En lååång och tråååkig text… men viktig!

Jag såg en tecknad bild på Facebook för några dagar sedan. Jag kan inte återge den exakt, men dock dess andemening. Den föreställde ett vägskäl med olika vägskyltar. På tre av dem stod saker som Bättre skola, Rädda miljön och Säkra gator och torg. En och annan vandrare slog in på de tre vägarna. Den fjärde vägen var fullpackad med folk. På den skylten stod det 30 % rabatt hos H&M.

Politiken är tråkig, jobbig och osexig. Den förmår inte engagera människor. Kanske är det för att den känns… för stor. Den känns omöjlig för en liten individ att greppa, det känns omöjligt för en liten individ att påverka någonting. Det är ingen lätt uppgift att informera människor om att politik faktiskt är i princip allting som händer i våra liv; varför mjölken blir dyrare i butiken, varför anställda inom vården ska använda en stor del av sin arbetstid till att fylla i klockslag, varför det skjuts och bränns bilar i våra städer. Det är därför färre personer kommer att läsa denna krönika än om jag hade lagt ut en bild på min hund (om jag hade haft någon).

Och förmodligen allra tråkigast, jobbigast och osexigast av alla frågor som handlar om politik, är de som går in på de olika ideologierna. Nu är vi definitivt nere på en intressenivå i klass med att sitta och titta på när färg torkar, eller när barren trillar av julgranen. Ändå, menar jag, är det ideologierna som är grunden till alla våra åsikter och till alla beslut som fattas som får konsekvenser för oss medborgare. Så, du läsare som ännu är kvar, stanna en liten stund till. Det kan vara värt det!

För att förenkla lite kommer jag att hålla mitt resonemang till de tre klassiska ideologierna: konservatism, liberalism och socialism. Det finns förstås korsningar i all oändlighet av dessa. Väldigt kort, konservatism står för att bevara, liberalism står för frihet och socialism står för jämlikhet.

Alla tre, kan vi påstå, står för trygghet. Konservatismen står för tryggheten i de traditioner som ”alltid” har funnits. Liberalismen står för tryggheten att få tycka och säga vad jag vill – men också att ingen rör de pengar jag har samlat på mig. Socialismen står för tryggheten att veta att jag har mat på bordet också imorgon, oavsett vad som händer.

Vi kan också hävda att alla tre är varandras motsatser – och varandras likheter. Åtminstone i hela Europa brukar konservativa och liberala partier placeras till höger om mitten av den politiska skalan, socialistiska till vänster. I USA, däremot, har ordet liberal en klang av ”vänster” – med amerikanska mått mätt. Konservatismen står, som sagt, för att bevara, men de första mänskliga samhällena, under jägar- och samlartiden, var klart socialistiska. Allt delades mellan medlemmarna i flocken, där fanns ingen privat egendom. I det avseendet är socialismen den mest konservativa ideologin.

Samtidigt, i det samhälle vi har idag i väst – och har haft i tusentals år, är socialismen den ideologi som kräver mest förändringar. Det är den ideologi som mest påtalar behovet av grundläggande reformer (i perioder till och med under benämningen revolution) för att minska klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst.

Vi kan säga att konservatism är naturligt. Förändringar är jobbiga, det är enklare och tryggare att hålla fast vid hur det var förr. Det är tryggt för en nordeuropé att leva i Bullerby-idyllen, där vi vet precis var vi har både Lisa och Olle och Britta, för alla är ungefär likadana. Det vore otänkbart i Bullerbyn att Anna skaffar sig en svart pojkvän, att Olle låter håret växa, tar på sig palestinaschal och börjar demonstrera mot Vietnamkriget/Irakkriget/Jemenkriget – eller, för den delen, miljöförstöringen, att det kommer fram att Lasse, som tagit över alla gårdarna, varje år för över miljonbelopp till konton i Luxemburg och på Cayman-öarna, eller att Lisa och Britta inleder en intim relation med varandra.

Så, om konservatism är naturligt, betyder det då att den är bra? Nja, det är tveksamt. För vad betyder ”naturligt”? Det betyder något som finns i vår natur, något ursprungligt, något som ligger långt ner i hjärnstammen, den primitiva delen av hjärnan som inte har ändrats på en miljon år. Och vad är det som gäller i naturen? Jo, där gäller djungelns lag. Den starkare överlever, den svagare går under.

Konservatismen har förstås sina fördelar, för det är verkligen inte alla förändringar som är av godo. Samhällsförändringar har antingen en politisk eller en ekonomisk anledning. Förändringen görs, av dem som bestämmer, för att det finns en politisk eller ekonomisk övertygelse om att den behövs. Och även om det är vanskligt att generalisera, så är det oftast så att förändringar som görs utifrån en politisk övertygelse är positiva, medan de som görs av ekonomisk övertygelse är negativa – åtminstone för det stora flertalet som påverkas.

Pensioner, semester, kortare arbetsvecka är förändringar som gjordes för att det fanns en vilja hos den politiska majoriteten att genomföra dem. Det var förändringar som var positiva för de flesta medborgare. Ja, vi kan till och med hävda att de senaste årtiondenas skattesänkningar – trots att de ökat klyftorna i samhället – var positiva för en stor del av medborgarna. Också de var politiskt motiverade förändringar.

Men när den privatägda skolan drar ner på personalen för att minska kostnaderna och öka vinsten, då drabbas nästan alla som är berörda av skolan på ett negativt sätt. Eleverna får mindre tid med sina lärare, och återstående personal får det stressigare. Det är en ekomomiskt motiverad förändring. Eller när det kommunägda äldreboendet tvingas avstå från att sätta in så många sommarvikarier som man gjorde tidigare år, för att den penningpåse som tilldelats just det boendet har blivit mindre och budgeten ”måste” hållas, då blir det sämre för både de äldre och för återstående personal. Även detta är en ekonomiskt motiverad förändring.

Naturligtvis går politik och ekonomi in i varandra. Det kommunägda äldreboendet tvingas prioritera budgeten istället för verksamheten eftersom den rådande politiska ideologin har bestämt att offentlig verksamhet numera ska drivas som företag. Och den privatägda skolan – som givetvis måste gå med vinst, den är ju ett företag – finns därför att den rådande politiska ideologin har bestämt att det ska finnas privatägda skolor som finansieras med skattepengar.

“Mot en ljusare framtid.”
Akrylmålning: Anders Lord

Den rådande politiska ideologin, ja. Och jag tror det är svårt att förneka att de senaste trehundra åren eller så, är det liberalismen som varit rådande i hela västvärlden. 1700-talet kallades frihetstiden i Sverige, och de franska filosoferna talade om La Liberté. Frihetsgudinnan står i New Yorks hamn, företagen älskar i allmänhet frihandel och vi tycker alla om att tala om våra fri- och rättigheter.

Liberalismen är ideologiernas svar på målarpalettens gröna färg. Ingen annan färg, och ingen annan ideologi, har så många nyanser. En person som kallar sig liberal kan i princip befinna sig var som helst på det politiska fältet. Där finns en avgrund mellan nyliberalen och socialliberalen.

Liberalismen har styrt, på gott och ont. Vi har den att tacka för industrialiseringen och moderniseringen; förvandlingen av vår vardag från det statiska bondesamhället (en extremform av Bullerbyn) till dagens teknikstyrda, mångfacetterade värld. Den får också stå till svars för kolonisationen – den vite mannens rovdrift på kulturer utrustade med sämre skjutvapen, vilken är grunden till de flesta konflikter vi ser idag i Afrika och Mellanöstern. Vi har utan tvekan liberalismen att tacka för vår politiska demokrati. Å andra sidan har den ett tungt ansvar för miljöförstöringen.

De konservativa skulle aldrig låtit något av detta hända. Helt enkelt för att det var inte så det var från början. De skulle aldrig kommit på idéerna! Det krävdes, och krävs, fritänkande män och kvinnor, individer som utmanar det bestående, för att iscensätta så oerhört omvälvande förändringar som vår värld genomgått sedan renässansens dagar.

Idag är liberalismen på defensiven. Någonstans känns det som den har sig själv att skylla. Typ trehundra års oberuten framgång har fått den att drabbas av fartblindhet. Jag talar om globalismen, främst representerad genom Internet och genom pengarnas förvandling från att vara mynt och sedlar i den enskildes plånbok till att vara ettor och nollor i en dator. Globalismen har växt – följande samma exponentiella kurva som de fattiga ländernas låneskuld – så att länderna, bankerna, företagen och människorna bakom den helt har tappat kontrollen över den. Liberalismen, i sin nuvarande form som nyliberalism, har blivit ett monster, och nu slår de konservativa tillbaka. Och det har hänt under de senaste 40 åren.

Det började i de forna kolonierna – i Afrika och Mellanöstern. Hur såg det ut i exempelvis Iran och Egypten på 60- och 70-talen? Jo, de var länder som ville dit västvärlden var. De ville moderniseras. De ville kasta av sig det medeltida oket som legat på deras axlar. Människorna började tänka som i väst, klä sig som i väst och leva som i väst. Kort sagt, de ville ha frihet!

Men motståndet fanns där hela tiden, som det alltid finns, i alla länder och kulturer, från de konservativa. Från dem som vill ha det som det alltid har varit. Och när förändringens vind började blåsa alltför fort skiftade balansen i samhället. Ayatollan kom, det muslimska brödraskapet kom, talibanerna kom… och under det senaste decenniet har vi sett Isis, den yttersta konsekvensen av konservatism i Mellanöstern.

Nu ser vi att samma sak händer här i Europa. Reaktionen mot nyliberalismen visar sig i land efter land. (En reaktionär är ju en som vill återvända till hur det var förr.) I Sverige organiseras de konservativas marsch först och främst av kristdemokrater och sverigedemokrater, men även i viss mån bland moderater och socialdemokrater. Bullerbyn hägrar när förändringarna känns jobbiga. Europeisk-kristna och islamiska högerkrafter hatar varandra, men i grunden är de likadana. Båda vill återvända till ett fjärran idealsamhälle, som i verkligheten aldrig har funnits, långt från den hotfulla, globala verkligheten vi lever i idag.

Socialismen, då? Den tredje ideologin. Vad kan den göra idag? Begreppet socialism framkallar hos många en bild av kommunistiska diktaturer som före detta Sovjetunionen, som Kina eller Nordkorea. Det är denna bild som demokratiska socialister än idag får slåss mot, oavsett hur långt ifrån ovan nämnda blodbadare deras tankar och ideal befinner sig.

När jag besökte USA kring 1980 och språkade med en av alla de amerikaner vi mötte, en medelålders man, berättade jag att jag jobbade med socialt arbete. Då sa han: ”I’m sure you need a whole lot of that in Sweden, with all your socialism!” Det var alltså hans bild av socialismen: ett demokratiskt land med massor av privata företag, ett land där en typisk chefslön var nästan tio gånger högre än en arbetarlön. Det var också en tid då en chefslön var bara tio gånger högre än en arbetarlön, inte 50-60 gånger högre som den är idag. Nästan lite Bullerby-känsla över det…

Idag talas det om socialism på ett nytt sätt, inte minst i USA. Bernie Sanders och hans anhängare talar mycket om den, och jag kan sätta hur mycket som helst på att de inte drömmer om att förvandla sitt land till ett Kina eller Nordkorea. De drömmer om ett samhälle där skillnaderna mellan rik och fattig är mindre. De inser att det samhället kommer inte att skapas av nyliberaler, för nyliberaler vill ha så lite inblandning av staten som möjligt. Det kommer inte heller att skapas av konservativa, för de har alltför lätt att stå och lyfta på mössan för kung, präst och annan överhet.

Det är snart val till det europeiska parlamentet. Ett val som möts av väldigt ljumt intresse i Sverige. Ett val till en organisation som just nu stretar i stark motvind. EU hotar vår nationella identitet, säger de konservativa. EU är ett högerprojekt, säger socialisterna. Liberalerna är ganska nöjda – men de är som sagt på defensiven.

Jag säger att EU är vad vi gör det till. Ja, idag är det till stor del ett högerprojekt, men om väljarna röstar in en annan majoritet i parlamentet så kan detta ändras. Ett hot mot den nationella identiteten? Kanske det, men jag kan inte se det som något negativt, snarare tvärtom. Är vi inte alla världsmedborgare? För egen del vet jag av erfarenhet att jag kan ha mer gemensamt med en person från andra sidan jordklotet än en från samma by som jag.

EU är, så långt vi kan se, vår gemensamma framtid. Överlåt inte den till någon annan! Fundera över, och bestäm dig för, vilket Europa du vill leva i. Vilket parti, vilken ideologi, stämmer överens med din åsikt? Gå och rösta på det partiet!

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

15 års måleri

Jag får börja med att be om ursäkt för rubriken, den är vilseledande, faktiskt en lögn. Men ändå inte riktigt.

Om det låter som ett försök att summera någonting – i så fall mina 15 första år som konstnär (återkommer till det) – som om det vore slutet på en era, så är det möjligen sant. Det kan endast framtiden utvisa.

Det är förstås varje konstnärs strävan – tror jag åtminstone, men jag kan ju egentligen inte yttra mig om någon annan konstnär än jag själv – att utveckla sig, att nå högre. Det är min strävan och jag kommer att använda den närmaste tiden till att överväga hur jag bäst ska lyckas med detta.

Konstnär, ja? Är jag en konstnär? Det är en definitionsfråga och en fråga om gränsdragning. Jag kan tänka mig en väldigt lång skala med olika boxar att ticka i, och frågan är då hur många boxar en person behöver kunna ticka i för att få kalla sig konstnär.

Har du någonsin skapat ett konstverk? Ja.

Har du gått någon konstutbildning? Ja.

Har du ställt ut? Ja.

Har du sålt något? Ja.

Har du varit med i någon jurybedömd utställning? Ja.

Är du representerad någonstans? Ja.

Är du med i något konstnärsgille som har formella krav på medlemmarna? Nej.

Kan du leva på din konst? Nej.

Tja, listan kan säkert göras ännu mycket längre, och som sagt vet jag inte var gränsen går för att få kalla sig konstnär. Så fram till någon säger till mig motsatsen, så kallar jag mig för konstnär.

Nog snackat, nu är det målningar som ska visas. Från 15 år, eller egentligen inte. Så här:

2005: Intimacy. Denna akvarell – något som jag sporadiskt sysslat med i det förflutna – känns som början på mitt mer intensiva konstnärskap. Målad i samma stil som jag sedan har målat akryl, och här nånstans känner jag att jag nu är redo att börja måla på riktigt.

Det tog dock drygt ett år, fram till…

 

2007: Majestic Silence. Typ min första akrylmålning, trots det svulstiga namnet en liten oansenlig sak en tvärhand hög. Det var målarkurs och landskap “skulle” man måla. Alltså gjorde jag det.

 

 

 

 

2008: Donna Esmeralda. Mitt första porträtt, och jag kom ganska snabbt på att det är roligare att måla människor än landskap. Människor, och främst kvinnor. Som det står (ungefär) i en biografi om 1800-talskonstnären Gustave Courbet: “Woman … an exemplary object for realism. For to the heterosexual male, no other form is so physically compelling.”

 

 

 

Fram tills detta år finns bara enstaka målningar värda att spara och visa upp. Men därefter har jag varit tvungen att göra val, när jag ska presentera en målning från varje år. Välkommen med på resten av min målarresa fram till nu.

2009: Journey to the Ocean. Landskapen finns fortfarande med, även om de blir färre. De mörka färgerna som fanns redan i Donna Esmeralda blir här riktigt karga.

 

 

2010: Faith. Två porträtt stod ut i min produktion detta år. Det här känns som det mest spännande av dem.

 

 

 

 

 

2011: Intellectual Club. Här gjorde jag min första medvetna stiländring. Bilden här är en i en serie på drygt tio ljusa, sparksmakat målade tavlor. Ändringen har inte bestått, men det här sättet att måla har återkommit då och då.

 

 

2012: Where the Hell Am I Going? Mitt första och enda självporträtt, skapat som specialarbete i måleriutbildningen på Högskolan i Kristianstad. Detta är även en målning, för första gången, med ett budskap.

 

 

 

 

2013: Shades of Yellow. Det är roligt att måla i större format. Liksom föregående års bild mäter denna 100×100 cm. Helt målad i gula nyanser. Hela processen finns dokumenterad i en liten film, med samma namn som tavlan, som finns på YouTube.

 

 

 

 

2014: Origin. Vilket kom först, hönan eller ägget? Jag lägger min röst på ägget. Tänk dig de där sekunderna, eller miljontals åren, före Big Bang. Kan du se formen av en höna skvalpa omkring där i Intigheten? Det kan inte jag. Däremot formen av ett ägg!

 

 

 

 

2015: Harmony. Här återgår jag till det sparsmakade, nu kombinerat med drag av surrealism. Är det på den vägen jag ska fortsätta framöver, tro?

 

 

 

 

 

2016: Icelandia 3. Ja, mycket stark inspiration av resan till Island på vintern detta år. En sorts landskap, också här sparsmakat, och med ett drag av surrealism.

 

 

 

2017: Mountain in Green. Ännu ett landskap, och berget, det ensamma berget, har blivit en av mina favoritformer bredvid trädet och kvinnokroppen.

 

 

 

2018: The Supper. Allt är i betraktarens öga, sägs det. Så jag säger inte mer.

 

 

 

 

 

 

2019: The Blue Streak. Färger och former, svartvitt med en enda tilläggsfärg. Ett spännande koncept. Är det ditåt jag ska vandra framöver?

 

 

 

 

 

Tack, för att du var med på resan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ska vi sörja över Liberalerna?

Det var en gång ett politiskt parti som ville förena individuell frihet och socialt ansvarstagande; som förespråkade ett samhälle där blomstrande privat företagsamhet ska kombineras med en stark stat som garanterar att de starka individerna (och deras företag) inte får fritt spelrum, utan ingriper när det behövs för att jämna ut de skillnader som det privata ägandet och företagsamheten oundvikligen skapar.

Detta parti, som de senaste decennierna har verkat under flera olika namn, är idag nästan utraderat. Och frågan är: finns det en anledning att sörja över detta?

Svaret är nej, och ja. Nej, det finns ingen anledning att sörja Liberalerna, före detta Folkpartiet liberalerna, före det Folkpartiet, med den inriktning partiet har idag och har haft de senaste 15-25 åren. Men ja, det finns anledning att sörja partiet som det var en gång – ett borgerligt vänsterparti, en bro mellan högern och vänstern som faktiskt kombinerade det bästa från dem båda.

Illustration: Pixabay.

Per Gahrton, under 60- och 70-talen aktiv i (dåvarande) Folkpartiet, men senare verksam inom Miljöpartiet, citerar i en artikel i Helsingborgs Dagblad den 1 mars i år Folkpartiets klassiske 60-talsledare Bertil Ohlin, som förespråkade ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han fastslog, skriver Gahrton, att ”den sociala liberalismen har alltid varit anhängare av en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom s k krafternas fria spel” och föreslår ett system för andel i vinst.

