Kapitalismen fixar inte klimathotet

Klimatproblemet kan aldrig lösas i ett kapitalistiskt system. Och anledningen är ganska självklar: kapitalismen och marknadsekonomin bygger på ständig ökning av produktionen, och därmed ständig ökning av konsumtionen. Och det kräver ett ständigt ökat utnyttjande av jordens resurser.

Men det finns ju, och det kan utvecklas, teknik som tar fram resurser på ett klimatsmart sätt, invänder du kanske nu. Och visst, det finns teknik och det arbetas på att ta fram ännu mer sådan teknik. Problemet är att det tar tid att utveckla sådan teknik, och när den är utvecklad är den i allmänhet i början dyrare än traditionell, miljöförstörande teknik. Och det tar dessutom tid att sprida denna teknik över världen. Och så länge kan inte ”marknaden” vänta, för då rasar den ihop.

Det finns en miljard kineser och en miljard indier som hungrigt väntar och längtar efter att nå samma materiella standard som vi i Väst har. För dem är det prioritet 1, och när de företag som lever och berikar sig på dagens smutsiga teknologi erbjuder dessa två miljarder människor en snabb väg mot ökad levnadsstandard, så tackar de flesta av dem inte nej.

Individer och grupper som förstår klimathotet och vill bekämpa det befinner sig alltså framför/nedanför ett gigantiskt stenblock som är på väg nerför en backe. De – Greta Thunberg och andra som hon –  stretar emot så mycket de bara kan, men i bästa fall lyckas de bromsa farten på stenblocket. Det kan inte stoppas, det kommer att fortsätta nedåt.

Kan då ett annat ekonomiskt system rädda klimatet? Och hur ska i så fall ett sådant system se ut?

Foto: Pixabay.

Det är i människans huvud och tankesätt som förändringen måste börja. För att ta ett konkret exempel bland många: ett ord som shopping måste helt bort ur vårt medvetande. Vad är shopping? Jo, det är att vi går runt bland butiker och stånd och letar efter saker som ser roliga ut, fast vi egentligen inte behöver dem. Att gå in i en butik och köpa de där två sakerna vi verkligen behöver – kanske ett bröd och en liter mjölk, eller ett par gummistövlar – och därefter omedelbart gå ut igen, är inte shopping. Shopping är handlande för handlandets egen skull.

Nu låter det kanske som jag lägger skulden på den kvinnliga halvan av mänskligheten – för det vi vanligen kallar för shopping är troligen mer populärt bland kvinnor. Men det gör jag inte, för män har sin egen variant av shopping. Män sitter framför datorn och går in på sajter med bilar, golfklubbor eller vad det nu kan vara, och spenderar sedan också gärna tid i bilhallen där de botaniserar bland de olika modellerna. Detta är ett fenomen som finns hos båda könen, även om det kan se olika ut.

Detta är ett fenomen som har skapats av marknaden, och det har pågått under så lång tid att ”behovet” att shoppa finns intvättat i hjärnan hos oss konsumenter. Ja, bara hör på det uttrycket, som ofta används om oss – konsumenter. Det är vad vi förväntas vara, konsumera är vad vi förväntas göra för att hålla hjulen i det kapitalistiska samhället rullande. Och det är förödande för klimatet.

Konsumenthetsen är kopplad till föreställningen att vi hela tiden måste få det bättre. Vi får aldrig vara nöjda med hur vi har det nu, vi måste hela tiden kämpa – främst genom konsumtion – för att få det ännu bättre. Och när vi tänker på hur bra eller dåligt vi har det, så jämför vi oss oftast med dem som har det bättre än vi, i betydelsen de som har fler prylar är vad vi har. Det är de som får sätta standarden, inte hur mycket eller hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga.

Jag vet inte om socialismen skulle kunna ändra detta sätt att tänka. I så fall är grundförutsättningen att denna socialism inte bara införs i ett isolerat land, för i det korta perspektivet skulle människorna i detta land känna avund över hur människor i omgivande (kapitalistiska) länder kunde fortsätta att shoppa och spendera pengar och få det bättre.

