När ska män börja uppföra sig som människor?

Den starkes rätt är självklar enligt djungelns lag. Men om vi människor nu tänker oss att vi hunnit lite längre – genom evolutionen eller genom gudomlig försorg – så borde vi inte leva efter den lagen. Vi borde vara bättre, mer humanistiska än så.

Idag har jag nöjet att få mina funderingar publicerade genom granskande webbtidningen Frilagt. Läs hela artikeln HÄR!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varför röstar arbetare på ett högerparti?

En enstaka opinionsmätning ska vi inte stirra oss blinda på, för de växlar snabbt. Men trender som går över ett antal år är mer tillförlitliga. Därför är utvecklingen för Sverigedemokraterna av största intresse, och ger anledning till eftertänksamhet och oro.

Ett parti som har sin grund – för bara ett par decennier sedan! – i våldsamma, rakade nazister med stålskodda kängor, ligger nu ganska stadigt på kring 20 procent av befolkningens sympatier. Och som om den färska historien inte vore nog, så agerar valda företrädare för SD oupphörligen på sätt – i media, på gator och torg – som skulle vara helt otänkbart för en seriös politiker i något annat parti.

Detta parti är just nu, enligt en opinionsmätning, landets största parti bland den grupp i samhället som går under benämningen arbetare, alltså i princip LO-medlemmar. (SD är även största parti bland män, fast män har ju tyvärr alltid varit idioter. Det är vårt genetiska öde.)

Gruppen arbetare är intressant, eftersom det är den stora grupp som traditionellt tillhört det socialdemokratiska partiet. Det är den grupp i samhället som under de senaste 50-60 åren dragit den allra största nyttan av socialdemokratisk fördelningspolitik. Det är den grupp som tjänat på klassisk vänsterpolitik med transfereringar och höga skatter.

Det är den grupp som nu i strid ström går över till ett parti på högerkanten, som – trots billiga utspel om oro för brister i sjukvården – konsekvent motsätter sig skattehöjningar för de rika, skattehöjningar som kunde använts till att stärka den offentliga sektorn. Ett parti som tvärtom istället hakar på moderaternas krav på ännu lägre skatter, och som i princip vid varje omröstning i riksdagen ställer sig på högerpartiernas sida.

Den som är oroad över problemen i vår sjukvård, skola, äldreomsorg, allmänna kommunikationer med mera – och det finns all anledning att vara! – borde vara intresserad av ökade resurser till denna sektor. Och ökade resurser innebär högre skatter eftersom det är skatter som finansierar offentlig verksamhet. Den som tror att vi kan låta bli att höja skatten, eller till och med sänka den, och samtidigt få ökade resurser till sjukvården och skolan, han bör nog tänka en gång till.

Det är gubbar som den här som är arbetarklassens fiender, inte fattiga flyktingar.

Hur ska vi då tolka det faktum att en stor och växande grupp av arbetare överger partiet som står för, eller åtminstone tidigare har stått för, en politik som har betytt ökat välstånd för dem, och går över till ett parti som inte någon gång under sitt arbete i riksdagen stött politiska förslag om utjämning mellan rika och fattiga? Det finns flera sätt att tolka det, och alla är ungefär lika motbjudande.

Är arbetare dumma? Inser de inte sambandet mellan skattepolitik, offentlig service och fördelningspolitik? Nej, jag tror inte att de är dumma.

Är arbetare egoister? (Liksom tjänstemän, chefer och finanshajar.) Har arbetarklassen nu fått det ”alltför bra”, så att den börjat identifiera sig med skikten ovanför i samhället, istället för med dem som nu har det sämst – sjuka, arbetslösa och nyanlända? Ja, jag tror att det är så. Jag hoppas att jag har fel, och jag tar gärna emot argument som skulle kunna tyda på det.

Det är naturligtvis kategorin nyanlända som gör att skon klämmer. Undersökningar tyder på att arbetare är mer negativt inställda till invandrare än vad tjänstemän är. Det finns också en förklaring till detta som åtminstone är delvis rimlig. Invandrare hänvisas oftast till ”enkla” jobb och är därför en större konkurrent till arbetare om dessa jobb än till tjänstemän om mer ”kvalificerade” jobb. Notera gärna mina citationstecken, för de flesta ”enkla” jobb är idag borta från arbetsmarknaden, de flesta yrken kräver idag utbildning. Icke desto mindre är detta en delvis rimlig förklaring.

Det tragiska i sammanhanget är att de arbetare som nu, av rädsla för konkurrens om jobben i sin vardag, eller av rädsla att flyktingmottagandet ”stjäl” resurser från den offentliga sektorn, tar steget högerut till SD inte tänker lite längre. Det tragiska är att de inte inser att medan nyanlända och svenska arbetare slåss om småsmulorna, sitter den rike mannen orubbad i sitt bo, och han blir allt rikare.

Med en politik för jämlikhet hade det inte behövt finnas denna motsättning mellan olika mer eller mindre fattiga grupper. (Det hade för den delen inte behövts något flyktingmottagande heller, för ingen skulle behöva fly från sitt hem.) Men tyvärr är det lättare att slå på den svage, och fjäska för den starke. Det kallas fascism, och det är det som gör situationen, och trenden, så oerhört oroande.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varoufakis håller hoppet levande

Om [EU] upplöses nu, plockar vi alla upp resterna och lämnar, den ekonomiska utvecklingen kommer bara att gynna extremhögern. Deflatoriska krafter kommer att släppas lösa om euron kollapsar och de kommer bara att gynna krafter som Marine Le Pen. Det kommer inte att gynna vänstern, precis som Brexit inte gynnade vänstern.

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme åt Yanis Varoufakis, före detta finansminister i den grekiska Syriza-regeringen. Klarsynt som få förklarar han i den här intervjun i Dagens ETC varför det är bättre ur ett jämlikhetsperspektiv att jobba för en förändring av EU än att vända ryggen åt unionen.

HÄR är länken till hela artikeln.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Religion – ett stöd eller ett hinder?

Jag brukar, både professionellt och i diskussioner som privatperson, hävda att svensk lag gäller framför varje individs religiösa övertygelse – för alla som bor i Sverige. För den som bor i ett annat land är det detta lands lag som gäller, oavsett personlig tro eller religion.

Till exempel, oavsett vad du säger att du har läst i Bibeln eller Koranen om att homosexualitet är en synd, så är det inte det i Sverige. Här är både känslor, förhållanden och äktenskap könsneutrala och det måste alla acceptera. Alla måste inte hålla med, men ingen får lov att diskriminera eller trakassera någon annan för dennas sexuella läggning.

Samtidigt brukar jag hävda att det inte spelar någon roll vad du eller jag tror på. Och ja, det rimmar ganska väl med vad jag då hävdar angående att lagen står över religionen. Men det är ändå inte det som är min poäng.

Min poäng är, att det finns en Sanning – vi vet inte vilken den är. Men den finns, oavsett vad den kristne, muslimen, juden, buddisten eller ateisten tror. Och det viktiga är våra handlingar, hur vi agerar i vardagen i vårt samspel med varandra.

Så enkelt och strukturerat är det, har jag tänkt. Men… så slår det mig att jag kanske är ute på lite djupare vatten än jag trodde.

Den händelse som fick detta tvivel att födas i mitt huvud är en övning som vi gör i utbildningssyfte på mitt arbete. Vi framför där ett antal påståenden till dem vi utbildar, och försöker få fram en diskussion om varje påstående med utgångspunkt från om man håller med om påståendet eller inte. Och ett av dessa påståenden lyder: Religion är en del av min vardag.

För mig har det mekaniska, självklara svaret varit nej. Nej, religion är inte en del av min vardag. Och då menar jag, att jag tar inte den med mig när jag går ut på gator och torg för att samspela med andra människor. Min religion behåller jag inom hemmets fyra väggar, eller ännu hellre inom mig själv.

Min motivering till denna ståndpunkt är, att i samspelet med andra människor ska inte religionen utgöra ett hinder. Den ska inte orsaka problem mellan den som tror si och den som tror så. I samspelet mellan människor har vi svensk lag att hålla oss till, och det räcker och är bäst så.

Men nu tänker jag: Ja, det viktiga är våra handlingar, hur vi behandlar andra. Men var kommer dessa handlingar ifrån? Vad är det som avgör hur vi handlar? Är det verkligen svensk lag, att vi vet vad som gäller, vad vi får göra och inte får göra enligt lagboken? Eller är det helt andra saker som avgör hur vi agerar i samspelet med andra personer?

Är det faktiskt så att vår uppfostran är en stor del av den grund vi står på när vi, i stunden, fattar ett beslut – kanske automatiskt, omedvetet – hur vi ska reagera på en given situation? För religionen är för många av oss en del av det vi har fått med från vår barndom, den har för många varit avgörande för hur vi blivit uppfostrade.

Då menar jag inte att vi alla har samma religiösa tro som våra föräldrar. Det har jag inte själv. Men jag misstänker att mina föräldrars beteendemönster, deras attityder till andra människor, har färgat av sig på mig. Och om det är så att deras religiösa tro har påverkat deras beteende, så har den också indirekt påverkat mitt.

Bild: Free Illustrations

Jag tror till och med att de som radikalt bryter med föräldrarnas tro ändå kommer att uppvisa liknande beteendemönster som föräldrarna har (haft). Och då är det frågan om detta innebär att föräldrarnas religion någonstans ändå satt avtryck hos dessa personer. Religionen (och då räknar jag även in icke-religion, alltså ateism) är förvisso bara en del av en persons kulturella bagage. Det finns värderingar som kommer från andra bevekelsegrunder. Men jag tror att allt det där är tätt sammanflätat hos en individ och det är svårt att analysera var varje liten bit kommer ifrån.

Så, vad blir så resultatet av alla dessa funderingar? Är religion en del av min vardag eller inte? Ska den vara det eller inte?

Svensk lag står över alla religioner, det fortsätter jag att hävda, så länge vi bor i Sverige. Men jag måste göra ett tillägg: svensk lag och de traditioner som finns bland oss som bor i det här landet, och religionen är en del av den traditionen. Och liksom lagen ibland ändras, så ändras traditionerna, och det gör de eftersom vi får influenser från utlandet, antingen via teve och annan media, eller genom människor som kommer hit.

Detta är långsamma processer, men de pågår hela tiden. Vi kan vara fullständigt övertygade om att en präst idag inte lär ut exakt samma saker som hans kollega för 500 år sedan. Och dessa processer verkar förstås åt båda hållen – en person som kommer hit influeras också av hur vi har det här. Det måste hon göra för att kunna fungera här. Men det är oftast inget hinder för henne att samtidigt behålla mycket av det bagage hon har med sig. Det skulle vara skadligt för hennes själsliga mående att kasta av allt som har varit hennes sätt att agera fram tills hon kom hit.

Jag tror jag landar i att religionen kan mycket väl vara en del av min vardag, eller din, så länge den inte kommer i uppenbar konflikt med svensk lag och de traditioner som för tillfället är rådande här.

Detta kan vara en vansklig balansgång på en smal stig mellan två stup. Båda stavas extremism – i botten av det ena finns exempelvis mannen från Mellanöstern som vägrar ta en kvinna i hand när de hälsar, i botten av det andra finns de som drömmer sig tillbaka till en Bullerby-idyll där alla var exakt likadana och ingen tilläts vara något annat. (Egentligen är de samma sorts människor, lika inskränkta båda två, men båda vägrar de se detta.)

En vansklig väg, men den enda vägen framåt. Först då blir religionen ett stöd, inte ett hinder för positiv förändring.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Funderingar kring träd

Jag tycker att träd är mycket fascinerande varelser. Varelser, ja, för träd är i högsta grad levande, och det finns saker som tyder på att varje träd har ett individuellt medvetande.

Troligen är träd de levande varelser på jorden som blir äldst. Enligt Skogssällskapets hemsida finns det en gran på Fulufjället, i Norrland, med ett rotsystem som är minst 9500 år gammalt. Trädet är en bild av odödligheten.

Berg, och andra oorganiska komponenter på jorden, och i universum, är förstås ännu äldre. Men det krävs ännu lite mer av esoteriskt tänkande för att framgångsrikt påstå att ett berg är en levande individ.

Om vi ska jämföra träd, och deras liv, med människor, vad kan vi då finna? Hur ska vi tänka?

Vi kan tänka på trädet som den individ vi ser – eller skulle kunna se, om vi hade levt så länge – växa upp från liten mjuk ”stjälk”, även om den benämningen inte är biologiskt korrekt, till en, i bästa fall, högväxt rese med mäktig stam och ett omfångsrikt grenverk. Hur ser det här trädets liv ut?

Det kan förstås se ut på hur många sätt som helst, men vi kan dra två lite bredare penselstreck. Antingen får det trädet ett våldsamt slut; blir nedhugget eller stryker med i en skogsbrand, till exempel, eller lever det länge och harmoniskt för att i hög ålder långsamt ruttna och förmultna.

Precis som en människas liv, således. En del av oss dör unga och våldsamt, andra somnar in på sin ålders höst.

Vi kan också, på detta träd, göra vissa andra intressanta iakttagelser. Även om trädet blir hundra, eller tusen, år gammalt, så är det inte allt på trädet som blir så gammalt. Löven, till exempel, och blommorna, om sådana finns, vissnar och faller av – dör – varje år. Men trädet står kvar. Enstaka grenar vissnar och faller av, eller bryts av. Men trädet står kvar, och växer vidare.

Våra celler dör också, hela tiden, och ersätts av nya. Det påstås att inom sju år av vårt liv är samtliga våra celler utbytta. Vi råkar ut för saker under livet, får törnar och skavanker. Som grenar på ett träd, vilka bryts och faller av.

Trädet – en fascinerande varelse. Och just detta träd, på bilden, “The Big Tree of Life”, kommer att finnas med på min påskutställning nästa vecka i Hedbergshuset.

Men nu kan vi se en skillnad mellan en människa och ett träd. Trädet fortsätter att växa och blir allt större, allt mer omfångsrikt och förgrenat. Så är det inte med en människas liv. Vi når en kulmen, kanske någonstans i yngre vuxen ålder, därefter går vi tillbaka, åtminstone fysiskt. Vår kropp blir svagare när vi blir äldre. Vårt liv är som en cirkel, snarare än en ständigt stigande kurva.

Trädet, det stora, mäktiga, vars grenverk ständigt växer och breder ut sig, kan vi därför istället likna vid vår själ. Livet i vår fysiska kropp – varje liv i en fysisk kropp – är som löven eller blommorna på trädet, eller som grenarna som bryts och faller av. Det som finns kvar, och som i bästa fall fortsätter att växa, är själen. För varje erfarenhet vi gör, varje sak vi lär oss, under liv efter liv, utvecklas vår själ.

Det kan se olika ut. En del träd växer snett, kanske hamnar i skuggan av andra träd, kanske står på en utsatt plats som hindrar dem att nå sin fulla potential. Så är det med oss också. Av olika omständigheter blir vårt liv inte det bästa; vi kanske utför handlingar som vi inte borde utfört, de skadar vår själ, hindrar den i sin utveckling.

En del träd möter, som vi tidigare nämnt, sitt öde i en brand, en skogshuggares yxa eller en storm, och faller. Då måste de börja om från början, som en liten ”stjälk”. Så kan vi också tänka att det är för människan. De som begått verkligt dåliga handlingar kanske tvingas börja om från en grundläggande nivå – kanske i ett djurs form – för att själen ska få en ny chans att utvecklas.

Men roten då? undrar du kanske nu. Om trädet är vår själ, vad är då roten?

Roten är en del av själen, dess grundläggande del. Och i den finns också gudagnistan, den oföränderliga, den som en del kallar för anden. Den som finns kvar även om onda, primitiva handlingar har så gott som förstört hela trädet/själen, den som ser till så även den mest sårade själ kan börja om och få en ny chans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att släcka bränder med bensin

Idag ska jag skriva om… invandring. Eller, egentligen inte. Egentligen ska jag skriva om möten mellan människor, samexistens mellan människor, kommunikation och hänsynstagande mellan människor. Men också om villkor för människor, och lite om könsroller.

Det finns all anledning att skriva den här texten just nu. Med ett lite spektakulärt ordval skulle man kunna säga att det brinner i våra fattiga storstadsområden, och det glöder redan i delar av mindre städer och orter – intervjun, som jag läste igår via Facebook, i den lokala tidningen Norra Skåne med en av polisens ungdomsutredare i Hässleholm är en av många varningsklockor.

Politiker och tyckare på högerkanten har sin analys klar: Det är invandrarnas fel. Allt är invandrarnas fel! Stoppa invandringen – och kasta gärna ut de invandrare som redan finns här; sedan när? – så blir allt bra igen.

All tillgänglig forskning visar att öppna samhällen, där människor av helt olika ursprung och med olika utgångspunkter möts, är de samhällen som utvecklas. Isolerade samhällen, där invånarna bara umgås med varandra och där alla gör som alla alltid har gjort, står stilla – och eftersom omvärlden utvecklas, så står de i praktiken inte ens stilla, de går bakåt. Motsatsen till multikultur är inavel.

Med det sagt är det dock självklart att möten mellan människor med olika bakgrund inte är problemfritt. Om jag kommer och säger till dig att du inte får lov att göra som du alltid har gjort, så blir du irriterad. Det är naturligt. Du kan också bli irriterad om du märker att jag inte gör som du alltid har gjort. Och det är situationer som dessa, som ger upphov till konflikter.

De flesta sådana situationer/möten/konflikter går lätt att lösa. För människor är trots allt flockdjur, vi behöver varandra, och därför är vi oftast någorlunda medgörliga och anpassningsbara. Du låter mig äta kött fast du själv inte skulle göra det. Jag låter dig lyssna på Gråt inga tårar fast jag själv inte skulle göra det.

Sverige och svenskarna är naiva, säger de på högerkanten – i Sverige, och utanför. Vi ”tar in” en massa flyktingar och tror att allting ska ordna sig. Jag menar att det handlar om två olika saker: att ”ta in” människor, och att tro att allting ska ordna sig. Men bara för att snabbt reda ut begreppen, så ”tar” vi inte ”in” mer än cirka 2000 flyktingar om året (från FN:s läger), resten kommer själva som asylsökande och vi tar emot dem och prövar deras sak, eftersom internationella konventioner, som vi har skrivit under, säger att det ska vi göra.

Vi är alla människor, och vi behöver varandra.
Foto: FreeImages.com

Jag tycker det är alldeles självklart att vi ska göra detta. Och det räcker med ett enda litet ord för att motivera denna åsikt: empati. Förmågan att sätta sig in i en annan, främmande människas situation. Om jag tvingats fly hals över huvud från allt som varit mitt liv, då hade jag varit tacksam om någon tagit emot mig och, åtminstone, prövat min sak.

Däremot kan jag hålla med om att det svenska mottagandet av flyktingar lämnar mycket i övrigt att önska. Enligt min uppfattning har de som kommer till Sverige både för lite rättigheter och för lite skyldigheter. Det första, och möjligen största, felet i svenskt mottagande är att nyanlända inte får lov/tvingas lära sig svenska förrän de fått uppehållstillstånd. Språket är den kanske viktigaste ingången i ett samhälle. Eftersom asylprocessen, delvis av nödvändighet, tar tid, tar vi ifrån dessa människor ett, kanske två år av deras liv där de i princip bara sjunker ner i sysslolös hopplöshet. Och det vet nog alla som varit ”mellan jobb”, att ju längre tid detta varar, desto svårare är det att komma igång.

Jag anser också att det är en självklarhet att man som invandrare tar seden dit man kommer. När jag bestämmer mig för att fly(-tta) till ett annat land, då kan jag inte förvänta mig att det landets befolkning ska ändra på sig för att jag har kommit dit. Jag måste vara den som i första hand anpassar mig. Sedan kan jag förstås ha med mig något i mitt bagage som folket i mitt nya land upptäcker vara en bra sak, som tillför deras land något. Detta händer också hela tiden. Men grunden måste vara att den nyanlände anpassar sig.

Det brinner i våra förorter, som sagt. Kanske är det tillfälligt, det vet vi inte ännu. Det är det senaste året eller så, som antalet mord och andra våldsbrott har eskalerat. Innan dess har vi, enligt all statistik, inte haft någon ökning av kriminaliteten i Sverige på lång tid – trots att vi ”alltid” haft vågor av hög invandring. Detta är en indikator på att invandringen inte är huvudproblemet.

Vilka är det som begår brotten? Det är de som är fattiga, marginaliserade, de som lever på samhällets skuggsida med dålig utbildning och hög arbetslöshet. Så har det alltid varit, i alla samhällen. Förutom den ekonomiska brottsligheten, så är det alltid underklassen som begår brotten. Därför vore det självklart att sätta in massiva åtgärder för att minska klyftorna i samhället; öka vuxennärvaron i skolan, använda offentliga resurser till arbetstillfällen – lärlingsjobb, till exempel – för unga arbetslösa. (Här utgör tyvärr fackliga organisationer ibland en bromskloss.) Istället förs det en politik som ökar skillnaderna i samhället mellan de som har mycket och de som inte har något. Hur kan då någon vara förvånad över att det brinner i våra fattiga områden?

Vilka är det som står för brottsligheten? Det är unga män, alltid är det unga män. Vad säger det oss om vad vi måste göra för att stoppa den destruktiva utveckling vi ser idag? Jobba med könsrollerna, skulle jag tro. Istället ser vi på den internationella arenan ett uppsving av uppblåsta macho-dårar i ledande positioner, som Duterte i Filippinerna, ungraren Orban, Vladimir Putin och Donald Trump, för att nämna några.

”We’re putting out fire with gasoline,” sjöng David Bowie i Cat People. Det är just vad alltför många av dagens makthavare gör. Och det kommer aldrig att lyckas. Piska behövs ibland, men moroten måste vara det första alternativet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Det börjar närma sig en brytpunkt

Man kan roa sig med olika saker under dagarna, och nätterna, i livet.

En sån här dag till exempel, då jag ligger i hårda skilsmässoförhandlingar med min förkylning – ja, du får ensam vårdnad om både snoret och hostan bara du går; en sån här dag då det är tre minusgrader ute och det faller snö och det blåser en isande vind ända från Verchojansk; då kan man roa sig med att jämföra med motsvarande månad på det andra halvåret och fundera över var man helst skulle vilja vara.

Motsvarande månad till februari i det avseendet är ju augusti. Skulle jag hellre vilja vara i augusti än i februari? Ja, självklart! Augusti, sommaren har hållit på så länge att till och med vattnet i havet ute vid Åhus kan ha hunnit värmas upp så mycket att man vågar doppa tårna i det. Fast helt problemfritt är inte augusti. Där finns en ångest som börjar komma krypande, det är den sista sommarmånaden, det kommer vi inte ifrån, och då vet vi alltför väl vad som väntar. Men ändå, jag skulle byta ut februari mot augusti rakt över disk.

Snön yr och vinden viner runt husknuten. Men våren närmar sig!

Snön yr och vinden viner runt husknuten. Men våren närmar sig!

Går vi en månad framåt bara, blir det strax väldigt mycket mer osäkert. Ja, september som månad är flera divisioner bättre än mars. Jag har min födelsedag i september och mer än en gång har jag kunnat sitta ute och äta tårtan iförd shorts och T-shirt. Men i september vet vi med absolut visshet att det sjunger på sista versen. Nu börjar höststormarna dra in andan och vi har sex månaders helvete framför oss. Mars kan vara kall och jävlig – den kan vara som idag! – men där finns hopp. Det blir ljusare för varje dag, solen stiger högre, är det inte en liten skilla där sticker upp i buskaget? Snart är det vår! Mars-september kommer att gå till förlängning och troligen avgöras på straffsparkar.

Ytterligare en månad framåt är valet helt klart, hellre april än oktober. Ja, oktober kan vara jättefin. Första halvan kan vi, om vi har tur, fortfarande ha vackert väder och oktober är de fantastiska höstfärgernas månad. Men… i april börjar våren på allvar även om den stundtals kan vara iskall även den. Fåglarna börjar sjunga, krokus och tulpaner står som spön i backen och kvällarna börjar bli längre. Jag byter inte ut april mot oktober.

Resten av året är förstås spel mot ett mål. November är i bästa fall lite gråtrist med duggregn och en handfull plusgrader. Ställ detta mot maj, underbara maj, då syrenerna blommar och sommarvärmen kan börja anas. Och januari mot juli ska vi bara inte tala om. ALLT är bättre än januari, juli är en miljon gånger bättre! En klassisk juli har högtrycket tagit med skönaste kudden och lagt sig tillrätta för att stanna tre-fyra veckor i streck. Du behöver inte fundera på morgonen vad du ska ha på dig. Det är bara shorts, T-shirt, sticka fötterna i sandalerna och så gå ut. Kanske en solhatt!

December är förvisso den klart bästa av vintermånaderna, med advent, Lucia, julen med alla ljusen, sångerna, maten, glädjen och gemenskapen.

Ja, jag vet att julen inte är sådan för alla. För den som lever med våld, missbruk eller en söndrig familj, eller den som även i vardagen får kämpa för att få slantarna att räcka hela månaden. För henne är det snarare en tid av förtvivlan, att vara rädd för vad ska hända under alla lediga dagar, att inte kunna ge barnen det lilla extra som andra barn får. Då blir julen som ett hånskratt från en gud som ibland verkar ha glömt sin skapelse.

Men även för oss som har förmånen att ha allt det fina som tillhör julen, så skulle jag inte tveka en sekund att byta ut den mot juni. De oändliga, ljusa kvällarnas månad, då sommaren är här men ändå så ny att den ligger till synes evigt lång framför oss. Sorglöshetens månad framför alla andra.

Det är ett tag dit. Men håll ut, redan om några veckor börjar den mest ovissa av matcherna, mars-september. Och sedan är vi i full form!

Posted in Uncategorized | Leave a comment