Solen går ner över Hong Kong

Sensommar.

Solen står lite lägre. Regnen är lite tyngre. Fukten dröjer sig kvar lite längre. Kvällarna är allt mörkare.

Mörkret sänker sig också över Hong Kong, där tusentals, ja hundratusentals tappra människor ur olika samhällsklasser går ut på gatorna och skriker ut sin förtvivlan över att snaran sakta men säkert dras åt från Beijing.

Den demokrati som människorna i den forna brittiska kolonin utlovades under 50 år när området lämnades tillbaka till Kina 1997 äts upp, bit för bit, av diktaturen. Trots att mindre än hälften av de 50 åren har gått kan inte den kinesiske ledaren Xi Jin-ping och hans hantlangare hålla tassarna borta från hongkongesernas redan begränsade fri- och rättigheter.

Detta förstår hongkong-borna. De vet att det bara finns ett slut på den väg som stakats ut för dem av övermakten. Det är därför de nu desperat försöker göra sina röster hörda, trots att de vet hur riskabelt, ja livsfarligt det är att störa titanen när den obönhörligt öppnar sin käft för att sluka dem.

I varje demonstrerande folkmassa finns ett antal individer som tar aktionen ett steg längre, ett steg för långt; som börjar använda våld – bränner bilar, förstör butiker, misshandlar människor. Det finns sådana individer också i demonstrationerna i Hong Kong. Vi kan inte vara säkra på att några av dem inte är ”planterade” av Beijing-regimen, för att ge Kina en förevändning att ingripa militärt.

För på andra sidan gränsen, i Shenzhen, utanför den forna kolonin, samlas trupper från den så kallade Folkets befrielsearmé (PLA). Likt augustikvällens mörka skuggor lurar de där, redo att träda in i handlingen.

Och vilket är egentligen alternativet för regimen i Beijing? Finns det en annan väg att gå än att skicka in trupper? Kan de lösa situationen i Hong Kong på något annat sätt än att med brutalt övervåld slå ner protesterna?

Vad skulle hända om Carrie Lam, högsta tjänsteman i Hong Kong, med Xi Jin-pings goda minne beslöt sig för att gå demonstranterna till mötes och tillåta verklig demokrati i området? Skulle inte ekot av detta, av denna framgång för ett uppror, sprida sig över hela Kina? Till Tibet. Till Xinjiang där en miljon muslimer sitter internerade. Till en miljard vanliga kineser. Kanske skulle demokratirörelsen blossa upp överallt i det väldiga landet. Det är en utveckling som Xi Jin-ping och PLA under inga omständigheter kan tillåta, för den skulle utgöra ett allvarligt hot mot deras makt.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Men vilken hänsyn tvingas då Kina ta till vad omvärlden tycker? Faktiskt en hel del, och det är förmodligen enda anledningen till att PLA inte redan har låtit sina stridsvagnar rulla genom Hong Kongs gator.

Hade detta hänt för, säg, fem år sedan så hade protesterna troligen redan varit nerslagna. Men det kinesiska segertåget över världen – såväl ekonomiskt som diplomatiskt – har fått en smula grus i maskineriet på senare tid.

Det har märkts en större medvetenhet bland västländer om att Kina inte längre är ett exotiskt charmtroll med en miljard leende invånare, utan att Kina idag är en supermakt med all den arrogans som tillhör en sådan.

Den kraftigt ökade kinesiska militära närvaron kring de ögrupper i Sydkinesiska sjön vilka flera länder gör anspråk på, skapar oro bland Kinas grannar. Flera länder har aviserat försiktighet vad gäller massinköp av Huawei, den kinesisktillverkade telefonen, för sin offentliga sektor, av rädsla för vilken spyware som finns installerad i telefonerna. Och i Washington sitter Donald Trump, en figur så oberäknelig och lynnig att han säkert ger Xi Jin-ping ett antal sömnlösa nätter. Den amerikanska administrationen har till och med nätt och försiktigt uppgraderat sin relation med Taiwan, önationen på den kinesiska kusten som Kina vill annektera – eller, med förvriden, kinesisk logik, ”återförena.”

Men trots allt detta så är det pengarna som styr världen, och det ska mycket till – en stark vilja och en gemensam linje från USA, EU med flera – för att verkligen ”offra” den gigantiska kinesiska marknaden för några hongkong-bors skull. Eller, för den delen, några taiwanesers.