Risken är uppenbar att vi, mänskligheten, är som fabelns skorpion som åker på oxens rygg över floden. Oxen vet att om skorpionen sticker oxen, så kommer de båda att drunkna. Därför vågar oxen låta skorpionen åka på dess rygg. Skorpionen vet också detta, men trots det sticker den oxen mitt ute på floden, för det ligger i dess natur att göra det och den kan inte låta bli.

Vi vet att klimatet inte tål den rovdrift som vi bedriver mot jorden idag. Men det kapitalistiska systemet har hjärntvättat oss konsumenter till den grad att vi ändå fortsätter, även om det kommer att betyda en katastrof, om inte för oss som lever nu, så för snart kommande generationer.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Stormaktsfasoner

Det tillhör inte vanligheterna numera att jag kommenterar fotboll, eller händelser i fotbollsvärlden. Sedan början av 90-talet är det en värld som mest av allt är en extra perverterad version av samhället utanför; de 0,1 procenten rika klubbar styr och ställer, andra göre sig icke besvär.

Dock råkade jag häromdagen få veta att Hässleholms IF, ett av lagen i den lilla stad där jag jobbar, har lyckats avancera så långt i svenska cupen att de är bland de 32 bästa. Jättekul, för en liten klubb som spelar i fjärde divisionen (fast den förstås kallas nåt annat).

Men vad händer nu när cupen rullar vidare? Jo, nu blir det inga 16-delsfinaler, nu ska det bli seriespel. Seriespel, i en cupturnering! Hässleholms IF ska spela i en serie mot tre andra lag – och det är bara ett lag som går vidare. Eftersom HIF ställs mot bland annat allsvenska lagen Djurgården och Elfsborg är chansen för hässleholmarna förstås minimal.

För även om HIF skulle göra en jättematch mot något av topplagen, så kommer de inte att göra tre jättematcher i serien, vilket skulle krävas för att gå vidare.

Och det är detta som gör det nya systemet med ”cup-grupp” så beklagligt, så storlagscentrerat, så hånfullt mot småklubbarna. För charmen med cupen har ju alltid varit just det, att ett litet lag har kunnat lyfta sig själv i håret under en match och slå ut ett storlag – något som inte är möjligt i ett seriespel.

Inte bara är det själva den grundläggande klasskillnaden mellan ett allsvenskt lag och ett i fjärde divisionen, det är också resurserna. Den lilla klubben har kanske elva riktigt bra spelare – toppklubben har kanske 25 spelare som är minst lika bra som de bästa i småklubben. En viktig faktor i ett seriespel.

Så kära HIF, det var roligt så länge det varade. Om cupen hade varit en riktig cup hade ni kanske kunnat fixa ännu en knall. Men nu är det utan tvekan kört. Ett av storlagen kommer att gå vidare, och det är väl det som förbundspamparna vill.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Intellektuella klubben

”Var var vi nånstans? Eh… meningen med livet?”

Suck.

”Vi är alltid där, om meningen med livet. Och som vanligt gled du in på ett sidospår.”

”Nu är du inte rättvis. Ibland är det faktiskt du som glider in på ett sidospår.”

Ler, ett tyst medgivande. Tar en munfull av det varma kaffet, njuter av aromen.

”Men okej, var exakt, angående meningen med livet, var vi när jag gled in på ett sidospår?”

”Minns inte riktigt. Det var ett tag sedan.”

”Men… det var väl två veckor som vanligt?”

”Nej, det var det inte. För förra gången kunde inte du, för du skulle köra din son till nån… fotbollsmatch eller nåt sånt.”

Gör en besvärad grimas, rör med skeden i koppen så att sockret ska blandas med den svarta drycken.

”Du låter lite anklagande. Du vet att jag har mina barn att ta hand om.”

”Ja, men det är konstigt att det måste vara du som kör varenda gång.” Himlar lätt med ögonen. ”Men det är kanske meningen med livet för dig, att köra bil till fotbollsmatcher.”

