Varför gick valet som det gjorde?

Varning! Denna text är ett försök att – helt subjektivt, något annat finns inte – göra en analys av resultatet i våra politiska val nyligen. Men inte bara det, texten är också ett försök att analysera, i vidare mening, strömningar och tankemönster, inte bara i Sverige utan globalt.

En text med denna ambition kommer oundvikligen – och här kommer varningen! – att göra sig skyldig till generaliseringar. Varje människa är en individ och hennes tankar, och därmed beslut om vilken valsedel som ska stoppas i kuvertet, är personliga. Med det sagt så är vi flockdjur och vi lyssnar och tar intryck av personer och grupper som står oss nära, och när sådana personer uttrycker åsikter är det lätt att göra dem till våra egna.

Jag har sökt efter analyser av hur väljarnas rörelser mellan partierna såg ut i valet för några veckor sedan, men inte hittat något mer än en uppgift att rika människor i viss utsträckning tydligen har vänt moderaterna och kristdemokraterna ryggen. Jag kommer därför att göra en egen – så klart i viss mån amatörmässig, men ändå.

Vi vet vissa saker. Vi vet att de tre borgerliga partier som allierade sig med sverigedemokraterna samtliga gick tillbaka. De tappade väljare – troligen just till SD. Som så många har sagt redan, varför rösta på en kopia när originalet finns? Det är osannolikt att borgerliga röster skulle gå någon annanstans, med ett undantag, och det finns också bevis (1 st) på det: liberaler som i frustration över partiets vandring i högerled istället röstar på centerpartiet. Vi vet att gamle partiledaren Bengt Westerberg gjorde det.

Men vi vet också att centerns väljarstöd minskade, så troligen var det inte så många liberaler som följde sin gamle ledares exempel. På den så kallade vänstersidan minskade också alla partier utom socialdemokraterna. Min teori är att S framför allt tog väljare från vänsterpartiet, men också från miljöpartiet. Centerns tapp misstänker jag är till SD.

Vänsterpartiets tillbakagång har redan analyserats inom partiet, och ledningen har fått hård kritik för ett par beslut under året: att de gick samman med högern och krävde sänkning av bensinpriset, samt flirten (som uppenbarligen misslyckades) med kärva män på bruksorterna. Dessa beslut, menar kritikerna, fick en del av partiets vanligtvis trogna väljare att överge det. Det ligger säkert en del i den kritiken. Samtidigt menar jag att fram till början av detta år var Nooshi Dadgostar fullständigt lysande! Där tidigare V-ledare bara muttrat lite satte hon ner foten. Nej till marknadshyror, annars fäller vi regeringen! Det blev inga marknadshyror. Ge nu tusenlappen till pensionärerna! Pensionärerna fick tusenlappen.

Så långt valet. Men ändå inte. För det som i första hand kräver analys och förklaring, är förstås sverigedemokraternas fortsatta uppgång. Under två veckor, fram till det italienska valet, var Sverige det land i Europa där ett parti som står på fascistisk grund har fått högst andel röster i ett val. Det är hur chockerande som helst, men att förlamas av chocken hjälper inte. Förklaringar är enda vägen till att kunna förstå och sedan agera på rätt sätt.

Skjutningarna! Gängvåldet! Ja, det är ju den förklaring som först flimrar framför ögonen, ivrig att gripas och stämplas som sanningen. Och helt klart har det påverkat människors röstande. Det finns dock en viktig faktor som talar emot detta. Och nu ger vi oss ut på det globala planet med våra generaliseringar.

Mellan vilka grupper av människor ser vi den största skillnaden i tankesätt, och därmed röstande? Rika och fattiga? Nej, även om många rika tenderar att rösta höger så finns det gott om progressivt tänkande individer i de högre skikten. Män och kvinnor? Nej, även om det utan tvekan finns en skillnad där – män röstar mer höger, kvinnor mer vänster. Vit och svart? Nej, även om partier på den vänstra planhalvan får fler röster från minoritetsgrupper.

Stad och land – skiljelinjen i människors tankesätt?

Jag menar att den största skillnaden i tankesätt, värderingar och därmed beslut om vilken valsedel som ska läggas i kuvertet finns mellan stad och landsbygd. Och jag är så klart inte alls först med att tro och uttrycka detta. Men det har blivit alltmer uppenbart för mig.

Vi ser det i det svenska valet – det är på landsbygden SD har sin väljarbas. Det är ute i små byar och på landet, där det knappt finns en enda invandrare (utom pizzabagaren) och där det inte har skjutits ett skott på hundra år, som 40-50 procent av väljarna lägger sin röst på SD. Det är inte i städerna, där de faktiska problemen med kriminaliteten finns. Där röstar människor på de röda eller blå partierna.

Vi ser samma sak i USA. Var hade Donald Trump sitt huvudsakliga stöd? Ja, inte var det i New York eller Los Angeles. Det var i Mellanvästern, och i småorter i Södern. Vi ser det i Iran. Vilka grupper är det som stödjer det medeltida prästväldet? Det är människor på landsbygden, inte de som bor i städerna.

Så långt komna är det dags att höja (ännu) ett varningens finger. Detta handlar inte om att skuldbelägga, eller nedvärdera, de människor som bor på landsbygden. Det handlar om att försöka förstå varför så stor andel av landsbygdens folk tänker och röstar som de gör.

Ska vi söka förklaringen i de politiska ideologierna – de tre ’klassiska’ ideologierna marxism, liberalism och konservatism? Nja, tveksamt. De grupperna går in i varandra, där finns en lika stor portion konservatism bland marxister som bland några andra. Men delvis ändå, åtminstone när det gäller kräftgången för de liberala partierna. Om vi till dem räknar (i Sverige) centern, liberalerna och i viss mån moderaterna, så ser vi att alla tre tappade i valet.

Vad står liberalismen för? Den står för förändring, men inte i första hand ekonomisk sådan utan teknisk, organisatorisk och kulturell förändring. Exakt sådant som samhället – mer eller mindre globalt – sett under det senaste halvseklet eller mer. Och vad innebär denna förändring för människor? Den innebär att de som lätt tar till sig förändringar och som upplever att de tjänar på dem, att de får ett bättre liv, är positiva. Och i alla länder är det städerna och dess befolkning som ’går före’, om uttrycket tillåts, när förändringens vindar blåser. Det är ett högre tempo och en större förtjusning över nymodigheter bland stadsbor jämfört med dem som bor på landsbygden. Och det beror inte minst på att förändringen är anpassad i första hand för stadsbor.

Utbildningsnivån är högre i städerna än på landsbygden. Det är ingen överdrift att påstå att i princip alla högre lärosäten ligger i städerna, och många som kommer från landet till staden för att studera på högre nivå återvänder inte. De blir kvar, med sin kunskap, i staden. Och det är oftast människor med utbildning som driver samhällets förändring.

Det är också i städerna vi ser den mest etniskt blandade befolkningen, och både som en förutsättning för och som en följd av detta, ser vi en högre acceptans i städerna för människor med ett annat ursprung än en själv.

Infrastrukturen, med allt från sjukvård till allmänna kommunikationer, är mer utbyggd i städerna än på landsbygden. Detta har en oerhörd påverkan på alla människors vardag.

Alla dessa faktorer har under lång tid lett till att skillnaderna mellan stad och landsbygd växt, och därmed att tänkandet/röstandet mellan de som bor i staden och på landet går alltmer isär. Boende på landsbygden känner att de inte får del av alla de förändringar som stadsborna applåderar – tvärtom innebär många av nymodigheterna att vardagen för landsbygden blir sämre, eftersom allt är anpassat efter stadsbons verklighet.

Vi kan raljera och tycka att SD-väljarna på den svenska landsbygden, människorna i Trump-västern och bönderna i prästväldets Iran vill ha det ’som det alltid har varit’. Men det är både dumt och meningslöst. Det som istället måste göras, från de politiker och andra med inflytande som menar sig stå för något progressivt, är att hitta sätt att inkludera landsbygden i de förändringar vilka är ofrånkomliga i ett samhälle.

Advertisement
Posted in Uncategorized | Leave a comment

En tragisk paradox

Hettan bränner i stora delar av Europa – till och med i England, annars mest känt för sitt svala, regniga väder. Och vi ser, de senaste åren, liknande extrema värmeböljor i Amerika och Asien. Det känns svårt att hävda att de inte orsakas av människan och hennes aktiviteter här på jorden.

Jag är en av de skyldiga till detta, genom att i princip minst en gång varje år sätta mig i ett flygplan för att åka ut och uppleva, njuta av vår fantastiska värld. Njuta av den … och därmed förstöra den.

Jag tycker inte ens om att flyga. Oavsett miljöpåverkan så tycker jag inte om det, har aldrig gjort. Luft är inte mitt element, lika lite som vatten är det. Tåget är för mig det utan jämförelse bästa transportmedlet för sträckor över fem kilometer (eller var gränsen för att gå går). Och jag är inte rädd för att åka tåg långt och länge, jag menar, jag har åkt Transsibiriska järnvägen! Say no more.

Men … nu är ju vårt samhälle uppbyggt så, under största delen av livet, att vi förväntas arbeta typ 47 veckor om året. Att då sätta sig på ett tåg och åka till, säg, Singapore skulle ta i princip hela den där återstående lediga tiden. Eller sätta sig på en båt till Sydamerika, för den delen. Alltså är flyget det enda möjliga transportmedlet för sådana resor.

Machu Picchu i Peru.

Ge fan i att resa! ryter du kanske nu. Stanna hemma i din lilla håla, sluta bry dig om den fantastiska värld som finns där ute. Och visst, det kan man göra. Många människor gör det, och mår hur bra som helst av det. (Tur är väl det för planeten, att dessa människor finns.) Andra, som jag, har resandet som ett gift i organismen.

Att inte resa, att inte se andra delar av jordklotet, är som att bo i ett stort, sagolikt palats och alltid bara vistas i ett enda rum. Det känns som … slöseri. Men samtidigt vore det ju bäst för jordklotet om ingen rörde sig utanför sin egen lilla by, där man kan gå till fots, eller cykla om man är lagd åt det hållet.

Dessutom, bortsett från alla upplevelser av fantastisk natur och mäktiga byggnadsverk av människohand, så ger resandet så mycket mer. Jag menar att den som är ute i världen och träffar, interagerar med människor från andra kulturer blir mindre belägen att hata dem, att diskriminera dem, att starta krig mot dem. Trots allt är alla vi individer som bor på jorden på många sätt lika varandra och vi behöver varandra.

Detta är tragiken i det hela. Att samtidigt som resande, och kontakter med andra människor, har så många positiva effekter, så leder resandet till att utsläppen ökar och klimatet förändras.

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Avväpna vapenlobbyn nu!

Ännu en massaker har inträffat bland allmänheten – och ännu en gång på en skola – i USA. Ännu en gång har den konservativa vapenlobbyns vansinniga politik, att tillåta och uppmuntra Tom, Dick och Harry att skaffa sig skjutvapen, lett till att oskyldiga mist livet, att familjer raserats.

Vi lever i onda tider, har gjort så alltför länge och inget tyder på att de kommer att bli bättre i närtid. Konservatism och nationalism flyttar ständigt fram sina positioner, och av detta kommer sällan något gott. Vi kan se en trend åt detta håll ända från 1979, det år då ayatolla Khomeini, den ärkekonservative muslimske prästen, etablerade en islamisk republik i Iran och kastade landet tillbaka till medeltiden. 80-talet såg en stark högersväng i USA och Storbritannien – Reagan och Thatcher – och i Sverige kom samma skifte cirka tio år senare.

Nu, de senaste åren, ser vi samma tendenser i ett antal länder runtom i världen, allt från vissa östeuropeiska stater som Ungern och Polen, till länder som Brasilien och Filippinerna. Och, ännu värre, de stora drakarna som Ryssland och Kina.

Varför är det då dåligt med konservatism och nationalism? Jag menar att nationalismen är en mental sjukdom, och den allvarligaste av dem alla. För den delar upp människor i vi och dem, vilket alltid leder till konflikter och i många fall till krig, vilket är det värsta som kan hända människan. Konservatism och nationalism går oftast hand i hand, och dessutom finns där så mycket hat bland de konservativa. Inte bara hatar de liberaler och progressiva, de hatar varandra också. Konservativa i Kina och Ryssland hatar konservativa i USA, som hatar konservativa i Iran, och så vidare. Fast de är samma skrot och korn.

I detta läge, när Rysslands konservative, nationalistiske president startar krig i Europa, och när Kinas konservative, nationalistiske president rustar upp sin militär mer än någon annan någonsin gjort på så kort tid, hade vi behövt en sund, balanserad motvikt på andra sidan Atlanten. Men vad får vi? Vad har vi sett de senaste åren? Först en bindgalen konservativ nationalist även där, som till och med försökte kuppa sig kvar vid makten. Och så den där oerhört mäktiga, oerhört konservativa och nationalistiska vapenlobbyn, som tror att vi fortfarande lever kvar i vilda västern och måste ha skjutvapen. Och som tror att tragedier som vi ser gång på gång i Amerika kan lösas genom att be för offren och dela ut ännu fler skjutvapen.

Ingen normal människa behöver ett skjutvapen. Möjligen med undantag för dem som lever bland vilda djur, som på Svalbard med isbjörnar, eller i de djupaste djunglerna i Afrika. Konflikter mellan människor kan inte lösas med skjutvapen, de kan bara lösas genom samtal och genom att förändra de ekonomiska villkoren så ingen ska känna behov av att gå utanför lagen för att få en dräglig vardag.

Kära beslutsfattare i Amerika. Lämna Buffalo Bill och Billy the Kid på den historiens skräphög där de hör hemma. Visa att USA är en del av de goda, en sund, progressiv motvikt mot unken konservatism och nationalism i länder som Ryssland, Kina och Iran.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En seger för mörkrets krafter

Det är tråkigt, mycket tråkigt, att inte de sansade muslimer som finns i bostadsområdena i våra städer kunde kontrollera det gäng tonårsgrabbar som varken visar kyla eller intelligens, utan går rakt i fällan som Paludan, det rövhålet, och de mörka krafter som står med honom gillrade.

Som andra skribenter redan har konstaterat, hade han bemötts med absolut tystnad och en axelryckning så hade han snart försvunnit ut i periferin. Nu har de låtit honom uppnå exakt det han ville – uppmärksamhet kring hans person, och våldsam splittring i vårt samhälle.

De ungdomar som brukade våld måste straffas. Och polis, skola, socialtjänst, arbetsförmedling och andra lämpliga instanser måste sättas in för att förändra villkoren för underklassen – av vilka de flesta är invandrare.

Det kommer alltid att finnas de som utnyttjar ett sådant “tillfälle” att ställa till bråk, och de måste som sagt lagföras. Men jag tror att den skaran kan göras mycket mindre än den är idag, med förebyggande insatser i de här områdena.

Vad gäller integration i det svenska samhället, så måste alla (nyinflyttade) få helt klart för sig att ingen religion eller annan ideologi står över lagen i det här landet. Kan man inte acceptera det, så kanske man ska söka sig någon annanstans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Liberaler?

Idag har Nyamko Sabuni meddelat att hon med omedelbar verkan avgår som partiledare för Liberalerna. Såsom gammal socialliberal tycker jag att jag har en viss rätt att kort kommentera händelsen.

Som flera andra skribenter redan har sagt, Sabuni var en katastrof. Och visst, man kan tycka att Liberalerna/Folkpartiet har varit det, varit ett parti som känts onödigt, under lång tid. Men aldrig har det varit så tydligt som under hennes ledning. Och visst, under lång tid har partiet vandrat högerut i det politiska spektrumet, men under Sabuni gick det käpprakt ner i diket.

Nyamko Sabuni, denna svarta kvinna som ledde ett liberalt parti, förklarade sig till och med redo att samarbeta med Sverigedemokraterna, ett parti som inte bara är illiberalt utan som föraktar både svarta och kvinnor. Detta är och har varit politisk harakiri på en nivå som väl aldrig setts förut, åtminstone inte i det här landet. Partiets siffror i varje opinionsundersökning pekar också på att det inte ens varit bra ur någon rimlig strategisk synpunkt.

Ja, Liberalerna – och även när de hette Folkpartiet – är ett borgerligt parti. Det är svårt att komma ifrån. Men ett parti som står (eller åtminstone en gång stod) på socialliberalismens grund måste befinna sig på den borgerliga vänsterkanten. Ja, balansera på gränsen till socialismen. Betona inte bara den individuella friheten utan också den starka statens ansvar. Det har ingen liberal/folkpartistisk ledare gjort sedan Bengt Westerbergs tid.

Vi har redan tre högerpartier i svensk politik. Det behövs inte ett till, och när Liberalerna ställer in sig i det ledet blir de helt enkelt onödiga. Och det visar även, som sagt, opinionssiffrorna.

Hur blir det nu då, med Johan Pehrson som, åtminstone tillfällig, partiledare? Jag har inget svar på den frågan, knappast ens en aning. Han är ett oskrivet kort för mig. Jag kan bara hoppas att han, och partiet, påbörjar en väg för att hitta tillbaka till sina rötter. Och den vägen måste leda bort från Jimmie Åkesson och hans patrask.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kort kommentar till Ukraina-krisen

För det första: Det finns inget försvar för att starta ett krig. Den som startar ett krig är en primitiv galning som inte har i människornas värld att göra.

För det andra: Det finns inget försvar för att starta ett krig. Den som startar ett krig är en primitiv galning som inte har i människornas värld att göra.

För det tredje: Det finns inget försvar för att starta ett krig. Den som startar ett krig är en primitiv galning som inte har i människornas värld att göra.

För det fjärde: Jag anser att västmakterna dock har ett visst ansvar för den situation som har uppkommit. Låt oss gå tillbaka till åren kring 1990, då kommunismen i Östeuropa, inklusive Ryssland, föll. Alla var glada, nu skulle vi äntligen kunna bli en stor, fredlig europeisk familj.

Vad hände sedan? Warszawa-pakten, östsidans motsvarighet till Nato, var ju borta. I min värld borde det logiska nästa steget varit att även Nato lades ner. De hade ju ingen fiende längre! Men nej, så blev det inte.

Istället utvidgades Nato hela tiden, med de flesta av de östeuropeiska länderna som nya medlemmar. Natos östra gräns kröp allt närmare den ryska gränsen. Snacka om att bjuda in Ryssland med armbågen! Inte konstigt att misstänksamheten växte i Moskva, och att den nu under Putin – när antalet “neutrala” länder mellan Ryssland och Nato har krympt till färre än en handfull – har fått denna labila, paranoida person att ta till vapen.

Om nu Nato tvunget ska finnas, varför inte bjuda in Ryssland att bli medlem? Så kan alla pojkarna leka tillsammans, i samma sandlåda.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ett bättre klimat – och ett bättre liv?

Cementdebatten på Gotland. De skenande drivmedelspriserna. Upprörda diskussioner om vindkraftens vara eller icke vara.

Alla dessa aktuella exempel illustrerar det stora problemet som klimatfrågan befinner sig i, och som gör att utsikterna att faktiskt lyckas få till stånd något som innebär minskade mänskliga avtryck på miljön känns mycket små. Vi, den samlade mänskligheten, har målat in oss i ett hörn. Vi har slagit in på ett spår som nu i full fart tar oss genom en tunnel, på vars andra sida det bara finns ett stup.

Hela vår existens bygger på tillväxt, på konsumtion, på oförändrade eller ökade uttag ur jordskorpan. Vi har alla vant oss vid att leva på det viset, och varje begränsande åtgärd av politiker – hur nödvändig den än ”objektivt” kan synas vara – upplevs som ett hot mot oss. Ja, jorden kanske kollapsar, eller åtminstone blir obeboelig för en stor del av mänskligheten, men det händer… en annan dag. Om jag inte får cement till mitt företag, om jag inte kan tanka min bil och köra med den, om det där förbannade vindkraftverket står och ger mig sömnsvårigheter – allt det händer NU.

I början av förra året, när världen ”stängdes ner” på grund av Coronakrisen, verkade det som något positivt hände. Vi kunde höra om renare luft i många större städer. Men den där möjliga, enda (?) positiva sidoeffekten av pandemin varade inte länge. Nu duggar istället rapporterna tätt om att tillståndet för klimatet är värre än nånsin. De flesta parametrar visar att alltför lite görs, och i en del fall går utvecklingen åt helt fel håll.

Två saker är gemensamma för de åtgärder som föreslås för att förhindra att jorden värms upp till en grad som, enligt de flesta experter, skulle få förödande konsekvenser för livet. Den ena är att åtgärderna ska gå ut på att med ny teknik låta oss fortsätta leva ungefär som vi gör nu. Den andra är att de åtgärder som ska vidtas, de ska göras om tio, tjugo eller trettio år. Inte nu.

Jag tror att båda dessa utgångspunkter är fel om vi verkligen vill sakta ner jordens uppvärmning. Ingen av dem kommer att fungera. Men samtidigt är båda två mycket förståeliga. Politiker är inte mer än människor. De vet att om de skulle föreslå att vi NU slutar använda fossila bränslen, slutar ta upp smutsiga saker (som cement) ur jordskorpan, eller om vi skulle bryta med konsumtionssamhället och bli kommenderade att leva ”som på stenåldern” – ja, då skulle det bli revolution.

Det är intressant hur miljöfrågans status har ändrats, inte minst bland ”folk i allmänhet.” På 70-talet ökade medvetandet om miljöförstöringen. Vi fick gröna vågen och vi fick demonstrationerna mot atomkraft, till exempel. Så småningom fick vi också, i Sverige och en del andra länder, ett politiskt parti som gjorde miljön till sin huvudfråga.

Och konkreta åtgärder har sjösatts för att försöka vrida utvecklingen. Vi källsorterar – mer eller mindre, i olika länder – och ren energi som sol och vind har kapat åt sig var sin tårtbit på diagrammet över hur vi klarar vår uppvärmning och andra energibehov. Vi talar om att åka kollektivt och vi talar om att äta mindre (ox-)kött.

Samtidigt visar rapporter och mätningar att läget inte blir bättre. Värmerekord slås i parti och minut och, framför allt, extremväder som stormar, regn och torka (med katastrofala bränder) ökar ständigt. I det läget ser vi, exempelvis i Sverige, att miljöpartiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna och det finns inget parti som det spys så mycket galla över i sociala medier, som just miljöpartiet.

Vad är det vi ser? Hur kan det vara att miljöfrågan, som ju faktiskt handlar om människorasens överlevnad, verkar ha försvunnit från medvetandet hos så många människor?

Jag tror det handlar om ren förnekelse. Detta är så svårt. Insikten att vi måste förändra samhället radikalt – bryta med allt vi vant oss vid – för att rädda klimatet är så fruktansvärt jobbig att ta till sig. Det är lättare att tänka att… tja, det kanske ändå handlar om naturliga svängningar i klimatet som vi inte kan påverka. Eller… det ligger långt fram i tiden. Vi tar det sedan. Eller… bladen och blommorna öppnar sig ju varje vår precis som de brukar, vi får kallt ibland på vintern, det kanske inte är så farligt.

Och, vi älskar det bekväma liv vi har vant oss vid. Så klart att vi gör! Det är alltid lättare att vänja sig vid en förbättring än en försämring. Våra politiker och andra ”influencers” har ett gigantiskt jobb att försöka övertyga oss om att vi inte bara måste hitta ett nytt, nedskalat sätt att leva, utan också hitta en design på detta nya liv som vi kan acceptera, som kanske till och med kan få den där osäkra, hotfulla, annorlunda morgondagen att se bra ut.

Det stora klimatmötet i Glasgow har precis inletts. Där finns de med, de värsta förbrytarna vad gäller utsläpp, även om en del av dem, som den kinesiske ledaren, inte kommer dit utan förväntas delta digitalt. USA och Kina är inte bara de två länder som bidrar mest till utsläppen av koldioxid. De är också de två länder i världen som satsar mest på sin militära verksamhet. Tänk om de, och de andra världsledarna, kunde ställa sig upp och säga: Vi lovar att avbryta all militär verksamhet, och använda alla de pengarna till åtgärder för att förändra vårt sätt att leva, att lägga om kursen för att rädda klimatet, och att göra det på ett sätt som inte innebär en vardagskatastrof för den vanlige medborgaren. Det skulle vara en god start!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kärnan i Kinas intresse

Taiwan är ett kinesiskt kärnintresse, brukar det heta i retoriken från Beijing när regimen där anser att omvärlden inte agerar så följsamt som den har gjort under de senaste 40-50 åren. Och det har ju faktiskt hänt allt oftare de senaste månaderna, att omvärlden vågat uttrycka en egen uppfattning i Taiwanfrågan.

Länder som Japan, Storbritannien och Australien har höjt tonläget en smula mot Kina och dess alltmer oblyga vapenskrammel i Taiwans närhet. Och president Biden har ”försagt sig” vid två tillfällen och yttrat att USA har en skyldighet att försvara Taiwan i händelse av ett kinesiskt invasionsförsök. Dock har underhuggare till honom ryckt ut båda gångerna och försäkrat att den amerikanska hållningen i Taiwanfrågan inte har ändrats. USA, heter det, står fortfarande för en ”ett Kina-politik” och tillämpar det som kallas strategic ambiguity (strategisk tvetydighet) vad gäller hur man skulle komma att agera om Kina går till anfall.

Men vad är det då som gör att ledarna i Beijing är så besatta av tanken på att införliva Taiwan med Folkrepubliken? Ja, det finns förstås flera anledningar och vi ska använda två klassiska vetenskaper, historia och geografi, för att hitta svaren. Kina och Taiwan har en delvis gemensam historia. Taiwan var en del av Kina under den kejserliga Qingdynastin (uttalas ching) från 1662 till 1895. Det är lång tid, kan man hävda, 233 år. Men det är också länge sedan. Ingen som lever idag var med på den tiden. Vi kan i sammanhanget jämföra med att Irland var en del av Storbritannien fram till 1922. Ingen seriös britt skulle dock komma på att kräva att Irland ska ”återförenas” med UK.

Ja, 1945 när andra världskriget var slut och Japan fanns bland förlorarna, överfördes Taiwan – som då under 50 år varit en japansk koloni – under oklara omständigheter till Kina. Men det var ett Kina mitt uppe i brinnande inbördeskrig, knappast en organiserad stat i något avseende. Fyra år senare var inbördeskriget slut. Maos kommunister hade vunnit och bildade Folkrepubliken Kina. Resterna av den förlorande sidan, Chiang Kaishek och hans Kuomintang-soldater, flydde ut till Taiwan. Därefter har Kina och Taiwan existerat som två olika nationer.

Men låt oss titta lite på kartan, nu när vi har historien (vad gäller Taiwan) någorlunda klar för oss. Här är västra Stilla havs-kusten, med Kina som den dominerande politiska enheten. Och i ett långt, mycket långt, perspektiv har det oftast varit så. Som du kanske vet heter Kina Zhong guo på mandarin/nordkinesiska. Och även om du inte vet det, så har du kanske hört att Kina kallas för Mittens rike, och det är just vad Zhong guo betyder.

Kanske är du dock inte medveten om att när kineserna kallar/kallade sitt rike så, så menade man inte att det ligger i mitten rent geografiskt, rent… horisontellt. Nej nej, Mittens rike syftar på den vertikala axeln; Kina var beläget mellan jorden (med dess barbarer) och himlen. Kejsaren av Kina var Himlens son. Say no more…

Nu är i ärlighetens namn Kina inte det enda land, det enda folk, som tror och har trott att de är bättre än någon annan. Kolonisatörerna från olika europeiska länder under 1700- och 1800-talen levde också i någon sorts sjuk förvissning om att de hade rätt att lägga under sig främmande kontinenter och dess folk eftersom den vita rasen var överlägsen. För att bara ta ett exempel.

Nåväl, den kinesiska självkänslan fick en allvarlig knäck under 1800-talet när britter, fransmän, tyskar, ryssar och amerikaner tog för sig av bitar av kinesiskt territorium och tvingade på kineserna handelsavtal som de inte ville ha. Den förödmjukelsen sitter djupt hos kineserna och ligger till grund för den frenetiska upprustning och de stormaktsambitioner som Kina visar idag.

Under lång tid uppträdde de servilt och med ett undergivet leende på läpparna, i kontakterna med Väst. Det var en taktik som lyckades alldeles förträffligt. Under 80- och 90-talen lockade dessa ”snälla” kineser till sig kapital från hela den fria världen – inklusive Taiwan! En stor och ökande del av dessa pengar har använts till upprustning av de militära styrkorna, och nu, med Xi Jinping vid rodret, visar Kina sina muskler.

Titta på kartan igen. Öarna utanför Kina – i första hand Japan, Taiwan och Filippinerna – kallas the first island chain (den första ökedjan). Vad menas då med det? Kedjan mot vaddå? En oändlig vattenmassa? Nej, låt oss skriva in ett namn till här.

För detta handlar om storpolitik, och i takt med Rysslands, och de europeiska ländernas, degenerering är det USA och Kina som är stormakterna och som nu i allt högre utsträckning ställs mot varandra. Och i det spelet är den första ökedjan av oerhörd strategisk betydelse – och allra mest för Kina. Det finns amerikansk militär närvaro i Japan och Filippinerna, och med Taiwan på sin sida är det lätt att se hur USA skulle kunna ”stänga” Stilla havet för kineserna.

Så tro inte att det är av någon större omsorg om det taiwanesiska folket som ledningen i Beijing – och, genom en fanatiskt uppskruvad nationalism, nu också troligen stora delar av befolkningen i Kina – vill ha ”återförening” med Taiwan. Om det hade varit så, hade kineserna inte för en sekund övervägt att ockupera och slakta taiwaneserna, deras ”kära landsmän.” Nej, detta handlar om en bit land, som ska ge Kina fritt tillträde till Stilla havet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ett ominöst datum

För tio år sedan la jag de sista detaljerna i ordning inför släppet – släppet av min då nya bok, och jag hade många veckor tidigare bestämt mig för att det var den 22 juli den skulle släppas. Minns tyvärr inte nu varför jag valde detta datum, men så var det.

Lite anade jag väl att verklighetens Lord Voldemort, den högernationalistiske galningen som har samma förnamn som jag, också smidde planer för den 22 juli. Och när dagen hade grytt, så var det hans fruktansvärda illdåd som så klart fick fullständigt fokus i media. Min roman kom i kolsvart slagskugga av massakern på Utöya i Norge.

Imorgon kommer det förstås att vara, och ska vara, minnet av den tragedin som högtidlighålles. Därför passar jag på redan ikväll att inbjuda er som är sugna på en dos fan fiction att, exempelvis via den här länken, ladda ner och läsa min berättelse.

Genren är således fan fiction, vilket betyder att jag inte får och inte tänker försöka tjäna några pengar på om du läser boken. Dock finns där en uppmaning i slutet av den, som jag gärna upprepar här. Om du uppskattade vad du läste, skicka gärna en slant till Läkare utan gränser. Det vore en god gärning på ett ominöst datum.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

De tolv stora

Allt bloggande, i princip, är en egotripp. Jag, som bloggare, förutsätter/tror/hoppas att du, som läsare, ska ta del av något som jag tycker är viktigt. Jag, bloggaren, ska faktiskt vara, och är, oändligt tacksam för att du, läsaren, lägger ner en del av din tid på att läsa det som jag har skrivit. (Jag tror i och för sig att livet, och därmed tiden, är oändligt, men det är en annan sak, som jag inte, och ingen annan heller, kan leda i bevis.)

Detta inlägg är en astronomiskt stor nostalgitripp tillbaka i musikens värld som jag har upplevt den. Så om du inte är intresserad av musik, eller tycker att den bästa musiken, det är den som ges ut nu, då kanske detta inte är något för dig.

Det finns tal som är mer ”magiska” än andra; de är vanligare när man ska räkna upp saker eller på annat sätt använda tal som en sorts kraft. Tolv är ett av dem, tillsammans med sju, tio, kanske fem, kanske flera andra. Men när jag har lagt tid på att tänka tillbaka på vilka artister som har betytt mest för mig, så har jag hittat tolv stycken. Jag skulle inte kunnat göra det på färre, kunde i och för sig haft fler, men tolv räcker ganska bra.

I början var det bara män, killar, grabbar. För även om man ibland kan tycka att det var bättre förr, så var det inte det, inte på alla sätt åtminstone. Och som tur är har tjejerna tagit sin plats på scenen allt efter hand. (Efter hand, eller efterhand?)

Det började med Beatles, och Kinks. Nu talar vi 60-talet, mitten av 60-talet. De sju första av mina tolv hjältar fanns/slog igenom under det (för mig) magiska årtiondet 1965-1974. År 1965 blev jag nio år. Det var då jag började lyssna synnerligen aktivt på popmusik, som det kallades då. Vi hade ett band i skolan – de flesta av oss kunde inte spela… Det var Tio i topp med Kaj Kindvall och det var framför allt Kvällstoppen med Kersti Adams-Ray. Några år senare var det också Radio Luxemburg, 208 på kortvågssändaren, där alla de nya plattorna från England (och USA) hördes först.

Beatles och Kinks, som sagt. Ja, där var ju fler, på den tiden – till och med svenska Hep Stars! Men Beatles och Kinks, det är där musikhistorien börjar för mig. 1965 kom Kinks’ Till the End of the Day, och 1966 kom Beatles’ Michelle. Jag har båda vinylsinglarna. Min kompis hade 27 kronor så han köpte en LP, Hep Stars On Stage, med guldkorn som Surfin’ Bird (med sång av Christer Pettersson, trummisen), Tallahassee Lassee och Sweet Little Sixteen (sång av Janne Frisk, eller har jag fel där?). Jag hade bara sju kronor så det blev en single, Michelle/Girl med Beatles. Min första 45:a, min första platta.

För 60-talet var singlarnas tid, åtminstone för mig. 70-talet var det LP-skivor, 80-talet kassettband och 90-talet CD-skivor. Sedan blev det YouTube och Spotify…

Två band till finns med bland förrätten i denna trerätters rockmiddag. Även om det mest var brittiskt för min del på den tiden, så började amerikanerna göra intrång, först i form av Creedence Clearwater Revival. Creedence, på sätt och vis det amerikanska svaret på The Kinks – ett geni (John Fogerty/Ray Davies), tre… medmusiker, som inte direkt stack ut, samt ett samhällsengagemang i texterna.

Som kontrast kan man då hävda att Beatles var tvärtom – tre genier… och så Ringo Starr. Och mitt nästa toppband var definitivt också fulladdat med riktigt stora individualister. Ian Gillan, enligt min mening den bäste av alla manliga rocksångare. Ritchie Blackmore, en fantastisk gitarrist, en av de första ”riktiga” gitarristerna, med en lysande teknik. Jon Lord, klaviaturets tempelriddare – tillsammans med Ken Hensley i Uriah Heep. Och så en rytmsektion som inte heller gick av för hackor. Deep Purple må idag inte kallas hårdrock, men alla värden förskjuts med tiden och när de kom fram räknades de som ett av de fyra hårdrocksbanden, bredvid Led Zeppelin, Uriah Heep och Black Sabbath.

Vi är i skärningspunkten 60/70-tal nu, och de artister som då tog steget fram är för mig verkligen Top of the Pops, som ju var namnet på ett klassiskt engelskt TV-program på den tiden. Och även om den förste av dem, och min rockhjälte framför alla andra, är amerikan så spelades hans låtar utan tvekan på ovannämnda program.

Vincent Furnier, pastorsson från Detroit, och hans fyra joggarkompisar som slog sig ihop och bildade ett band, bytte namn ett par gånger och satte ner foten som Alice Cooper. Ett geni även han, på sitt sätt. Kanske inte rent musikaliskt, men när det gäller rockmusik så är teknisk briljans bara ena halvan, den andra är känslan. Rockkänslan, den som får en att rysa av välbehag längs hela ryggen. Den som skapas när den harmoniska ackordföljden markeras med en distad elgitarr, och när Alice uttalar scream, eller tomb, eller we’re all gonna rock to the rules that I make.

Häxmästaren, chockrockaren, och allt vad han kallats. Det visuella har hela tiden varit essentiellt i hans show. Han hade också pekfingerkänslan att plocka in extra gitarrister på plattorna, troligen för att de där två kompisarna som hade hängt var sin sexsträngad på bröstet inte var de vassaste. Det kan man tycka vad man vill om, men grymt bra musik blev det.

Men mer brittiskt, under det tidiga 70-talet. Och ännu en artist där det visuella var av yttersta vikt. David Bowie har i min värld stått för de mjuka värdena där Alice Cooper stått för de hårda. Det handlar om sångrösten, men också om låtarnas uppbyggnad. Och där Alice under en lång rad av år stod fast vid sitt (synnerligen vinnande) koncept, förnyade sig Bowie i princip för varje platta. Det blev inte alltid bra, stundtals var det riktigt smärtsamt att försöka vara hans fan. Men ofta blev det väldigt bra.

I samma genre fanns bandet som för mig är slutpunkten på det gyllene årtiondet, The Golden Age of Rock’n’roll. Mott the Hoople – som slog igenom då Bowie skrivit och producerat All the Young Dudes till dem. När hans kompband Spiders From Mars splittrats 1973 gick gitarristen Mick Ronson över till Hoople och blev sedan parhäst med sångaren Ian Hunter på många underbara plattor; med Hoople, med Hunter som soloartist och inte minst på Ellen Foleys första skiva.

Nu är vi framme vid en intressant punkt i musikhistorien. Det gyllene årtiondet till ända stod vi där, blickande mot en oviss framtid. Med Donna Summer och hennes väninnor stönande i sina discostudios, i sällskap av monotona, hjärndöda trumbeat och hysteriska trumpeter. Här behövdes ett sjumilasteg, av typen som Rod Stewart tar på omslaget till Atlantic Crossing. Men det är inte Rod som tar det där steget för mig, som utgör den smala bron över discoavgrunden. Det är ett band där vi återigen har ett antal mycket duktiga och innovativa musiker och låtskrivare; den flamboyante sångaren Freddie Mercury – vars karriär ju längre den fortskred dock tyvärr allt mer kom att handla om hans levnadsvanor och mindre om rock, den briljante gitarristen Brian May med ett helt unikt ljud i sin hemmabyggda gitarr samt oerhört kompetenta rytmsektionen Roger Taylor och John Deacon. Med andra ord Queen.

Första plattan lite ojämn men den öppnar med superlåten Keep Yourself Alive. Därefter tre kanonplattor, som möjligen kulminerar med eposet Bohemian Rhapsody. Efter det blev Queen tyvärr mekaniska och tråkiga. Men de hann i alla fall föra över stafettpinnen från huvudrätten på menyn till desserten, de fyra sista/nyaste av mina tolv stora.

Nu är vi på sent 70-tal och tidigt 80-tal. Och vi kör på med den sista manliga artisten så är vi av med dem. Generalen av sydstaterna, Tom Petty, and hans band the Heartbreakers. Melodiös rock av yppersta märke, och så hans lite vemodiga röst – vid första anblicken något lik Bob Dylans, men tusen gånger bättre.

Samtida med Petty var tjejbandet the Runaways, och ur deras aska reste sig kompgitarristen och låtskrivaren Joan Jett och inledde en lysande solokarriär. Svartklädd, med nitar, kajal och klirrande smycken är hon rocken personifierad. Hennes något trögflytande röst är kanske inte vacker och skolad, men vilken känsla den har!

Jag glömmer aldrig den där septemberdagen 1983 då jag rest genom Sibirien och Japan under några veckor, tvingats hålla tillgodo med (i mina öron) märklig, mer eller mindre österländsk musik. Reste över till Sydkorea, åkte upp till de underbart vackra bergen vid gränsen mot Nordkorea. Flanerar i den lilla staden, går in i en souvenirbutik och där, ur högtalarna, strömmar I Love Rock’n’roll. Jag tror aldrig jag har blivit så lycklig att höra en låt!

Mycket Amerika här på slutet och nästa artist är också amerikanska, även om resten av bandet var britter. Katrina Leskanich, dotter till en amerikansk militär posterad i England, började spela rock med tre lokala gentlemän. Som Katrina & the Waves gjorde de några riktigt bra plattor med ett genuint rocksound. På 90-talet såg vi också Katrina representera Storbritannien i Melodifestivalen, och vinna hela tävlingen (och det händer väldigt sällan britterna), med fina Love Shine A Light.

Vad kommer efter desserten? Kaffe och avec, kanske? För den tolfte och sista storheten på min lista trädde fram i ljuset ungefär tio år efter Katrina och hennes Vågor. Och vi är åter i Staterna, vi kommer in på countryrockspåret och där hittar vi den underbara Sheryl Crow. Kan en enformig låt vara bra? Ja, det kan den. Det finns ett par, tre exempel på detta och det bästa av dem är Sheryl Crows första hit, Run Baby Run. Bland hennes andra superlåtar finns C’mon C’mon som hon gjorde i en inspelning tillsammans med The Corrs.

Se där, ett smörgåsbord, eller en trerätters middag, med odödliga rockartister. Och jag har också haft förmånen att få se drygt en tredjedel av dem live – dock bara två av dem när de var in their prime.

Jag såg Katrina & the Waves två gånger kring 1980, i Lund och i Köpenhamn. Och jag såg David Bowie på Ullevi i Göteborg 1983 (Let’s Dance-turnén) efter att ha legat i biljettkö en natt (vi var några galningar som delade på passen) utanför klassiska Julius Platthandel i Lund.

Sweden Rock i Norje Boke, denna sympatiska festival, gav mig möjlighet att, lite sådär i elfte timmen, se både Kungen och Drottningen. Där såg jag Alice Cooper 2006 och Joan Jett & the Blackhearts 2011.

Slutligen – så här långt åtminstone – såg jag till att vara på Kulturbolaget i Malmö en höstkväll 2016 och fick avnjuta förre frontmannen i Mott the Hoople, Ian Hunter. Det var lite som att tiden stått stilla när han kom in på scenen, med de där obligatoriska solglasögonen på näsan. Och lokalen gungade när han drog All the Young Dudes som extranummer. På tåget hem diskuterade vi hur gammal han egentligen var, då. Vi googlade… och fann att han föddes 1939. Det var alltså en 77-årig gubbe som nyss rockat skiten av Malmö. Häftigt!

Posted in Uncategorized | Leave a comment