkas som mer eller mindre desperata försök att hålla ihop EU, undvika att unionen helt enkelt faller sönder. Även om nya medlemsansökningar fortsätter att komma in, främst från sydöstra Europa, så är nervositeten inom unionen påtaglig inför det brittiska hotet om att lämna EU. Men frågan är hur viktigt det brittiska deltagande egentligen är. Och, för den delen, vad som skulle hända om EU faktiskt spricker. Blir det krig då?

Ett EU utan Storbritannien skulle försvagas främst militärt. Men det är faktiskt ganska ointressant, eftersom de flesta EU-medlemmar också är med i NATO, antingen helt formellt eller, som i Sveriges fall, i praktiken. Därför är det osannolikt att ett Storbritannien utanför EU skulle ställa sig utanför ett försvarssamarbete i händelse av anfall.

Det är dessutom så, bisarrt nog, att även om hela EU kollapsar så är det osannolikt att det skulle bli krig i Europa, just för att nästan alla nationer är med i NATO. Och eftersom frihandel och evig ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion fortfarande är på allas läppar – ingen makthavare bryr sig egentligen om klimathotet – så kommer de funktioner som EU i praktiken fyller idag, en garanti för fred och frihandel, att bestå även utan unionen. Rysskräcken är säkerligen tillräckligt djup för att inte NATO ska upplösas, och det nya stora frihandelsavtalet TTIP lär snart vara ett faktum.

I nästa del: Vad finns det för alternativ till överstatligheten?

Posted in Uncategorized | Leave a comment