Nej, exakt 50 år sedan var det inte idag, men det var 50 år sedan…
…som det Gyllene decenniet inleddes. Mitt gyllene decennium, ska jag väl säga.
Jag var åtta år gammal, fyllde nio senare på året. Gick ut andra klass, började tredje. Vi hade ett band, fyra grabbar i klassen. Vi hette The Lucky Stars. Gjorde (så vitt jag minns) en spelning, inför klassen. Det lät förstås för jävligt, för ingen kunde spela och “sångaren” kunde inte ta ton. (Jag spelade trummor.) Men det var en början på ett livslångt intresse för att göra, och lyssna på, musik.
Musikens gyllene decennium, 1965-1974. Guldåren, då rockens backbeat kombinerades med tidigare erors melodiösa kvaliteter till det som då, i mitten av 60-talet, kallades pop. (Idag står ordet pop snarare för urvattnad discoblaj.)
The Beatles Day Tripper, The Animals We Gotta Get Out Of This Place, Gerry and the Pacemakers Ferry Cross the Mersey, Chris Andrews Yesterday Man, The Rolling Stones Get Off Of My Cloud. För att nämna några hits som kom 1965.
The Kinks, Till the End of the Day, en av 60-talets allra bästa låtar, kom vid årsskiftet 1965-66.
Det var mest manliga artister då, åtminstone inom popmusiken. Det skulle dröja länge innan kvinnorna blev ens någorlunda representerade. Det var också, för min del, mycket brittiskt så där i mitten av 60-talet. Amerika kom några år senare, kom ikapp, gick kanske förbi.
I Sverige fanns en handfull bra band: Tages, Ola & the Janglers, Shanes, Mascots… och förstås Hep Stars. (Gissa var namnet Lucky Stars kom ifrån…)
I skolan var det Beatles mot Stones. Jag var Beatles, men gillade även Stones låtar, åtminstone fram till och med Brown Sugar 1971. Men där var något med harmonierna i Beatles-låtarna som tilltalade mig.
Det Gyllene decenniet hade inletts.
cosmosaccordingtolongandy 