Ett FN för alla, tack

Idag är det FN-dagen. Det är en dag som står för internationellt samarbete för att främja fred och förhindra krig. En dag som står för varje nations rättighet att få göra sin röst hörd bland andra nationer.

Eller åtminstone borde det vara så. Verkligheten är tyvärr en annan. Under decennier har en demokratisk nation med drygt 23 miljoner invånare förvägrats tillträde den FN, nekats rättigheten att göra sin röst hörd. Med pengarnas makt – och i kraft av girigheten hos västerländska företag och konsumenter – har Kina stängt ute grannlandet Taiwan från allt internationellt samarbete. Med en förvrängd, nationalistisk världsbild har kineserna spelat på västmakternas dåliga samvete över sitt imperialistiska förflutna, då Kina tvingades dansa efter övermaktens pipa, och fått fria händer att tolka historien till sin fördel.

Sanningen är att sedan 1949 är Kina ett land, Taiwan ett annat. Inget av länderna har under dessa 71 år utövat någon som helst kontroll över varandras folk eller territorium. Och lika fel som det var då, att Taiwan fanns med i FN men inte Kina, lika fel är det nu att läget är tvärtom. Till yttermera visso, sedan slutet av 80-talet har Taiwan utvecklats till en demokrati medan förtrycket i Kina bara ökar. Och det viktigaste: bara en bråkdel av taiwaneserna har något som helst intresse av att bli en del av Kina. En stor och ökande majoritet vill att Taiwan ska fortsätta att vara den självständiga stat som det varit sedan 1949.

I dagens nummer av Taipei Times, en av de största dagstidningarna i Taiwan, finns två artiklar som väl belyser skillnaden i attityd mellan Taiwan och Kina. HÄR kan du läsa om hur Taiwan, och USA, vädjar om besinning och fredlig samexistens, och HÄR kan du läsa hur Xi Jinping, den kinesiske diktatorn, fortsätter med sin krigsretorik och sjuka nationalism. Skillnaden är slående och borde stämma västvärlden till eftertanke.

Nånstans är det förstås en samhörighetskänsla mellan Kina och Taiwan som ligger som en pusselbit i hela situationen. Länderna har ett gemensamt förflutet, även om det ligger långt tillbaka i tiden. Är det ett utslag av kärlekens mörka kraft? Det uttrycket heter på mandarin Ai de Moli och är titeln på min taiwanesiska favoritartists tolkning av La Reine de Saba, drottningen av Saba, en välkänd opera. Håll till godo, men glöm inte bort Taiwans sak!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klottravaren del 6: 10-talet – Sydamerika

Rom, den eviga staden, brukar man ju säga. Något som minst av allt är evigt, det är undertecknads minne. Ja, minns definitivt besöket i Rom, men hade dålig koll på att det inföll under 00-talet, och alltså borde varit med i föregående avsnitt av den här lilla serien.
Rom – en fantastisk stad för den historiskt intresserade. På något sätt är alla de berömda antika lämningarna väldigt lättillgängliga jämfört med på många andra platser. Och känslan att stå inför det hyfsat bevarade Colosseum, exempelvis jämfört med en stenhög som Knossos, är enastående.

10-talet handlar, vad gäller resor, om främst två saker: Spanien och Sydamerika. Men faktiskt också ett par andra resor som höjer sig ordentligt över mängden.
I samband med en Taiwanresa besökte vi malaysiska Borneo, och även lilleputtriket Brunei. Borneo är en sån där ö som jag drömmande studerat i kartböckerna hela mitt liv, och det var magiskt att få komma dit. Vattnet i havet utanför Kota Kinabalu är så varmt att det inte kändes när man klev ner i det. Och djungeln vid Sandakan, den gula floden (nedan) med orangutanger, allehanda fåglar samt vilda elefanter var grym!
Dock, note to self, välj inte november-december igen för en resa till Malaysia. Det är regn- och oväderstid, och landningen i Kuala Lumpur med världens luftgropar var inte alls rolig.

Året därpå gick rutten till Dubai, och för den platsen har jag blandade känslor. Ett övermått av rikedom och elegans. Varmt och skönt. Spännande byggnader – inklusive Burg Khalifa, världens högsta byggnad, samt Burg al Arab, världens enligt uppgift enda sjustjärniga hotell. (Nej, vi bodde inte där, vi var inne och åt en löjligt dyr middag.) Men en stelhet och känslomässig kyla och, något man är ovan vid som vit, känslan av att de infödda ser ner på dig. Ett besök räcker.
Irlands västkust är karg och fantastisk. Där var jag och Mickey några dagar och fotot som du ser här till höger är kanske det bästa jag nånsin tagit.


Så, 2013, gjorde vi tågresan genom Europa som – otroligt nog helt av en slump – tog mig till den kanske vackraste plats jag någonsin sett: lilla byn Zermatt i södra Schweiz. Schweiz är svindyrt, det visste vi. Så vi bestämde att åka till en enda plats, Interlaken, nedanför berget Jungfrau, och stanna där hela tiden. Vi hade med Mickey, och Mickeys krav för att följa med var att han skulle få åka snowboard.
OK, Interlaken var molnigt. Berget syntes knappt, och några pister för snowboard fanns det inte så här på sommaren. Well, ett löfte är ett löfte. Var kan man åka snowboard då? frågade vi turistinformationen. “Zermatt.” Så, vi tog ett svindyrt tåg till denna för oss då obekanta ort. Solen tittade fram när tåget närmade sig, och vi såg lite snöpudrade berg, det såg trevligt ut.

Vi kom fram, gick och hittade ett litet hotell och vandrade sedan ut i… byn. Och där, i söder, reser sig en ensam bergstopp… Vi gapade, tittade, gapade. Gick in och åt lunch och jag frågade servitrisen vad det där var för ett berg. Hon tittade på mig som om jag var en idiot, och det var jag ju, och sa: “Det är ju Matterhorn.” Och polletten trillade äntligen ner.
De närmaste två dagarna – medan Mickey åkte snowboard – tillbringade jag och hustrun i princip bara med att sitta och fånstirra på detta alldeles underbara berg.

Så införskaffade vi den lilla lyan på spanska Vita kusten, och därmed har det förstås blivit en del resor till Iberiska halvön. Spanien är… lätt att fästa sig vid. Behagligt klimat, förstås, god mat, överkomliga priser – och fantastiska städer, Vilken arkitektur! Nästan oavsett vilken någorlunda stor spansk stad jag har kommit till så har imponerande byggnadsverk stått som spön i backen.
Från Torrevieja har vi rört oss i allt vidare cirklar och hittills hunnits med att besöka bland annat Granada, Malaga, Valencia, Barcelona, Madrid, Sevilla och Cordoba. Samt Andorra, det lilla landet i Pyrenéerna. Favoritstad? Vet faktiskt inte, har tyckt om dem alla. Men utsikten från Sankt Nikolaus-kyrkan i Granada och valven i moskén i Cordoba sitter kvar djupt i minnet.

Mina resor brukar gå till varmare trakter, men det har blivit en och annan i motsatt riktning, så att säga. Under tre januaridagar besökte vi Island och det var en oerhört spännande upplevelse i gråskalan. Ja, faktiskt, utanför Reykjavik, när vi körde genom det karga sagolandskapet var det inte många färgfläckar som bröt av. Mycket fascinerande.

Så var det då dags att sätta den så kallade pricken över i:et. För att få nöjet att kalla sig globetrotter ska man, enligt statuterna, ha besökt minst fyra kontinenter och ha varit på båda sidor av ekvatorn. Det första kriteriet uppfyllde jag vid det laget redan, men inte det andra. En indonesisk ö söder om Singapore var det närmaste jag hade kommit noll-latituden, men det var liksom inte nog.
Nu gick resan till Peru och Bolivia och huvuddelen av den utspelades uppe i Anderna. Jag fick det jobbigt där uppe, i den tunna luften. Särskilt nattetid och när vi kom upp mot 4000 meters höjd. Jag fick inte luft nog att ligga ner och sova, det var en pärs. Lätt lullig efter tre jobbiga nätter var det bara helt underbart att sjunka ner på sängen på hotellet i La Paz och plötsligt kunna andas. Vad händer? Varför kan jag andas, här uppe på höjden? Air condition!

Men en fantastisk upplevelse var det ändå, och särskilt Machu Picchu, den gamla inka-staden. Det är en av de platser där man måste nypa sig själv i armen för att vara säker på att det inte är en dröm.

Lite små trevliga europeiska resor blev det också de sista åren av 10-talet. Återupplevde Berlin och Paris, och stiftade bekantskap med nya bekanta som Bryssel (jättefin stadskärna), Köln (katedralen), Luxemburg (en gäspning), Valletta på Malta (bättre än jag hade förväntat) och Etna, Europas största aktiva vulkan.
Har jag nämnt Lissabon? När var det? Skulle troligen också varit med i förra avsnittet…
Balkan, eller åtminstone en liten del av det. Dubrovnik i Kroatien – otroligt fint och otroligt dyrt. En sväng ner till natursköna Montenegro. En runda in i Bosnien; Mostar med sin bro och minnesmärken från det hemska inbördeskriget.
Årtiondet, och hela denna lilla serie, avsluta(de)s – och det var verkligen de sista dagarna, vi kom hem på nyårsafton 2019 – med några dagar i Aten. Mitt första besök på det grekiska fastlandet, och en spännande stad. Det kändes overkligt att Akropolis, med de antika templen, faktiskt ligger mitt inne i stan och typ bara ett diskuskast från hotellet.

Drömmar inför framtiden? Så klart, även om det just nu finns frågetecken hur det ska bli med resandet, och allting annat, efter pandemin.
Afrika söder om Sahara står väl högst upp på önskelistan.
Med en annan regim i Peking hade Kina varit otroligt spännande.
Och så, kanske, det ultimata resmålet: Antarktis. Brrr…
Tack för att du varit med på min resa! Hoppas du har fått inspiration att, på ett säkert sätt, ta dig ut och njuta av vårt fantastiska, underbara klot.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klottravaren del 5: 00-talet – Afrika

Ja, detta första årtionde på det nya seklet – millenniet! – tog mig och familjen söder om Medelhavet. I ärlighetens namn sträcker sig detta avsnitt ett par veckor in på år 2010. Dessutom skulle en del nog säga att jag egentligen inte alls varit i Afrika, åtminstone i vad som kan kallas “svarta Afrika.” Afrika norr om Sahara räknas ibland till Arabvärlden och det stämmer ju vad gäller de folk som lever där. I strikt geografisk mening har jag dock utan tvekan besökt kontinenten Afrika.

Nog om det för nu. Årtiondets resor inleddes med något helt annat, den första och hittills enda bilsemester jag varit med om åtminstone som vuxen. Familjen plus två vänner satte sig i den van (minibuss) vi hade då, och körde ner till Ungern. Som tur är, var vi två chaufförer för bilkörning är ingen favorit hos mig.

Efter korta stopp i Sydtyskland och Österrike anlände vi till vackra Budapest. Under färden genom Österrike hade vi nog kört över Donau 10-15 gånger så vi kände oss väl bekanta med floden redan när vi kom fram. Det kuperade Buda och det platta Pest bildar ju den ungerska huvudstaden. Samt Margitön (som syns på bilden, i fonden) och alla de fina broarna över Donau. Buda finast men det finaste kaféet, Gerbeaud, ligger på Pest-sidan. Det gör också den största av de många badanläggningar med vatten från heta källor som finns i staden.

Vi körde även ner till Balatonsjön längre söderut i Ungern. Fantastisk upplevelse med varmt vatten och så grunt att man kunde trava typ hur långt ut i sjön som helst utan att bli våt i håret.

Vi tog en snabbtur upp till Bratislava, huvudstad i Slovakien. Där parkerade vi bilen på vad vi tyckte var en bra plats, medan vi åt kvällsmat. När vi kom tillbaka satt där en lapp på vindrutan. Nåja, tänkte vi, det lär bli svårt för dem att spåra oss utlänningar. Vi slängde lappen på trottoaren. Startade bilen… och kom ingenstans. Tittade lite närmare och fann att de sluga polismännen kättrat fast ena hjulet med en tung kloss. Just för att, förstås, det är svårt att spåra utlänningar… Fick leta upp böteslappen, veckla ut den och läsa hur vi skulle betala in våra böter. När det var gjort kom lokal polis och tog bort klossen och vi kunde köra vidare.

00-talet var för vår del också charterveckornas årtionde. Bekvämt när man reser med barn, att ha både flyg, hotell och en del av maten inräknad. Vi besökte några grekiska öar – bland annat en dagstur från Kreta upp till helt makalösa Santorini (bilden intill) – och Cypern. Besöket på Cypern var spännande, främst av den anledningen att ön är delad i två stater. Den norra, “turkiska”, är förvisso inte erkänd av något land förutom Turkiet, men den finns icke desto mindre. Därför är det självklart för mig att räkna Nord-Cypern som ett land jag har varit i. Det var mycket speciellt att vandra i Famagusta, en av öns livligaste städer före kriget och delningen. I den gamla grekiska delen, som var helt stängd och tom, kunde vi se varuhus, bland annat bilaffärer som lämnats precis som de stod, med en massa (en gång) nya bilar innanför skyltfönstren. En spökstad.

Så, 2006, var det dags att sätta ner fötterna på den afrikanska kontinenten. Det blev ön Djerba i Tunisien. Därifrån bara några timmars färd till Saharaöknen (bilden), och det är en av de märkligaste upplevelser jag haft. Vi bodde i beduintält precis i kanten av öknen, och kunde vandra ut bland sanddynerna. Det räckte att gå några hundra meter för att försättas i ett helt annorlunda tillstånd: Tystnad. Absolut tystnad. Inte ett ljud. Har som sagt aldrig varit med om något liknande.

Den andra Afrikaresan inföll några dagar in på 10-talet. Pappa hade nyligen lämnat oss och vi ville göra något speciellt med mamma. Så vi tog med henne, och en bekant dam som hjälpte till med henne, till Egypten. Vår bas blev badorten Hurghada vid Röda havet och vi tog med mamma ut på en båttur där. Däremot bedömde vi att det skulle bli för jobbigt för henne att sitta på en buss sex timmar nattetid upp till Kairo. Tyvärr, för jag hade unnat henne att se pyramiderna på riktigt.

Det var en resa vid köpte, och vi fick typ en och en halv timme ute vid pyramiderna. Jag hade lätt kunnat gå där hela dagen, bland dessa enorma byggnadsverk. Vad jag inte alls tyckte om med Egypten var den nästan slående frånvaron av kvinnor i offentliga miljöer. Knappt en enda kvinna bland personalen på hotellet. Det kändes väldigt konstigt och fel.

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klottravaren del 4: 90-talet – konsolidering

Småbarn och resor är inte världens bästa kombination, av mer än en anledning. Förutom att det är jobbigare att åka med småbarn, som behöver sin tillsyn, så har man plötsligt en massa andra kostnader när man blir fler än två i familjen.

Så 90-talet, när vi var småbarnsföräldrar, såg för min del inte många nya länder att pricka av på listan. Det var mest besök hemma i Taiwan – inklusive två längre perioder av boende där, fem månader 1995 respektive två år 1997-99. Då var det typ klippkort på Singapore Airlines och gärna med en till två dagars stop-over i härliga Singapore. (Härligt för en turist, åtminstone, troligen mindre härligt för den som bor där.)

Förutom Östasien blev det dock ett par kortare resor i Europa. Paris (bilden) besöktes igen – det är ju en stad dit man kan åka hur många gånger som helst – och så hittade vi Prag. Den tjeckiska huvudstaden blev en favorit bland många i Centraleuropa, med floden, Hradcany-borgen, Karlsbron, det judiska kvarteret, Vaclavplatsen med flera sevärdheter.

Men lika underbart som sevärdheterna var maten och dryckerna – och inte minst det synnerligen modesta priset för dessa. Att Prag dessutom är den plats där författaren Franz Kafka tillbringade en stor del av sitt liv gör också staden extra intressant, åtminstone för mig.

Sedan var det också så – och detta borde egentligen varit med i föregående avsnitt – att i samband med att vi i slutet av 1987 lämnade Taiwan och åkte till Sverige, så tittade vi in i Kina. Vi såg den smutsiga gränsstaden Shenzhen och vi såg den smutsiga före detta kolonistbastionen Guangzhou, i väst kallad för Kanton. Vi åt oförskämt billigt och kunde  bo på ett fint hotell. Sedan tog vi en flodbåt tillbaka ner till Hong Kong.

Jag skulle gärna åka runt i Kina. Men så länge regimen där hotar Taiwan, mitt andra hemland, kommer det inte att bli. Det är dessutom så att på grund av mitt engagemang för Taiwan är jag utan tvekan portförbjuden i Kina. Oavsett mina framtida möjligheter att åka in i detta stora land hoppas jag intensivt att Kina/Taiwan-frågan kommer att kunna lösas, på ett för taiwaneserna acceptabelt sätt, utan krig. Ett krig vore helt förödande och det är bara att hoppas att kineserna nånstans kommer att inse det.

Se där, ett miniinlägg i serien. Men förtvivla inte, efter 90-talets “vila” från resande tar vi nya tag nästa decennium.

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klottravaren del 3: 80-talet – Asien

Sydasien

Indien är svårt. Indien anno 1980 var svårt, och jag misstänker att det skulle vara svårt även idag, 40 år senare. Notera att jag inte skriver ”Indien är ett svårt land.” Och det beror inte på att jag inte tycker om länder, nationer. (Fast det är sant, jag tycker inte om nationer, men det är en annan sak.) Nej, det beror på att Indien nånstans är bortom alla sådana begrepp. Indien är ett myller av människor som försöker hantera sina liv i detta enorma kaos. Åtminstone för en tillfällig besökare känns det som det bara finns en enda regel i Indien, att som bil-, buss- eller rickshawförare passerar du till vänster om mötande trafik.

Taj Mahal, här på omslaget till min roman “Priset” från 2014.

Vi kom till Indien via Helsingfors (hade förvisso varit i Finland tidigare), Ryssland och Sri Lanka. Det var sällsamt, nästan förödande, att lämna 30-gradig januarikyla i Moskva och några timmar senare landa i 30-gradig värme i Sri Lanka. Man blev lite matt.

Sri Lanka är som ett Lätt-Indien. Lite mindre, därför lite mindre kaotiskt, lite mer tillrättalagt, åtminstone på en del platser.

Varför är Indien svårt, då? Fyra saker, i första hand. Magen, myggen, tiggarna och tempot. Det var inte en fråga om ifall vi skulle bli magsjuka, det var en fråga om när och hur många gånger. Myggen… ja, som i alla sydliga länder. Och vi var i det avseendet väl förberedda med en blandning (idag illegal) av repellerande oljor. Tiggarna var jobbiga för att de var så många, det var helt omöjligt att ge till alla och de var en konkret påminnelse om vår orättfärdiga värld. Tempot? En snigel skulle rodna av skam.

Taj Mahal! Oerhört fridfullt och vackert byggnadsverk. En oas. Himalaya! Världens tak. Ett privilegium att få se det.

Yours Truly, med mäktiga Kanchenjunga, världens tredje högsta topp, i bakgrunden.

Vi åkte ”luxury coach” till Nepal. Det var en buss där de hårda sätena satt så nära varandra att en medellång västerlänning tvingades sitta med knäna uppe vid öronen, vilket blir ganska jobbigt efter 15 timmar. Nepal dessutom så pass primitivt att det kändes som en befrielse att komma tillbaka till Indien. Det var där nånstans som vi blev bekanta med en av de klassiska globetrotter-konversationerna: ”Jag kom just från Xxxx. Det var den värsta plats jag har varit med om!” ”Xxxx? Ha! Då skulle du åka till Yyyy. Det var mycket värre!”

Väl tillbaka i Indien kom vi faktiskt ombord på en riktig luxury coach, med både AC och gott om plats. Mitt mellan Agra och vår destination Jaipur kör bussen av vägen och hamnar på sniskan på kanten till ett djupt dike. Men med ett lugn som bara bevisar att detta är vardagsmat kliver alla passagerarna lugnt och stilla ut genom fönstren till säkerhet. Indien…

Östasien

Tre år senare var jag redo att ta mig ännu ett snäpp längre österut i Asien, så långt österut man kan komma faktiskt. Vi tog oss dit med Transsibiriska järnvägen, vilket förstås var en enastående upplevelse. Vi var rustade som riktiga ryssar, med var sin tjock bok och ett par schackspel. Första dagen fanns det sex rätter att välja på i restaurangvagnen. Andra dagen fanns där fem, och så vidare…

Efter fyra dygn hoppade vi av tåget i Irkutsk. Inte spontant, givetvis, det var bestämt i förväg och vår lilla mottagningskommitté stod på perrongen och eskorterade oss till hotellet vid stranden av Bajkalsjön. Går inte för sig att låta ett gäng unga västerlänningar springa vind för våg i landet…

Ungefär där, efter fyra dygn, delar sig järnvägen. En bit går ner genom Mongoliet och vidare till Kina. Den andra, som vi tog, fortsätter österut ända ut till Stilla havet. Där väntade båten oss och tog oss till Japan. Det gick lite för fort i Japan. Skummade Tokyo på två dagar. Dumt. Åkte förbi Fuji men det var fel årstid. Molnigt. Synd.

Kyoto, den gamla huvudstaden, med sina fina tempel. Nara, den ännu äldre huvudstaden. Himeji, med sin Shogun-borg. Hiroshima, med brännskuggan av en människa som förkolnades av atombomben 1945. I någon stad satte vi våra ryggsäckar på järnvägsstationen och traskade iväg nån timme. Naturligtvis stod de kvar när vi kom tillbaka.

Ny båt över till Sydkorea. Ett underbart vackert, bergigt land. Seoul, huvudstaden, med mycket puls. Men behållningen var turen upp till Mount Sorak, bergsmassivet vid gränsen mot Nordkorea. Där kunde man klättra upp ganska smärtfritt på sin egen lilla topp och sitta där och titta ut över världen. Oförglömligt! Och i en liten souvenirbutik, efter en månad av mer eller mindre besynnerlig asiatisk musik, hör jag i högtalarna Joan Jett’s I Love Rock’n’roll. Den låten sitter nära hjärtat sedan dess.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Hong Kong, sista anhalten för mig på resan. Jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad i denna (då) brittiska, kinesiska, internationella plats, med havet, öarna och bergen, med folkmyllret, dubbeldäckarna och Star Ferry. Med den nästan lodräta spårvagnen upp till Victoria Peak. Idag gråter jag över utvecklingen i Hong Kong.

 

 

80-talet innebar för mig inte så mycket i västerled. Nederländerna kunde jag dock lägga till min tally. Under en resa i Storbritannien besöktes Wales, men det är ju inget eget land.

Taiwan

Men det är Taiwan (utom i kinesernas fantasi), och Taiwan blev mitt hem under större del av andra halvan av 80-talet. På mina olika resor dit och därifrån kunde jag pricka av Pakistan, Singapore, Malaysia och Filippinerna.

Jag kom till Taiwan en sen novemberdag. Jag kom via ett par dagar i Hong Kong och bara kände att jag helst velat stanna där. Bussen från flygplatsen släppte av mig nånstans i en smutsig stad. Jag slet med mitt bagage en stund innan jag tog en taxi till studenthemmet International House dit jag ett par månader tidigare skickat brev och bokat rum. Kom dit, in till receptionen och berättade min historia. Nej, de hade inte fått något brev från mig.

Men… där fanns en säng till mig. Jag satte ifrån mig mina saker och tog en dusch. Receptionen berättade att de skulle ha fest samma kväll, och förutom grabbarna/männen som bodde där hade de bjudit in ett antal elever från ett college för flickor i en annan del av staden. Det serverades fantastisk taiwanesisk mat och snart satt jag och konverserade sju söta taiwanesiska flickor. Från den stunden älskade jag Taiwan!

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klot-travaren del 2: 70-talet – Europa och Nordamerika

Idag, i min lilla serie Klot-travaren, vill jag berätta lite om de resor jag hade förmånen att göra under 70-talet. Ja, för att vara riktigt exakt så sträcker detta avsnitt sig fram till våren 1981 då jag besökte Mexiko och västra USA.

Men 70-talet började med två resor till europeiska huvudstäder som på olika sätt och under olika tidsperioder har blivit eller varit mitt absoluta favoritresmål. Och liksom i förra avsnittet i serien så är det så att mina foton från den här tiden är i icke-digitala format varför jag mest använder mig av material från senare resor.

Storbritannien

Det var sommaren 1970 som jag för första gången steg in i ett flygplan och lät det ta mig från, om minnet inte sviker, Bulltofta flygplats i Malmö till London Stansted. Flyg har aldrig varit mitt favoritsätt att resa. Jag åker mycket hellre tåg, håller mig helst på marken. Flygets fördel är naturligtvis att det går snabbt att ta sig till en avlägsen plats, när man har begränsad tid.

1970, pop- och rockmusiken var mitt liv och när favoritartisterna vid den tiden var band som Beatles och Kinks, var London det ultimata resmålet. Muggen på bilden köpte jag på plats, och det fanns ingen tvekan hos mig om att jag då befann mig i centrum av universum.

Senare under 70-talet besökte jag London ytterligare två gånger. Den sista gången, 1979, var tillsammans med min dåvarande gitarrist och vi gick på rockklubb varje kväll, bland annat klassiska Marquee i Soho.

Frankrike

Om London då var musikens huvudstad, i konkurrens av New York, så är Paris konstens huvudstad – också i konkurrens av New York. Men när jag första gången besökte den franska huvudstaden hade jag ännu inget begrepp om konst. Det kom senare och då kunde jag njuta i fulla drag av Louvren och den fantastiska arkitekturen.

Mitt andra besök i Paris inföll i form av en skolresa i början av 1974. Och med en grupp ungar i övre tonåren och några lärare som tillämpade den tidens betydligt sorglösare och mer liberala attityd till saker och ting, var det inte minst utbudet i de små spritbutikerna runt hotellet som var föremål för vårt intresse. Det var en sju dagar lång klassfest.

Öarna och tågen

Det dröjde mycket, mycket längre fram i tiden innan jag satte min fot på det spanska fastlandet. Men mitt på 70-talet gjorde jag och kompisar två resor till Mallorca respektive Gran Canaria. Dessa resor är till stor del höljda i alkoholens dimmor och vi dröjer oss inte kvar vid dem.

Det var på 70-talet som InterRail blev extremt populärt bland ungdomar – långt senare har ju även mer mogna personer fått möjlighet att åka på detta sätt. 1977 var det min tur att ge mig ut på tågluffning och liksom resan över Atlanten året därpå gick det i rasande tempo.

På drygt tre veckor avverkade vi Österrike (några timmar i Wien), Rumänien, dåvarande Jugoslavien (några timmar i Belgrad och nu räknar jag det besöket som att jag åkte till Serbien), Italien, Monaco, Frankrike och England.

Rumänien: fattigt, smutsigt, besvärligt att hitta matställen. Ja, det blev inte direkt mitt favoritland. De underbara baden i Svarta havet vid Mamaia dock en stor, tung vikt i plus-skålen. På tåget ut från detta land norpade konduktören åt sig våra dyrbara InterRail-kort och var försvunnen flera timmar. Vi hann bli ordentligt bekymrade innan han dök upp igen. Han viftade med dem i luften och frågade om vi hade amerikanska cigarretter. Det hade vi inte. Vi visade fram en ask inhemskt rökverk, varpå han fnös högljutt och slängde biljetterna till oss.

Venedig, vårt stopp i Italien, var en otrolig upplevelse. Inte en enda bil! Kanaler istället för gator, och broarna, och gondolerna, och tvätten som hängde på balkongerna ovanför vattnet. Oförglömligt.

Amerikanska östkusten

Greyhoundbussen tog oss i, som sagt, neck-break speed från Boston, en runda upp i södra Kanada – Montreal och det makalösa Niagara Falls (bilden) – och ner igen genom centrala USA söderut. Vi såg de mäktiga grottorna i Mammuth Cave, Kentucky, tog oss genom ett antal intetsägande städer ner till mysiga New Orleans och dess French quarters. Där blev det ett besök på en genuin, rökig jazzklubb.

I Florida lugnade vi ner oss och stannade ett antal dagar. Kennedy Space Center, Disney World i Orlando, Miami – en smutsig, tråkig stad – och de tropiska Key-öarna. Sedan gav vi järnet upp längs östkusten tills vi en dag på bussen såg den fantastiska Manhattan skyline framför oss och kunde stiga av bussen i städernas stad, New York.

London har alltså musiken, Paris har konsten – New York har båda. För min del är New York ensam värd lika mycket som alla andra amerikanska städer jag har varit i. Vi strövade runt i Greenwich Village, åkte ut till Frihetsgudinnan, gick igenom Central Park ända upp till dess norra ända, och tangerade därmed gränsen till Harlem, åkte upp i Empire State Building och vi besökte klassiska rockklubben Max´s Kansas City. En magisk vecka.

Tyskland och Polen

Berlin är en annan magisk stad, och jag hade förmånen att få besöka den redan under murens tid, på sent 70-tal. Och kontrasten mellan Öst-Berlin med sina breda, vackra men i princip folktomma avenyer – vi bodde nära Alexanderplats – och Väst-Berlin med sitt gytter av människor var enorm. Ödesmättad är väl ordet för stämningen, så väl skildrad av Lou Reed på sin platta med samma namn som staden.

Besöket i Polen vid samma tid är nästan inte värt att nämna. Vi åkte båt från Ystad till någon liten, gudsförgäten hamn på den polska sidan. Där stannade vi ett par timmar – det var senhöst, gråmulet och jag minns bara att vi stod upp och intog en enkel måltid på något hak som hade bord men inga stolar – och sedan åkte vi hem. Suck.

Amerikanska västkusten

Nu är vi i början av 80-talet, men resan till Mexiko och västra USA tillhör detta avsnitt. Mexiko City, redan då så förorenad av industrier och miljontals små puttrande Folkvagnar att det skrapade i halsen vid varje andetag. På plussidan de imponerande pyramiderna strax utanför staden.

En hemsk 15-timmars bussfärd upp till Texas i sällskap av Montezuma’s revenge, den ökända mexikanska diarrén. Texas välkomnade oss med trevliga staden San Antonio och dess mysiga flodpromenad, innan vi styrde kosan västerut.

Amerika är stort och har en fantastisk natur, inte minst Grand Canyon. Därifrån tog vi oss till Las Vegas. Det bästa med den staden var utan tvekan att vi kunde äta en enorm frukost på något kasino nästan gratis. Gästerna förväntades spendera sina pengar på spel istället, och om man undvek det gick man i princip med vinst. Det gick dock inte att motstå frestelsen att lägga en dollarsedel i världens största enarmade bandit som stod på en trottoar i centrum, och dra i den gigantiska spaken. Ingen vinst.

Vi hade otur med vädret i San Francisco och besöket där gjorde därför inte staden rättvisa. Vi såg magnifika Yosemite national park och sedan blev det några lättsamma soliga dagar i Los Angeles avslappnade förort Venice alldeles intill Stilla oceanen.

Och, som de säger, to be continued…

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

När man inte blir ett dugg glad över att ha rätt…

Utan att för ett ögonblick påstå att jag är profet, och utan att heller göra fler kommentarer – jag utgår från att dem av er som har intresse redan känner till de senaste dagarnas utveckling – så återpublicerar jag här min krönika som fanns i tidningen Norra Skåne den 30 juni 1997.

Elegi över Hongkong

Publicerad i Norra Skåne den 30 juni 1997 – den sista dagen av brittiskt styre i Hongkong

Jag satte min fot i Hongkong för första gången den 21 september 1983, och jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad.

Eftersom jag kom till Hongkong via Japan och Korea så hade jag redan vant mig vid Östasiens miljöer, dess färger, dofter och människor. Jag hade smulats sönder till brottsstycken av en barbarisk viking när den japanska och koreanska vänligheten och nättheten flödade över mig. Jag hade också kämpat mot en kompakt språklig barriär i dessa båda länder, vilket fick mig att trots allt det positiva känna viss hemlängtan.

Sedan dess har jag haft förmånen att besöka Hongkong cirka tio gånger, och jag har aldrig haft någon anledning att längta hem därifrån. För Hongkong är ju inte bara Östasien, utan också – för några få timmar till – Europa. Storbritannien. Det procentuellt försumbara men ändå så viktiga brittiska, internationella inslaget gör att platsen känns som en bro som sträcker sig över hela den euro-asiatiska landmassan.

Myllret, neonskyltarna, livet som pulserar 24 timmar om dygnet gör Hongkong till något alldeles speciellt. Och bergen, öarna och havet utgör en gyllene inramning. Bara landningen, när flygplanet navigerar sig ner mellan skyskraporna, vilka står som en skog av ungträd i norra Kowloon, och sänker sig ner på Kai Taks landningsbana, bromsar och lyckas få ner farten precis när man är helt övertygad om att det kommer att fara ut i hamnen, är en sällsam upplevelse.

Första gången jag var i Hongkong drabbades jag av bihåleinflammation och låg utslagen i 24 timmar i min smutsiga, stinkande bädd, i det smutsiga, stinkande tiomannarummet i det smutsiga, stinkande, fantastiska Chungking Mansion, det 16-våningars komplex med sju eller åtta uppgångar, där det bor nästan lika mycket folk som i hela Hässleholm. Slutligen släpade jag mig iväg till ett sjukhus, blev undersökt och fick medicin. Allt gratis, förstås. Jag var ju i Storbritannien.

Första gången jag var i Hongkong missade jag planet hem. Det är sånt som bara inte får hända, men det hände ändå. Resebyrån ömkade sig över mig och ordnade en ny biljett till ett par dagar senare – visserligen bara till Amsterdam, men därifrån var det ju nära hem. På kvällen efter missödet bjöd en kompis mig på en öl på puben The Jouster i en av gränderna som utgår från Nathan Road, huvudgatan i Kowloon. Den puben har jag sedan dess besökt varje gång jag varit i Hongkong.

Fyrtiofem minuters båtfärd från Hongkongs centrala, hektiska delar hamnar man på ön Lamma och i en annan värld, åtminstone var det så för tio år sedan då jag var där. Lamma bestod då i princip av två små fiskesamhällen, en flotta med husbåtar, några hus utspridda i naturen samt ett glest nät av promenadstigar. Inga vägar. Inga bilar.

Men inte ens så långt från centrum behöver man ta sig för att få en naturupplevelse. Man bjuds på en fullgod sådan om man tar den hisnande spårvagnsturen upp till Victoria Peak på Hongkongön. Där uppifrån (se bilden!) har man hela Hongkong för sina fötter, och om man, när neonljusen börjar blinka nedanför, vandrar bort mot västra randen och sätter sig på en bänk där, kan man få se en underbar solnedgång över ön Lantau.

Nåväl, nu ska vi inte idealisera. Inte ens om Hongkong, inte ens en dag som denna. Mitt första intryck av den brittiska kolonin i Fjärran Östern fick jag någon gång i slutet av 60-talet, hemma i Tyringe. Då uppfördes ett radhusområde i en av samhällets utkanter och det fick snabbt öknamnet Hongkong. Trångt och gyttrigt, var förstås budskapet, och visst är det så i Hongkong. Än idag är demokratin i Hongkong ytterst rudimentär, med västerländska mått mätt, och det är ett samhälle där man tvingas bli sin egen lyckas smed. Tvingas, men även tillåtes.

Idag halas Union Jack för sista gången i Hongkong. Imorgon sveps området in i det röda banéret. Och rent förnuftsmässigt är det förstås helt i sin ordning. Kolonialism som företeelse är ett uttryck för en vedervärdig, rasistisk människosyn och ska som sådant fördömas. Hongkong ligger och har alltid legat på kinesisk mark och återförs nu till sin rättmätige härskare.

Men så lätt är det ändå inte, inte för alla oss som har besökt platsen. Det är ju, trots bergen, öarna och havet, inte en plätt mark i sydöstra Kina som vi har kommit att tycka så mycket om. Det är fenomenet Hongkong, och det har skapats av dem som bott där, till största delen kineser – varav många flytt från Kommunistkina – och dem som bestämt där, britterna. Nu överlämnas kolonin till en regim där angiveri, självbedrägeri, desinformation och blind lydnad mot staten har varit honnörsord under de senaste 48 åren.

Så när nu kineserna tar över Hongkong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipas, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klot-travaren del 1: 60-talet – Norden

Att tala om resor i en tid som denna är utan tvekan kontroversiellt. Och då menar jag inte enbart de senaste månaderna, då jorden belägrats under Corona-viruset. Jag menar även denna vår tid då vi alltmer uppmärksammar vårt avtryck på miljön och hotet från den globala uppvärmningen.

Ja, bortsett från miljöpåverkan så kan vi nu se ännu en anledning att ingen ska resa någonstans eller åtminstone inte mer än absolut nödvändigt; ju fler som resor, desto mer sprids otäcka virus och farsoter som vi nu ser. Två tunga vikter i mot-skålen. Men för mig, och jag är inte den ende, finns det dock tusen små vikter i för-skålen.

Ett intresse kan bli som ett gift i blodet, brukar vi säga. Och för min del är resandet definitivt så. Av allt jag har gjort i mitt liv – förutom det allra mest basala, nämligen att bli pappa – så är resandet det som gett mig mest tillfredsställelse. Se otrolig natur och fantastiska byggnadsverk, äta spännande mat, träffa människor från andra kulturer. Jag anser att resande slår hål på fördomar, ökar förståelsen mellan människor och grupper. Hur kan du vilja börja krig mot ett land om du har suttit på ett av dess kaféer och njutit?

Min passion för resande är så stark att jag gärna vill, i andan av ovanstående stycke, dela med mig lite grann av de underbara och – ibland – omtumlande upplevelser jag har upplevt. Jag planerar att göra det i sex blogginlägg den närmaste tiden. Du som tycker detta är tramsigt och egotrippat, stäng ner här och gör något som får dig att må bättre. Du som blir intresserad, välkommen att följa med runt klotet!

Skåne – det “nollte” landet

Jag identifierar mig på tre nivåer: som världsmedborgare, som europé och som skåning. Emotionellt, känslomässigt, är jag skåning. Skåne är mitt hemland, även om det inte är ett land i politisk bemärkelse.

Skåne är platt som en pannkaka, heter det ibland. Vet inte var det kommer ifrån – möjligen Nils Holgersson-berättelsen, men alla som bor och varit i Skåne vet att det inte är sant. Stenshuvud, Kåseberga, Kopparhatten, Hovs hallar och Kullaberg (bilden ovan) är några exempel på motsatsen.

Skåne har även sjöar, floder – fast vi kallar dem för åar, djupa skogar och, förstås, slätter. Slätterna runt Eslöv, exempelvis, är betagande i maj månad när du inte kan titta någonstans utan att se minst tre-fyra knallgula rapsfält.

Vi har dessutom städer och byar. Allt ifrån “huvudstaden” Malmö – idag något helt annat än för några decennier sedan, via gamla fina städer som Lund och Ystad, till pittoreska byar som Mölle, Skanör och Skillinge.

Sverige

Jag ska direkt erkänna, Sverige har sällan varit ett primärt resmål för mig. Mina resor har i regel gått söderut, och det finns inget Sverige söder om Skåne. Dock, vid de tillfällen då jag har rest norrut i Sverige har jag haft många fina upplevelser. Och jag har konstigt nog lyckats besöka alla svenska landskap utom Dalarna, Jämtland och Härjedalen.

I lumpen, då vi hade ett antal fria resor, åkte jag och ett par polare så långt det gick, det vill säga till Kiruna. (Detta var förvisso på 70-talet, men ändå.) Kiruna – den tråkigaste stad jag nånsin har varit i, i skarp konkurrens med Memphis, Tennessee. Fjällvärlden har jag tyvärr inte sett mycket av. Kanske nån gång. I detta sammanhang ska också sägas att många av mina resor i Sverige gjordes långt innan den digitala kamerans tid, så jag har inga bra bilder (eller inga alls) från dem.

En av många fina svenska städer ser du på bilden ovan, Linköping. Universitetsstad med ett trevligt centrum med många kaféer och restauranger, och inte minst Stångån som rinner genom staden.

Göteborg och Stockholm, de största svenska städerna, har förstås också sina fina vyer och sitt kulturliv. Höga kusten är magnifik, Vänern mäktig och Gotland med sina raukar en fantastisk naturupplevelse. Detsamma gäller för Vättern kring Jönköping, som exponerar sig föredömligt från E4:n.

Danmark och Norge

Ytterligare två länder hann jag med under det första hela decenniet i mitt liv. Danmark har jag förstås varit i ett stort antal gånger – i princip nån gång varje år. Som skåning är Köpenhamn min huvudstad, ingen annan. Nordens största stad, med ett frikostigt utbud av nästan allting man kan förvänta sig av en stad.

På bilden ovan syns Kronborg, slottet utanför Helsingör. En kort bit väster om Helsingör finns Gilleleje, en mysig badort av bästa slag. Och en bit söderut, längs kusten, ligger det berömda konstmuseet Louisiana.

Kör man ner mot Tyskland/Puttgarden passerar man öarna Falster och Lolland. Kör man istället den längre vägen mot Tyskland/Flensburg kör man över Fyn och förstås Jylland, den största enskilda delen av Danmark. Där tältade vi 1968, på en av småöarna nära tyska gränsen. På motsatt sida av Danmark finns Bornholm, den enda delen av Skåneland som fortfarande tillhör Danmark.

Norge har jag varit i vid två tillfällen, 1969 och 1976. Vad jag minns av landet är storslagen natur i Hardangervidda och mysiga nordliga staden Narvik, dit vi åkte den där gången i lumpen då vi tog oss upp till Norrland.

Och, som de säger, to be continued…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den som lever får se

Sällan har väl uttrycket i rubriken varit mer passande än just nu. Ingen av oss, ingen på hela jordklotet, kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Ja, de flesta kommer att vara det, men hur viruset väljer ut sina offer är det ingen som riktigt vet ännu.

Så har det alltid varit, kan du hävda med viss rätt. Ingen av oss kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Saker händer varje dag; bilen du sitter i kan rammas av en berusad förare, du kan hamna i skottlinjen när gangsters har en uppgörelse, en terrorist kan köra in på trottoaren där du går, en galen militär eller politiker kan starta ett atomvapenkrig. Du kan träffas av blixten eller bli biten av en giftorm.

Ja, men jag håller inte med. Alla de där sakerna som ”normalt” kan hända, de finns kvar, de kan hända idag också. (Möjligen har luften just nu blivit lite mindre dödlig att andas in på vissa platser på jorden.) Men nu har det tillkommit en faktor, Covid 19, som slår mer blint än den mest vettlösa terrorist.

Så den som lever får se, när/om pandemin avtar och försvinner. Vad är det då den som lever får se? Hon får se två saker.

Hon får se vilken strategi som var den bästa mot Covid 19. För det vet ingen människa ännu, inte ens Johan Giesecke även om han tror att han vet. Hans metod – ett öppet samhälle med frivilliga restriktioner – kanske visar sig vara bäst. Eller visar den sig vara sämst. I skrivande stund pekar den mot en katastrof, men det kan ändra sig.

I skrivande stund skakar människor runt hela jorden på huvudet när de betraktar Sverige – vår strategi, dödstalen som presenteras. Den som följer lite utländsk press kan se hur förvåning, nej chock, breder ut sig över hur Sverige, detta land som brukar beskrivas som tristessens och försiktighetens paradis, tar sig an Corona-viruset. Eller snarare, avstår från att ta sig an det.

Nick Cohen, kolumnist i brittiska The Guardian, skriver bland annat så här om Sveriges höga dödstal: All those deaths for so little point. In Sweden of all places. A country where the need to protect society from harm is knitted into the national consensus, and whose supposed moderation produced the spectacularly inoffensive music of Abba and the furniture of Ikea. Hela hans krönika kan du läsa här.

Går vi mot en ljusare eller mörkare värld när viruset släppt sitt grepp om oss?
Illustration: Anders Lord

Den som lever post-Corona får också se vilken värld det är som kommer att resa sig från ruinerna.

Sannolikheten att världen återvänder till där den var före Covid 19 är ganska stor, enligt min mening. Detta trots att progressiva människor i många länder om och om igen säger att det inte går att återvända eftersom det var det samhället, den livsstilen som orsakade problemet.

Men det finns samtidigt mycket starka krafter som jobbar, och ligger i startgroparna att jobba för en återgång till det ”normala.” Det handlar främst om ekonomiska intressen, stora såväl som små. Massor av företag håller knappt näsan över vattenytan, många har redan försvunnit. Och eftersom företagsekonomi nu en gång är en kortsiktig vetenskap, och företagaren måste kunna sätta mat på bordet varje morgon, så kommer dessa intressen att vilja se en snabb återgång till business as usual.

Restauranger, krogar och butiker vill se välfyllda lokaler och ordersedlar. Flygbolag och hotellnäringen vill se luften full av flygplan och gatorna fulla av bilar som snabbt tar bort den tillfälligt renare luften i storstäderna. Oljebolagen vill se ökad efterfrågan på deras smutsiga produkter. Och det finns ett enormt uppdämt behov av att få konsumera.

Jag tror att om pandemin klingar av någorlunda snabbt, så kommer vi i allt väsentligt att återgå till hur det var innan. Men om det här drar ut på tiden, om det kommer en andra och en tredje våg av smitta, då kanske något annat händer. Och i så fall är frågan ifall det blir något bättre än idag, eller om det blir något riktigt skrämmande.

Det finns positiva glimtar i dessa tider. Den spanska regeringen inför nu basinkomst för de fattigaste bland befolkningen. En grundtrygghet i tider när arbetslösheten skenar. Liknande tankar förs fram på många andra ställen. Om effekten av en sådan reform visar sig positiv – vilket den förvisso redan har gjort på många ställen där den redan testats – kanske den är här för att stanna.

Men det finns också negativa, farliga tendenser som byggs upp just nu. I en kris ligger det nånstans i vår primitiva ryggmärg att tänka på oss själva och ingen annan. Vi skyddar vårt hus och ser med misstänksamhet på grannen, fast samarbete hade kunnat göra situationen bättre för oss båda.

EU har fungerat mindre bra, särskilt i början av epidemin. Det har varit land för land, ett minimum av samordning och samverkan. Och vissa länder, till och med inom unionen, har tagit chansen att införa regelverk som tar dem bort från demokratin och i riktning mot ett totalitärt statsskick.

Återigen, i ryggmärgen, den där delen av hjärnan som inte har förändrats sedan apan reste sig upp och började gå på två ben, finns instinkten att i en kris söka sig till en stark ledare. Nu är det en kris. Nu är det upp till bevis om våra stolta västerländska traditioner av solidaritet, empati och demokrati är mer än en tunn fernissa.

Det finns anledning att känna viss oro.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Halvårsafton (positiv)

 

 

 

 

 

Enten banar sig bredbent fram, dess ena långa arm sänker sig för att plocka upp något från stranden. Kanske en hobbit?

 

 

 

 

Dess mindre spektakulära artfränder (entens, alltså, inte hobbitens) nöjer sig ödmjukt med att stå och spegla sig i… minnessållet?

 

 

 

 

Liten Maria tittar fram och sträcker på benen, suger åt sig av de pigga vårbladen och njuter av aprilsolen, skyddad av husväggen och fjolårets ärriga veteraner.

 

 

 

 

 

 

 

Och även på människobarnen spritter det i benen, and boys will be boys. Så här i april månad, illustrerad av fyra foton från fyra olika år, på aftonen av vad som på sätt och vis är årets mäktigaste dag, då vi övergår i det positiva halvåret.

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment