Favorit i repris: Oändlighet i tid och rum

Nedanstående inlägg publicerades på den här bloggen för snart fem år sedan, i november 2012. För mig är det synnerligen aktuellt fortfarande, inte minst med tanke på den roman jag för närvarande jobbar med. Så här är dessa tankar än en gång!

 

Vetenskap har, av en intelligent person, definierats som det vi vet just nu. Jag tycker det är en definition som är bra att ha med sig när vi möter människor som tror att de sitter inne med den absoluta sanningen.

På medeltiden “visste” vi att jorden var platt. Vi “visste” också att en kvinna som kunde använda örter för att läka sina medmänniskor var i förbund med djävulen och måste brännas. På 1800-talet “visste” vi att tobak var nyttigt, därför skickades sjuka ut att arbeta på tobaksfälten.

För inte så värst länge sedan “visste” vi att en molekyl var den minsta existerande partikel som fanns. Senare lärde vi oss och “visste” att atomen fanns, och den var mindre – minst, till och med. Nu vet vi att det finns gott om partiklar som är mindre än atomen, såsom atomkärnan (vilken innehåller olika partiklar) och elektronerna som snurrar runt den. Frågan är om vi “vet” att dessa är de minsta, eller om vi har lärt oss att bara tro att det kanske är så?

Jag tror (observera tror) inte att det finns något som är minst. Eller störst, för den delen. För mig är det helt logiskt att oavsett hur liten partikel vetenskapsmännen (eller -kvinnorna) kommer att hitta, så finns det någonting som är mindre än den. Och det som vi kallar universum är säkerligen bara en del i något ännu större. Lite grann som det gamla talessättet som påstods gälla i Vilda Västern: Det spelar ingen roll hur snabb du är, det finns alltid någon där ute som är snabbare.

Den kommer alltid en ny dag, även efter den “yttersta”.

Lika självklart är det för mig att det inte finns någon början eller något slut på tiden. Oavsett hur långt tillbaka vi går i tiden, så kommer det alltid att finnas något som hände före den tidpunkt vi har kommit till. Och efter den sista dag vi kan tänka oss kommer det ännu en dag.

Detta är en av anledningarna till att jag tror på en intelligens som står bakom allting – en Skapare. Och även om Bibeln är en skrift som jag misstror i många avseenden, så är det intressant att där, i Johannesevangeliet, står: “I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.”

Ordet, förmågan att säga något och sedan få det att hända, är en minst lika trolig förklaring på Alltets skapelse som någon annan. Så länge ingen annan tillfredsställande teori om alltings ursprung har presenterats, så duger den bra till mig.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur ska terrorn stoppas?

En terrorattack är förstås lika allvarlig och tragisk oavsett om den inträffar i Oslo, Rom eller Bagdad. Den kommer dock, rent känslomässigt, närmare dig som individ om den händer på en plats som du har anknytning till.

Spanien har blivit mitt andra (eller tredje) hemland och gårdagens attentat i Barcelona känns alldeles förfärligt. Men inte överraskande, La Rambla är väl typ det ”perfekta” målet för ett sådant vansinnesdåd.

Terrorister är fega jävlar. De slår till mot, sannolikt, obeväpnade civila som inte har en chans att skydda sig. Lastbilen har blivit deras mest populära vapen. Lätt att få tag i, behövs inga förberedelser, ingen bombtillverkning i hemliga källarlokaler, inga kpistar att gömma i fiollådor. Bara tuta och köra.

Terrordåden har förstås en avsikt, eller flera, och de har också en anledning, eller flera. Jag vill göra den distinktionen, mellan avsikt och anledning, och ska försöka förklara den.

Den direkta avsikten är att döda och skada så många människor som möjligt. Genom att göra detta skapas skräck, och det skapas hat, och det är vad hjärnorna bakom terrordåden önskar. För hatet resulterar sannolikt i våldsamma, militära repressalier mot misstänkta personer, grupper och stadsdelar – stadsdelar där invånarnas viktigaste gemensamma nämnare är att de är fattiga och frustrerade. I många fall är de invandrare, ofta muslimer. Repressalier mot dessa grupper kommer att föda nya terrorister, och hjärnorna kan använda dessa misslyckade individer för att genomföra nya attentat.

Så långt avsikten. Anledningen, då? Jag är helt, fullständigt övertygad om att huvudanledningen till terrordåden är ekonomisk. Vem är det som är villig att, i de flesta fall med överhängande risk att själv stryka med, genomföra en terrorattack? Är det familjefadern som sitter i en trevlig villa, har en hustru och barn han älskar och ett intressant jobb att gå till? Nej. Det är, i de allra flesta fall, en frustrerad ung man som hankar sig fram i en dyster förort med hög arbetslöshet och inget hopp om en bättre framtid. Det är han som är mottaglig för hjärnornas förgiftade löften om ära – här eller i paradiset. För första gången kan han se en (pervers) mening med sitt liv, och om han skulle dö på kuppen så har han övertygats om att han kommer att få det bättre på andra sidan.

För den rika västvärlden är också en feg jävel. Det har den varit i hundratals år. Med hjälp av sin militära överlägsenhet har västvärlden tagit den politiska, men framför allt ekonomiska, kontrollen över stora områden i ”syd”, Afrika och Asien. Med vapenmakt har västvärlden sett till så folken i syd producerat det som västvärlden vill ha, och även sett till så det mesta av vinsten från produktionen har gått till företag i väst. Är det konstigt att frustrationen och hatet har växt och växt bland människor i Afrika och Asien?

Nu har de också fått vapen, och nu slår de tillbaka. Och med samma brutala och tragiska självklarhet som att den marginaliserade vita underklassen riktar sin aggressivitet mot dem som är ännu svagare, istället för mot de rika, så riktar tredje världens terrorister sina vapen mot försvarslösa civila istället för mot överlägset starkare militära mål.

ISIS må besegras, Boko Haram må besegras, militärt. Men terrorhotet kommer aldrig att försvinna förrän vi på allvar tar itu med de ekonomiska skillnaderna mellan länder och människor.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Meningen med att saker går sönder

Här kommer ännu ett inlägg från bloggarkivet, som jag tycker är bra nog att dela med mig av än en gång. Denna text publicerades ursprungligen den 9 september 2012.

Figurerna på de gamla egyptiska bilderna hade ofta två vänsterfötter. Det har att göra med (de gamla) egyptiernas uppfattning om hur olika delar av en människas kropp bör visas.
De senaste dagarna har jag önskat att jag hade två högerhänder. Eftersom den enda jag har blev skadad, så fick jag erfara hur handikappad man kan vara när man tvingas lita till den hand man vanligtvis inte använder för sysslor som tandborstning, tvättning (av vänster armhåla), rakning och så vidare.
Och då gick tankarna vidare, lite för snabbt för mig kanske, och landade i uttrycket “det är ett ögonblicks verk”.

För så är det ju, att när man minst av allt anar att något (oftast obehagligt) ska hända, så händer det. Och det händer just på ett enda ögonblick. I mitt fall var det denna gången ingen större katastrof: jag skar mig i höger pekfinger och blev under några dagar en smula justerad.
Men det kunde varit en bilolycka, med betydligt allvarligare resultat.
Och ett steg till gick mina tankar. Till trädet, som växt och växt, under kanske tio, femtio eller hundra år, och så kommer det en man med en motorsåg och vips, så är alla de årens möda borta.
Eller huset som en man och hans familj bott i, lappat på och pyntat under ett helt liv, och så kommer det en jordbävning och vips, så är huset jämnat med marken.
Eller, för att ta ett synnerligen trivialt exempel: Det tar mig kanske en timme, eller en och en halv, att hänga en utställning. Men jag plockar ner den på fem minuter.
Varför är det så? Att det som tar så lång tid att bygga upp kan raseras så snabbt? För som vanligt söker jag en mening med skeendet; vill inte nöja mig med att det “bara är så”.

Ibland är det ju faktiskt bra! Som till exempel att naglar och hår inte växer ut lika snabbt som man kan ta bort dem, för då skulle vi ju behöva klippa naglarna och (vi män) raka oss oupphörligen.
Men oftast känns det som något negativt.
All den mineral som samlats nere i jorden genom förmultning av organismer under miljontals år hämtas upp, omvandlas till olja och konsumeras upp på bara 100-200 år.
Vad kan Skaparens mening med detta vara?
Och det funderade jag länge på innan jag kunde komma på något rimligt svar. Ibland kändes det som om jag skulle få ge upp. Men jag vägrade! Jag vill ha, om inte svaret (för det vet vi inte) så åtminstone en idé om vad det skulle kunna vara.

Så började jag tänka på det här att samla på sig skatter i livet; skatter som ändå kommer att glida ifrån oss när vi dör. Förgängligheten hos tingen. Kan det vara en signal att vi faktiskt inte ska roffa åt oss och bygga upp stora rikedomar, massor av prylar?
Och våra stora projekt, som vi planerar och grundligt utför under lång tid. Borde vi istället leva i nuet, ta vara på varje ögonblick och inte bara tänka “Nästa sommar ska jag…” eller “När jag blir pensionär ska jag…”
Och kanske att vi ska dela med oss? Vi, som kanske inte är rika men ändå har gott och väl vad vi behöver, kanske ska ge bort en del av det vi har till dem som ingenting alls har.
Och vi kanske ska vara rädda om det som naturen bjuder på, istället för att effektivisera vår produktion?
Är det kanske dessa signaler vi får, när något som har tagit lång tid att bygga upp plötsligt faller samman?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Gudinnan från Hel-vete

Eftersom denna sommar knappt varit värd namnet – borde snarare kallas för ovinter – så har det funnits mycket tid att spendera inomhus.

En del av den tiden har jag använt till att titta tillbaka på gamla inlägg på denna blogg. Jag har då hittat ett antal som jag tycker fortfarande känns angelägna på ett eller annat sätt. Så, ja det är ju min blogg, jag tar mig friheten att publicera några av dem ännu en gång. Kanske når de någon som inte läste dem första gången.

Nedanstående text publicerades sålunda på denna blogg för första gången för exakt sex år och tre månader sedan, den 6 maj 2011. Och bland annat en kommande film, men verkligen inte bara den, gör att ämnet känns synnerligen aktuellt.

Så här skrev jag då, 2011:

Har nyligen med stort intresse tagit mig igenom boken Hel – den gömda gudinnan, av Göran och Gunnel Liljenroth (enligt initierade källor ett syskonpar). Jag skriver “tagit mig igenom” eftersom boken är en smula vanhänt skriven, språkligt sett, och uruselt satt.

Men ämnet är otroligt intressant och fascinerande. Kanske delvis för att författarnas teser bekräftar vad jag sedan länge misstänkt: att Gud från början var Gudinnan.
Enligt boken kallades hon Hel och hon dyrkades av det folk som under tiden för inlandsisen levde på Norges västkust, på den lilla landspillra som fanns mellan oceanen i väster och isväggen i öster.
Hel stod för berget, klippan, tryggheten, skyddet från isen. Hon var livet, hon var döden och hon var återfödelsen.

Under årtusendena har hon angripits av olika invandrande folkslag som inte bara fört med sig en patriarkal religion, utan också de vapen som har krävts för att tvinga den på urbefolkningen.
Här finns allt från goter och asadyrkare till, senast, de kristna. För Hel, eller åtminstone fragment av henne, fanns kvar så sent som när kristendomen erövrade Norden. Då försökte prästerskapet slå den sista spiken i den matriarkala kistan, genom att fastslå att det är kvinnan som är roten till allt ont. Hels bo omvandlades till det värsta av alla ställen i den kristna tron: Helvetet.

På engelska har hon blivit Hela, och givetvis är hon ond. Det senaste exemplet på skändningen av Modergudinnan.

Men tron på gudinnan dör förstås inte. Och märk väl att det inte handlar om att kvinnor är goda och män är onda. Det handlar om den manliga och den kvinnliga principen, där den manliga står för aggressivitet och extrovert läggning (egenskaper som premieras idag under råkapitalismen) samt destruktivitet och dödande, medan den kvinnliga representerar kontemplation och introvert läggning, och naturligtvis skapande och vårdande.
Båda dessa principer behövs för att få balans. Det vet man även i Östasien, där principerna heter yin och yang. Vi har under lång tid haft en yang-dominans. Den har förvisso givit oss ökad materiell standard, i en del av världen, men också orsakat ett otal konflikter.

Det är dags att hämta tillbaka Hel från den gruvliga plats dit hon blivit förvisad. Hon, och världen, är värd ett bättre öde.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

När ska män börja uppföra sig som människor?

Den starkes rätt är självklar enligt djungelns lag. Men om vi människor nu tänker oss att vi hunnit lite längre – genom evolutionen eller genom gudomlig försorg – så borde vi inte leva efter den lagen. Vi borde vara bättre, mer humanistiska än så.

Idag har jag nöjet att få mina funderingar publicerade genom granskande webbtidningen Frilagt. Läs hela artikeln HÄR!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varför röstar arbetare på ett högerparti?

En enstaka opinionsmätning ska vi inte stirra oss blinda på, för de växlar snabbt. Men trender som går över ett antal år är mer tillförlitliga. Därför är utvecklingen för Sverigedemokraterna av största intresse, och ger anledning till eftertänksamhet och oro.

Ett parti som har sin grund – för bara ett par decennier sedan! – i våldsamma, rakade nazister med stålskodda kängor, ligger nu ganska stadigt på kring 20 procent av befolkningens sympatier. Och som om den färska historien inte vore nog, så agerar valda företrädare för SD oupphörligen på sätt – i media, på gator och torg – som skulle vara helt otänkbart för en seriös politiker i något annat parti.

Detta parti är just nu, enligt en opinionsmätning, landets största parti bland den grupp i samhället som går under benämningen arbetare, alltså i princip LO-medlemmar. (SD är även största parti bland män, fast män har ju tyvärr alltid varit idioter. Det är vårt genetiska öde.)

Gruppen arbetare är intressant, eftersom det är den stora grupp som traditionellt tillhört det socialdemokratiska partiet. Det är den grupp i samhället som under de senaste 50-60 åren dragit den allra största nyttan av socialdemokratisk fördelningspolitik. Det är den grupp som tjänat på klassisk vänsterpolitik med transfereringar och höga skatter.

Det är den grupp som nu i strid ström går över till ett parti på högerkanten, som – trots billiga utspel om oro för brister i sjukvården – konsekvent motsätter sig skattehöjningar för de rika, skattehöjningar som kunde använts till att stärka den offentliga sektorn. Ett parti som tvärtom istället hakar på moderaternas krav på ännu lägre skatter, och som i princip vid varje omröstning i riksdagen ställer sig på högerpartiernas sida.

Den som är oroad över problemen i vår sjukvård, skola, äldreomsorg, allmänna kommunikationer med mera – och det finns all anledning att vara! – borde vara intresserad av ökade resurser till denna sektor. Och ökade resurser innebär högre skatter eftersom det är skatter som finansierar offentlig verksamhet. Den som tror att vi kan låta bli att höja skatten, eller till och med sänka den, och samtidigt få ökade resurser till sjukvården och skolan, han bör nog tänka en gång till.

Det är gubbar som den här som är arbetarklassens fiender, inte fattiga flyktingar.

Hur ska vi då tolka det faktum att en stor och växande grupp av arbetare överger partiet som står för, eller åtminstone tidigare har stått för, en politik som har betytt ökat välstånd för dem, och går över till ett parti som inte någon gång under sitt arbete i riksdagen stött politiska förslag om utjämning mellan rika och fattiga? Det finns flera sätt att tolka det, och alla är ungefär lika motbjudande.

Är arbetare dumma? Inser de inte sambandet mellan skattepolitik, offentlig service och fördelningspolitik? Nej, jag tror inte att de är dumma.

Är arbetare egoister? (Liksom tjänstemän, chefer och finanshajar.) Har arbetarklassen nu fått det ”alltför bra”, så att den börjat identifiera sig med skikten ovanför i samhället, istället för med dem som nu har det sämst – sjuka, arbetslösa och nyanlända? Ja, jag tror att det är så. Jag hoppas att jag har fel, och jag tar gärna emot argument som skulle kunna tyda på det.

Det är naturligtvis kategorin nyanlända som gör att skon klämmer. Undersökningar tyder på att arbetare är mer negativt inställda till invandrare än vad tjänstemän är. Det finns också en förklaring till detta som åtminstone är delvis rimlig. Invandrare hänvisas oftast till ”enkla” jobb och är därför en större konkurrent till arbetare om dessa jobb än till tjänstemän om mer ”kvalificerade” jobb. Notera gärna mina citationstecken, för de flesta ”enkla” jobb är idag borta från arbetsmarknaden, de flesta yrken kräver idag utbildning. Icke desto mindre är detta en delvis rimlig förklaring.

Det tragiska i sammanhanget är att de arbetare som nu, av rädsla för konkurrens om jobben i sin vardag, eller av rädsla att flyktingmottagandet ”stjäl” resurser från den offentliga sektorn, tar steget högerut till SD inte tänker lite längre. Det tragiska är att de inte inser att medan nyanlända och svenska arbetare slåss om småsmulorna, sitter den rike mannen orubbad i sitt bo, och han blir allt rikare.

Med en politik för jämlikhet hade det inte behövt finnas denna motsättning mellan olika mer eller mindre fattiga grupper. (Det hade för den delen inte behövts något flyktingmottagande heller, för ingen skulle behöva fly från sitt hem.) Men tyvärr är det lättare att slå på den svage, och fjäska för den starke. Det kallas fascism, och det är det som gör situationen, och trenden, så oerhört oroande.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varoufakis håller hoppet levande

Om [EU] upplöses nu, plockar vi alla upp resterna och lämnar, den ekonomiska utvecklingen kommer bara att gynna extremhögern. Deflatoriska krafter kommer att släppas lösa om euron kollapsar och de kommer bara att gynna krafter som Marine Le Pen. Det kommer inte att gynna vänstern, precis som Brexit inte gynnade vänstern.

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme åt Yanis Varoufakis, före detta finansminister i den grekiska Syriza-regeringen. Klarsynt som få förklarar han i den här intervjun i Dagens ETC varför det är bättre ur ett jämlikhetsperspektiv att jobba för en förändring av EU än att vända ryggen åt unionen.

HÄR är länken till hela artikeln.

Posted in Uncategorized | Leave a comment