Bertil Ohlin, och ännu mer så Per Gahrton, var ”vänster” utan att vara socialister. Och aldrig har Folkpartiet/Liberalerna haft ett starkare stöd hos väljarna än under Ohlins ledning på 50-talet.

Partiets ideologiska grund är – eller var åtminstone – socialliberalismen. Som namnet antyder är den en förening mellan socialism och liberalism, och den kan vara en mycket fruktbar sådan. Socialliberalismen undviker smidigt dogmatismen hos både socialismen, som åtminstone i sin klassiska form fördömer privat företagsamhet, och den så kallade manchesterliberalismen – grunden för dagens nyliberalism – som inte ville se någon som helst inblandning av staten i kapitalets verksamhet.

Det brukar heta att socialliberalismen, och dess kanske främste förgrundsgestalt John Stuart Mill, förespråkade utilitarism, det vill säga största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Detsamma skulle förmodligen både socialister och nyliberaler hävda att de förespråkar. Skillnaden är snarast medlen för att nå detta mål. Där lägger sig socialliberalismen mitt emellan de andra; individuell frihet är grundläggande, men det är också socialt ansvar.  Alla ska ha möjlighet att genom egen företagsamhet växa, men staten ska garantera att klyftorna mellan dem med vassa armbågar – eller ett rejält kapital redan vid födseln – och de andra inte blir för stora.

Dagens Liberaler i Sverige verkar ha fullständigt glömt hälften av sin ideologi. De senaste decennierna har de försökt konkurrera om väljarna med nyliberaler och konservativa, genom att spela på deras planhalva. Det är dömt att misslyckas, och vi ser hur partiet krymper i stort sett för varje val.

I sin artikel ställer Per Gahrton frågan om Jan Björklunds och partiledningens beslut tidigare i år att gå in i en uppgörelse med Socialdemokraterna är ett (sista?) försök att återföra partiet in på en väg i riktning mot dess gamla rötter. Som han också uttrycker, kommer valet av en efterträdare till Björklund att visa om januariavtalet bara var ett ”felsteg” på vägen högerut som partiet vandrat under lång tid, eller om det faktiskt finns en vilja att profilera sig som ett borgerligt vänsterparti igen.

Det senare torde vara partiets enda chans att överleva och åter bli en kraft att räkna med. Det finns redan tre partier på högerkanten, det behövs inte ett fjärde.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kapitalismen fixar inte klimathotet

Klimatproblemet kan aldrig lösas i ett kapitalistiskt system. Och anledningen är ganska självklar: kapitalismen och marknadsekonomin bygger på ständig ökning av produktionen, och därmed ständig ökning av konsumtionen. Och det kräver ett ständigt ökat utnyttjande av jordens resurser.

Men det finns ju, och det kan utvecklas, teknik som tar fram resurser på ett klimatsmart sätt, invänder du kanske nu. Och visst, det finns teknik och det arbetas på att ta fram ännu mer sådan teknik. Problemet är att det tar tid att utveckla sådan teknik, och när den är utvecklad är den i allmänhet i början dyrare än traditionell, miljöförstörande teknik. Och det tar dessutom tid att sprida denna teknik över världen. Och så länge kan inte ”marknaden” vänta, för då rasar den ihop.

Det finns en miljard kineser och en miljard indier som hungrigt väntar och längtar efter att nå samma materiella standard som vi i Väst har. För dem är det prioritet 1, och när de företag som lever och berikar sig på dagens smutsiga teknologi erbjuder dessa två miljarder människor en snabb väg mot ökad levnadsstandard, så tackar de flesta av dem inte nej.

Individer och grupper som förstår klimathotet och vill bekämpa det befinner sig alltså framför/nedanför ett gigantiskt stenblock som är på väg nerför en backe. De – Greta Thunberg och andra som hon –  stretar emot så mycket de bara kan, men i bästa fall lyckas de bromsa farten på stenblocket. Det kan inte stoppas, det kommer att fortsätta nedåt.

Kan då ett annat ekonomiskt system rädda klimatet? Och hur ska i så fall ett sådant system se ut?

Foto: Pixabay.

Det är i människans huvud och tankesätt som förändringen måste börja. För att ta ett konkret exempel bland många: ett ord som shopping måste helt bort ur vårt medvetande. Vad är shopping? Jo, det är att vi går runt bland butiker och stånd och letar efter saker som ser roliga ut, fast vi egentligen inte behöver dem. Att gå in i en butik och köpa de där två sakerna vi verkligen behöver – kanske ett bröd och en liter mjölk, eller ett par gummistövlar – och därefter omedelbart gå ut igen, är inte shopping. Shopping är handlande för handlandets egen skull.

Nu låter det kanske som jag lägger skulden på den kvinnliga halvan av mänskligheten – för det vi vanligen kallar för shopping är troligen mer populärt bland kvinnor. Men det gör jag inte, för män har sin egen variant av shopping. Män sitter framför datorn och går in på sajter med bilar, golfklubbor eller vad det nu kan vara, och spenderar sedan också gärna tid i bilhallen där de botaniserar bland de olika modellerna. Detta är ett fenomen som finns hos båda könen, även om det kan se olika ut.

Detta är ett fenomen som har skapats av marknaden, och det har pågått under så lång tid att ”behovet” att shoppa finns intvättat i hjärnan hos oss konsumenter. Ja, bara hör på det uttrycket, som ofta används om oss – konsumenter. Det är vad vi förväntas vara, konsumera är vad vi förväntas göra för att hålla hjulen i det kapitalistiska samhället rullande. Och det är förödande för klimatet.

Konsumenthetsen är kopplad till föreställningen att vi hela tiden måste få det bättre. Vi får aldrig vara nöjda med hur vi har det nu, vi måste hela tiden kämpa – främst genom konsumtion – för att få det ännu bättre. Och när vi tänker på hur bra eller dåligt vi har det, så jämför vi oss oftast med dem som har det bättre än vi, i betydelsen de som har fler prylar är vad vi har. Det är de som får sätta standarden, inte hur mycket eller hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga.

Jag vet inte om socialismen skulle kunna ändra detta sätt att tänka. I så fall är grundförutsättningen att denna socialism inte bara införs i ett isolerat land, för i det korta perspektivet skulle människorna i detta land känna avund över hur människor i omgivande (kapitalistiska) länder kunde fortsätta att shoppa och spendera pengar och få det bättre.

Risken är uppenbar att vi, mänskligheten, är som fabelns skorpion som åker på oxens rygg över floden. Oxen vet att om skorpionen sticker oxen, så kommer de båda att drunkna. Därför vågar oxen låta skorpionen åka på dess rygg. Skorpionen vet också detta, men trots det sticker den oxen mitt ute på floden, för det ligger i dess natur att göra det och den kan inte låta bli.

Vi vet att klimatet inte tål den rovdrift som vi bedriver mot jorden idag. Men det kapitalistiska systemet har hjärntvättat oss konsumenter till den grad att vi ändå fortsätter, även om det kommer att betyda en katastrof, om inte för oss som lever nu, så för snart kommande generationer.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Stormaktsfasoner

Det tillhör inte vanligheterna numera att jag kommenterar fotboll, eller händelser i fotbollsvärlden. Sedan början av 90-talet är det en värld som mest av allt är en extra perverterad version av samhället utanför; de 0,1 procenten rika klubbar styr och ställer, andra göre sig icke besvär.

Dock råkade jag häromdagen få veta att Hässleholms IF, ett av lagen i den lilla stad där jag jobbar, har lyckats avancera så långt i svenska cupen att de är bland de 32 bästa. Jättekul, för en liten klubb som spelar i fjärde divisionen (fast den förstås kallas nåt annat).

Men vad händer nu när cupen rullar vidare? Jo, nu blir det inga 16-delsfinaler, nu ska det bli seriespel. Seriespel, i en cupturnering! Hässleholms IF ska spela i en serie mot tre andra lag – och det är bara ett lag som går vidare. Eftersom HIF ställs mot bland annat allsvenska lagen Djurgården och Elfsborg är chansen för hässleholmarna förstås minimal.

För även om HIF skulle göra en jättematch mot något av topplagen, så kommer de inte att göra tre jättematcher i serien, vilket skulle krävas för att gå vidare.

Och det är detta som gör det nya systemet med ”cup-grupp” så beklagligt, så storlagscentrerat, så hånfullt mot småklubbarna. För charmen med cupen har ju alltid varit just det, att ett litet lag har kunnat lyfta sig själv i håret under en match och slå ut ett storlag – något som inte är möjligt i ett seriespel.

Inte bara är det själva den grundläggande klasskillnaden mellan ett allsvenskt lag och ett i fjärde divisionen, det är också resurserna. Den lilla klubben har kanske elva riktigt bra spelare – toppklubben har kanske 25 spelare som är minst lika bra som de bästa i småklubben. En viktig faktor i ett seriespel.

Så kära HIF, det var roligt så länge det varade. Om cupen hade varit en riktig cup hade ni kanske kunnat fixa ännu en knall. Men nu är det utan tvekan kört. Ett av storlagen kommer att gå vidare, och det är väl det som förbundspamparna vill.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Intellektuella klubben

”Var var vi nånstans? Eh… meningen med livet?”

Suck.

”Vi är alltid där, om meningen med livet. Och som vanligt gled du in på ett sidospår.”

”Nu är du inte rättvis. Ibland är det faktiskt du som glider in på ett sidospår.”

Ler, ett tyst medgivande. Tar en munfull av det varma kaffet, njuter av aromen.

”Men okej, var exakt, angående meningen med livet, var vi när jag gled in på ett sidospår?”

”Minns inte riktigt. Det var ett tag sedan.”

”Men… det var väl två veckor som vanligt?”

”Nej, det var det inte. För förra gången kunde inte du, för du skulle köra din son till nån… fotbollsmatch eller nåt sånt.”

Gör en besvärad grimas, rör med skeden i koppen så att sockret ska blandas med den svarta drycken.

”Du låter lite anklagande. Du vet att jag har mina barn att ta hand om.”

”Ja, men det är konstigt att det måste vara du som kör varenda gång.” Himlar lätt med ögonen. ”Men det är kanske meningen med livet för dig, att köra bil till fotbollsmatcher.”

”Att vara med mina barn är faktiskt en del av meningen med livet, för mig. Det kanske inte du kan…”

Skrapar eld på en tändsticka, tänder en cigarrett. Blåser ut rök.

Lätt forcerad hostning.

”Du borde inte röka så mycket.”

”Du vet att det är därför vi sitter utomhus, även på vintern, för att jag ska kunna röka.”

”Det kanske är meningen med livet för dig, att röka?”

”Åh, inte nu igen.” Pil av rök som stryker lätt över huvudet. ”Säkert var det det sidospåret du gled in på, som du brukar. Att jag röker för mycket.”

”Jag säger det för att jag bryr mig om dig!”

Höjer hakan något, som i trots.

”Jag njuter av att röka, och vad är det för mening med livet om man inte får njuta? Och vad spelar det för roll? Jag har inga barn, kommer inte att få några heller.”

Ett uttryck av lidande, betraktar kaffekannan.

Ler igen, överslätande.

”Att sitta här med dig är också en del av meningen med mitt liv.”

”Detsamma. En väldigt viktig del. Det är därför jag…” Avbryter sig, skakar lätt på huvudet som för att skingra något där inne. ”Jag vet inte hur jag skulle stå ut utan de här stunderna. De… du… är som nytt syre som förs in i min hjärna.”

”Inte rök?” Lägger huvudet nätt på sned. ”Förlåt. Jag uppskattar att du bryr dig… nånstans.”

”Nu minns jag var vi var! Hönan och ägget, vilket som kom först.”

Nickar igenkännande. Ja, så var det.

”Och du sa ägget, och då ville jag vet varför du tror det, men då…”

”Då tände jag en cigarrett och du började tjata om det. Det är formen, förstås.”

Rynkar pannan, fyller på mer kaffe, häller i socker, rör runt.

”Formen? Hur menar du?”

”Men tänk själv. Där, nånstans ute i Intigheten… svävade den ursprungliga formen. Jag kan inte se formen av en höna sväva där ute i Intigheten, det skulle vara helt sjukt. Men ett ägg, inga problem.”

Småler.

”Då är det bara frågan om vilket som kom först, ägget eller spermien.”

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I det stora hela var 2018 ett skitår

Det händer sig vid den här tiden att varje egotrippad person drabbas av ett obetvingeligt behov att, för sig själv och sin mer eller mindre inbillade publik, summera och nedteckna de viktigaste sakerna som har timat sedan han (för det är oftast en han) gjorde det förra gången, vilket torde vara för cirka ett år sedan.

När jag sålunda tittar tillbaka måste jag tyvärr sammanfatta 2018 med den här bilden.

Wasted, av Anders Lord

2018 var inget bra år, om jag ser till händelserna i världen i stort. Det var ännu ett år då demokrati, frihet, empati och kärlek till medmänniskan fick backa, ännu ett år då maktfullkomlighet, förtryck, egoism och främlingsfientlighet flyttade fram sina positioner.

2018 var ett år som dominerades av ledare som Donald Trump (USA), Victor Orbán (Ungern), Recep Erdogan (Turkiet), Xi Jinping (Kina) och Rodrigo Duterte (Filippinerna) – konservativa män vars hela själsliv karakteriseras av ett vi-och-dem-tänkande, män som utan att tveka offrar hur många av schackpjäserna runt omkring sig som helst bara de själva får sitta kvar och fortsätta njuta av maktens sötma.

Vår del av världen sjunker sakta men säkert ner i ett mörker. Ett mörker befolkat av högerextrema muslimer som hatar kristna, och högerextrema kristna som hatar muslimer. De göds av en ständigt ökande skillnad mellan de superrika och oss andra, där ledare smörjda av storfinansen skapat ett tvåtredjedelssamhälle. Ett tvåtredjedelssamhälle med en medelklass vilken med små sockerbitar köpts till att slicka uppåt och sparka neråt. Den mer välbeställda delen av arbetarklassen har tappat all solidaritet med dem som har det sämre. De 90 procenten här nere slåss om smulorna från den rike mannens bord och de rikaste tio procenten där uppe tittar på, belåtet småleende, i visshet om att deras ställning inte är hotad.

 * * *

Världens länder möts på konferenser och diskuterar klimatfrågan. I princip alla är eniga om att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Men hur ska det gå till? På varje konferens enas delegaterna om ett antal steg som ska tas för att försöka nå målet, men för varje konferens flyttas de där stegen fram några år, typiskt till en mandatperiod som man ännu inte behöver ta ansvar för.

Och det är faktiskt inte så svårt att förstå politikernas vånda, och ovilja att komma med konkreta beslut och genomföra dem NU. President Macron i Frankrike har fått känna på vreden och svenska miljöpartister hatas och hotas varje dag på Nätet. Bensinen, den heliga bensinen. Jordklotet må gå under, men rör inte min bensin!

Missförstå mig inte, jag begriper varför det protesteras. För en höjning av bensinpriset måste naturligtvis införas tillsammans med andra åtgärder som gör att landsbygdens befolkning får alternativ till att sätta sig i bilen. Kollektivtrafiken måste byggas ut så den blir tillgänglig för alla, den måste fungera minst 99 dagar av 100, och den måste vara billig, helst gratis.

 * * *

Mörker, mörker, men så klart finns det ljuspunkter. Både i USA och Europa växer en alternativ vänsterrörelse fram. Allt fler människor inser att nyliberalismen som introducerades på 80-talet nu har nått vägs ände. Pendeln är nog mycket nära det yttersta högerläget, nästa år kan mycket väl innebära en sedan länge efterlängtad sväng tillbaka till värden som solidaritet och jämlikhet.

Vad som krävs av denna vänster är att få väljaren att inse, att lösningen på hans problem inte kan levereras av extremhögern, för den går bara de besuttnas ärenden. Vänstern måste möta väljaren där han finns, se hans vardag och presentera en lösning som blir trovärdig för honom. Vänstern måste få väljaren att inse, att det inte är andra fattiga som är problemet, utan de rika.

 * * *

På det personliga planet har det gångna året, som vanligt, varit bättre än för världen i stort. Jag tillhör ju den privilegierade delen av mänskligheten, som är född och bor i ett I-land utan krig och förtryck.

Året har för familjen inneburit flytt, efter 20 år i ett stort hus, till ett lite mindre hus. Den processen, som tog cirka ett halvår, var otroligt jobbig. Jag har aldrig varit så trött! Först nu, tre månader efter inflyttning, börjar vi komma i ordning och jag börjar hämta mig efter putsning för att visa upp gamla huset, spänningen om det ska bli sålt, sedan packning och sortering av alla tiotusentals mer eller mindre onödiga saker vi hade, själva flytthelgen och slutligen städning av gamla huset. Puh!

Och rätt ska vara rätt. Jag brukar inte ge många ruttna lingon – eller någon ädlare produkt heller – för Skånetrafiken. Men peppar peppar och ta i trä, under de drygt tre månader jag pendlat till jobbet sedan vår flytt har tågen bara strulat ordentligt en endaste gång. Hoppas det är en trend som håller i sig!

För en som mig, som inte riktigt förmår uppskatta kylan i Norden, är klimatförändringarna på kort sikt ganska behagliga. Jag njöt av den fantastiska sommaren 2018 men känner samtidigt en oro över vart vi är på väg.

Nyårslöften, ska man ge sådana? Egentligen kan man ge ett löfte vilken dag som helst under året och försöka leva upp till det under 365 dagar – och förmodligen misslyckas. Men jag upprepar mitt från förra nyåret, ett som jag inte riktigt lyckats hålla i år men åtminstone ibland: att vara tålmodig när jag sitter bakom ratten, och inte reta mig på alla väglöss… förlåt, mer långsamtgående objekt med sansade, försiktiga förare som råkar hamna framför min bil.

I övrigt ska jag försöka ta en dag i taget i mitt eget liv, men samtidigt titta framåt i det större perspektivet.

Journey to the Ocean, av Anders Lord

Vi har ett EU-val till våren. En önskan inför det valet är att vänstern för en gångs skull ska sluta tjabba inbördes, och istället gå samman, i hela unionen – varför inte under paraplyet DiEM25?

Europa, och EU, skulle kunna bli ljuset som världen behöver. Vi skulle kunna bli en motvikt till ett reaktionärt och protektionistiskt Trump-USA, ett misstänksamt och intrigerande Ryssland, och ett arrogant och hänsynslöst Kina.

Misslyckas Europa med det, är risken stor att den demokrati och medmänsklighet som vi för blott några år sedan tog för given, snart bara kommer att finnas kvar i minnet som en lycklig parentes i ett kallt universum.

Posted in Uncategorized | Leave a comment