Och skulle verkligen hongkong-borna kunna känna sig säkrare, skulle risken för en våldsam intervention verkligen vara mindre, om varje demonstrant var en fridsam Gandhi-figur? Ingenting talar för det. Vi vet vad som hände de synnerligen fridsamma demonstranterna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989. Deras strategi av icke-våld hjälpte inte dem. De slaktades urskiljningslöst för 30 år sedan.

Den 30 juni 1997, dagen då Union Jack halades för sista gången i Hong Kong, skrev jag en krönika i tidningen Norra Skåne, Elegi över Hong Kong. Jag avslutade den krönikan med meningen: Så när nu kineserna tar över Hong Kong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipats, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Idag känns det som att solen redan har börjat försvinna bortom horisonten.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Visioner om en ny värld

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme till att försöka sprida en artikel från brittiska tidningen The Guardian. Detta gör jag för att jag tycker att det är en av de viktigaste artiklar jag läst på lång tid – kanske någonsin.

Den förklarar, åtminstone för mig, saker som varför vårt svenska pensionssystem – och sociala skyddsnät överlag – av nödvändighet blir sämre, varför uppkomsten av Isis var alldeles logisk, varför figurer som Victor Orban och Jimmie Åkesson bara är parenteser i historiens gång och varför EU är så otroligt viktigt.

Texten är på engelska – kanske någon känner sig manad att översätta den till svenska.

https://www.theguardian.com/news/2018/apr/05/demise-of-the-nation-state-rana-dasgupta?CMP=share_btn_fb&fbclid=IwAR0Yg1_HtbflqJUadvPr0DECx7CkhL87E_I9UqDBApnNiHujNZPLesGh7vw

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Glöm inte 4 juni 1989!

Natten till imorgon är det 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Beijing/Peking, Kina. Den så kallade Peking-våren, då (framför allt) studenter öppnade sin mun och krävde demokratiska reformer – och under ett par månaders tid fick lov att göra det, fick ett brutalt slut när stridsvagnar med soldater ur ”folkets befrielsearmé” rullade in på torget och slakten började.

Mellan några hundra och några tusen människor dödades under de närmaste följande timmarna – enbart i Beijing. De närmast följande dagarna hände samma sak i städer runt om i Kina.

Några år senare reste den dåvarande svenske statsministern Göran Persson på besök till Kina, åt gott och proklamerade ”Business as usual.” Så lätt var det för honom att glömma bort, att strunta i alla dem som offrat sig i en desperat kamp för att få lov att säga och tycka vad man vill.

Lätt har det alltsedan dess också varit, både för Sverige och andra demokratiska länder i Väst, att bortse från bödlarna i Beijing, från den skräckregim som inte bara fortfarande lever kvar i Kina utan som stärker sin kontroll över det kinesiska folket för varje dag. Politiska och ekonomiska ledare har tittat bort, bara de har kunnat teckna nya handelsavtal med världens största marknad.

Medan både USA och Europa är snabba att rikta kritik mot mer eller mindre auktoritära härskare i länder som Turkiet, Syrien, Irak, Iran… och naturligtvis Ryssland – och ofta på goda grunder – har Kina lämnats i fred, strukits medhårs, gullats med.

Ja, länderna i Väst är skyldiga Kina en ursäkt, för förödmjukelserna som kolonialmakterna utsatte det kinesiska folket för, främst under 1800-talet. Men det gäller för ett mycket stort antal stater i Asien och Afrika, där européer och amerikaner härjat och tagit för sig. Ingenstans visas samma undfallenhet som i kontakterna med Kina.

Genom att erbjuda en gigantisk marknad, och inte minst erbjuda produktion till låga kostnader, har Kina smugit fram under de senaste 30-40 åren och är idag en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt. Ja, även politiskt. Kina är idag den dominerande utländska spelaren i de flesta afrikanska länder. Man har också sträckt sina tentakler mot Europa – bland annat driver kinesiska statsägda företag hamnar i Grekland, Spanien, Portugal och Belgien.

Detta faktum – i flera fall framtvingat av EU:s katastrofalt hårda behandling av medlemsländer med ekonomiska svårigheter – gör att EU nu är splittrat och inte förmår utöva kraftfulla påtryckningar mot Kina.

Vi ser resultaten av detta, inte minst här i Sverige. Självsäkerheten och arrogansen från den kinesiska ledningen sväller ständigt. Gui Minhai, kinesisk bokförläggare och svensk medborgare sedan lång tid tillbaka, kidnappades av kinesiska agenter, först i tredje land, sedan då han färdades i sällskap av svensk diplomatisk personal. Svenska ansträngningar att få honom fri möts med en axelryckning från Beijing. Den kinesiska ambassaden i Stockholm går ut och kräver att Sverige tar ledningen för Nerikes Allehanda i örat när tidningen i en ledarartikel, där det argumenteras för att Taiwan ska få delta som observatör i FN:s årliga hälsokonferens, benämner Taiwan som ett land.

Dessa rader hade inte kunnat skrivas eller läsas om du eller jag bott i Kina. Den av oss som hade försökt, hade gripits av säkerhetspolisen och låsts in, troligen för gott. Om vi hade släppts efter en tid hade vi då fått så många minuspoäng i det sociala kreditsystemet som införts av diktatorn Xi Jinping, att vi inte kunnat få varken arbete eller bostad.

Göran Persson glömde snabbt bort den 4 juni 1989. Det är viktigt att vi andra inte gör det.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En lååång och tråååkig text… men viktig!

Jag såg en tecknad bild på Facebook för några dagar sedan. Jag kan inte återge den exakt, men dock dess andemening. Den föreställde ett vägskäl med olika vägskyltar. På tre av dem stod saker som Bättre skola, Rädda miljön och Säkra gator och torg. En och annan vandrare slog in på de tre vägarna. Den fjärde vägen var fullpackad med folk. På den skylten stod det 30 % rabatt hos H&M.

Politiken är tråkig, jobbig och osexig. Den förmår inte engagera människor. Kanske är det för att den känns… för stor. Den känns omöjlig för en liten individ att greppa, det känns omöjligt för en liten individ att påverka någonting. Det är ingen lätt uppgift att informera människor om att politik faktiskt är i princip allting som händer i våra liv; varför mjölken blir dyrare i butiken, varför anställda inom vården ska använda en stor del av sin arbetstid till att fylla i klockslag, varför det skjuts och bränns bilar i våra städer. Det är därför färre personer kommer att läsa denna krönika än om jag hade lagt ut en bild på min hund (om jag hade haft någon).

Och förmodligen allra tråkigast, jobbigast och osexigast av alla frågor som handlar om politik, är de som går in på de olika ideologierna. Nu är vi definitivt nere på en intressenivå i klass med att sitta och titta på när färg torkar, eller när barren trillar av julgranen. Ändå, menar jag, är det ideologierna som är grunden till alla våra åsikter och till alla beslut som fattas som får konsekvenser för oss medborgare. Så, du läsare som ännu är kvar, stanna en liten stund till. Det kan vara värt det!

För att förenkla lite kommer jag att hålla mitt resonemang till de tre klassiska ideologierna: konservatism, liberalism och socialism. Det finns förstås korsningar i all oändlighet av dessa. Väldigt kort, konservatism står för att bevara, liberalism står för frihet och socialism står för jämlikhet.

Alla tre, kan vi påstå, står för trygghet. Konservatismen står för tryggheten i de traditioner som ”alltid” har funnits. Liberalismen står för tryggheten att få tycka och säga vad jag vill – men också att ingen rör de pengar jag har samlat på mig. Socialismen står för tryggheten att veta att jag har mat på bordet också imorgon, oavsett vad som händer.

Vi kan också hävda att alla tre är varandras motsatser – och varandras likheter. Åtminstone i hela Europa brukar konservativa och liberala partier placeras till höger om mitten av den politiska skalan, socialistiska till vänster. I USA, däremot, har ordet liberal en klang av ”vänster” – med amerikanska mått mätt. Konservatismen står, som sagt, för att bevara, men de första mänskliga samhällena, under jägar- och samlartiden, var klart socialistiska. Allt delades mellan medlemmarna i flocken, där fanns ingen privat egendom. I det avseendet är socialismen den mest konservativa ideologin.

Samtidigt, i det samhälle vi har idag i väst – och har haft i tusentals år, är socialismen den ideologi som kräver mest förändringar. Det är den ideologi som mest påtalar behovet av grundläggande reformer (i perioder till och med under benämningen revolution) för att minska klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst.

Vi kan säga att konservatism är naturligt. Förändringar är jobbiga, det är enklare och tryggare att hålla fast vid hur det var förr. Det är tryggt för en nordeuropé att leva i Bullerby-idyllen, där vi vet precis var vi har både Lisa och Olle och Britta, för alla är ungefär likadana. Det vore otänkbart i Bullerbyn att Anna skaffar sig en svart pojkvän, att Olle låter håret växa, tar på sig palestinaschal och börjar demonstrera mot Vietnamkriget/Irakkriget/Jemenkriget – eller, för den delen, miljöförstöringen, att det kommer fram att Lasse, som tagit över alla gårdarna, varje år för över miljonbelopp till konton i Luxemburg och på Cayman-öarna, eller att Lisa och Britta inleder en intim relation med varandra.

Så, om konservatism är naturligt, betyder det då att den är bra? Nja, det är tveksamt. För vad betyder ”naturligt”? Det betyder något som finns i vår natur, något ursprungligt, något som ligger långt ner i hjärnstammen, den primitiva delen av hjärnan som inte har ändrats på en miljon år. Och vad är det som gäller i naturen? Jo, där gäller djungelns lag. Den starkare överlever, den svagare går under.

Konservatismen har förstås sina fördelar, för det är verkligen inte alla förändringar som är av godo. Samhällsförändringar har antingen en politisk eller en ekonomisk anledning. Förändringen görs, av dem som bestämmer, för att det finns en politisk eller ekonomisk övertygelse om att den behövs. Och även om det är vanskligt att generalisera, så är det oftast så att förändringar som görs utifrån en politisk övertygelse är positiva, medan de som görs av ekonomisk övertygelse är negativa – åtminstone för det stora flertalet som påverkas.

Pensioner, semester, kortare arbetsvecka är förändringar som gjordes för att det fanns en vilja hos den politiska majoriteten att genomföra dem. Det var förändringar som var positiva för de flesta medborgare. Ja, vi kan till och med hävda att de senaste årtiondenas skattesänkningar – trots att de ökat klyftorna i samhället – var positiva för en stor del av medborgarna. Också de var politiskt motiverade förändringar.

Men när den privatägda skolan drar ner på personalen för att minska kostnaderna och öka vinsten, då drabbas nästan alla som är berörda av skolan på ett negativt sätt. Eleverna får mindre tid med sina lärare, och återstående personal får det stressigare. Det är en ekomomiskt motiverad förändring. Eller när det kommunägda äldreboendet tvingas avstå från att sätta in så många sommarvikarier som man gjorde tidigare år, för att den penningpåse som tilldelats just det boendet har blivit mindre och budgeten ”måste” hållas, då blir det sämre för både de äldre och för återstående personal. Även detta är en ekonomiskt motiverad förändring.

Naturligtvis går politik och ekonomi in i varandra. Det kommunägda äldreboendet tvingas prioritera budgeten istället för verksamheten eftersom den rådande politiska ideologin har bestämt att offentlig verksamhet numera ska drivas som företag. Och den privatägda skolan – som givetvis måste gå med vinst, den är ju ett företag – finns därför att den rådande politiska ideologin har bestämt att det ska finnas privatägda skolor som finansieras med skattepengar.

“Mot en ljusare framtid.”
Akrylmålning: Anders Lord

Den rådande politiska ideologin, ja. Och jag tror det är svårt att förneka att de senaste trehundra åren eller så, är det liberalismen som varit rådande i hela västvärlden. 1700-talet kallades frihetstiden i Sverige, och de franska filosoferna talade om La Liberté. Frihetsgudinnan står i New Yorks hamn, företagen älskar i allmänhet frihandel och vi tycker alla om att tala om våra fri- och rättigheter.

Liberalismen är ideologiernas svar på målarpalettens gröna färg. Ingen annan färg, och ingen annan ideologi, har så många nyanser. En person som kallar sig liberal kan i princip befinna sig var som helst på det politiska fältet. Där finns en avgrund mellan nyliberalen och socialliberalen.

Liberalismen har styrt, på gott och ont. Vi har den att tacka för industrialiseringen och moderniseringen; förvandlingen av vår vardag från det statiska bondesamhället (en extremform av Bullerbyn) till dagens teknikstyrda, mångfacetterade värld. Den får också stå till svars för kolonisationen – den vite mannens rovdrift på kulturer utrustade med sämre skjutvapen, vilken är grunden till de flesta konflikter vi ser idag i Afrika och Mellanöstern. Vi har utan tvekan liberalismen att tacka för vår politiska demokrati. Å andra sidan har den ett tungt ansvar för miljöförstöringen.

De konservativa skulle aldrig låtit något av detta hända. Helt enkelt för att det var inte så det var från början. De skulle aldrig kommit på idéerna! Det krävdes, och krävs, fritänkande män och kvinnor, individer som utmanar det bestående, för att iscensätta så oerhört omvälvande förändringar som vår värld genomgått sedan renässansens dagar.

Idag är liberalismen på defensiven. Någonstans känns det som den har sig själv att skylla. Typ trehundra års oberuten framgång har fått den att drabbas av fartblindhet. Jag talar om globalismen, främst representerad genom Internet och genom pengarnas förvandling från att vara mynt och sedlar i den enskildes plånbok till att vara ettor och nollor i en dator. Globalismen har växt – följande samma exponentiella kurva som de fattiga ländernas låneskuld – så att länderna, bankerna, företagen och människorna bakom den helt har tappat kontrollen över den. Liberalismen, i sin nuvarande form som nyliberalism, har blivit ett monster, och nu slår de konservativa tillbaka. Och det har hänt under de senaste 40 åren.

Det började i de forna kolonierna – i Afrika och Mellanöstern. Hur såg det ut i exempelvis Iran och Egypten på 60- och 70-talen? Jo, de var länder som ville dit västvärlden var. De ville moderniseras. De ville kasta av sig det medeltida oket som legat på deras axlar. Människorna började tänka som i väst, klä sig som i väst och leva som i väst. Kort sagt, de ville ha frihet!

Men motståndet fanns där hela tiden, som det alltid finns, i alla länder och kulturer, från de konservativa. Från dem som vill ha det som det alltid har varit. Och när förändringens vind började blåsa alltför fort skiftade balansen i samhället. Ayatollan kom, det muslimska brödraskapet kom, talibanerna kom… och under det senaste decenniet har vi sett Isis, den yttersta konsekvensen av konservatism i Mellanöstern.

Nu ser vi att samma sak händer här i Europa. Reaktionen mot nyliberalismen visar sig i land efter land. (En reaktionär är ju en som vill återvända till hur det var förr.) I Sverige organiseras de konservativas marsch först och främst av kristdemokrater och sverigedemokrater, men även i viss mån bland moderater och socialdemokrater. Bullerbyn hägrar när förändringarna känns jobbiga. Europeisk-kristna och islamiska högerkrafter hatar varandra, men i grunden är de likadana. Båda vill återvända till ett fjärran idealsamhälle, som i verkligheten aldrig har funnits, långt från den hotfulla, globala verkligheten vi lever i idag.

Socialismen, då? Den tredje ideologin. Vad kan den göra idag? Begreppet socialism framkallar hos många en bild av kommunistiska diktaturer som före detta Sovjetunionen, som Kina eller Nordkorea. Det är denna bild som demokratiska socialister än idag får slåss mot, oavsett hur långt ifrån ovan nämnda blodbadare deras tankar och ideal befinner sig.

När jag besökte USA kring 1980 och språkade med en av alla de amerikaner vi mötte, en medelålders man, berättade jag att jag jobbade med socialt arbete. Då sa han: ”I’m sure you need a whole lot of that in Sweden, with all your socialism!” Det var alltså hans bild av socialismen: ett demokratiskt land med massor av privata företag, ett land där en typisk chefslön var nästan tio gånger högre än en arbetarlön. Det var också en tid då en chefslön var bara tio gånger högre än en arbetarlön, inte 50-60 gånger högre som den är idag. Nästan lite Bullerby-känsla över det…

Idag talas det om socialism på ett nytt sätt, inte minst i USA. Bernie Sanders och hans anhängare talar mycket om den, och jag kan sätta hur mycket som helst på att de inte drömmer om att förvandla sitt land till ett Kina eller Nordkorea. De drömmer om ett samhälle där skillnaderna mellan rik och fattig är mindre. De inser att det samhället kommer inte att skapas av nyliberaler, för nyliberaler vill ha så lite inblandning av staten som möjligt. Det kommer inte heller att skapas av konservativa, för de har alltför lätt att stå och lyfta på mössan för kung, präst och annan överhet.

Det är snart val till det europeiska parlamentet. Ett val som möts av väldigt ljumt intresse i Sverige. Ett val till en organisation som just nu stretar i stark motvind. EU hotar vår nationella identitet, säger de konservativa. EU är ett högerprojekt, säger socialisterna. Liberalerna är ganska nöjda – men de är som sagt på defensiven.

Jag säger att EU är vad vi gör det till. Ja, idag är det till stor del ett högerprojekt, men om väljarna röstar in en annan majoritet i parlamentet så kan detta ändras. Ett hot mot den nationella identiteten? Kanske det, men jag kan inte se det som något negativt, snarare tvärtom. Är vi inte alla världsmedborgare? För egen del vet jag av erfarenhet att jag kan ha mer gemensamt med en person från andra sidan jordklotet än en från samma by som jag.

EU är, så långt vi kan se, vår gemensamma framtid. Överlåt inte den till någon annan! Fundera över, och bestäm dig för, vilket Europa du vill leva i. Vilket parti, vilken ideologi, stämmer överens med din åsikt? Gå och rösta på det partiet!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

15 års måleri

Jag får börja med att be om ursäkt för rubriken, den är vilseledande, faktiskt en lögn. Men ändå inte riktigt.

Om det låter som ett försök att summera någonting – i så fall mina 15 första år som konstnär (återkommer till det) – som om det vore slutet på en era, så är det möjligen sant. Det kan endast framtiden utvisa.

Det är förstås varje konstnärs strävan – tror jag åtminstone, men jag kan ju egentligen inte yttra mig om någon annan konstnär än jag själv – att utveckla sig, att nå högre. Det är min strävan och jag kommer att använda den närmaste tiden till att överväga hur jag bäst ska lyckas med detta.

Konstnär, ja? Är jag en konstnär? Det är en definitionsfråga och en fråga om gränsdragning. Jag kan tänka mig en väldigt lång skala med olika boxar att ticka i, och frågan är då hur många boxar en person behöver kunna ticka i för att få kalla sig konstnär.

Har du någonsin skapat ett konstverk? Ja.

Har du gått någon konstutbildning? Ja.

Har du ställt ut? Ja.

Har du sålt något? Ja.

Har du varit med i någon jurybedömd utställning? Ja.

Är du representerad någonstans? Ja.

Är du med i något konstnärsgille som har formella krav på medlemmarna? Nej.

Kan du leva på din konst? Nej.

Tja, listan kan säkert göras ännu mycket längre, och som sagt vet jag inte var gränsen går för att få kalla sig konstnär. Så fram till någon säger till mig motsatsen, så kallar jag mig för konstnär.

Nog snackat, nu är det målningar som ska visas. Från 15 år, eller egentligen inte. Så här:

2005: Intimacy. Denna akvarell – något som jag sporadiskt sysslat med i det förflutna – känns som början på mitt mer intensiva konstnärskap. Målad i samma stil som jag sedan har målat akryl, och här nånstans känner jag att jag nu är redo att börja måla på riktigt.

Det tog dock drygt ett år, fram till…

 

2007: Majestic Silence. Typ min första akrylmålning, trots det svulstiga namnet en liten oansenlig sak en tvärhand hög. Det var målarkurs och landskap “skulle” man måla. Alltså gjorde jag det.

 

 

 

 

2008: Donna Esmeralda. Mitt första porträtt, och jag kom ganska snabbt på att det är roligare att måla människor än landskap. Människor, och främst kvinnor. Som det står (ungefär) i en biografi om 1800-talskonstnären Gustave Courbet: “Woman … an exemplary object for realism. For to the heterosexual male, no other form is so physically compelling.”

 

 

 

Fram tills detta år finns bara enstaka målningar värda att spara och visa upp. Men därefter har jag varit tvungen att göra val, när jag ska presentera en målning från varje år. Välkommen med på resten av min målarresa fram till nu.

2009: Journey to the Ocean. Landskapen finns fortfarande med, även om de blir färre. De mörka färgerna som fanns redan i Donna Esmeralda blir här riktigt karga.

 

 

2010: Faith. Två porträtt stod ut i min produktion detta år. Det här känns som det mest spännande av dem.

 

 

 

 

 

2011: Intellectual Club. Här gjorde jag min första medvetna stiländring. Bilden här är en i en serie på drygt tio ljusa, sparksmakat målade tavlor. Ändringen har inte bestått, men det här sättet att måla har återkommit då och då.

 

 

2012: Where the Hell Am I Going? Mitt första och enda självporträtt, skapat som specialarbete i måleriutbildningen på Högskolan i Kristianstad. Detta är även en målning, för första gången, med ett budskap.

 

 

 

 

2013: Shades of Yellow. Det är roligt att måla i större format. Liksom föregående års bild mäter denna 100×100 cm. Helt målad i gula nyanser. Hela processen finns dokumenterad i en liten film, med samma namn som tavlan, som finns på YouTube.

 

 

 

 

2014: Origin. Vilket kom först, hönan eller ägget? Jag lägger min röst på ägget. Tänk dig de där sekunderna, eller miljontals åren, före Big Bang. Kan du se formen av en höna skvalpa omkring där i Intigheten? Det kan inte jag. Däremot formen av ett ägg!

 

 

 

 

2015: Harmony. Här återgår jag till det sparsmakade, nu kombinerat med drag av surrealism. Är det på den vägen jag ska fortsätta framöver, tro?

 

 

 

 

 

2016: Icelandia 3. Ja, mycket stark inspiration av resan till Island på vintern detta år. En sorts landskap, också här sparsmakat, och med ett drag av surrealism.

 

 

 

2017: Mountain in Green. Ännu ett landskap, och berget, det ensamma berget, har blivit en av mina favoritformer bredvid trädet och kvinnokroppen.

 

 

 

2018: The Supper. Allt är i betraktarens öga, sägs det. Så jag säger inte mer.

 

 

 

 

 

 

2019: The Blue Streak. Färger och former, svartvitt med en enda tilläggsfärg. Ett spännande koncept. Är det ditåt jag ska vandra framöver?

 

 

 

 

 

Tack, för att du var med på resan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ska vi sörja över Liberalerna?

Det var en gång ett politiskt parti som ville förena individuell frihet och socialt ansvarstagande; som förespråkade ett samhälle där blomstrande privat företagsamhet ska kombineras med en stark stat som garanterar att de starka individerna (och deras företag) inte får fritt spelrum, utan ingriper när det behövs för att jämna ut de skillnader som det privata ägandet och företagsamheten oundvikligen skapar.

Detta parti, som de senaste decennierna har verkat under flera olika namn, är idag nästan utraderat. Och frågan är: finns det en anledning att sörja över detta?

Svaret är nej, och ja. Nej, det finns ingen anledning att sörja Liberalerna, före detta Folkpartiet liberalerna, före det Folkpartiet, med den inriktning partiet har idag och har haft de senaste 15-25 åren. Men ja, det finns anledning att sörja partiet som det var en gång – ett borgerligt vänsterparti, en bro mellan högern och vänstern som faktiskt kombinerade det bästa från dem båda.

Illustration: Pixabay.

Per Gahrton, under 60- och 70-talen aktiv i (dåvarande) Folkpartiet, men senare verksam inom Miljöpartiet, citerar i en artikel i Helsingborgs Dagblad den 1 mars i år Folkpartiets klassiske 60-talsledare Bertil Ohlin, som förespråkade ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han fastslog, skriver Gahrton, att ”den sociala liberalismen har alltid varit anhängare av en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom s k krafternas fria spel” och föreslår ett system för andel i vinst.

Bertil Ohlin, och ännu mer så Per Gahrton, var ”vänster” utan att vara socialister. Och aldrig har Folkpartiet/Liberalerna haft ett starkare stöd hos väljarna än under Ohlins ledning på 50-talet.

Partiets ideologiska grund är – eller var åtminstone – socialliberalismen. Som namnet antyder är den en förening mellan socialism och liberalism, och den kan vara en mycket fruktbar sådan. Socialliberalismen undviker smidigt dogmatismen hos både socialismen, som åtminstone i sin klassiska form fördömer privat företagsamhet, och den så kallade manchesterliberalismen – grunden för dagens nyliberalism – som inte ville se någon som helst inblandning av staten i kapitalets verksamhet.

Det brukar heta att socialliberalismen, och dess kanske främste förgrundsgestalt John Stuart Mill, förespråkade utilitarism, det vill säga största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Detsamma skulle förmodligen både socialister och nyliberaler hävda att de förespråkar. Skillnaden är snarast medlen för att nå detta mål. Där lägger sig socialliberalismen mitt emellan de andra; individuell frihet är grundläggande, men det är också socialt ansvar.  Alla ska ha möjlighet att genom egen företagsamhet växa, men staten ska garantera att klyftorna mellan dem med vassa armbågar – eller ett rejält kapital redan vid födseln – och de andra inte blir för stora.

Dagens Liberaler i Sverige verkar ha fullständigt glömt hälften av sin ideologi. De senaste decennierna har de försökt konkurrera om väljarna med nyliberaler och konservativa, genom att spela på deras planhalva. Det är dömt att misslyckas, och vi ser hur partiet krymper i stort sett för varje val.

I sin artikel ställer Per Gahrton frågan om Jan Björklunds och partiledningens beslut tidigare i år att gå in i en uppgörelse med Socialdemokraterna är ett (sista?) försök att återföra partiet in på en väg i riktning mot dess gamla rötter. Som han också uttrycker, kommer valet av en efterträdare till Björklund att visa om januariavtalet bara var ett ”felsteg” på vägen högerut som partiet vandrat under lång tid, eller om det faktiskt finns en vilja att profilera sig som ett borgerligt vänsterparti igen.

Det senare torde vara partiets enda chans att överleva och åter bli en kraft att räkna med. Det finns redan tre partier på högerkanten, det behövs inte ett fjärde.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kapitalismen fixar inte klimathotet

Klimatproblemet kan aldrig lösas i ett kapitalistiskt system. Och anledningen är ganska självklar: kapitalismen och marknadsekonomin bygger på ständig ökning av produktionen, och därmed ständig ökning av konsumtionen. Och det kräver ett ständigt ökat utnyttjande av jordens resurser.

Men det finns ju, och det kan utvecklas, teknik som tar fram resurser på ett klimatsmart sätt, invänder du kanske nu. Och visst, det finns teknik och det arbetas på att ta fram ännu mer sådan teknik. Problemet är att det tar tid att utveckla sådan teknik, och när den är utvecklad är den i allmänhet i början dyrare än traditionell, miljöförstörande teknik. Och det tar dessutom tid att sprida denna teknik över världen. Och så länge kan inte ”marknaden” vänta, för då rasar den ihop.

Det finns en miljard kineser och en miljard indier som hungrigt väntar och längtar efter att nå samma materiella standard som vi i Väst har. För dem är det prioritet 1, och när de företag som lever och berikar sig på dagens smutsiga teknologi erbjuder dessa två miljarder människor en snabb väg mot ökad levnadsstandard, så tackar de flesta av dem inte nej.

Individer och grupper som förstår klimathotet och vill bekämpa det befinner sig alltså framför/nedanför ett gigantiskt stenblock som är på väg nerför en backe. De – Greta Thunberg och andra som hon –  stretar emot så mycket de bara kan, men i bästa fall lyckas de bromsa farten på stenblocket. Det kan inte stoppas, det kommer att fortsätta nedåt.

Kan då ett annat ekonomiskt system rädda klimatet? Och hur ska i så fall ett sådant system se ut?

Foto: Pixabay.

Det är i människans huvud och tankesätt som förändringen måste börja. För att ta ett konkret exempel bland många: ett ord som shopping måste helt bort ur vårt medvetande. Vad är shopping? Jo, det är att vi går runt bland butiker och stånd och letar efter saker som ser roliga ut, fast vi egentligen inte behöver dem. Att gå in i en butik och köpa de där två sakerna vi verkligen behöver – kanske ett bröd och en liter mjölk, eller ett par gummistövlar – och därefter omedelbart gå ut igen, är inte shopping. Shopping är handlande för handlandets egen skull.

Nu låter det kanske som jag lägger skulden på den kvinnliga halvan av mänskligheten – för det vi vanligen kallar för shopping är troligen mer populärt bland kvinnor. Men det gör jag inte, för män har sin egen variant av shopping. Män sitter framför datorn och går in på sajter med bilar, golfklubbor eller vad det nu kan vara, och spenderar sedan också gärna tid i bilhallen där de botaniserar bland de olika modellerna. Detta är ett fenomen som finns hos båda könen, även om det kan se olika ut.

Detta är ett fenomen som har skapats av marknaden, och det har pågått under så lång tid att ”behovet” att shoppa finns intvättat i hjärnan hos oss konsumenter. Ja, bara hör på det uttrycket, som ofta används om oss – konsumenter. Det är vad vi förväntas vara, konsumera är vad vi förväntas göra för att hålla hjulen i det kapitalistiska samhället rullande. Och det är förödande för klimatet.

Konsumenthetsen är kopplad till föreställningen att vi hela tiden måste få det bättre. Vi får aldrig vara nöjda med hur vi har det nu, vi måste hela tiden kämpa – främst genom konsumtion – för att få det ännu bättre. Och när vi tänker på hur bra eller dåligt vi har det, så jämför vi oss oftast med dem som har det bättre än vi, i betydelsen de som har fler prylar är vad vi har. Det är de som får sätta standarden, inte hur mycket eller hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga.

Jag vet inte om socialismen skulle kunna ändra detta sätt att tänka. I så fall är grundförutsättningen att denna socialism inte bara införs i ett isolerat land, för i det korta perspektivet skulle människorna i detta land känna avund över hur människor i omgivande (kapitalistiska) länder kunde fortsätta att shoppa och spendera pengar och få det bättre.

Risken är uppenbar att vi, mänskligheten, är som fabelns skorpion som åker på oxens rygg över floden. Oxen vet att om skorpionen sticker oxen, så kommer de båda att drunkna. Därför vågar oxen låta skorpionen åka på dess rygg. Skorpionen vet också detta, men trots det sticker den oxen mitt ute på floden, för det ligger i dess natur att göra det och den kan inte låta bli.

Vi vet att klimatet inte tål den rovdrift som vi bedriver mot jorden idag. Men det kapitalistiska systemet har hjärntvättat oss konsumenter till den grad att vi ändå fortsätter, även om det kommer att betyda en katastrof, om inte för oss som lever nu, så för snart kommande generationer.

Posted in Uncategorized | Leave a comment