Att släcka bränder med bensin

Idag ska jag skriva om… invandring. Eller, egentligen inte. Egentligen ska jag skriva om möten mellan människor, samexistens mellan människor, kommunikation och hänsynstagande mellan människor. Men också om villkor för människor, och lite om könsroller.

Det finns all anledning att skriva den här texten just nu. Med ett lite spektakulärt ordval skulle man kunna säga att det brinner i våra fattiga storstadsområden, och det glöder redan i delar av mindre städer och orter – intervjun, som jag läste igår via Facebook, i den lokala tidningen Norra Skåne med en av polisens ungdomsutredare i Hässleholm är en av många varningsklockor.

Politiker och tyckare på högerkanten har sin analys klar: Det är invandrarnas fel. Allt är invandrarnas fel! Stoppa invandringen – och kasta gärna ut de invandrare som redan finns här; sedan när? – så blir allt bra igen.

All tillgänglig forskning visar att öppna samhällen, där människor av helt olika ursprung och med olika utgångspunkter möts, är de samhällen som utvecklas. Isolerade samhällen, där invånarna bara umgås med varandra och där alla gör som alla alltid har gjort, står stilla – och eftersom omvärlden utvecklas, så står de i praktiken inte ens stilla, de går bakåt. Motsatsen till multikultur är inavel.

Med det sagt är det dock självklart att möten mellan människor med olika bakgrund inte är problemfritt. Om jag kommer och säger till dig att du inte får lov att göra som du alltid har gjort, så blir du irriterad. Det är naturligt. Du kan också bli irriterad om du märker att jag inte gör som du alltid har gjort. Och det är situationer som dessa, som ger upphov till konflikter.

De flesta sådana situationer/möten/konflikter går lätt att lösa. För människor är trots allt flockdjur, vi behöver varandra, och därför är vi oftast någorlunda medgörliga och anpassningsbara. Du låter mig äta kött fast du själv inte skulle göra det. Jag låter dig lyssna på Gråt inga tårar fast jag själv inte skulle göra det.

Sverige och svenskarna är naiva, säger de på högerkanten – i Sverige, och utanför. Vi ”tar in” en massa flyktingar och tror att allting ska ordna sig. Jag menar att det handlar om två olika saker: att ”ta in” människor, och att tro att allting ska ordna sig. Men bara för att snabbt reda ut begreppen, så ”tar” vi inte ”in” mer än cirka 2000 flyktingar om året (från FN:s läger), resten kommer själva som asylsökande och vi tar emot dem och prövar deras sak, eftersom internationella konventioner, som vi har skrivit under, säger att det ska vi göra.

Vi är alla människor, och vi behöver varandra.
Foto: FreeImages.com

Jag tycker det är alldeles självklart att vi ska göra detta. Och det räcker med ett enda litet ord för att motivera denna åsikt: empati. Förmågan att sätta sig in i en annan, främmande människas situation. Om jag tvingats fly hals över huvud från allt som varit mitt liv, då hade jag varit tacksam om någon tagit emot mig och, åtminstone, prövat min sak.

Däremot kan jag hålla med om att det svenska mottagandet av flyktingar lämnar mycket i övrigt att önska. Enligt min uppfattning har de som kommer till Sverige både för lite rättigheter och för lite skyldigheter. Det första, och möjligen största, felet i svenskt mottagande är att nyanlända inte får lov/tvingas lära sig svenska förrän de fått uppehållstillstånd. Språket är den kanske viktigaste ingången i ett samhälle. Eftersom asylprocessen, delvis av nödvändighet, tar tid, tar vi ifrån dessa människor ett, kanske två år av deras liv där de i princip bara sjunker ner i sysslolös hopplöshet. Och det vet nog alla som varit ”mellan jobb”, att ju längre tid detta varar, desto svårare är det att komma igång.

Jag anser också att det är en självklarhet att man som invandrare tar seden dit man kommer. När jag bestämmer mig för att fly(-tta) till ett annat land, då kan jag inte förvänta mig att det landets befolkning ska ändra på sig för att jag har kommit dit. Jag måste vara den som i första hand anpassar mig. Sedan kan jag förstås ha med mig något i mitt bagage som folket i mitt nya land upptäcker vara en bra sak, som tillför deras land något. Detta händer också hela tiden. Men grunden måste vara att den nyanlände anpassar sig.

Det brinner i våra förorter, som sagt. Kanske är det tillfälligt, det vet vi inte ännu. Det är det senaste året eller så, som antalet mord och andra våldsbrott har eskalerat. Innan dess har vi, enligt all statistik, inte haft någon ökning av kriminaliteten i Sverige på lång tid – trots att vi ”alltid” haft vågor av hög invandring. Detta är en indikator på att invandringen inte är huvudproblemet.

Vilka är det som begår brotten? Det är de som är fattiga, marginaliserade, de som lever på samhällets skuggsida med dålig utbildning och hög arbetslöshet. Så har det alltid varit, i alla samhällen. Förutom den ekonomiska brottsligheten, så är det alltid underklassen som begår brotten. Därför vore det självklart att sätta in massiva åtgärder för att minska klyftorna i samhället; öka vuxennärvaron i skolan, använda offentliga resurser till arbetstillfällen – lärlingsjobb, till exempel – för unga arbetslösa. (Här utgör tyvärr fackliga organisationer ibland en bromskloss.) Istället förs det en politik som ökar skillnaderna i samhället mellan de som har mycket och de som inte har något. Hur kan då någon vara förvånad över att det brinner i våra fattiga områden?

Vilka är det som står för brottsligheten? Det är unga män, alltid är det unga män. Vad säger det oss om vad vi måste göra för att stoppa den destruktiva utveckling vi ser idag? Jobba med könsrollerna, skulle jag tro. Istället ser vi på den internationella arenan ett uppsving av uppblåsta macho-dårar i ledande positioner, som Duterte i Filippinerna, ungraren Orban, Vladimir Putin och Donald Trump, för att nämna några.

”We’re putting out fire with gasoline,” sjöng David Bowie i Cat People. Det är just vad alltför många av dagens makthavare gör. Och det kommer aldrig att lyckas. Piska behövs ibland, men moroten måste vara det första alternativet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Det börjar närma sig en brytpunkt

Man kan roa sig med olika saker under dagarna, och nätterna, i livet.

En sån här dag till exempel, då jag ligger i hårda skilsmässoförhandlingar med min förkylning – ja, du får ensam vårdnad om både snoret och hostan bara du går; en sån här dag då det är tre minusgrader ute och det faller snö och det blåser en isande vind ända från Verchojansk; då kan man roa sig med att jämföra med motsvarande månad på det andra halvåret och fundera över var man helst skulle vilja vara.

Motsvarande månad till februari i det avseendet är ju augusti. Skulle jag hellre vilja vara i augusti än i februari? Ja, självklart! Augusti, sommaren har hållit på så länge att till och med vattnet i havet ute vid Åhus kan ha hunnit värmas upp så mycket att man vågar doppa tårna i det. Fast helt problemfritt är inte augusti. Där finns en ångest som börjar komma krypande, det är den sista sommarmånaden, det kommer vi inte ifrån, och då vet vi alltför väl vad som väntar. Men ändå, jag skulle byta ut februari mot augusti rakt över disk.

Snön yr och vinden viner runt husknuten. Men våren närmar sig!

Snön yr och vinden viner runt husknuten. Men våren närmar sig!

Går vi en månad framåt bara, blir det strax väldigt mycket mer osäkert. Ja, september som månad är flera divisioner bättre än mars. Jag har min födelsedag i september och mer än en gång har jag kunnat sitta ute och äta tårtan iförd shorts och T-shirt. Men i september vet vi med absolut visshet att det sjunger på sista versen. Nu börjar höststormarna dra in andan och vi har sex månaders helvete framför oss. Mars kan vara kall och jävlig – den kan vara som idag! – men där finns hopp. Det blir ljusare för varje dag, solen stiger högre, är det inte en liten skilla där sticker upp i buskaget? Snart är det vår! Mars-september kommer att gå till förlängning och troligen avgöras på straffsparkar.

Ytterligare en månad framåt är valet helt klart, hellre april än oktober. Ja, oktober kan vara jättefin. Första halvan kan vi, om vi har tur, fortfarande ha vackert väder och oktober är de fantastiska höstfärgernas månad. Men… i april börjar våren på allvar även om den stundtals kan vara iskall även den. Fåglarna börjar sjunga, krokus och tulpaner står som spön i backen och kvällarna börjar bli längre. Jag byter inte ut april mot oktober.

Resten av året är förstås spel mot ett mål. November är i bästa fall lite gråtrist med duggregn och en handfull plusgrader. Ställ detta mot maj, underbara maj, då syrenerna blommar och sommarvärmen kan börja anas. Och januari mot juli ska vi bara inte tala om. ALLT är bättre än januari, juli är en miljon gånger bättre! En klassisk juli har högtrycket tagit med skönaste kudden och lagt sig tillrätta för att stanna tre-fyra veckor i streck. Du behöver inte fundera på morgonen vad du ska ha på dig. Det är bara shorts, T-shirt, sticka fötterna i sandalerna och så gå ut. Kanske en solhatt!

December är förvisso den klart bästa av vintermånaderna, med advent, Lucia, julen med alla ljusen, sångerna, maten, glädjen och gemenskapen.

Ja, jag vet att julen inte är sådan för alla. För den som lever med våld, missbruk eller en söndrig familj, eller den som även i vardagen får kämpa för att få slantarna att räcka hela månaden. För henne är det snarare en tid av förtvivlan, att vara rädd för vad ska hända under alla lediga dagar, att inte kunna ge barnen det lilla extra som andra barn får. Då blir julen som ett hånskratt från en gud som ibland verkar ha glömt sin skapelse.

Men även för oss som har förmånen att ha allt det fina som tillhör julen, så skulle jag inte tveka en sekund att byta ut den mot juni. De oändliga, ljusa kvällarnas månad, då sommaren är här men ändå så ny att den ligger till synes evigt lång framför oss. Sorglöshetens månad framför alla andra.

Det är ett tag dit. Men håll ut, redan om några veckor börjar den mest ovissa av matcherna, mars-september. Och sedan är vi i full form!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En titt in i skattkammaren

Det finns i princip tre sätt att handskas med offentlig service. Om vi renodlar dem så är det första sättet att denna service finansieras med skatter. Det andra sättet är att den finansieras med avgifter. Det tredje sättet är att det inte finns någon service alls – eller att den utförs i privat regi istället (och då förstås finansieras med avgifter).

Idag kommer mitt blogginlägg via Frilagt, den fria grävande tidningen i Hässleholm. Läs hela artikeln här:

http://www.frilagt.se/2017/01/12/en-titt-in-i-skattkammaren/

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Minnen från ett spännande skitår

Om du i tider som denna ska skriva en personlig text om vad som har hänt under det gångna året, så tycker jag att det faktiskt är fusk att gå tillbaka och bläddra i gamla tidningar, googla på ”händelser 2016” eller liknande. För om du gör det, så är det ju inte dina minnen du skriver om, utan någon annans, eller snarare summan av en massa människors minnen.

Om du ska skriva en ”neutral” sammanfattning av de ”viktigaste” sakerna som har hänt, ja då kan den metoden vara att föredra. Men inte som här när det ska bli en personlig krönika. För om vi ska vara riktigt ärliga, det som verkligen var viktigt det kommer du faktiskt ihåg, åtminstone en tid till.

På många sätt var 2016 ett skitår. Och nej, jag är definitivt inte den förste att konstatera (eller tycka) det. Jag hade varit betydligt mer originell, stått ut mycket mer om jag hade kallat 2016 ett superår!

Jag tänkte att jag i denna nyårskrönika skulle plocka fram fem saker som jag helt spontant minns från 2016. Och när jag nu gjort det, så tvingas jag konstatera att fyra av dem är negativa. De är dock negativa på extrema olika sätt.

Låt oss börja med Donald Trump. Vi kommer inte undan honom så det är lika bra att få honom överstökad. Med en jargong och ett beteende som skulle få Jimmie Åkesson att sitta som ett frimärke i väggen utmanade han den polerade höken Hillary Clinton och vann över henne – låt vara att han fick färre röster, men har man ett orättvist valsystem så har man. Många var vi väl som in i det allra sista, in på själva valnatten då räknandet pågick, tänkte att nej, det kan ju bara inte hända, det amerikanska folket kan inte välja en sådan drummel till president. Men det kunde de. Och jag får erkänna att jag lite tappade hakan när i princip det första Trump gör när han blivit vald, är att plocka upp telefonluren och ta emot ett samtal från Tsai Ying-wen, president i Taiwan. Och när han har pratat med henne så går han ut på Twitter och berättar att han talat i telefon med presidenten i Taiwan. Och bödlarna i Peking går bananer och skickar ut flygplan och båtar kors och tvärs över hela Kinesiska sjön, och tidningar som går bödlarnas ärenden kräver en omedelbar militärattack mot Taiwan, och idioter i väst som britten Ed Milliband som slickar bödlarna i arslet kallar Trumps twitterpost för oerhört oroande. 1-0 till Trump. Tyvärr lär det resultatet inte stå sig…

På tal om resultat så var 2016 sportsmässigt för mig en enda stor katastrof. Båda mina favoritlag trillade ur högsta serien och ner bland lingonen. Modo i hockey, Villa i fotboll. I ingetdera fallet var det särskilt oväntat, de har balanserat på slak lina de senaste säsongerna. Men det är inte ett dugg roligare för det. Hockeyn kan jag för dåligt, men vad gäller fotboll och inte minst engelsk fotboll, så är den i händerna på storfinansen alltsedan ”reformen” 1990 – i sann nyliberalistisk anda – då Division 1 döptes om till Premier League. Sedan dess har bara en handfull lag lyckats vinna. (Jaaa, jag veeet att lilla Leicester vann i våras och jag är full av beundran över att de lyckades, det var årtusendets bedrift! Men det är undantaget som bekräftar regeln.)

Alldeles i början av året somnade David Bowie in och därmed försvann en av den moderna musikhistoriens mest kreativa och mångsidiga artister. Det var inte alltid lätt att vara Bowie-fan, särskilt inte när den första, underbara rockhalvan av 70-talet tippade över i den andra, förfärliga discohalvan. När jag lyssnade på albumet Young Americans från 1975 trodde jag att jag skulle dö. Hur kan han nedlåta sig till att spela in sånt jävla skit! Mannen som gett oss Space Oddity, Life On Mars, Starman, Rock’n’roll Suicide och Cracked Actor, för att nämna några, går och förvandlas till en simpel disconisse. Men det var hans konstnärliga frihet, och oberäknelighet, och som tur är klättrade han upp ur den där helvetesdalen igen några år senare.

Så måste jag tillbaka till politiken igen. För under året har Sverige blivit ett stängt land, ett snålt och sniket land, ett land, ett folk som är rädda och som barrikaderar sig. Ja, det kom väldigt många flyktingar på hösten 2015. Och ja, det var skit av (flera av) de andra EU-länderna att inte ta emot, för det går förstås inte att Sverige och Tyskland tar hela ansvaret. Men vår generositet har tippat över, likt musiken mitt på 70-talet, och hela samhällsklimatet har blivit till ett sverigedemokraternas paradis – och detta under en så kallat rödgrön regering. Minutiösa kontroller på Kastrup och på tågen i Hyllie, permanenta uppehållstillstånd ersätts av tillfälliga – vilket förstås är förödande för integrationen, asylsökande skickas tillbaka till Afghanistan i samma andetag som etniska svenskar varnas för att åka dit – en del av dem som skickas tillbaka har aldrig ens varit där utan har växt upp i Iran. Nu kommer det inga flyktingar längre, de dör på Medelhavet istället. Och det har gått så långt att inte ens svenska medborgare och deras utländska makar får lov att komma hit om de inte uppfyller orimliga försörjnings- och bostadskrav.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Ett skitår, som sagt. Men efter fyra negativa saker ska jag i alla fall avsluta med en positiv: mina och familjens resor under året. Flera av mina vänner höjde på ögonbrynen när det visade sig i januari att jag, förhållandevis frivilligt, tänkte åka till Island. Mitt i vintern? Jag? Nåja, det var förvisso min kära hustrus idé (och hon blev nog lika förvånad när jag annonserade att jag tänkte hänga med). Med dottern i sällskap flög vi till Keflavik och kom dit sent på kvällen. Kolsvart förstås, och vi såg inte mycket på bussen till hotellet. Vaknade nästa morgon för att äta frukost, typ vid niotiden – fortfarande kolsvart. Gick ner och åt, och kom tillbaka upp på rummet… och tittar ut genom fönstret. Nu har det blivit ljust, och vi ser hamnen i Reykjavik, och på dess andra sida ett antal spetsiga, snöklädda toppar. Sagolikt, helt sagolikt!

Men det övertrumfas dock, om än kanske knappt, av vår upplevelse senare under året. För på sommaren for vi, hela klanen, på en äventyrsresa av ett slag som jag inte gjort sedan mitten av 80-talet, när vi nu tog oss till de sydamerikanska Anderna. Jag fick problem att sova på den höga höjden, fick ta syrgas och det ena med det andra. Men jag kämpade på, och känslan av att sitta på en sten och titta ut över Machu Picchu, medeltidsbyn och bergen, var värd ALLT. Och så, fram på höstkanten när vi tog en tur ner till Spanien, såg jag till att knipa ännu ett nytt land: Andorra, mitt nummer 49.

Med det önskar jag dig läsare ett gott slut, och ett gott nytt!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Dags för EU-nternationalen

I mitt förra blogginlägg, dagen efter det amerikanska presidentvalet, skrev jag bland annat så här:

I land efter land har vi de senaste decennierna sett hur politiker som, bara för att nämna två, Tony Blair och Göran Persson oblygt skiftat färg från röd till ljusblå. De har i stort sett köpt och accepterat borgerlighetens världsbild – gått med på sänkta skatter, nedmontering av den offentliga sektorn, liten eller obefintlig kontroll av kapitalet. // Och i en värld där det inte går att se skillnad på socialdemokratin och den moderata högern blir många vilsna människor ett lätt byte för extremhögern.

Jag är inte ensam om att komma till denna slutsats, att de etablerade partiernas ivriga rörelse mot mitten, där skillnaderna dem emellan i princip suddats ut, lett till att alltfler människor känner sig marginaliserade och övergivna, och därför söker sig till – i första hand – extrema högerpartier.

Den senaste tiden har jag läst krönikor och intervjuer med ungefär samma tankar från exempelvis Göran Greider och Kajsa ”Ekis” Ekman i Dagens ETC, George Monbiot från brittiska The Guardian och kanadensiska debattören Naomi Klein. Jag tror inte att de har läst min blogg – även om det hade varit synnerligen trevligt att ha dem som läsare – utan detta är något vi alla har kommit fram till oberoende av varandra.

Den fundering jag hade i slutet av mitt inlägg var varför så många av dessa ”övergivna” väljare riktar sin ilska mot svaga grupper och inte mot dem som faktiskt orsakar problemen, de superrika.

Jag tror att jag kanske har en del av svaret: där vänstern har ”fått chansen” att ändra på situationen har de misslyckats.

Ett paradexempel är Syriza i Grekland. Det grekiska folket stod emot lockelserna från fascistiska Gyllene gryning och valde ett vänsteralternativ, och Syriza hade en plan. De skulle förhandla ner sin skuld med EU-ledningen och de stora bankerna. De misslyckades kapitalt, de tvingas nu förvalta en fortsatt åtstramningspolitik och har i stort sett förlorat folkets förtroende.

Det går också att hävda att Venezuela är ett sådant exempel. Hugo Chavez hade stora planer, fantastiska idéer. Men trots oljeintäkterna lyckades han inte förvandla landet till den jämlikhetens ö som han drömde om.

Vad kan vi då dra för slutsats av dessa exempel, och andra som säkert finns? Är slutsatsen att vänsterpolitik är dålig, felaktig, misslyckad, som sådan? Nej, är mitt svar på den frågan.

Slutsatsen är istället att dessa vänsterregimer – Chavez, Syriza med flera – egentligen aldrig fick chansen, eftersom de har varit, just, isolerade röda öar i ett allt mörkblåare hav. Och det är alldeles självklart, att om ett enda land, eller ett par stycken, försöker tämja storfinansen och fördela rikedomarna till folket, så drar sig storfinansen någon annanstans. Kapitalet är internationellt, snabbfotat, lättflyktigt. Ett land som försöker utmana de superrika straffas direkt.

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

Jag är helt övertygad om att en demokratisk vänsterpolitik fortfarande är det enda sättet att uppnå jämlikhet, bli av med fattigdomen – och därmed de flesta krig och flyktingströmmar – och troligen också genomdriva en bättre miljöpolitik. Men ett land klarar inte av detta själv, det krävs samarbete, det krävs organisation. Och jag menar att EU är den naturliga första plattformen för detta.

Det är först och främst i Europa som det finns en demokratisk socialistisk tradition (även om det även finns en sådan i Latinamerika). Vi européer måste ta ledningen i den kampen. Ett enat progressivt EU skulle vara en alltför stor maktfaktor för kapitalet att ignorera. Ett enat progressivt EU skulle också i nästa steg vara en fantastisk källa till inspiration för en demokratisk vänster i USA och på andra håll i världen.

De som kritiserar EU från vänster hävdar att det är omöjligt, att EU:s själva grundvalar och institutioner leder unionen i kapitalistisk, nyliberal riktning. Ja, så är det kanske idag, men det går att ändra. Med en majoritet av progressiva vänsterpartier vid makten i unionen så går det att ändra. Allt annat i jordens historia har ändrats, från tid till tid, naturligtvis är EU inget undantag.

Det är dags för internationalen, och den måste börja här i Europa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Det stora misslyckandet

Viktor Orban i Ungern.

Nigel Farage och Brexit i Storbritannien.

Jimmie Åkesson i Sverige.

Donald Trump i USA.

Över hela den europeiska kontinenten, och nu även i Amerika, har högerextrema figurer och partier skjutit upp ur marken, och växt till sig. Och en genomgående ingrediens i denna trend är, att ju värre övertramp de begår, ju grövre och mer kränkande uttalanden de gör, ju mer barbariska de är i sin framtoning, desto fler människor sympatiserar med dem.

Vad vi ser är ett gigantiskt förakt för politiker och det så kallade etablissemanget, ”PK-maffian” som det heter i Sverigedemokratisk jargong. Vad vi ser är ett totalt misslyckande från de etablerade partierna och politiska ledarna att vinna förtroende bland en stor och ökande grupp av medborgare.

Att peka på en enda anledning till denna utveckling är nog omöjligt. Det finns flera faktorer som har lett fram till detta.

Världen förändras i allt snabbare tempo. Människan levde som jordbrukare under tusentals år. Så kom den industriella revolutionen, och vi levde i industrisamhället under mer än hundra år. Därefter har service- och tjänstesektorn växt lavinartat – inte minst med hjälp av den otroliga tekniska utveckling vi sett under de senaste decennierna.

Världen har inte bara förändrats, den har blivit mindre. Vi rör oss ganska obehindrat mellan olika delar av jorden, och ännu snabbare rör pengarna sig. Företag i Europa och USA förlägger sin tillverkning till låglöneländer i Asien och på andra ställen. Och denna utveckling understöds, eller motarbetas åtminstone inte, av de etablerade politiska grupperingarna.

Någonstans längs denna väg har ledarskiktet – politiker, ekonomer och andra som ”ligger i framkant” – tappat en stor del av befolkningen. Förändringarna går så snabbt att många känner att de tappat fotfästet. Det som varit ”sant” så länge de minns gäller inte längre, och känslan infinner sig att man är maktlös. Det går inte att stoppa det som håller på att hända.

Just därför dras dessa människor till grupper, partier, starka individer som lovar att göra det omöjliga, att stoppa utvecklingen, att vrida den tillbaka. För just det är en gemensam nämnare för extremhögern, man vill tillbaka till en (inbillad) guldålder någonstans i det förflutna. ”Make America great again!” skanderar Trump och hans följare, och Jimmie Åkesson och hans parti vill återvända till en Sörgårdsidyll där alla heter Olle och Lisa, inte Mohammed och Latifah.

Jag menar att en stor del av ansvaret för det missnöje och det förakt för etablissemanget, som möjliggör de högerextremas framgång, ligger hos socialdemokratiska partier och motsvarande. I land efter land har vi de senaste decennierna sett hur politiker som, bara för att nämna två, Tony Blair och Göran Persson oblygt skiftat färg från röd till ljusblå. De har i stort sett köpt och accepterat borgerlighetens världsbild – gått med på sänkta skatter, nedmontering av den offentliga sektorn, liten eller obefintlig kontroll av kapitalet. De som blivit omsprungna av personer med vassare armbågar och finare ekonomiskt väderkorn har inte fått något stöd från den traditionella arbetarrörelsen. Och i en värld där det inte går att se skillnad på socialdemokratin och den moderata högern blir många vilsna människor ett lätt byte för extremhögern.

Ilskan riktas mot dem som har det svårast, murar och stängsel byggs för att stänga dem ute. Foto: Freeimages.com

Ilskan riktas mot dem som har det svårast, murar och stängsel byggs för att stänga dem ute. Foto: Freeimages.com

Frustrationen och missnöjet hos den som känner sig marginaliserad är förståeligt. Svårare att förstå är dock att missnöjet sällan riktar sig mot dem som faktiskt orsakat det – de superrika, som tar hand om alla pengarna, som är de som dragit nytta av att världen krympt. Nej, istället riktas ilskan mot dem som har det ännu svårare, framför allt flyktingar och invandrare från tredje världen.

Den enda trösten i den politiska utveckling vi ser just nu, och den är klen, är att om/när dessa Trump- och Åkessonfigurer kommer till makten, så kommer det ganska snart att visa sig att de inte har förmågan att leverera det som de lovat. Deras väljare kommer att bli besvikna och successivt lämna dem. Men tiden där emellan kommer att bli smärtsam för oss alla.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I begynnelsen…

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Bibeln. Johannes 1:1.

Jag undrar hur Johannes tänkte när han skrev det där – om vi nu rent hypotetiskt accepterar att det var en snubbe vid namn Johannes som skrev det (på sitt språk, förstås, vilket troligen inte var svenska).

Kanske tänkte han att det skulle vara lättare för folk att förstå honom om han skrev på det viset, istället för att skriva som det verkligen var:

Före begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Kanske räknade Johannes kallt med att inte få de där riktigt besvärliga frågorna med sin formulering – frågor som: Men hur var det då före begynnelsen? Hur var det då innan Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud? Troligen räknade han med att inte många av dem som tog del av hans skrift skulle tränga så djupt in i orden; de skulle helt enkelt acceptera vad de läste eller fick uppläst för sig. Det lät ju som en enkel och bra förklaring, en början.

Trots det vet vi ju emellertid att det alltid har funnits något innan något annat fanns, eller tog sin början. Liksom det alltid kommer att finnas något efter något annat, när något annat har tagit slut.

Alltnog.

Ordet, som var hos Gud, och som var Gud, formade sig där i den tidlösa Intigheten. Det formade sig, i en hastighet som skulle gjort förändringen oförnimbar för en betraktare – om där hade funnits någon, till den elliptiska oval som vi skulle kalla ägg.

origin

Ägget. Urformen. Den skepnad i vilken Gud/Ordet/Ägget koncentrerade den ofantliga, omätbara mängd energi som etablerats under Intigheten, som funnits utan att finnas, som anats utan att kunna definieras, som formulerats av Ordet, som… var en förutsättning för dess existens.

Inuti den urform som var Ägget låg energin inkapslad, nu, ögonblicken före begynnelsen, koncentrerad till en täthet som var avståndet, inte mellan noll och oändligheten, utan mellan oändligheten och noll. Och med ofrånkomligheten och tvångsmässigheten – skapade av Ordet självt – hos fabelns skorpion, som mitt ute på floden stinger och förgiftar oxen som ska bära den över vattnet, och därmed orsakar bådas död, stegrades kraften i en exponentiell kurva tills den nådde sin klimax i en förlösande, förtärande explosion.

Ty så älskade Gud tanken på en värld, att Hon sprängde sig själv i ziljontals mikroskopiska fragment vilka slungades ut åt alla håll och uppfyllde Intigheten.

 

To be continued…

Maybe by You

Posted in Uncategorized | Leave a comment