Kan vi lära oss något av Corona-krisen?

I skrivande stund är vi mitt inne i, eller möjligen precis i början av, en världsomfattande kris av ett slag som knappt någon av oss någonsin har varit med om. Förutom rent mänskligt lidande har och får Corona-krisen en mängd följdverkningar på individer och samhälle.

Arbetsplatser stänger ner – folk jobbar hemifrån. Resor ställs in – flygen går med tomma stolar eller inte alls. Evenemang stoppas eller skjuts fram. Hushållen bunkrar upp lager av förnödenheter för att sedan kunna avstå från att gå till butiken; online-shopping ersätter till viss del.

Många, men inte alla, av följdverkningarna är negativa. I det korta perspektivet drabbas framför allt sjukvården och småföretagarna – av diametralt motsatta skäl förstås. Sjukvården blir överbelastad och personal där, som redan i vanliga fall är ansträngd, får jobba som slavar, och dessutom med vetskapen att de ständigt exponeras för möjlig smitta. Det lilla företaget – kaféet, frisörsalongen, underleverantören i transportsektorn, eller vad det nu kan vara – får se tomma lokaler och orderböcker, vilket snabbt tär på reserverna.

Det rapporteras att den själv-karantän som många av oss har valt eller tvingats till, ökar förekomsten av obehagliga fenomen som kvinnomisshandel. När vi måste tillbringa dygnets 24 timmar i princip innanför hemmets väggar tär vi lätt på varandra och små konflikter kan växa sig stora och explodera. Om man sitter hemma och inte har så mycket att göra kanske det blir ett glas öl eller vin för mycket, och då sviktar omdömet och man gör saker som man annars inte hade gjort.

Privatekonomin för den enskilde verkar än så länge någorlunda säkrad. Myndigheterna har varit föredömligt snabbt ute och tagit bort karensdagen, garanterat studenter fortsatta studielån även om studierna ställs in, och liknande åtgärder. Allvaret för den egna ekonomin kommer att bero på hur långvarig krisen blir.

Bilder och texter cirkulerar redan i tidningar och på sociala medier, av satellitfoton över kinesiska och italienska städer. Där ser man hur luftföroreningarna har skingrats de senaste veckorna. Och ja, om vi ska vara riktigt krassa, så hade nog alla övriga arter på jorden dragit en suck av lättnad om människosläktet hade dött ut. Det är förstås lite svårt för oss att visa entusiasm över ett sådant scenario eftersom vi just är människor.

Med tanke på hur ofta vi nuförtiden hör ordet livspusslet, och om svårigheterna att få ihop det, så kanske vår nya situation, där många jobbar hemifrån, också kan skapa en lite lugnare vardag för både barn och vuxna. Kanske kan vi, utan att tära för mycket på varandra, få tid att göra saker tillsammans som vi normalt inte har.

Men naturligtvis är de flesta effekter av Corona-krisen negativa, annars hade det inte varit en kris. Och det är sjukvården och angränsande delar av livsviktig offentlig service som drabbas hårdast. Och det är mycket svårt, ja omöjligt, att inte bli politisk nu.

Låt oss inte hålla på med partipolitiskt käbbel, säger vissa (främst de på högersidan av någon anledning). Låt oss nu alla arbeta tillsammans för att ta oss igenom detta. Ord som solidaritet, som den yngre generationen väl knappast har hört förut, börjar förekomma i debatten. Ja, absolut! Och det är glädjande att se och höra, att alla riksdagens partier tydligen nu jobbar tillsammans för att landet ska hålla näsan över vattenytan. Det är nödvändigt, det är att ta ansvar.

Men det är intressant att höra ropen nu, till exempel från Moderatledaren, att staten ska gå in och göra än det ena, än det andra. Staten är plötsligt oerhört populär bland dessa borgerliga politiker, som annars predikar privatiseringens höga visa och helst inte vill ha mer stat än ett starkt försvar och ett kungahus. Det är intressant, och det gör mig ganska förbannad!

Läste just en artikel av Göran Greider, traditionell socialdemokratisk opinionsbildare. Och man behöver absolut inte hålla med Greider, men jag tror inte att han fabricerar ihop fakta. I sin text nämner han bland annat att innan högersvängen i landet de senaste decennierna hade Sverige cirka 4000 intensivvårdsplatser med respirator. Idag har vi 600. Ett exempel av många på hur högerregeringar, främst under Reinfeldts åtta år vid makten, har monterat ner välfärden och gjort oss oerhört sårbara inför en situation som den vi har idag.

Det vore klädsamt att dessa figurer håller en mycket, mycket låg profil under mycket, mycket lång tid framöver och inte under överskådlig tid tar orden skattesänkning och privatisering i sin mun. Då kanske vi kan stå lite bättre förberedda nästa gång krisen slår till.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fyra nya år med Donald Trump

Jaha, då är det dags att gratulera Donald Trump till fyra nya år i Vita huset.

Efter denna och förra veckans primärval har Joe Biden tagit strupgrepp på Bernie Sanders i det demokratiska partiets valprocess, och jag skulle bli förvånad om Bernie inte kastar in handduken ganska snart.

I princip är detta också rätt. I princip är det bättre ju tidigare partiet enas kring en kandidat och att de andra sluter upp bakom denne.

Men i det här fallet kommer det inte att spela någon roll. Joe Biden har NOLL chans att vinna mot Trump i november.

Biden, en hygglig kille, har NOLL karisma och personlighet. Han uppvisar alltför ofta viss förvirring och säger fel på person, plats eller annat. Det är i och för sig sådant som Trump också gör, men hans väljare bryr sig inte – de märker troligen inte det. Men det är ingen bra egenskap om man ska locka väljare som har förmågan till intelligent och kritiskt tänkande.

Dessutom, Joe Biden står inte för någonting. Javisst, han är förstås lite bättre, lite sundare, lite mänskligare än Trump på alla sätt och vis. Men han står inte för ett radikalt alternativ. Han är som en Hillary Clinton nummer 2, en mittspelare väl förankrad i etablissemanget. Hillary Clinton nummer 1 förmådde inte klå Trump, nummer 2 kommer inte heller att göra det.

Bernie Sanders skulle kunnat få ut progressiva väljare till valurnorna en masse. Jag tror han skulle kunnat ge Trump en ordentlig match. Nu kommer många att vända sig om i sängen på valdagen och sova vidare, för det kommer inte att kännas tillräckligt angeläget för tillräckligt många, att gå och rösta mot Trump.

Så vi kan se fram emot fyra nya år med ständigt ökade ekonomiska klyftor, minskade eller obefintliga insatser mot klimatförändringarna och, inte minst, ett otal nya sinnesslöa Twitter-inlägg.

Jo, en sak till. Kära amerikaner, visa mig i november att jag hade fel!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att skjuta och spränga, eller inte göra det

Ska man tro att människor är av naturen onda? Eller att de/vi är av naturen goda? Redan de gamla kinesiska filosoferna hundratals år före år noll diskuterade den frågan. Och den är aktuell än idag, bland annat i debatten som förs om ungdomsvåldet i våra städer och hur det ska bekämpas.

Vi har alla läst rubrikerna i tidningarna: skjutningar, bomber, bilbränder, attacker mot blåljuspersonal, barn som rånar andra barn. Våldet har exploderat, säger en del. Nej, det är inte högre än vad det var för 30 år sedan, säger andra. Förmodligen har båda rätt, beroende på exakt hur vi gör jämförelsen.

Oavsett hur fakta ser ut, så är människor uppskrämda, oroade och arga. Krav ställs, med rätta, på våra politiker att göra något åt situationen. Att tillsätta utredningar imponerar inte. Vi vill se resultat NU… vilket förstås är omöjligt. Hade problemet varit så enkelt att lösa så hade det redan varit löst.

För att lösa problemet måste det först identifieras på ett tillfredsställande sätt. Har vi (politikerna) inte rätt information, rätt utgångspunkt, så kommer de åtgärder som sätts in sannolikt inte att vara verksamma. Och för att identifiera problemet måste ett par frågor ställas.

Den första frågan, och den som ”alla” redan har ett ”svar” på: Vem är det som utövar våldet? Unga invandrarpojkar, lyder svaret från många i debatten. Men det är ett synnerligen ofullständigt och svepande svar. Ja, det är tonårspojkar och unga män som utövar våldet. Ja, där finns en överrepresentation från (vissa) invandrargrupper. Men också, ja, i stort sett alla våldsutövarna bor i de områden i städerna där inkomsten är lägst, arbetslösheten är högst, möjligheterna till en fin karriär och ett bekvämt liv är sämst.

Minst en fråga till måste ställas innan vi kan gå vidare: Varför håller dessa unga pojkar på och rånar, skjuter, bränner och spränger bomber?

Jag gör definitivt inte anspråk på att ha svaret på den frågan, och det finns antagligen inget allmängiltigt svar heller. För den som likt den kinesiske filosofen Hsünzi anser att människan är av naturen ond, är svaret kanske att de här ungdomarna gör det för att de är onda, för att de vill jävlas med andra. Anhängare av den ( någorlunda) samtida filosofen Mengzi, som ansåg att människan är av naturen god, kanske istället förklarar saken med att dessa unga pojkar är offer, de kan inte påverka sin situation.

Vi kan också, eller istället, inta ståndpunkten att det inte finns någon människa som är ond eller god. Det finns människor som gör goda eller onda handlingar – varje individ gör utan tvekan både en del onda och en del goda handlingar under sitt liv. Med den utgångspunkten får vi en mer komplex bild, och utan tvekan en som ligger närmare sanningen.

Varför håller pojken P på med en massa skit, som att råna, bränna och skjuta?

Troligen är han ingen stjärna i skolan. Troligen, om han är högst 16 år, fasar han för att behöva gå ytterligare tre år, i gymnasiet, och lida. Högst sannolikt lever han i en familj där ingen av föräldrarna har ett bra, utvecklande arbete. Kanske finns inte ens hans pappa med i bilden.

I brist på allt det som skulle få honom att stiga ur sängen med entusiasm varje morgon – på väg mot en bra utbildning eller examen, ett fint jobb som hägrar, en trygg familj med säkrad ekonomi – så ser han upp till de där andra killarna i kvarteret, de lite äldre, lite tuffare, som är eller har varit i precis samma läge som han är. De där killarna som i brist på annat skaffade sig status genom att, just, råna, bränna och skjuta.

Allra mest ser han upp till den där killen som har suttit på kåken en runda och nu kommer tillbaka, fullärd i kriminalitetens konst och utan en bra plan för att få in honom på ett annat spår.

De snabba pengarna, den ”enkla” vägen till ett bättre liv, finns inom narkotikahandeln. Där går det att göra karriär, från liten oskyldig springpojke och uppåt. Stora pengar, men också stora risker. Därför finns vapnen med, det är mycket som står på spel och alla vill ha en större bit av kakan.

Tänk om det fanns ett garanterat arbete till varje individ i arbetsför ålder? Tänk om det inte var så att en direktör tjänar 60 gånger mer än en arbetare? Tänk om en skoltrött 16-åring kunde få börja som lärling i ett företag – för att kanske återvända till skolbänken efter några år, om han så önskar?

Ja, det krävs akuta åtgärder för att stoppa busarna – polisrazzior och passande påföljder, men också en mycket större, förebyggande närvaro av polis och andra vuxna på de platser där ungdomarna finns. Men för att minska våldet och brotten på längre sikt krävs också ett samhälle där alla har en bra chans att lyckas inom lagens ramar.

Jag tror inte att människan är varken ond eller god av naturen. Och om det är så, så krävs det ett samhälle som inte bara gör det svårt att begå onda handlingar, utan som också gör det lätt och belönande att göra gott.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Från botten kan det bara gå uppåt

Idag är vi allra längst nere i det negativa halvåret.

Det var för drygt en vecka sedan som vi kasade ner i den djupaste helveteshålan, sedan Trettonhelgen hållit oss uppe med konstgjord andning. Glada julen den är slut, slut, slut… och så återstår bara mörker och kyla som kommer att belägra oss de kommande två-tre månaderna innan vi kan börja leva igen.

Nåja, än så länge – och jag ska inte gå in på ifall det beror på klimatförändringarna eller inte – så har vintern varit skonsam mot oss. Regnig och mörk, snarare än gnistrande iskall. Men det kan ändra sig snabbt. Vi är bara ett sibiriskt högtryck ifrån glashala trottoarer, stenhårda ogenomträngliga beläggningar på bilrutor, skenande elmätare och dessutom allt vad årstiden för med sig inte minst för den stackars Skånetrafiken och dess hårt prövade kunder.

Eftersom detta är mitt första blogginlägg för året kan jag väl också passa på att konstatera att året tyvärr har börjat som förra året plägade vara, fyllt av konflikter.

Det är oförlåtligt att ett lands militära styrkor skjuter ner ett civilt passagerarplan. Men jag tror faktiskt på den iranska, desperata förklaringen, att hela landet är stressat av hot och sanktioner från USA. Att ett land eller en region försätts i en sådan situation är barbariskt och visar att världen är på helt fel väg.

Vi behöver inte tycka synd om Iran, kan du kanske invända. En förfärlig, medeltida prästdiktatur, den är inte värd vårt medlidande. Men det rättfärdigar inte USA:s arroganta svansföring i regionen, inte när man samtidigt klappar grannlandet, den förfärliga, medeltida shejkdiktaturen Saudi-Arabien på ryggen och försvarar dess handlingar. För då inser vem som helst att det inte handlar om någon sorts ädel strid för demokrati och rätten att få leva i ett modernt samhälle. Nej, det handlar enbart om pengar, ”amerikanska intressen”, det vill säga oljan.

Arrogansen visar sig genast igen när Iraks parlament beslutar att den amerikanska militära närvaron i deras land inte är önskvärd. Då svarar den amerikanske utrikesministern att USA inte alls har för avsikt att dra tillbaka sina soldater. Tydligare kan maktspråket inte vara, Pompeo bemödar sig inte ens om att försöka linda in sitt budskap i några sköna omskrivningar. Han konstaterar bara att USA är störst, bäst och vackrast – och mäktigast.

Världen är sannerligen också nere på botten av negativitet. Åtminstone känns det så. Nationalismen, denna mentala sjukdom som får oss att dela upp människor i vi och dem, blomstrar runt om på jorden. Militarismen likaså, som får oss att försöka lösa våra problem genom att slå ihjäl varandra. Men det finns i alla fall en god sak med att vara på botten: all förändring kommer att bli till det bättre.

Imorgon har vi tagit det första steget uppåt, det första steget på en väg som om tre månader kommer att ha tagit oss över till det positiva halvåret. Det är bara att sända ut en önskan att världen runt omkring oss också vandrar i den riktningen framöver.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Önskar er en kul(-tur-)jul

En och annan av mina vänner och bekanta på Facebook – och, förstår jag, många fler som inte är mina vänner eller bekanta – oroar sig i inlägg över invällandet (trots att gränsen varit stängd i drygt fyra år) och islamiseringen i Sverige.

Jag frågar dig, käre läsare, känner du dig väldigt islamiserad? Jag måste erkänna att jag inte känner mig det allra lilla minsta islamiserad. Jag köper nån enstaka kebab, mycket mer än så är det inte.

Ja, det vandrar ett antal människor omkring på gator och torg som har tjockt, svart skägg, eller som täcker sitt hår med ett tygstycke. Det gör inte jag. Det vandrar också ett antal människor omkring som har kostym och slips, som har säckiga byxor, som har kepsen bak-o-fram, som har tatueringar. Det har inte jag. Vi är alla olika, förhoppningsvis kommer vi alltid att vara det.

Däremot finns det en annan kultur som har, verkligen, vällt in och faktiskt i vissa avseenden helt suddat ut den gamla svenska kulturen under de senaste hundra åren eller så. Den har dragit in med allt från Coca-Cola och McDonald’s, via sentida företeelser som Halloween och Black Friday, till rock’n’roll och country & western-musik.

Så jag vill säga till er som känner er oroade för att svenskheten är hotad: Det absolut första ni ska göra är att stänga av TV:n klockan 15.00 på julafton, när Donald Duck, Mickey Mouse, Goofy, Chip n’ Dale, Lady and the Tramp och alla de andra transatlanterna väller in i våra vardagsrum.

Önskar en God Jul till er alla, oavsett vilken kultur ni omfamnar. (Bäst är om ni omfamnar varandra.)

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Politik – att vara för något, inte mot

Läget i landet är inte gott.

Om läget i landet hade varit gott, så hade inte ett missnöjesparti lockat till sig fler röstande än något annat av de politiska partierna. Det är oroande, för missnöjespartier är inte bra. Missnöjespartier är i första hand mot något, inte för något. Det är ingen bra grund för ett politiskt parti.

Nu skulle vi dock kunna hävda att läget i landet faktiskt är ganska gott ändå! De flesta människor vaknar upp på morgonen, äter sin frukost, tar sig till sina jobb där de gör sin insats med att producera varor eller tjänster, går därefter hem och umgås med sin familj, eller sina vänner, eller använder fritiden till något som intresserar dem. De får sin lön, de har bostad och mat på bordet och kläder på kroppen, och de ställer inte till med jävelskap för någon annan.

Ja, vi skulle till och med kunna hävda att läget i landet är bättre än det var förut. Väldigt många människor – absolut en majoritet av befolkningen – har det ekonomiskt bättre än för, säg, 20-25 år sedan. Vi kan resa och se världen snabbt och billigt. Vi kan ta del av världen hemma i soffan eller fåtöljen via Internet om vi hellre vill det, på ett sätt som ingen ens kunde drömma om för, säg, 20-25 år sedan. Det finns ett överflöd av butiker och varuhus som saluför allt mellan himmel och jord, och oftast till låga priser.

Enligt vissa undersökningar har till och med våldet minskat jämfört med för, säg, 20-25 år sedan. De allra flesta av oss kommer aldrig att råka ut för någon våldsman (ja, de är alltid män, det är deras överlägset mest gemensamma faktor).

Med ovanstående som bakgrund är det intressant att notera vilken negativ bild av dagens samhälle som finns hos så många människor – och hos allt fler, vilket visas av de stigande siffrorna för missnöjespartiet. Trots att vi kan se hur samhället på många sätt blivit bättre, uppfattar många människor det som att det har blivit sämre. Det finns en oro, och även om vi med fakta och statistik i hand kan tycka att den oron är överdriven, så finns den där och är ytterst verklig för dem som känner den.

Om vi tittar på områden i samhället för vilka människor känner oro, så kan vi urskilja tre huvudområden. Tre områden där stora förändringar har inträffat – förändringar som upplevs som helt eller delvis negativa. Och det är intressant att det till stor del är olika grupper av människor som känner oro för dessa fenomen.

Världen på väg mot överhettning och undergång? Inget som bekymrar missnöjespartiet. Målning: Anders Lord

Ett av dem är klimatet; klimatförändringarna; den globala uppvärmningen; miljöförstöringen – vad vi nu väljer att kalla det. Liksom de två andra är det ett fenomen som delar samhället: de som oroar sig, och de som inte gör det. Yngre oroar sig mer än äldre, kvinnor mer än män, troligen vänstermänniskor mer än högermänniskor. Klimatfrågan är stor, så stor att många av oss känner vanmakt eftersom den verkar omöjlig för en liten individ att kunna påverka mer än ytterst marginellt. Vi känner oss, för att ta en i sammanhanget kontroversiell liknelse, lika hjälplösa som man gör när man sitter i ett flygplan på tiotusen meters höjd och det blir våldsam turbulens.

Klimatfrågan ger oss dåligt samvete, men vi känner också indignation, när insikten kommer att vi måste ge upp vår nuvarande livsstil för att kunna vända utvecklingen. Vi måste ge upp det vi har kämpat oss till, alla de framsteg vi har gjort, det liv som vi minsann förtjänar! Därför suger vi girigt i oss när det kommer en vetenskaplig undersökning som säger tvärtemot, att det handlar om nån sorts naturliga svängningar i klimatet – eller, som i Donald Trumps fall, när det blir några minusgrader och faller lite snö – för då var det nog inte så farligt ändå och vi kan fortsätta att leva som vi gör.

Det är inte klimatfrågan som drar väljare till missnöjespartiet.

Det är inte heller det faktum att skillnaderna mellan rik och fattig har ökat dramatiskt i Sverige under, säg, de senaste 30-35 åren. Det är den största ökning av gapet mellan de rikaste procenten och resten av befolkningen bland alla västländer. Den har iscensatts, av regeringar under ledning av figurer som Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, genom att medel och resurser mycket målmedvetet har flyttats från den offentliga till den privata sektorn.

Ja, det är till stor del denna politik som ligger bakom att så många har fått det bättre – allra bäst har de fått det som redan tidigare hade det väldigt bra. Men det är också denna politik som ligger bakom att en del, de som redan tidigare låg sämst till, har kommit ännu mer på efterkälken. Det är den politiken som prioriterar låg inflation framför låg arbetslöshet, som slår ner på utsattas fusk med kaffepengar men ser mellan fingrarna med de superrikas placering av miljardbelopp i skatteparadisen.

Nej, det som drar folk till missnöjespartiet är, som vi alla vet, invandringen. Invandringen, den frågan som ”man inte får tala om”, men som är precis just nästan det enda som det talas om och har talats om de senaste åren. Att jorden blir allt varmare, att de rika blir allt rikare, är petitesser i vissa människors medvetande. Eller är de på något sätt en konsekvens av invandringen, för att strypa den verkar vara svaret på alla frågor för missnöjespartiet. Oavsett problemet – det är invandrarnas fel, och de politikers, allt färre, som fortsätter stå upp för en human flyktingpolitik.

Det finns mycket narkotika och mycket vapen i omlopp i Sverige. Det är ett jätteproblem! Unga invandrarpojkar/-män är överrepresenterade i den hanteringen, i det våld som är kopplat till den, och detta upprör människor mer än något annat. Det, och de som av de mest vulgära rösterna kallas för ”hucklekärringar”, alltså kvinnor med huvudduk. (Detta trots att vi kan vara i princip hundraprocentigt säkra på att en ”hucklekärring” aldrig skulle kröka ett hår på någons huvud.)

Men den befogade upprördheten över gängvåldet går helt över styr när det antyds, eller ibland sägs rent ut, att den har med det etniska ursprunget att göra, som om kriminalitet skulle ligga i generna hos vissa folkgrupper. Det är ungefär lika intelligent som att påstå att jorden är platt.

Fattiga begår fler brott än rika – förutom, förstås, avancerade ekonomiska brott. Så är det, så har det alltid varit, i alla kulturer. För de flesta brott begås av ”nödvändighet”, för att det inte finns något annat bättre sätt för individen att tjäna pengar.

Jag är övertygad om att de allra flesta pojkar och ungdomar, invandrare eller inte, som sysslar med brottslighet skulle sluta om de hade ett bra jobb att gå till, en meningsfull vardag som också gav en stabil inkomst. Det är jobbigt att vara jagad, av polis och fiender, indragen i en ändlös vendetta. Inte många skulle välja detta om det fanns ett annat alternativ.

Detta är de sansade partiernas utmaning, att verka för allas inkludering i det produktiva, positiva samhället, inte att ställa en grupp mot en annan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En tecknad serie! Hur kunde detta ske?

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan – ja, för sex månader sedan! – att jag skulle skapa och publicera en tecknad serie, så hade jag skrattat högt.

Okej, för ett år sedan skulle jag definitivt skrattat högt. För sex månader sedan skulle jag åtminstone smålett lite överseende åt ett sådant påstående. Men då hade jag i alla fall aktivt börjat läsa seriestrippar själv. Och fröet till tanken på en egen serie hade möjligen såtts redan då i mitt undermedvetna.

Jag har aldrig varit en serieläsare, så brukar jag tänka om mig själv. Men det är inte riktigt sant. Och jag brukar nog tillägga: “Jo, fast jag prenumererade på Fantomen under några år, kanske när jag var typ tio-tretton år eller något sådant. Men det var också den enda.”

Nja, om jag rannsakar mitt minne så är det inte heller sant. Ja, Fantomen var sannolikt den enda serietidning som jag hade en prenumeration på. Men jag läste andra också, köpte lösnummer. Där fanns – kanske under ungefär samma tidsepok som Fantomen – två serier som utkom i smalt, avlångt format. Min pappa brukade kalla dem för ”remsor”, och det faktum att han hittade på ett öknamn åt dem talar för att de var någorlunda vanligt förekommande i vårt hus.

De hette Kapten Miki respektive Davy Crockett. Ja, åtminstone hette huvudpersonerna så, möjligen kan serierna ha hetat något annat. De var äventyrsserier, med mycket slagsmål och dödande, och ”repliker” eller pratbubblor som Ugh! Sock! Pack! Och om jag söker långt inne i mitt minnes dunkla korridorer minns jag att jag ritade lite egna strippar, där folk red på hästar och slog på varandra, inspirerad av de där två ”remsorna.”

Därtill hade jag förstås tillgång till de serier som gick i dagstidningen, Norra Skåne, och om vi, eller, senare, jag själv köpte någon kvällstidning. Och i någon av dessa tidningar – Norra Skåne, om jag minns rätt, men det finns ingen garanti för det – fanns under en tid serien om den brittiske gentlemannen Tuffa Viktor.

Nåja, att han var britt visste jag inte då, för serien var nånstans anpassad för svenska förhållanden och namnen utbytta. Men tuff var han i alla fall – så pass tuff och primitivt macho att han idag knappast skulle få förekomma i en svensk dagstidning. (Jag kan förstås ha fel, han kanske finns nånstans i detta avlånga land.)

Tuffa Viktor i sin svenska tappning försvann från min horisont för länge sedan, men vid någon tidpunkt, på något sätt, fick jag veta att den brittiska figur som utgör originalet för serien heter Andy Capp. Och det faktum att han faktiskt har samma namn som jag, har gjort att han genom åren har ockuperat en liten, liten plats i mitt medvetande. Han har dock bara legat där passiv (vilket han utan tvekan hade varit bekväm med), jag har inte gjort några försök att lära känna honom närmare.

Men livet är ju sådant att man plötsligt är redo för något som man inte varit tidigare. Det hände mig för tolv, tretton år sedan när jag plötsligt var redo att börja måla i akryl. Och vad som leder till vad vet jag inte, men för cirka ett år sedan gick jag ut på Nätet och googlade på Andy Capp.

Där var han, i all sin ”glans”; en kortväxt, ständigt fly förbannad engelsman – som alltid bär en keps, därav namnet capp –  från Hartlepool i den gudsförgätna nordöstra delen av landet. Hans karaktär är en provkarta på typ alla tillkortakommanden en person kan ha. Han är notoriskt arbetsskygg, sover hela dagarna (medan hans fru sliter och släpar), och delar sin vakna tid mellan puben – där han alltid börjar bråka, fotbollsläktaren (dit han plankar in) och spelhålan. Ja, han är faktiskt med och spelar fotboll också, i något slags korplag, och blir i princip utvisad i varje match.

Till yttermera visso, nya strippar om Andy Capp publiceras på Nätet varje dag! Mannen som skapade honom, Reg Smythe, gick bort för mer än 20 år sedan men nya tecknare och textförfattare har tagit över och driver serien vidare i samma stil.

Så jag började läsa dem – den senaste, och gamla, för de fanns sedan 2002. Det tog mig ungefär ett halvår att gå igenom alla de gamla. Då var det försommar 2019 och i min hjärna fanns plötsligt idén att skapa en egen serie.

Okej, då blev förstås nästa fråga: Vad är det för en serie jag vill skapa? Vad är det för en huvudperson vars historia jag vill berätta?

Jag gick väl där och funderade lite på det, men inte särskilt länge, för en figur dök ganska snabbt upp och slog undan benen för andra, möjliga kandidater. Detta sedan jag tagit mitt första beslut: för att det ska bli så trovärdigt som möjligt måste det utspela sig i en svensk miljö, eller åtminstone med den svenska kulturen som backbone.

Och då fanns det där roman-manuset där, i ”byrålådan” (en fil i datorn), där det legat till sig under cirka tio år. En roman som ännu inte blivit utgiven. Jag plockade fram den, läste igenom den… och fann att den fortfarande håller. Och där, på nivån strax under de absoluta huvudpersonerna, låg min nya hjältinna och lurade i vassen.

Biggs, den rebelliska mellandottern i en på många sätt vanlig, skötsam familj, pockade på uppmärksamhet. Och då rock’n’roll flyter i mina ådror sedan späd ålder är det förstås kul att göra en serie där rockmusiken har en central roll. Det är också en stor fördel att berättelsen i (den ännu outgivna) romanen finns, då har jag redan det mesta av bakgrunden och ramverket till min serie.

Dock har det förflutit några år sedan jag skrev romanen, och serien är ingen direkt fortsättning. Den utspelar sig typ i nutid, vilket gör att den kan få leva sitt eget liv, åtminstone delvis oberoende av vad som hände i romanen.

Jag googlade lite på att skapa en tecknad serie, de olika stegen. Kanske på grund av att jag läst Andy Capp under ett halvår när jag tog beslutet, blev det självklart för mig att serien ska komma som strippar med tre-fyra rutor i varje, och där varje stripp är oberoende av de övriga och har sin egen punch-line. Att lägga ut en varje dag känns som en övermäktig uppgift, så jag har satt målsättningen till en i veckan.

När jag skulle sätta igång med själva ”ritandet” blev det också självklart att jag inte ska teckna med penna på papper, utan digitalt, i datorn. Jag kan inte riktigt förklara varför det blev självklart, men så är det. Och ganska snart blev det också uppenbart för mig att publicera serien enbart digitalt. Det ger trots allt utrymme för mer detaljrikedom – jag kan lägga in småsaker i rutorna som läsaren kan se om hon zoomar in bilden på sin monitor.

När allt detta var klart var nästa beslut också enkelt att ta: romanen, grunden för Biggs och de (flesta) andra karaktärerna, ska ges ut. Det gör jag inom en snar framtid i samarbete med min gode vän Bokmorskan Leif B Frid i Öraholma utanför Tyringe.

Serien, Biggs rockar fett, hade premiär för drygt två veckor sedan – i måndags kunde du läsa tredje strippen. Romanen, Konsten att leva (utan att säga hela sanningen), kommer snart.

Posted in Uncategorized | Leave a comment