”Att vara med mina barn är faktiskt en del av meningen med livet, för mig. Det kanske inte du kan…”

Skrapar eld på en tändsticka, tänder en cigarrett. Blåser ut rök.

Lätt forcerad hostning.

”Du borde inte röka så mycket.”

”Du vet att det är därför vi sitter utomhus, även på vintern, för att jag ska kunna röka.”

”Det kanske är meningen med livet för dig, att röka?”

”Åh, inte nu igen.” Pil av rök som stryker lätt över huvudet. ”Säkert var det det sidospåret du gled in på, som du brukar. Att jag röker för mycket.”

”Jag säger det för att jag bryr mig om dig!”

Höjer hakan något, som i trots.

”Jag njuter av att röka, och vad är det för mening med livet om man inte får njuta? Och vad spelar det för roll? Jag har inga barn, kommer inte att få några heller.”

Ett uttryck av lidande, betraktar kaffekannan.

Ler igen, överslätande.

”Att sitta här med dig är också en del av meningen med mitt liv.”

”Detsamma. En väldigt viktig del. Det är därför jag…” Avbryter sig, skakar lätt på huvudet som för att skingra något där inne. ”Jag vet inte hur jag skulle stå ut utan de här stunderna. De… du… är som nytt syre som förs in i min hjärna.”

”Inte rök?” Lägger huvudet nätt på sned. ”Förlåt. Jag uppskattar att du bryr dig… nånstans.”

”Nu minns jag var vi var! Hönan och ägget, vilket som kom först.”

Nickar igenkännande. Ja, så var det.

”Och du sa ägget, och då ville jag vet varför du tror det, men då…”

”Då tände jag en cigarrett och du började tjata om det. Det är formen, förstås.”

Rynkar pannan, fyller på mer kaffe, häller i socker, rör runt.

”Formen? Hur menar du?”

”Men tänk själv. Där, nånstans ute i Intigheten… svävade den ursprungliga formen. Jag kan inte se formen av en höna sväva där ute i Intigheten, det skulle vara helt sjukt. Men ett ägg, inga problem.”

Småler.

”Då är det bara frågan om vilket som kom först, ägget eller spermien.”

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I det stora hela var 2018 ett skitår

Det händer sig vid den här tiden att varje egotrippad person drabbas av ett obetvingeligt behov att, för sig själv och sin mer eller mindre inbillade publik, summera och nedteckna de viktigaste sakerna som har timat sedan han (för det är oftast en han) gjorde det förra gången, vilket torde vara för cirka ett år sedan.

När jag sålunda tittar tillbaka måste jag tyvärr sammanfatta 2018 med den här bilden.

Wasted, av Anders Lord

2018 var inget bra år, om jag ser till händelserna i världen i stort. Det var ännu ett år då demokrati, frihet, empati och kärlek till medmänniskan fick backa, ännu ett år då maktfullkomlighet, förtryck, egoism och främlingsfientlighet flyttade fram sina positioner.

2018 var ett år som dominerades av ledare som Donald Trump (USA), Victor Orbán (Ungern), Recep Erdogan (Turkiet), Xi Jinping (Kina) och Rodrigo Duterte (Filippinerna) – konservativa män vars hela själsliv karakteriseras av ett vi-och-dem-tänkande, män som utan att tveka offrar hur många av schackpjäserna runt omkring sig som helst bara de själva får sitta kvar och fortsätta njuta av maktens sötma.

Vår del av världen sjunker sakta men säkert ner i ett mörker. Ett mörker befolkat av högerextrema muslimer som hatar kristna, och högerextrema kristna som hatar muslimer. De göds av en ständigt ökande skillnad mellan de superrika och oss andra, där ledare smörjda av storfinansen skapat ett tvåtredjedelssamhälle. Ett tvåtredjedelssamhälle med en medelklass vilken med små sockerbitar köpts till att slicka uppåt och sparka neråt. Den mer välbeställda delen av arbetarklassen har tappat all solidaritet med dem som har det sämre. De 90 procenten här nere slåss om smulorna från den rike mannens bord och de rikaste tio procenten där uppe tittar på, belåtet småleende, i visshet om att deras ställning inte är hotad.

 * * *

Världens länder möts på konferenser och diskuterar klimatfrågan. I princip alla är eniga om att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Men hur ska det gå till? På varje konferens enas delegaterna om ett antal steg som ska tas för att försöka nå målet, men för varje konferens flyttas de där stegen fram några år, typiskt till en mandatperiod som man ännu inte behöver ta ansvar för.

Och det är faktiskt inte så svårt att förstå politikernas vånda, och ovilja att komma med konkreta beslut och genomföra dem NU. President Macron i Frankrike har fått känna på vreden och svenska miljöpartister hatas och hotas varje dag på Nätet. Bensinen, den heliga bensinen. Jordklotet må gå under, men rör inte min bensin!

Missförstå mig inte, jag begriper varför det protesteras. För en höjning av bensinpriset måste naturligtvis införas tillsammans med andra åtgärder som gör att landsbygdens befolkning får alternativ till att sätta sig i bilen. Kollektivtrafiken måste byggas ut så den blir tillgänglig för alla, den måste fungera minst 99 dagar av 100, och den måste vara billig, helst gratis.

 * * *

Mörker, mörker, men så klart finns det ljuspunkter. Både i USA och Europa växer en alternativ vänsterrörelse fram. Allt fler människor inser att nyliberalismen som introducerades på 80-talet nu har nått vägs ände. Pendeln är nog mycket nära det yttersta högerläget, nästa år kan mycket väl innebära en sedan länge efterlängtad sväng tillbaka till värden som solidaritet och jämlikhet.

Vad som krävs av denna vänster är att få väljaren att inse, att lösningen på hans problem inte kan levereras av extremhögern, för den går bara de besuttnas ärenden. Vänstern måste möta väljaren där han finns, se hans vardag och presentera en lösning som blir trovärdig för honom. Vänstern måste få väljaren att inse, att det inte är andra fattiga som är problemet, utan de rika.

 * * *

På det personliga planet har det gångna året, som vanligt, varit bättre än för världen i stort. Jag tillhör ju den privilegierade delen av mänskligheten, som är född och bor i ett I-land utan krig och förtryck.

Året har för familjen inneburit flytt, efter 20 år i ett stort hus, till ett lite mindre hus. Den processen, som tog cirka ett halvår, var otroligt jobbig. Jag har aldrig varit så trött! Först nu, tre månader efter inflyttning, börjar vi komma i ordning och jag börjar hämta mig efter putsning för att visa upp gamla huset, spänningen om det ska bli sålt, sedan packning och sortering av alla tiotusentals mer eller mindre onödiga saker vi hade, själva flytthelgen och slutligen städning av gamla huset. Puh!

Och rätt ska vara rätt. Jag brukar inte ge många ruttna lingon – eller någon ädlare produkt heller – för Skånetrafiken. Men peppar peppar och ta i trä, under de drygt tre månader jag pendlat till jobbet sedan vår flytt har tågen bara strulat ordentligt en endaste gång. Hoppas det är en trend som håller i sig!

För en som mig, som inte riktigt förmår uppskatta kylan i Norden, är klimatförändringarna på kort sikt ganska behagliga. Jag njöt av den fantastiska sommaren 2018 men känner samtidigt en oro över vart vi är på väg.

Nyårslöften, ska man ge sådana? Egentligen kan man ge ett löfte vilken dag som helst under året och försöka leva upp till det under 365 dagar – och förmodligen misslyckas. Men jag upprepar mitt från förra nyåret, ett som jag inte riktigt lyckats hålla i år men åtminstone ibland: att vara tålmodig när jag sitter bakom ratten, och inte reta mig på alla väglöss… förlåt, mer långsamtgående objekt med sansade, försiktiga förare som råkar hamna framför min bil.

I övrigt ska jag försöka ta en dag i taget i mitt eget liv, men samtidigt titta framåt i det större perspektivet.

Journey to the Ocean, av Anders Lord

Vi har ett EU-val till våren. En önskan inför det valet är att vänstern för en gångs skull ska sluta tjabba inbördes, och istället gå samman, i hela unionen – varför inte under paraplyet DiEM25?

Europa, och EU, skulle kunna bli ljuset som världen behöver. Vi skulle kunna bli en motvikt till ett reaktionärt och protektionistiskt Trump-USA, ett misstänksamt och intrigerande Ryssland, och ett arrogant och hänsynslöst Kina.

Misslyckas Europa med det, är risken stor att den demokrati och medmänsklighet som vi för blott några år sedan tog för given, snart bara kommer att finnas kvar i minnet som en lycklig parentes i ett kallt universum.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

På vandring genom mörkret

I morse, kanske nånstans vid femdraget, när jag stod och lät mitt vatten, tänkte jag: Livet är en enda lång rad av toalettbesök, med lite spilltid emellan.

Man ska nog inte tänka så mycket vid femdraget…

Fast det beror nog på årstiden, tror jag. Vi befinner oss snart en tredjedel in i det negativa halvåret och det är mörkt och dystert. Än så länge milt, tack och lov, men vänta bara tills januari…

Och just nu lyses förvisso mörkret upp av alla fantastiska juldekorationer, vi har nyss tänt det andra adventsljuset och det börjar tisslas och tasslas i allt fler vrår. Vi brukar ha en papperspåse som det står Jag är hemlig på, där saker läggs i väntan på att de ska placeras under julgranen.

Vintermörkret kan också skingras av musik, till exempel julmusik. Vi i familjen gjorde en julskiva för några år sedan, det var en grym upplevelse! Ett antal julklassiker, och så en egen komposition av Alex och en av mig. Att jag så här års är något av en dysterkvist, märks säkert på min låt, som du kan lyssna på HÄR.

Jag jobbar faktiskt med att försöka öka min… nej, inte uppskattning men åtminstone acceptans av den värsta av våra årstider. Vi kommer ju inte undan den, klimatförändringarna lär inte gå så snabbt att vintern försvinner under mitt liv. Så jag försöker att gilla läget.

Och nu, när vi någorlunda kommit till ro i vårt nya hus, håller jag på att fixa i ateljén så det förhoppningsvis ska kunna bli lite nytt till nästa års påskutställning.

För vi får ju försöka göra det bästa av spilltiden mellan toalettbesöken…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Produktkatalog

Vi är alla produkter av den omgivning där vi har formats. Hur känns det, att vara en produkt? Att vara en vara. Det är något som måste hanteras varsamt, inte minst av kritikern. Och kritiker är vi alla. Jag kritiserar dig – du kritiserar mig. Vi kritiserar henne.

Är vi alla sprungna ur den goda jorden? Eller är några av oss starka individer som slagit oss fram på hälleberget? Trotsat den omgivning som försökte forma oss – eller som försökte svälta ut oss. Vilka individer vill vi ha? De svaga och mjuka som har curlats upp genom den goda jorden? Eller de starka och hänsynslösa som har överlevt hällebergets karghet?

Hälleberget – en plats där bara de starka överlever. Är det bra? Akrylmålning: Anders Lord

Trygghet, var kommer den ifrån? Om den produkt som du har blivit är trygg, varför är det så? Kom tryggheten från dig själv eller din omgivning? Vem är tryggast, den svaga sirapsgossen som är en gemytlig curlingprodukt, eller Clintan-karikatyren, den ensamme cowboyen som inte litar på någon annan är sig själv, men som tror sig om att kunna reda ut vilken situation som helst?

Vilken vara vill du vara? Vilken sorts produkter vill vi ha i vårt samhälle? Är det längre ett samhälle om vi alla är som den ensamme cowboyen, som litar till sin pistol och sina knytnävar? Kommer vårt samhälle att överleva om vi alla är sirapsgossar som troskyldigt räknar med att rättvisan, godheten och empatin kommer att segra?

Om vi inte vill ha den ensamme cowboyen så måste vi ta bort hälleberget, för det är där han kommer ifrån. Och då måste vi bereda plats för alla i den goda jorden. Då måste vi gå ut, höja vår röst och förklara att den goda jorden räcker till alla. Då måste vi nöja oss med en så stor, eller liten, bit av den goda jorden att den faktiskt räcker till alla.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Varför blir man Sverigedemokrat?

Nedanstående text publicerades första gången på denna plattform den 20 oktober 2012. Jag tycker texten är klart aktuell även idag, tyvärr, så jag repriserar den härmed.

Hitlers nazistparti skyllde Tysklands problem på judarna. Sverigedemokraterna (SD) skyller Sveriges problem på invandrarna. En färsk mätning ger SD nästan tio procent av rösterna. Tio procent av svenskarna hyllar alltså, i princip, den nazistiska ideologin. Det är ruggigt.

Men om vi då försöker avstå från att bara fördöma, om vi inte tror att mänskligheten är uppdelad i onda och goda individer (de onda skulle då vara exempelvis sådana som röstar på SD), utan istället försöker hitta en vettig förklaring till siffrorna, var hamnar vi då?

Vem blir sverigedemokrat? Och varför? Och vad kan vi göra åt det?

Sverigedemokraterna, liksom deras föregångare Ny demokrati – och liksom nazisterna, för den delen – är ett missnöjesparti. Och där har vi svaret på frågan vem. Det är missnöjda individer som lägger sin röst på SD. Det är inte de besuttna och välmående som röstar på Jimmie Åkesson. De föraktar honom, och hans parti. Möjligen ler de lite i mjugg, tycker det är bra att oppositionen splittras – för det är framför allt socialdemokrater som går över och röstar på SD. Och de besuttna och välmående vill inte ha en socialdemokratisk regering. (Inte för att de skulle ha så mycket att frukta av en sådan, men det är en annan sak.)

Varför, då? Varför väljer de missnöjda – de vars arbetstillfällen är i fara, vars vardag och framtid hotar att kollapsa – att rösta på SD istället för på ett parti till vänster?

Därför att det är den enklaste lösningen. Om du har två motståndare framför dig, en stor och muskulös, en liten och tunn, vilken av dem väljer du att gå på? Den lille och tunne, naturligtvis. För den andre skulle mosa dig. Det är lättare att sparka neråt.

Det är också fegare.

När klyftorna i samhället ökar växer oron. Det är vad de senaste 25-30 årens regeringar har åstadkommit i Sverige. Det är den borgerliga politiken – antingen den administreras av Carl Bildt, Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt – som har bäddat för uppkomsten av missnöjespartier. Fruktan för islamisk extremism finns med i bilden, men i realiteten är det en mycket marginell del av den. Ekonomin ligger i botten och det är den som styr. Människor måste ha mat tre gånger om dagen, måste ha en bostad och kläder, måste ha trygghet i skolan, vården och äldreomsorgen. När detta inte fungerar växer missnöjet, och med det partier som SD. För att det är för svårt att angripa det verkliga problemet: råkapitalismen.

Sverigedemokraterna är en nationell variant av socialdemokratin. Alltså är det, per definition, ett nationalsocialistiskt parti. Det tycker jag räcker som motivering till varför vi måste försöka stoppa deras framfart. Och hur gör vi det?

Jag tror bara det finns ett sätt, nämligen att minska klyftorna i samhället. Om alla har det någorlunda drägligt, och känner trygghet inför framtiden, då försvinner missnöjet. Och då försvinner grogrunden för partier som SD. Det finns pengar. Det finns massor av pengar. Men de är koncentrerade till ett fåtal bankkonton. Plocka in dem! Fördela dem till oss alla!

Det är inte invandrarna som orsakar arbetarklassens problem – utan invandrare hade det här landet varit kvar på stenåldern – det är de rika. Sparka inte på den lille, tunne. Tag honom till hjälp istället. Tillsammans kan vi rå på den store busen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment