Intellektuella klubben

”Var var vi nånstans? Eh… meningen med livet?”

Suck.

”Vi är alltid där, om meningen med livet. Och som vanligt gled du in på ett sidospår.”

”Nu är du inte rättvis. Ibland är det faktiskt du som glider in på ett sidospår.”

Ler, ett tyst medgivande. Tar en munfull av det varma kaffet, njuter av aromen.

”Men okej, var exakt, angående meningen med livet, var vi när jag gled in på ett sidospår?”

”Minns inte riktigt. Det var ett tag sedan.”

”Men… det var väl två veckor som vanligt?”

”Nej, det var det inte. För förra gången kunde inte du, för du skulle köra din son till nån… fotbollsmatch eller nåt sånt.”

Gör en besvärad grimas, rör med skeden i koppen så att sockret ska blandas med den svarta drycken.

”Du låter lite anklagande. Du vet att jag har mina barn att ta hand om.”

”Ja, men det är konstigt att det måste vara du som kör varenda gång.” Himlar lätt med ögonen. ”Men det är kanske meningen med livet för dig, att köra bil till fotbollsmatcher.”

”Att vara med mina barn är faktiskt en del av meningen med livet, för mig. Det kanske inte du kan…”

Skrapar eld på en tändsticka, tänder en cigarrett. Blåser ut rök.

Lätt forcerad hostning.

”Du borde inte röka så mycket.”

”Du vet att det är därför vi sitter utomhus, även på vintern, för att jag ska kunna röka.”

”Det kanske är meningen med livet för dig, att röka?”

”Åh, inte nu igen.” Pil av rök som stryker lätt över huvudet. ”Säkert var det det sidospåret du gled in på, som du brukar. Att jag röker för mycket.”

”Jag säger det för att jag bryr mig om dig!”

Höjer hakan något, som i trots.

”Jag njuter av att röka, och vad är det för mening med livet om man inte får njuta? Och vad spelar det för roll? Jag har inga barn, kommer inte att få några heller.”

Ett uttryck av lidande, betraktar kaffekannan.

Ler igen, överslätande.

”Att sitta här med dig är också en del av meningen med mitt liv.”

”Detsamma. En väldigt viktig del. Det är därför jag…” Avbryter sig, skakar lätt på huvudet som för att skingra något där inne. ”Jag vet inte hur jag skulle stå ut utan de här stunderna. De… du… är som nytt syre som förs in i min hjärna.”

”Inte rök?” Lägger huvudet nätt på sned. ”Förlåt. Jag uppskattar att du bryr dig… nånstans.”

”Nu minns jag var vi var! Hönan och ägget, vilket som kom först.”

Nickar igenkännande. Ja, så var det.

”Och du sa ägget, och då ville jag vet varför du tror det, men då…”

”Då tände jag en cigarrett och du började tjata om det. Det är formen, förstås.”

Rynkar pannan, fyller på mer kaffe, häller i socker, rör runt.

”Formen? Hur menar du?”

”Men tänk själv. Där, nånstans ute i Intigheten… svävade den ursprungliga formen. Jag kan inte se formen av en höna sväva där ute i Intigheten, det skulle vara helt sjukt. Men ett ägg, inga problem.”

Småler.

”Då är det bara frågan om vilket som kom först, ägget eller spermien.”

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

I det stora hela var 2018 ett skitår

Det händer sig vid den här tiden att varje egotrippad person drabbas av ett obetvingeligt behov att, för sig själv och sin mer eller mindre inbillade publik, summera och nedteckna de viktigaste sakerna som har timat sedan han (för det är oftast en han) gjorde det förra gången, vilket torde vara för cirka ett år sedan.

När jag sålunda tittar tillbaka måste jag tyvärr sammanfatta 2018 med den här bilden.

Wasted, av Anders Lord

2018 var inget bra år, om jag ser till händelserna i världen i stort. Det var ännu ett år då demokrati, frihet, empati och kärlek till medmänniskan fick backa, ännu ett år då maktfullkomlighet, förtryck, egoism och främlingsfientlighet flyttade fram sina positioner.

2018 var ett år som dominerades av ledare som Donald Trump (USA), Victor Orbán (Ungern), Recep Erdogan (Turkiet), Xi Jinping (Kina) och Rodrigo Duterte (Filippinerna) – konservativa män vars hela själsliv karakteriseras av ett vi-och-dem-tänkande, män som utan att tveka offrar hur många av schackpjäserna runt omkring sig som helst bara de själva får sitta kvar och fortsätta njuta av maktens sötma.

Vår del av världen sjunker sakta men säkert ner i ett mörker. Ett mörker befolkat av högerextrema muslimer som hatar kristna, och högerextrema kristna som hatar muslimer. De göds av en ständigt ökande skillnad mellan de superrika och oss andra, där ledare smörjda av storfinansen skapat ett tvåtredjedelssamhälle. Ett tvåtredjedelssamhälle med en medelklass vilken med små sockerbitar köpts till att slicka uppåt och sparka neråt. Den mer välbeställda delen av arbetarklassen har tappat all solidaritet med dem som har det sämre. De 90 procenten här nere slåss om smulorna från den rike mannens bord och de rikaste tio procenten där uppe tittar på, belåtet småleende, i visshet om att deras ställning inte är hotad.

 * * *

Världens länder möts på konferenser och diskuterar klimatfrågan. I princip alla är eniga om att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Men hur ska det gå till? På varje konferens enas delegaterna om ett antal steg som ska tas för att försöka nå målet, men för varje konferens flyttas de där stegen fram några år, typiskt till en mandatperiod som man ännu inte behöver ta ansvar för.

Och det är faktiskt inte så svårt att förstå politikernas vånda, och ovilja att komma med konkreta beslut och genomföra dem NU. President Macron i Frankrike har fått känna på vreden och svenska miljöpartister hatas och hotas varje dag på Nätet. Bensinen, den heliga bensinen. Jordklotet må gå under, men rör inte min bensin!

Missförstå mig inte, jag begriper varför det protesteras. För en höjning av bensinpriset måste naturligtvis införas tillsammans med andra åtgärder som gör att landsbygdens befolkning får alternativ till att sätta sig i bilen. Kollektivtrafiken måste byggas ut så den blir tillgänglig för alla, den måste fungera minst 99 dagar av 100, och den måste vara billig, helst gratis.

 * * *

Mörker, mörker, men så klart finns det ljuspunkter. Både i USA och Europa växer en alternativ vänsterrörelse fram. Allt fler människor inser att nyliberalismen som introducerades på 80-talet nu har nått vägs ände. Pendeln är nog mycket nära det yttersta högerläget, nästa år kan mycket väl innebära en sedan länge efterlängtad sväng tillbaka till värden som solidaritet och jämlikhet.

Vad som krävs av denna vänster är att få väljaren att inse, att lösningen på hans problem inte kan levereras av extremhögern, för den går bara de besuttnas ärenden. Vänstern måste möta väljaren där han finns, se hans vardag och presentera en lösning som blir trovärdig för honom. Vänstern måste få väljaren att inse, att det inte är andra fattiga som är problemet, utan de rika.

 * * *

På det personliga planet har det gångna året, som vanligt, varit bättre än för världen i stort. Jag tillhör ju den privilegierade delen av mänskligheten, som är född och bor i ett I-land utan krig och förtryck.

Året har för familjen inneburit flytt, efter 20 år i ett stort hus, till ett lite mindre hus. Den processen, som tog cirka ett halvår, var otroligt jobbig. Jag har aldrig varit så trött! Först nu, tre månader efter inflyttning, börjar vi komma i ordning och jag börjar hämta mig efter putsning för att visa upp gamla huset, spänningen om det ska bli sålt, sedan packning och sortering av alla tiotusentals mer eller mindre onödiga saker vi hade, själva flytthelgen och slutligen städning av gamla huset. Puh!

Och rätt ska vara rätt. Jag brukar inte ge många ruttna lingon – eller någon ädlare produkt heller – för Skånetrafiken. Men peppar peppar och ta i trä, under de drygt tre månader jag pendlat till jobbet sedan vår flytt har tågen bara strulat ordentligt en endaste gång. Hoppas det är en trend som håller i sig!

För en som mig, som inte riktigt förmår uppskatta kylan i Norden, är klimatförändringarna på kort sikt ganska behagliga. Jag njöt av den fantastiska sommaren 2018 men känner samtidigt en oro över vart vi är på väg.

Nyårslöften, ska man ge sådana? Egentligen kan man ge ett löfte vilken dag som helst under året och försöka leva upp till det under 365 dagar – och förmodligen misslyckas. Men jag upprepar mitt från förra nyåret, ett som jag inte riktigt lyckats hålla i år men åtminstone ibland: att vara tålmodig när jag sitter bakom ratten, och inte reta mig på alla väglöss… förlåt, mer långsamtgående objekt med sansade, försiktiga förare som råkar hamna framför min bil.

I övrigt ska jag försöka ta en dag i taget i mitt eget liv, men samtidigt titta framåt i det större perspektivet.

Journey to the Ocean, av Anders Lord

Vi har ett EU-val till våren. En önskan inför det valet är att vänstern för en gångs skull ska sluta tjabba inbördes, och istället gå samman, i hela unionen – varför inte under paraplyet DiEM25?

Europa, och EU, skulle kunna bli ljuset som världen behöver. Vi skulle kunna bli en motvikt till ett reaktionärt och protektionistiskt Trump-USA, ett misstänksamt och intrigerande Ryssland, och ett arrogant och hänsynslöst Kina.

Misslyckas Europa med det, är risken stor att den demokrati och medmänsklighet som vi för blott några år sedan tog för given, snart bara kommer att finnas kvar i minnet som en lycklig parentes i ett kallt universum.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

På vandring genom mörkret

I morse, kanske nånstans vid femdraget, när jag stod och lät mitt vatten, tänkte jag: Livet är en enda lång rad av toalettbesök, med lite spilltid emellan.

Man ska nog inte tänka så mycket vid femdraget…

Fast det beror nog på årstiden, tror jag. Vi befinner oss snart en tredjedel in i det negativa halvåret och det är mörkt och dystert. Än så länge milt, tack och lov, men vänta bara tills januari…

Och just nu lyses förvisso mörkret upp av alla fantastiska juldekorationer, vi har nyss tänt det andra adventsljuset och det börjar tisslas och tasslas i allt fler vrår. Vi brukar ha en papperspåse som det står Jag är hemlig på, där saker läggs i väntan på att de ska placeras under julgranen.

Vintermörkret kan också skingras av musik, till exempel julmusik. Vi i familjen gjorde en julskiva för några år sedan, det var en grym upplevelse! Ett antal julklassiker, och så en egen komposition av Alex och en av mig. Att jag så här års är något av en dysterkvist, märks säkert på min låt, som du kan lyssna på HÄR.

Jag jobbar faktiskt med att försöka öka min… nej, inte uppskattning men åtminstone acceptans av den värsta av våra årstider. Vi kommer ju inte undan den, klimatförändringarna lär inte gå så snabbt att vintern försvinner under mitt liv. Så jag försöker att gilla läget.

Och nu, när vi någorlunda kommit till ro i vårt nya hus, håller jag på att fixa i ateljén så det förhoppningsvis ska kunna bli lite nytt till nästa års påskutställning.

För vi får ju försöka göra det bästa av spilltiden mellan toalettbesöken…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Produktkatalog

Vi är alla produkter av den omgivning där vi har formats. Hur känns det, att vara en produkt? Att vara en vara. Det är något som måste hanteras varsamt, inte minst av kritikern. Och kritiker är vi alla. Jag kritiserar dig – du kritiserar mig. Vi kritiserar henne.

Är vi alla sprungna ur den goda jorden? Eller är några av oss starka individer som slagit oss fram på hälleberget? Trotsat den omgivning som försökte forma oss – eller som försökte svälta ut oss. Vilka individer vill vi ha? De svaga och mjuka som har curlats upp genom den goda jorden? Eller de starka och hänsynslösa som har överlevt hällebergets karghet?

Hälleberget – en plats där bara de starka överlever. Är det bra? Akrylmålning: Anders Lord

Trygghet, var kommer den ifrån? Om den produkt som du har blivit är trygg, varför är det så? Kom tryggheten från dig själv eller din omgivning? Vem är tryggast, den svaga sirapsgossen som är en gemytlig curlingprodukt, eller Clintan-karikatyren, den ensamme cowboyen som inte litar på någon annan är sig själv, men som tror sig om att kunna reda ut vilken situation som helst?

Vilken vara vill du vara? Vilken sorts produkter vill vi ha i vårt samhälle? Är det längre ett samhälle om vi alla är som den ensamme cowboyen, som litar till sin pistol och sina knytnävar? Kommer vårt samhälle att överleva om vi alla är sirapsgossar som troskyldigt räknar med att rättvisan, godheten och empatin kommer att segra?

Om vi inte vill ha den ensamme cowboyen så måste vi ta bort hälleberget, för det är där han kommer ifrån. Och då måste vi bereda plats för alla i den goda jorden. Då måste vi gå ut, höja vår röst och förklara att den goda jorden räcker till alla. Då måste vi nöja oss med en så stor, eller liten, bit av den goda jorden att den faktiskt räcker till alla.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Varför blir man Sverigedemokrat?

Nedanstående text publicerades första gången på denna plattform den 20 oktober 2012. Jag tycker texten är klart aktuell även idag, tyvärr, så jag repriserar den härmed.

Hitlers nazistparti skyllde Tysklands problem på judarna. Sverigedemokraterna (SD) skyller Sveriges problem på invandrarna. En färsk mätning ger SD nästan tio procent av rösterna. Tio procent av svenskarna hyllar alltså, i princip, den nazistiska ideologin. Det är ruggigt.

Men om vi då försöker avstå från att bara fördöma, om vi inte tror att mänskligheten är uppdelad i onda och goda individer (de onda skulle då vara exempelvis sådana som röstar på SD), utan istället försöker hitta en vettig förklaring till siffrorna, var hamnar vi då?

Vem blir sverigedemokrat? Och varför? Och vad kan vi göra åt det?

Sverigedemokraterna, liksom deras föregångare Ny demokrati – och liksom nazisterna, för den delen – är ett missnöjesparti. Och där har vi svaret på frågan vem. Det är missnöjda individer som lägger sin röst på SD. Det är inte de besuttna och välmående som röstar på Jimmie Åkesson. De föraktar honom, och hans parti. Möjligen ler de lite i mjugg, tycker det är bra att oppositionen splittras – för det är framför allt socialdemokrater som går över och röstar på SD. Och de besuttna och välmående vill inte ha en socialdemokratisk regering. (Inte för att de skulle ha så mycket att frukta av en sådan, men det är en annan sak.)

Varför, då? Varför väljer de missnöjda – de vars arbetstillfällen är i fara, vars vardag och framtid hotar att kollapsa – att rösta på SD istället för på ett parti till vänster?

Därför att det är den enklaste lösningen. Om du har två motståndare framför dig, en stor och muskulös, en liten och tunn, vilken av dem väljer du att gå på? Den lille och tunne, naturligtvis. För den andre skulle mosa dig. Det är lättare att sparka neråt.

Det är också fegare.

När klyftorna i samhället ökar växer oron. Det är vad de senaste 25-30 årens regeringar har åstadkommit i Sverige. Det är den borgerliga politiken – antingen den administreras av Carl Bildt, Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt – som har bäddat för uppkomsten av missnöjespartier. Fruktan för islamisk extremism finns med i bilden, men i realiteten är det en mycket marginell del av den. Ekonomin ligger i botten och det är den som styr. Människor måste ha mat tre gånger om dagen, måste ha en bostad och kläder, måste ha trygghet i skolan, vården och äldreomsorgen. När detta inte fungerar växer missnöjet, och med det partier som SD. För att det är för svårt att angripa det verkliga problemet: råkapitalismen.

Sverigedemokraterna är en nationell variant av socialdemokratin. Alltså är det, per definition, ett nationalsocialistiskt parti. Det tycker jag räcker som motivering till varför vi måste försöka stoppa deras framfart. Och hur gör vi det?

Jag tror bara det finns ett sätt, nämligen att minska klyftorna i samhället. Om alla har det någorlunda drägligt, och känner trygghet inför framtiden, då försvinner missnöjet. Och då försvinner grogrunden för partier som SD. Det finns pengar. Det finns massor av pengar. Men de är koncentrerade till ett fåtal bankkonton. Plocka in dem! Fördela dem till oss alla!

Det är inte invandrarna som orsakar arbetarklassens problem – utan invandrare hade det här landet varit kvar på stenåldern – det är de rika. Sparka inte på den lille, tunne. Tag honom till hjälp istället. Tillsammans kan vi rå på den store busen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Jag försöker förtvivlat förstå

Jag försöker förstå.

Så här några dagar efter valet försöker jag förtvivlat förstå varför nästan en femtedel av svenska folket – och ännu större andel av mina skånska landsmän och -kvinnor – har lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

Hur kan så många människor hata invandrare så intensivt, att de lägger sin röst på ett parti som i princip inte har någon åsikt i någon annan fråga? Åtminstone ingen åsikt som de står för när det verkligen gäller.

Jag har läst Sverigedemokraternas partiprogram – och när jag har gjort det, och funderar över hur många av deras väljare som har gjort det, så hoppas jag nästan att jag är ensam om att ha läst det. För det är, förutom den kopiösa textmängden om nationens förträfflighet, en mycket tunn soppa. Ämnen som ekonomi, miljö och samhällsservice gås igenom i några korta meningar, nästan som bisatser efter den blytunga huvuddelen där man i vers efter vers sjunger nationens och den ariska… förlåt, svenska rasens höga visa.

Som om inte det var nog, så kliar jag mig i huvudet när jag läser de där korta styckena om ämnen som ekonomi, miljö och samhällsservice. För de talar ett helt annat språk än vad partiets agerande i riksdagen de senaste åren gör. Och då börjar jag tänka, att kanske har en och annan väljare faktiskt läst de där raderna i alla fall. För i partiprogrammet kan man förledas att tro, att SD värnar om de svaga i samhället, att de vill verka för att utjämna skillnader. Men det är ju en lögn!

I riksdagen har SD de senaste åren bland annat röstat nej till en höjning av A-kassan, nej till meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsbolag, nej till skattesänkning för pensionärer, nej till att det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3 ska läggas ner, och nej till att ställa villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar.

SD-representanter har låtit sig väl smaka av bjudluncher från näringslivets toppar, och blivit ett lydigt instrument i dessa storkapitalisters händer. Kort sagt, de står i praktiken för en politik som inte på något sätt gynnar majoriteten av deras väljare – arbetarklassfamiljer på landsbygden och i mindre tätorter.

Vad är det då som skrämmer dessa människor, arbetarklassfamiljerna på landsbygden och i mindre tätorter, så till den grad att de väljer att lägga sin röst på detta bluffmakarparti? Vad är det med våra invandrare som är så hemskt?

Rädslan för det som är främmande ligger djupt i den mänskliga, och djuriska, naturen, som en dovt pysande varböld som när som helst kan blossa upp och spricka. Invandrare är kriminella, sägs det. Ja, en del invandrare är kriminella. Det beror på att de finns längst ner på statusstegen, de bor i taskiga områden där det finns hög arbetslöshet och inte mycket hopp om en bättre framtid – såvida man inte tar saken i egna händer på fel sida om lagen.

Men, trots att så många invandrare bor i dessa utsatta områden så förekommer 98,4 procent av alla invandrare INTE i polisens register. Trots att de har dessa dåliga förutsättningar avhåller de sig alltså från brottslighet, och försöker istället kämpa på och hålla sig på rätt sida.

Förutom myten om invandrarnas brottslighet (andelen brottslingar är för övrigt högre bland aktiva SD-politiker), så finns det två grupper av invandrare som skrämmer etniska svenskar till att rösta på SD. Den ena gruppen är alla män som rör sig i stadskärnorna, sitter på kaféer och serveringar. En äldre släkting till mig berättade nyligen hur hon, vid ett besök på en ort i trakten, sett en hel del folk ute där hon gick, och ”nästan ingen var svensk.” Här har vi en intressant kulturskillnad; medan etniska svenskar umgås hemma hos varandra så umgås invandrare från sydligare länder ute i staden. Inte så konstigt då att de verkar vara många fler än vad de är, när de etniska svenskarna håller sig inom hemmets fyra väggar!

Den andra gruppen är kvinnor med huvudduk, slöja, burka eller vad vi nu vill kalla det. Denna tygbit är ett främmande element i det här landet, och den är oerhört negativt laddad. Jag gissar, och det bär mig lite emot att säga det, att om alla huvuddukar försvann från stadsbilden så skulle SD:s väljarstöd halveras. Det är ingen lätt fråga, och ingen enskild kvinna ska skuldbeläggas, men landet har lite att jobba med vad gäller integrationen.

Nu har vi en period av fyra år att (med viss skräck) se fram emot, där SD är ett av de största partierna i riksdag, regioner och kommunfullmäktige. Låt mig gissa att vi, särskilt på kommunplanet, kommer att få se ett stort antal tomma stolar – ju fler desto längre tiden går – och ett stort antal SD-representanter som inte kommer att vara särskilt aktiva. Kommer det möjligen att få deras väljare att få upp ögonen, att inse vad det är för tomtar de har lagt sin röst på?

Vad kan då de andra partierna göra för att påverka väljarna, ta dem tillbaka till deras ”hempartier”? Jag tror att särskilt partierna på den så kallat röd-gröna sidan, och alldeles särskilt socialdemokraterna, måste bli mer ideologiska, mindre pragmatiska och maktlystna. De måste på ett mycket tydligare sätt visa vilka partier det är som för folkets talan, och vilka som bara månar om storfinansen. Då kommer Sverigedemokraterna tvingas välja sida… och det tror jag inte att de klarar. Då faller de ihop som ett korthus.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Berget

Berget. Det ensamma berget. Det oföränderliga berget. Konstanten i tillvaron. Tryggheten, grundbulten.

Vad tänker berget? Tänker berget? Har det en själ? En djupt sovande själ? En själ, ett medvetande, som mäter tiden inte i minuter, timmar och år utan i tusentals, miljontals, miljardtals  år. Är en minut för oss tusen år för berget, eller en miljon?

Så, vad tänker berget när det ”ser”, uppfattar, de myriader av blixtsnabba händelser som passerar förbi dess perimeter? Vad hinner det uppfatta? En planta skjuter upp ur jorden, växer upp till ett högt träd… och ungefär när berget vant sig vid att ha det där, så kommer en våldsam storm – som för berget bara är en lätt vindpust – och fäller trädet.

Hur reagerar berget på de där pyttesmå varelserna som pinnar av och till runt berget, reser små tändsticksaskar som de går in i och ut ur, fortare än berget kan registrera, vilka rivs eller förfaller långt innan berget lärt sig känna igen dem? Och varelserna själva… som ilar runt som skållade råttor till synes irrationellt, utan mål och mening.

Någon enstaka gång är det någon av dem som stannar upp, tar sig tid att sätta sig ner och betrakta berget. Berget noterar, fast det går med ljusets hastighet, hur någon av de där små varelserna söker skydd av berget; söker skugga en het sommardag, eller lä när det blåser en kall vinterkväll. Liksom när fåglarna hittar en skreva högt uppe att bygga sitt bo, där de har utsikt och där vindarna erbjuder en startbana för flygning.

Berget noterar detta med en glimt av tillfredsställelse, att någon av dess mindre stationära kusiner inte bara tar bergets tjänster i anspråk utan också ger uttryck för sin uppskattning av dem. När trädet i vinden viskar bergets namn, när örnen brer ut sina vingar och tackar klipphyllan för hjälpen, när människan sjunker ner i skuggan och med välbehag lutar sin lilla kropp mot bergets stora, då vet berget att dessa tillfälliga gäster kan förnimma en gemenskap, en samhörighet, en känsla av att de alla har sin plats och sin funktion i Alltet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment