En tecknad serie! Hur kunde detta ske?

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan – ja, för sex månader sedan! – att jag skulle skapa och publicera en tecknad serie, så hade jag skrattat högt.

Okej, för ett år sedan skulle jag definitivt skrattat högt. För sex månader sedan skulle jag åtminstone smålett lite överseende åt ett sådant påstående. Men då hade jag i alla fall aktivt börjat läsa seriestrippar själv. Och fröet till tanken på en egen serie hade möjligen såtts redan då i mitt undermedvetna.

Jag har aldrig varit en serieläsare, så brukar jag tänka om mig själv. Men det är inte riktigt sant. Och jag brukar nog tillägga: “Jo, fast jag prenumererade på Fantomen under några år, kanske när jag var typ tio-tretton år eller något sådant. Men det var också den enda.”

Nja, om jag rannsakar mitt minne så är det inte heller sant. Ja, Fantomen var sannolikt den enda serietidning som jag hade en prenumeration på. Men jag läste andra också, köpte lösnummer. Där fanns – kanske under ungefär samma tidsepok som Fantomen – två serier som utkom i smalt, avlångt format. Min pappa brukade kalla dem för ”remsor”, och det faktum att han hittade på ett öknamn åt dem talar för att de var någorlunda vanligt förekommande i vårt hus.

De hette Kapten Miki respektive Davy Crockett. Ja, åtminstone hette huvudpersonerna så, möjligen kan serierna ha hetat något annat. De var äventyrsserier, med mycket slagsmål och dödande, och ”repliker” eller pratbubblor som Ugh! Sock! Pack! Och om jag söker långt inne i mitt minnes dunkla korridorer minns jag att jag ritade lite egna strippar, där folk red på hästar och slog på varandra, inspirerad av de där två ”remsorna.”

Därtill hade jag förstås tillgång till de serier som gick i dagstidningen, Norra Skåne, och om vi, eller, senare, jag själv köpte någon kvällstidning. Och i någon av dessa tidningar – Norra Skåne, om jag minns rätt, men det finns ingen garanti för det – fanns under en tid serien om den brittiske gentlemannen Tuffa Viktor.

Nåja, att han var britt visste jag inte då, för serien var nånstans anpassad för svenska förhållanden och namnen utbytta. Men tuff var han i alla fall – så pass tuff och primitivt macho att han idag knappast skulle få förekomma i en svensk dagstidning. (Jag kan förstås ha fel, han kanske finns nånstans i detta avlånga land.)

Tuffa Viktor i sin svenska tappning försvann från min horisont för länge sedan, men vid någon tidpunkt, på något sätt, fick jag veta att den brittiska figur som utgör originalet för serien heter Andy Capp. Och det faktum att han faktiskt har samma namn som jag, har gjort att han genom åren har ockuperat en liten, liten plats i mitt medvetande. Han har dock bara legat där passiv (vilket han utan tvekan hade varit bekväm med), jag har inte gjort några försök att lära känna honom närmare.

Men livet är ju sådant att man plötsligt är redo för något som man inte varit tidigare. Det hände mig för tolv, tretton år sedan när jag plötsligt var redo att börja måla i akryl. Och vad som leder till vad vet jag inte, men för cirka ett år sedan gick jag ut på Nätet och googlade på Andy Capp.

Där var han, i all sin ”glans”; en kortväxt, ständigt fly förbannad engelsman – som alltid bär en keps, därav namnet capp –  från Hartlepool i den gudsförgätna nordöstra delen av landet. Hans karaktär är en provkarta på typ alla tillkortakommanden en person kan ha. Han är notoriskt arbetsskygg, sover hela dagarna (medan hans fru sliter och släpar), och delar sin vakna tid mellan puben – där han alltid börjar bråka, fotbollsläktaren (dit han plankar in) och spelhålan. Ja, han är faktiskt med och spelar fotboll också, i något slags korplag, och blir i princip utvisad i varje match.

Till yttermera visso, nya strippar om Andy Capp publiceras på Nätet varje dag! Mannen som skapade honom, Reg Smythe, gick bort för mer än 20 år sedan men nya tecknare och textförfattare har tagit över och driver serien vidare i samma stil.

Så jag började läsa dem – den senaste, och gamla, för de fanns sedan 2002. Det tog mig ungefär ett halvår att gå igenom alla de gamla. Då var det försommar 2019 och i min hjärna fanns plötsligt idén att skapa en egen serie.

Okej, då blev förstås nästa fråga: Vad är det för en serie jag vill skapa? Vad är det för en huvudperson vars historia jag vill berätta?

Jag gick väl där och funderade lite på det, men inte särskilt länge, för en figur dök ganska snabbt upp och slog undan benen för andra, möjliga kandidater. Detta sedan jag tagit mitt första beslut: för att det ska bli så trovärdigt som möjligt måste det utspela sig i en svensk miljö, eller åtminstone med den svenska kulturen som backbone.

Och då fanns det där roman-manuset där, i ”byrålådan” (en fil i datorn), där det legat till sig under cirka tio år. En roman som ännu inte blivit utgiven. Jag plockade fram den, läste igenom den… och fann att den fortfarande håller. Och där, på nivån strax under de absoluta huvudpersonerna, låg min nya hjältinna och lurade i vassen.

Biggs, den rebelliska mellandottern i en på många sätt vanlig, skötsam familj, pockade på uppmärksamhet. Och då rock’n’roll flyter i mina ådror sedan späd ålder är det förstås kul att göra en serie där rockmusiken har en central roll. Det är också en stor fördel att berättelsen i (den ännu outgivna) romanen finns, då har jag redan det mesta av bakgrunden och ramverket till min serie.

Dock har det förflutit några år sedan jag skrev romanen, och serien är ingen direkt fortsättning. Den utspelar sig typ i nutid, vilket gör att den kan få leva sitt eget liv, åtminstone delvis oberoende av vad som hände i romanen.

Jag googlade lite på att skapa en tecknad serie, de olika stegen. Kanske på grund av att jag läst Andy Capp under ett halvår när jag tog beslutet, blev det självklart för mig att serien ska komma som strippar med tre-fyra rutor i varje, och där varje stripp är oberoende av de övriga och har sin egen punch-line. Att lägga ut en varje dag känns som en övermäktig uppgift, så jag har satt målsättningen till en i veckan.

När jag skulle sätta igång med själva ”ritandet” blev det också självklart att jag inte ska teckna med penna på papper, utan digitalt, i datorn. Jag kan inte riktigt förklara varför det blev självklart, men så är det. Och ganska snart blev det också uppenbart för mig att publicera serien enbart digitalt. Det ger trots allt utrymme för mer detaljrikedom – jag kan lägga in småsaker i rutorna som läsaren kan se om hon zoomar in bilden på sin monitor.

När allt detta var klart var nästa beslut också enkelt att ta: romanen, grunden för Biggs och de (flesta) andra karaktärerna, ska ges ut. Det gör jag inom en snar framtid i samarbete med min gode vän Bokmorskan Leif B Frid i Öraholma utanför Tyringe.

Serien, Biggs rockar fett, hade premiär för drygt två veckor sedan – i måndags kunde du läsa tredje strippen. Romanen, Konsten att leva (utan att säga hela sanningen), kommer snart.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vår vackra värld 2

Vilken är den bästa bok som någonsin har kommit ut? För den som har resandet som ett gift i blodet är svaret givet: Kartboken! Antingen den finns på papper eller, som numera, digitalt, är det en tingest, en plats, där den resgalne kan tillbringa hur många timmar som helst.

… Om man landstiger i Siracusa – går där en båt dit från Valletta? – och ska ta sig upp till Catania, vilka platser åker man förbi då?

— Om man kör söderut från Chisinau, gör en sväng inom Ukraina (Tatarbunary), svänger höger där och återvänder in i Moldavien så kommer man till staden Cahul. Där slutar vägen! Är det världens ände?

Ett par exempel på hur fantasin rusar iväg när man (jag) sitter framför kartboken. Nu, mina fem sista (för den här gången, åtminstone) tips på resmål i vår vackra värld. Håll till godo!

6. New York, USA

Även om man har varit i USA tidigare, så är man inte beredd på vad som ska komma när man åker in i New York. För staden liknar inget annat i Staterna, och inte någon annanstans heller. New York är inte USA, det är – New York!

Manhattans skyline är… hissnande (denna översättning av breathtaking ger inte rättvisa åt ordet och dess mening). Och detta är staden som har allt, precis allt, och alltid, 24 sju. Länge sedan jag var där nu, men minnena är inetsade i huvudet.

7. Dinglehalvön, Irland

Ja, Dinglehalvön är bara ett exempel på allt det vackra, vilda som väntar besökaren på Irlands västkust. Små städer och byar ligger utpytsade i den karga naturen, och utanför finns den mäktiga, skoningslösa Atlanten.

Bilden är från lilla orten Ballydavid, och denna bild – den lilla människan (min yngste son) mitt i den stora naturen – är kanske den bästa jag någonsin tagit.

8. Saharaöknen, Tunisien

Du lämnar beduintältet och vandrar ut bland de gräddvita sanddynerna. Du behöver inte gå mer än hundra meter bort, så omsluts du av fullständig… tystnad. För mig är det öknens säregna magi – den absoluta tystnaden.

Eller som på bilden (med min hustru och mina två äldsta barn i traditionella, och synnerligen nödvändiga, beduinkläder), rast under en kamelritt ut i sandens rike. En och annan vindpinad buske, en och annan kamel, och utsikt över de gulvita vidderna som aldrig tar slut.

 

9. Sandakan, Borneo

Vad kan vara en större kontrast mot Island eller mot Sahara, än en tropisk regnskog? Med dess myller av arter – såväl flora som fauna. Med dess konstanta hetta och fuktighet.

Floden på bilden är Kinabatangan, som rinner på nordöstra Borneo, den del av ön som tillhör Malaysia. Närmaste stad heter Sandakan. Från din kampung vandrar du ner till vägen och tar din transport ner till den gula floden. Du sätter dig i den lilla båten och låter dig färdas genom ett landskap där apor skriker i träden, vilda elefanter tittar fram bland de höga gräsen och, om du har tur, en krokodil sticker upp nyllet ur vattnet.

10. Machu Picchu, Peru

Inka-staden Machu Picchu är förvisso inte lika gammal som antikens sju underverk, men det saknar annars inget i kvalitet jämfört med dem. Platsen är också märkt som världsarv av Unesco sedan 1983.

Belägen ytterst spektakulärt uppe i Anderna, men ändå på tillräckligt låg altitud för att tunn luft inte ska vara ett jätteproblem, är Machu Picchu vacker och sällsam som en saga. Platsen ligger längs den så kallade inka-leden och är populär för trecking.

När jag satt där på en av avsastserna och betraktade den gamla staden, och bergstopparna som omger den, var jag faktiskt tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde. Ett absolut måste för en globe trotter.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vår vackra värld 1

Att ha resande som sin högsta passion är på både gott och ont.

Baksidorna är för det första att man som resgalen frestar på vårt klimat – lite beroende på hur man reser, men längre resor är av tidsskäl nästan omöjliga att genomföra utan att flyga. Dessutom är resande en väldigt dyr hobby…

Fördelarna överväger dock för mig – annars hade resandet givetvis inte varit så centralt i mitt liv. Vi lever på en fantastisk planet och att få se och uppleva olika platser på jorden är en ynnest. Men jag tror också att resande bidrar till att skapa gemenskap och förståelse, åtminstone om man även använder sina resor till att söka kontakt med befolkningen på de platser dit man kommer.

Det skrivs mycket negativt, inte minst på denna blogg. Inga nyheter är goda nyheter, heter det väl av en orsak. Men nu är det dags att skriva något positivt, så jag vill i två inlägg ge några tips på underbara resmål som jag själv besökt. Detta är ett axplock och gör absolut inte anspråk på att vara komplett på något sätt – jag har bara sett en liten, liten del av den planet där vi bor.

Men dock, jag har plockat ut tio favoritplatser från mina resor. Det finns fler, många fler, men man måste välja. Och jag har försökt ta ganska olika platser. Så varsågoda, här är de fem första.

1. Giza, Egypten

Börjar med en riktig klassiker, ett av de antika sju underverken, pyramiderna i Giza utanför Kairo.

Vi kom dit på morgonen, till en plats som var höljd i något som troligen var en blandning av dimma och luftföroreningar från storstaden. Det kunde inte förta intrycket av dessa makalösa byggnadsverk.

Ja, det mesta i vår vackra värld är skapat av gudinnan, men en del är skapat av människor. Och pyramiderna lämnade mig andlös, jag skulle kunnat vara där en hel dag och jag hoppas att jag kan återvända dit någon gång.

2. Paris, Frankrike

Det finns städer och så finns det städernas stad, och för mig är det Paris. Jag har varit där ett antal gånger och har hittills aldrig blivit besviken.

För en konstnär eller konstintresserad finns det ingen annan stad som slår Paris. Byggnaderna, monumenten, tavlorna i Louvren och hela atmosfären på Montmartre med Place du Tertre.

Senast jag var i Paris satt vi vid ett kafé ett stenkast från Sacre Coeur – och från Place du Tertre – och jag kom på mig själv med att tänka: Det finns ingen annan plats på jorden där jag hellre skulle velat vara just nu!

3. Thingvellir, Island

Mina vänner trodde jag hade blivit tokig när jag annonserade att jag skulle åka till Island, och till på köpet i januari. Jag som hatar kyla och älskar värme. Och det var inte utan att jag var böjd att ge dem rätt.

Men jag är glad att jag utmanade mig själv och åkte med. Kom dit på kvällen, kolsvart under hela resan in till Reykjavik. Kolsvart när vi vaknade vid nio nästa morgon och gick för att äta frukost på hotellet. Kom tillbaka upp till rummet vid tio. Då hade det ljusnat och vi såg… en sagovärld i gråskala.

Gullfoss och som på bilden Thingvellir var två av platserna vi hann med under vår alltför korta vistelse där, men det karga svart-vita landskapet etsade sig fast i minnet för alltid.

4. Santorini, Grekland

Denna lilla ögrupp bildades enligt vissa teorier genom ett vulkanutbrott eller en jordbävning, vars svallvågor dränkte och ödelade hela Knossos-kulturen på Kreta en bit söderut i Medelhavet.

Tråkigt för Knossos-borna förstås, men en otroligt vacker nemesis steg upp ur vattnet. Havet, de branta klipporna och husen i de grekiska blå och vita färgerna är något enastående. Snälla åsnor bär besökaren uppför den klippiga stigen från färjeläget. Sedan är det enkelt att ta sig runt på huvudön, och lilla staden Ia, på nordsidan, är kronan i juvelen.

5. Zermatt, Schweiz

Sällan har jag känt mig så dum som när vi anlänt till den lilla schweiziska byn Zermatt (där skulle vara möjligt för sonen att åka snow board mitt i sommaren), fick syn på en ensam bergstinne bortom husen och jag frågade en servitris vad det var för något.

Hon tittade på idioten framför sig och sa: “Det är ju Matterhorn!” Då trillade polletten ner och sällan har jag blivit så lycklig över att vara en idiot. Vi satt, stod och gick omkring under ett par dagar och bara njöt av den majestätiska formen i söder. Fotograferade den på bredden och höjden, på dagen och på kvällen, i sol och i dimma.

Om man kunde få önska var man skulle få tillbringa sin sista tid i livet så ligger Zermatt väldigt, väldigt bra till.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Solen går ner över Hong Kong

Sensommar.

Solen står lite lägre. Regnen är lite tyngre. Fukten dröjer sig kvar lite längre. Kvällarna är allt mörkare.

Mörkret sänker sig också över Hong Kong, där tusentals, ja hundratusentals tappra människor ur olika samhällsklasser går ut på gatorna och skriker ut sin förtvivlan över att snaran sakta men säkert dras åt från Beijing.

Den demokrati som människorna i den forna brittiska kolonin utlovades under 50 år när området lämnades tillbaka till Kina 1997 äts upp, bit för bit, av diktaturen. Trots att mindre än hälften av de 50 åren har gått kan inte den kinesiske ledaren Xi Jin-ping och hans hantlangare hålla tassarna borta från hongkongesernas redan begränsade fri- och rättigheter.

Detta förstår hongkong-borna. De vet att det bara finns ett slut på den väg som stakats ut för dem av övermakten. Det är därför de nu desperat försöker göra sina röster hörda, trots att de vet hur riskabelt, ja livsfarligt det är att störa titanen när den obönhörligt öppnar sin käft för att sluka dem.

I varje demonstrerande folkmassa finns ett antal individer som tar aktionen ett steg längre, ett steg för långt; som börjar använda våld – bränner bilar, förstör butiker, misshandlar människor. Det finns sådana individer också i demonstrationerna i Hong Kong. Vi kan inte vara säkra på att några av dem inte är ”planterade” av Beijing-regimen, för att ge Kina en förevändning att ingripa militärt.

För på andra sidan gränsen, i Shenzhen, utanför den forna kolonin, samlas trupper från den så kallade Folkets befrielsearmé (PLA). Likt augustikvällens mörka skuggor lurar de där, redo att träda in i handlingen.

Och vilket är egentligen alternativet för regimen i Beijing? Finns det en annan väg att gå än att skicka in trupper? Kan de lösa situationen i Hong Kong på något annat sätt än att med brutalt övervåld slå ner protesterna?

Vad skulle hända om Carrie Lam, högsta tjänsteman i Hong Kong, med Xi Jin-pings goda minne beslöt sig för att gå demonstranterna till mötes och tillåta verklig demokrati i området? Skulle inte ekot av detta, av denna framgång för ett uppror, sprida sig över hela Kina? Till Tibet. Till Xinjiang där en miljon muslimer sitter internerade. Till en miljard vanliga kineser. Kanske skulle demokratirörelsen blossa upp överallt i det väldiga landet. Det är en utveckling som Xi Jin-ping och PLA under inga omständigheter kan tillåta, för den skulle utgöra ett allvarligt hot mot deras makt.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Men vilken hänsyn tvingas då Kina ta till vad omvärlden tycker? Faktiskt en hel del, och det är förmodligen enda anledningen till att PLA inte redan har låtit sina stridsvagnar rulla genom Hong Kongs gator.

Hade detta hänt för, säg, fem år sedan så hade protesterna troligen redan varit nerslagna. Men det kinesiska segertåget över världen – såväl ekonomiskt som diplomatiskt – har fått en smula grus i maskineriet på senare tid.

Det har märkts en större medvetenhet bland västländer om att Kina inte längre är ett exotiskt charmtroll med en miljard leende invånare, utan att Kina idag är en supermakt med all den arrogans som tillhör en sådan.

Den kraftigt ökade kinesiska militära närvaron kring de ögrupper i Sydkinesiska sjön vilka flera länder gör anspråk på, skapar oro bland Kinas grannar. Flera länder har aviserat försiktighet vad gäller massinköp av Huawei, den kinesisktillverkade telefonen, för sin offentliga sektor, av rädsla för vilken spyware som finns installerad i telefonerna. Och i Washington sitter Donald Trump, en figur så oberäknelig och lynnig att han säkert ger Xi Jin-ping ett antal sömnlösa nätter. Den amerikanska administrationen har till och med nätt och försiktigt uppgraderat sin relation med Taiwan, önationen på den kinesiska kusten som Kina vill annektera – eller, med förvriden, kinesisk logik, ”återförena.”

Men trots allt detta så är det pengarna som styr världen, och det ska mycket till – en stark vilja och en gemensam linje från USA, EU med flera – för att verkligen ”offra” den gigantiska kinesiska marknaden för några hongkong-bors skull. Eller, för den delen, några taiwanesers.

Och skulle verkligen hongkong-borna kunna känna sig säkrare, skulle risken för en våldsam intervention verkligen vara mindre, om varje demonstrant var en fridsam Gandhi-figur? Ingenting talar för det. Vi vet vad som hände de synnerligen fridsamma demonstranterna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989. Deras strategi av icke-våld hjälpte inte dem. De slaktades urskiljningslöst för 30 år sedan.

Den 30 juni 1997, dagen då Union Jack halades för sista gången i Hong Kong, skrev jag en krönika i tidningen Norra Skåne, Elegi över Hong Kong. Jag avslutade den krönikan med meningen: Så när nu kineserna tar över Hong Kong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipats, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Idag känns det som att solen redan har börjat försvinna bortom horisonten.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Visioner om en ny värld

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme till att försöka sprida en artikel från brittiska tidningen The Guardian. Detta gör jag för att jag tycker att det är en av de viktigaste artiklar jag läst på lång tid – kanske någonsin.

Den förklarar, åtminstone för mig, saker som varför vårt svenska pensionssystem – och sociala skyddsnät överlag – av nödvändighet blir sämre, varför uppkomsten av Isis var alldeles logisk, varför figurer som Victor Orban och Jimmie Åkesson bara är parenteser i historiens gång och varför EU är så otroligt viktigt.

Texten är på engelska – kanske någon känner sig manad att översätta den till svenska.

https://www.theguardian.com/news/2018/apr/05/demise-of-the-nation-state-rana-dasgupta?CMP=share_btn_fb&fbclid=IwAR0Yg1_HtbflqJUadvPr0DECx7CkhL87E_I9UqDBApnNiHujNZPLesGh7vw

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Glöm inte 4 juni 1989!

Natten till imorgon är det 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Beijing/Peking, Kina. Den så kallade Peking-våren, då (framför allt) studenter öppnade sin mun och krävde demokratiska reformer – och under ett par månaders tid fick lov att göra det, fick ett brutalt slut när stridsvagnar med soldater ur ”folkets befrielsearmé” rullade in på torget och slakten började.

Mellan några hundra och några tusen människor dödades under de närmaste följande timmarna – enbart i Beijing. De närmast följande dagarna hände samma sak i städer runt om i Kina.

Några år senare reste den dåvarande svenske statsministern Göran Persson på besök till Kina, åt gott och proklamerade ”Business as usual.” Så lätt var det för honom att glömma bort, att strunta i alla dem som offrat sig i en desperat kamp för att få lov att säga och tycka vad man vill.

Lätt har det alltsedan dess också varit, både för Sverige och andra demokratiska länder i Väst, att bortse från bödlarna i Beijing, från den skräckregim som inte bara fortfarande lever kvar i Kina utan som stärker sin kontroll över det kinesiska folket för varje dag. Politiska och ekonomiska ledare har tittat bort, bara de har kunnat teckna nya handelsavtal med världens största marknad.

Medan både USA och Europa är snabba att rikta kritik mot mer eller mindre auktoritära härskare i länder som Turkiet, Syrien, Irak, Iran… och naturligtvis Ryssland – och ofta på goda grunder – har Kina lämnats i fred, strukits medhårs, gullats med.

Ja, länderna i Väst är skyldiga Kina en ursäkt, för förödmjukelserna som kolonialmakterna utsatte det kinesiska folket för, främst under 1800-talet. Men det gäller för ett mycket stort antal stater i Asien och Afrika, där européer och amerikaner härjat och tagit för sig. Ingenstans visas samma undfallenhet som i kontakterna med Kina.

Genom att erbjuda en gigantisk marknad, och inte minst erbjuda produktion till låga kostnader, har Kina smugit fram under de senaste 30-40 åren och är idag en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt. Ja, även politiskt. Kina är idag den dominerande utländska spelaren i de flesta afrikanska länder. Man har också sträckt sina tentakler mot Europa – bland annat driver kinesiska statsägda företag hamnar i Grekland, Spanien, Portugal och Belgien.

Detta faktum – i flera fall framtvingat av EU:s katastrofalt hårda behandling av medlemsländer med ekonomiska svårigheter – gör att EU nu är splittrat och inte förmår utöva kraftfulla påtryckningar mot Kina.

Vi ser resultaten av detta, inte minst här i Sverige. Självsäkerheten och arrogansen från den kinesiska ledningen sväller ständigt. Gui Minhai, kinesisk bokförläggare och svensk medborgare sedan lång tid tillbaka, kidnappades av kinesiska agenter, först i tredje land, sedan då han färdades i sällskap av svensk diplomatisk personal. Svenska ansträngningar att få honom fri möts med en axelryckning från Beijing. Den kinesiska ambassaden i Stockholm går ut och kräver att Sverige tar ledningen för Nerikes Allehanda i örat när tidningen i en ledarartikel, där det argumenteras för att Taiwan ska få delta som observatör i FN:s årliga hälsokonferens, benämner Taiwan som ett land.

Dessa rader hade inte kunnat skrivas eller läsas om du eller jag bott i Kina. Den av oss som hade försökt, hade gripits av säkerhetspolisen och låsts in, troligen för gott. Om vi hade släppts efter en tid hade vi då fått så många minuspoäng i det sociala kreditsystemet som införts av diktatorn Xi Jinping, att vi inte kunnat få varken arbete eller bostad.

Göran Persson glömde snabbt bort den 4 juni 1989. Det är viktigt att vi andra inte gör det.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En lååång och tråååkig text… men viktig!

Jag såg en tecknad bild på Facebook för några dagar sedan. Jag kan inte återge den exakt, men dock dess andemening. Den föreställde ett vägskäl med olika vägskyltar. På tre av dem stod saker som Bättre skola, Rädda miljön och Säkra gator och torg. En och annan vandrare slog in på de tre vägarna. Den fjärde vägen var fullpackad med folk. På den skylten stod det 30 % rabatt hos H&M.

Politiken är tråkig, jobbig och osexig. Den förmår inte engagera människor. Kanske är det för att den känns… för stor. Den känns omöjlig för en liten individ att greppa, det känns omöjligt för en liten individ att påverka någonting. Det är ingen lätt uppgift att informera människor om att politik faktiskt är i princip allting som händer i våra liv; varför mjölken blir dyrare i butiken, varför anställda inom vården ska använda en stor del av sin arbetstid till att fylla i klockslag, varför det skjuts och bränns bilar i våra städer. Det är därför färre personer kommer att läsa denna krönika än om jag hade lagt ut en bild på min hund (om jag hade haft någon).

Och förmodligen allra tråkigast, jobbigast och osexigast av alla frågor som handlar om politik, är de som går in på de olika ideologierna. Nu är vi definitivt nere på en intressenivå i klass med att sitta och titta på när färg torkar, eller när barren trillar av julgranen. Ändå, menar jag, är det ideologierna som är grunden till alla våra åsikter och till alla beslut som fattas som får konsekvenser för oss medborgare. Så, du läsare som ännu är kvar, stanna en liten stund till. Det kan vara värt det!

För att förenkla lite kommer jag att hålla mitt resonemang till de tre klassiska ideologierna: konservatism, liberalism och socialism. Det finns förstås korsningar i all oändlighet av dessa. Väldigt kort, konservatism står för att bevara, liberalism står för frihet och socialism står för jämlikhet.

Alla tre, kan vi påstå, står för trygghet. Konservatismen står för tryggheten i de traditioner som ”alltid” har funnits. Liberalismen står för tryggheten att få tycka och säga vad jag vill – men också att ingen rör de pengar jag har samlat på mig. Socialismen står för tryggheten att veta att jag har mat på bordet också imorgon, oavsett vad som händer.

Vi kan också hävda att alla tre är varandras motsatser – och varandras likheter. Åtminstone i hela Europa brukar konservativa och liberala partier placeras till höger om mitten av den politiska skalan, socialistiska till vänster. I USA, däremot, har ordet liberal en klang av ”vänster” – med amerikanska mått mätt. Konservatismen står, som sagt, för att bevara, men de första mänskliga samhällena, under jägar- och samlartiden, var klart socialistiska. Allt delades mellan medlemmarna i flocken, där fanns ingen privat egendom. I det avseendet är socialismen den mest konservativa ideologin.

Samtidigt, i det samhälle vi har idag i väst – och har haft i tusentals år, är socialismen den ideologi som kräver mest förändringar. Det är den ideologi som mest påtalar behovet av grundläggande reformer (i perioder till och med under benämningen revolution) för att minska klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst.

Vi kan säga att konservatism är naturligt. Förändringar är jobbiga, det är enklare och tryggare att hålla fast vid hur det var förr. Det är tryggt för en nordeuropé att leva i Bullerby-idyllen, där vi vet precis var vi har både Lisa och Olle och Britta, för alla är ungefär likadana. Det vore otänkbart i Bullerbyn att Anna skaffar sig en svart pojkvän, att Olle låter håret växa, tar på sig palestinaschal och börjar demonstrera mot Vietnamkriget/Irakkriget/Jemenkriget – eller, för den delen, miljöförstöringen, att det kommer fram att Lasse, som tagit över alla gårdarna, varje år för över miljonbelopp till konton i Luxemburg och på Cayman-öarna, eller att Lisa och Britta inleder en intim relation med varandra.

Så, om konservatism är naturligt, betyder det då att den är bra? Nja, det är tveksamt. För vad betyder ”naturligt”? Det betyder något som finns i vår natur, något ursprungligt, något som ligger långt ner i hjärnstammen, den primitiva delen av hjärnan som inte har ändrats på en miljon år. Och vad är det som gäller i naturen? Jo, där gäller djungelns lag. Den starkare överlever, den svagare går under.

Konservatismen har förstås sina fördelar, för det är verkligen inte alla förändringar som är av godo. Samhällsförändringar har antingen en politisk eller en ekonomisk anledning. Förändringen görs, av dem som bestämmer, för att det finns en politisk eller ekonomisk övertygelse om att den behövs. Och även om det är vanskligt att generalisera, så är det oftast så att förändringar som görs utifrån en politisk övertygelse är positiva, medan de som görs av ekonomisk övertygelse är negativa – åtminstone för det stora flertalet som påverkas.

Pensioner, semester, kortare arbetsvecka är förändringar som gjordes för att det fanns en vilja hos den politiska majoriteten att genomföra dem. Det var förändringar som var positiva för de flesta medborgare. Ja, vi kan till och med hävda att de senaste årtiondenas skattesänkningar – trots att de ökat klyftorna i samhället – var positiva för en stor del av medborgarna. Också de var politiskt motiverade förändringar.

Men när den privatägda skolan drar ner på personalen för att minska kostnaderna och öka vinsten, då drabbas nästan alla som är berörda av skolan på ett negativt sätt. Eleverna får mindre tid med sina lärare, och återstående personal får det stressigare. Det är en ekomomiskt motiverad förändring. Eller när det kommunägda äldreboendet tvingas avstå från att sätta in så många sommarvikarier som man gjorde tidigare år, för att den penningpåse som tilldelats just det boendet har blivit mindre och budgeten ”måste” hållas, då blir det sämre för både de äldre och för återstående personal. Även detta är en ekonomiskt motiverad förändring.

Naturligtvis går politik och ekonomi in i varandra. Det kommunägda äldreboendet tvingas prioritera budgeten istället för verksamheten eftersom den rådande politiska ideologin har bestämt att offentlig verksamhet numera ska drivas som företag. Och den privatägda skolan – som givetvis måste gå med vinst, den är ju ett företag – finns därför att den rådande politiska ideologin har bestämt att det ska finnas privatägda skolor som finansieras med skattepengar.

“Mot en ljusare framtid.”
Akrylmålning: Anders Lord

Den rådande politiska ideologin, ja. Och jag tror det är svårt att förneka att de senaste trehundra åren eller så, är det liberalismen som varit rådande i hela västvärlden. 1700-talet kallades frihetstiden i Sverige, och de franska filosoferna talade om La Liberté. Frihetsgudinnan står i New Yorks hamn, företagen älskar i allmänhet frihandel och vi tycker alla om att tala om våra fri- och rättigheter.

Liberalismen är ideologiernas svar på målarpalettens gröna färg. Ingen annan färg, och ingen annan ideologi, har så många nyanser. En person som kallar sig liberal kan i princip befinna sig var som helst på det politiska fältet. Där finns en avgrund mellan nyliberalen och socialliberalen.

Liberalismen har styrt, på gott och ont. Vi har den att tacka för industrialiseringen och moderniseringen; förvandlingen av vår vardag från det statiska bondesamhället (en extremform av Bullerbyn) till dagens teknikstyrda, mångfacetterade värld. Den får också stå till svars för kolonisationen – den vite mannens rovdrift på kulturer utrustade med sämre skjutvapen, vilken är grunden till de flesta konflikter vi ser idag i Afrika och Mellanöstern. Vi har utan tvekan liberalismen att tacka för vår politiska demokrati. Å andra sidan har den ett tungt ansvar för miljöförstöringen.

De konservativa skulle aldrig låtit något av detta hända. Helt enkelt för att det var inte så det var från början. De skulle aldrig kommit på idéerna! Det krävdes, och krävs, fritänkande män och kvinnor, individer som utmanar det bestående, för att iscensätta så oerhört omvälvande förändringar som vår värld genomgått sedan renässansens dagar.

Idag är liberalismen på defensiven. Någonstans känns det som den har sig själv att skylla. Typ trehundra års oberuten framgång har fått den att drabbas av fartblindhet. Jag talar om globalismen, främst representerad genom Internet och genom pengarnas förvandling från att vara mynt och sedlar i den enskildes plånbok till att vara ettor och nollor i en dator. Globalismen har växt – följande samma exponentiella kurva som de fattiga ländernas låneskuld – så att länderna, bankerna, företagen och människorna bakom den helt har tappat kontrollen över den. Liberalismen, i sin nuvarande form som nyliberalism, har blivit ett monster, och nu slår de konservativa tillbaka. Och det har hänt under de senaste 40 åren.

Det började i de forna kolonierna – i Afrika och Mellanöstern. Hur såg det ut i exempelvis Iran och Egypten på 60- och 70-talen? Jo, de var länder som ville dit västvärlden var. De ville moderniseras. De ville kasta av sig det medeltida oket som legat på deras axlar. Människorna började tänka som i väst, klä sig som i väst och leva som i väst. Kort sagt, de ville ha frihet!

Men motståndet fanns där hela tiden, som det alltid finns, i alla länder och kulturer, från de konservativa. Från dem som vill ha det som det alltid har varit. Och när förändringens vind började blåsa alltför fort skiftade balansen i samhället. Ayatollan kom, det muslimska brödraskapet kom, talibanerna kom… och under det senaste decenniet har vi sett Isis, den yttersta konsekvensen av konservatism i Mellanöstern.

Nu ser vi att samma sak händer här i Europa. Reaktionen mot nyliberalismen visar sig i land efter land. (En reaktionär är ju en som vill återvända till hur det var förr.) I Sverige organiseras de konservativas marsch först och främst av kristdemokrater och sverigedemokrater, men även i viss mån bland moderater och socialdemokrater. Bullerbyn hägrar när förändringarna känns jobbiga. Europeisk-kristna och islamiska högerkrafter hatar varandra, men i grunden är de likadana. Båda vill återvända till ett fjärran idealsamhälle, som i verkligheten aldrig har funnits, långt från den hotfulla, globala verkligheten vi lever i idag.

Socialismen, då? Den tredje ideologin. Vad kan den göra idag? Begreppet socialism framkallar hos många en bild av kommunistiska diktaturer som före detta Sovjetunionen, som Kina eller Nordkorea. Det är denna bild som demokratiska socialister än idag får slåss mot, oavsett hur långt ifrån ovan nämnda blodbadare deras tankar och ideal befinner sig.

När jag besökte USA kring 1980 och språkade med en av alla de amerikaner vi mötte, en medelålders man, berättade jag att jag jobbade med socialt arbete. Då sa han: ”I’m sure you need a whole lot of that in Sweden, with all your socialism!” Det var alltså hans bild av socialismen: ett demokratiskt land med massor av privata företag, ett land där en typisk chefslön var nästan tio gånger högre än en arbetarlön. Det var också en tid då en chefslön var bara tio gånger högre än en arbetarlön, inte 50-60 gånger högre som den är idag. Nästan lite Bullerby-känsla över det…

Idag talas det om socialism på ett nytt sätt, inte minst i USA. Bernie Sanders och hans anhängare talar mycket om den, och jag kan sätta hur mycket som helst på att de inte drömmer om att förvandla sitt land till ett Kina eller Nordkorea. De drömmer om ett samhälle där skillnaderna mellan rik och fattig är mindre. De inser att det samhället kommer inte att skapas av nyliberaler, för nyliberaler vill ha så lite inblandning av staten som möjligt. Det kommer inte heller att skapas av konservativa, för de har alltför lätt att stå och lyfta på mössan för kung, präst och annan överhet.

Det är snart val till det europeiska parlamentet. Ett val som möts av väldigt ljumt intresse i Sverige. Ett val till en organisation som just nu stretar i stark motvind. EU hotar vår nationella identitet, säger de konservativa. EU är ett högerprojekt, säger socialisterna. Liberalerna är ganska nöjda – men de är som sagt på defensiven.

Jag säger att EU är vad vi gör det till. Ja, idag är det till stor del ett högerprojekt, men om väljarna röstar in en annan majoritet i parlamentet så kan detta ändras. Ett hot mot den nationella identiteten? Kanske det, men jag kan inte se det som något negativt, snarare tvärtom. Är vi inte alla världsmedborgare? För egen del vet jag av erfarenhet att jag kan ha mer gemensamt med en person från andra sidan jordklotet än en från samma by som jag.

EU är, så långt vi kan se, vår gemensamma framtid. Överlåt inte den till någon annan! Fundera över, och bestäm dig för, vilket Europa du vill leva i. Vilket parti, vilken ideologi, stämmer överens med din åsikt? Gå och rösta på det partiet!

Posted in Uncategorized | Leave a comment