Grattis SD, ni har vunnit

Det har inte gått lång tid sedan förre statsministern Fredrik Reinfeldt bad svenskarna att öppna sina hjärtan för flyktingar, eller sedan vi chockades av bilderna på den treårige syriske pojken Alan Kurdis döda kropp på en strand i Medelhavet. Men samtidigt känns det som en annan tidsålder.

För bilderna av den lille pojken lyckades lika lite som Fredrik Reinfeldt öppna några hjärtan. Istället stängdes de, och med dem gränserna. En ny lag infördes – kanske tillfällig, kanske inte – som gör det svårare för personer att återförenas med sina anhöriga i Sverige. Med regeringens goda minne, och kanske till och med på direkt uppdrag från den, har Migrationsverket satt i system att skriva upp (främst) afghanska tonåringars ålder; med dagar, veckor eller år – så mycket som behövs för att de ska bli 18 år gamla. Därefter skickas de tillbaka till Afghanistan. Och så sitter regeringen där och blundar för cynismen när de säger att de inte ”skickar tillbaka barn”.

Det är knappast röd-grön, feministisk politik vi ser utövas i Europa och Sverige idag.

Vi har en så kallat röd-grön regering och den säger sig föra en feministisk (utrikes-)politik. Dessa ord och begrepp har för länge sedan förlorat sitt värde. Vad har hänt med röd-gröna, och feministiska, honnörsord som solidaritet, omtanke, medmänsklighet? De har försvunnit under den stigande högerextrema nationalismens smutsbruna matta, i Ungern, i Tjeckien, i Österrike, i Danmark… och i Sverige.

Alla politiska partier utom Vänsterpartiet, och möjligen Centerpartiet, omfamnar de nya hårda tagen. Och längst in i högerhörnet sitter Jimmie Åkesson och hans kumpaner och slickar sig belåtet om munnen. Med all rätt, det är exakt deras politik som nu genomförs… av en så kallat röd-grön, feministisk regering.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Dags att släppa in Taiwan i värmen

Idag, på FN-dagen, är det tyvärr återigen dags att påminna om det dystra faktum att en nation med 23 miljoner invånare är utestängd från den internationella gemenskapen.

Taiwan, den första och hittills enda demokratiska nationen inom det kinesiska kulturområdet, får inte vara med i FN. Inte heller i någon annan internationell samarbetsorganisation. Inte heller, under eget namn, i internationella idrottsevenemang, där inte heller landets flagga får visas.

Och som om inte det skulle vara nog, så tvingas taiwaneserna dag efter dag, år efter år, leva med 1600 missiler – ett flertal av dem bestyckade med atomstridspetsar – riktade mot sig från den store buffeln till granne på andra sidan Taiwan-sundet. De tvingas leva under det konstanta hotet att invaderas och krossas av världens största armé, den så kallade folkets befrielsearmé i Kina.

Taiwaneserna förtjänar ett bättre öde än att kastas åt Xi Jinpings glupande käft.

I Kina avslutas i dagarna kommunistpartiets kongress, vilken hålls vart femte år. Där har, denna gång, landets obestridde ledare Xi Jinping tagit ytterligare steg på vägen att bli den mäktigaste ledaren sedan Mao Zedong. Det spekuleras att Xi inte kommer att nöja sig med att sitta under två femårsperioder, vilket i så fall bryter mot de oskrivna regler som har gällt inom partiet/staten sedan 90-talet.

I praktiken spelar just det förstås ingen roll. Kina är en järnhård diktatur, med eller utan Xi. Men han har seglat upp som en extremt stark ledare och han gör det i en tid när Kina är på god väg att bli världens vid sidan av USA mäktigaste ekonomi. Xi har också visat, sedan han kom till makten 2012, att han inte tvekar att slå ner på varje demokratiyttring i landet – inklusive Hong Kong. Censuren i cyberrymden är också hårdare och mer effektiv än någonsin.

Detta är alltså vad det demokratiska väst vill att 23 miljoner taiwaneser ska tvingas underkasta sig. För det är omvärldens tystnad som gör det möjligt för Kina att bete sig precis hur som helst och utdela vilka hot som helst utan repressalier. Det demokratiska väst är livrädda för att tappa marknadsandelar i Kina, då väger allt tal om mänskliga rättigheter mycket lätt.

Det är dags för Europa och Nordamerika att göra gemensam sak för demokratin i Taiwan, mot diktaturens kreatur. För även om världen behöver Kina, så behöver Kina världen ännu mer. Ett enat västblock skulle vara svårt för Xi Jinping att ignorera. Om vi menar någonting med våra vackra ord om mänskliga rättigheter så är det dags att visa det nu, innan det är för sent. Xi kommer inte att vänta hur länge som helst innan han tar Taiwan med våld.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vad handlar den katalanska frågan om?

Det våld och den brutalitet som spanska Guardia Civil uppvisade i samband med folkomröstningen i Katalonien för snart två veckor sedan var helt oacceptabel och ovärdig en europeisk demokrati.

Med det sagt tillåter jag mig att vara ganska skeptisk till katalanernas tal om självständighet från Spanien.

Jag är i princip positivt inställd till folks och regioners önskemål om självstyre, i form av autonomi eller som helt egen statsbildning. I min värld är inga nuvarande nationsgränser heliga.

Det finns ett flertal exempel jorden runt på folk och/eller landområden där självstyre/självständighet är ett ytterst befogat och väl underbyggt krav. Praktexemplet är förstås Taiwan, där både den moderna historien och alla övriga omständigheter talar solklart för att Kina ska hålla tassarna borta och låta taiwaneserna forma sin egen framtid.

Palestina är ett annat. En suverän och sammanhängande palestinsk stat är det minsta det undanskuffade palestinska folket kan begära, en stat där de slipper att ständigt få sin mark beskuren av ockupanternas bosättare. (Naturligtvis måste en sådan överenskommelse också innehålla ett åtagande från palestinierna att acceptera staten Israels existens, för hur orättfärdig den lösningen än var 1948, och fortfarande, så skulle det bli ännu värre om den rivs upp.)

Västsahara, Kurdistan och kanske Skottland är andra regioner där självstyre på ett eller annat sätt måste erbjudas invånarna.

Vad gäller Katalonien känns det… sådär. Om jag fått korrekt information, så handlar åtminstone en betydande del av kraven på självständighet om att katalanerna tycker att de betalar för mycket skatt. De tycker att de betalar in mer till spanska staten än vad de får tillbaka. Det imponerar inte på mig!

Handlar Kataloniens självständighetskrav bara om pengar?

Katalonien är en av de rikaste provinserna i Spanien. Det ligger liksom i sakens natur att den som är rik betalar mer skatt än den som är fattig. Eller tycker katalanerna att de fattigaste regionerna i Spanien ska betala mer skatt än vad de själva ska göra? Det känns småaktigt, osolidariskt, obefogat gnäll från en överklass.

Bortsett från det så verkar hela upplägget förhastat. Det verkar inte finnas någon plan för hur institutioner som försvar och polisväsende ska fungera. Självständighetsplanerna är inte heller på något sätt förankrade i den europeiska unionen. Katalonien skulle vid en potentiell självständighet komma att befinna sig i ett politiskt vacuum.

Frågan är också uppenbarligen mycket kontroversiell även inom provinsen. Långt ifrån alla katalaner – möjligen inte ens hälften – är för att bryta sig loss.

Samtidigt har troligen det styrande högerpartiet i Spanien en del av skulden för att konflikten drivits till sin spets. Under den gamla socialistregimen fanns det en fungerande överenskommelse mellan Madrid och Barcelona, där Katalonien åtnjöt hög grad av självstyre. Vi kan nu också se hur socialistledaren Pedro Sánchez försöker finna en lösning på problemet genom att erbjuda förhandlingar om utökat självstyre inom ramen för en spansk stat. Förhoppningsvis är det något som både katalanledaren Puigdemont och regeringen i Madrid kan sluta upp kring.

Så kan jag förresten inte låta bli att undra i mitt stilla sinne hur den svenska regeringen skulle agera om vi skåningar krävde självständighet, eller återgång till vårt danska moderland. Jag är rädd att vi skulle få se något liknande som det vi kunde bevittna på Barcelonas gator för snart två veckor sedan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Oändlighet i tid och rum

Nedanstående inlägg publicerades på den här bloggen för snart fem år sedan, i november 2012. För mig är det synnerligen aktuellt fortfarande, inte minst med tanke på den roman jag för närvarande jobbar med. Så här är dessa tankar än en gång!

 

Vetenskap har, av en intelligent person, definierats som det vi vet just nu. Jag tycker det är en definition som är bra att ha med sig när vi möter människor som tror att de sitter inne med den absoluta sanningen.

På medeltiden “visste” vi att jorden var platt. Vi “visste” också att en kvinna som kunde använda örter för att läka sina medmänniskor var i förbund med djävulen och måste brännas. På 1800-talet “visste” vi att tobak var nyttigt, därför skickades sjuka ut att arbeta på tobaksfälten.

För inte så värst länge sedan “visste” vi att en molekyl var den minsta existerande partikel som fanns. Senare lärde vi oss och “visste” att atomen fanns, och den var mindre – minst, till och med. Nu vet vi att det finns gott om partiklar som är mindre än atomen, såsom atomkärnan (vilken innehåller olika partiklar) och elektronerna som snurrar runt den. Frågan är om vi “vet” att dessa är de minsta, eller om vi har lärt oss att bara tro att det kanske är så?

Jag tror (observera tror) inte att det finns något som är minst. Eller störst, för den delen. För mig är det helt logiskt att oavsett hur liten partikel vetenskapsmännen (eller -kvinnorna) kommer att hitta, så finns det någonting som är mindre än den. Och det som vi kallar universum är säkerligen bara en del i något ännu större. Lite grann som det gamla talessättet som påstods gälla i Vilda Västern: Det spelar ingen roll hur snabb du är, det finns alltid någon där ute som är snabbare.

Den kommer alltid en ny dag, även efter den “yttersta”.

Lika självklart är det för mig att det inte finns någon början eller något slut på tiden. Oavsett hur långt tillbaka vi går i tiden, så kommer det alltid att finnas något som hände före den tidpunkt vi har kommit till. Och efter den sista dag vi kan tänka oss kommer det ännu en dag.

Detta är en av anledningarna till att jag tror på en intelligens som står bakom allting – en Skapare. Och även om Bibeln är en skrift som jag misstror i många avseenden, så är det intressant att där, i Johannesevangeliet, står: “I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.”

Ordet, förmågan att säga något och sedan få det att hända, är en minst lika trolig förklaring på Alltets skapelse som någon annan. Så länge ingen annan tillfredsställande teori om alltings ursprung har presenterats, så duger den bra till mig.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur ska terrorn stoppas?

En terrorattack är förstås lika allvarlig och tragisk oavsett om den inträffar i Oslo, Rom eller Bagdad. Den kommer dock, rent känslomässigt, närmare dig som individ om den händer på en plats som du har anknytning till.

Spanien har blivit mitt andra (eller tredje) hemland och gårdagens attentat i Barcelona känns alldeles förfärligt. Men inte överraskande, La Rambla är väl typ det ”perfekta” målet för ett sådant vansinnesdåd.

Terrorister är fega jävlar. De slår till mot, sannolikt, obeväpnade civila som inte har en chans att skydda sig. Lastbilen har blivit deras mest populära vapen. Lätt att få tag i, behövs inga förberedelser, ingen bombtillverkning i hemliga källarlokaler, inga kpistar att gömma i fiollådor. Bara tuta och köra.

Terrordåden har förstås en avsikt, eller flera, och de har också en anledning, eller flera. Jag vill göra den distinktionen, mellan avsikt och anledning, och ska försöka förklara den.

Den direkta avsikten är att döda och skada så många människor som möjligt. Genom att göra detta skapas skräck, och det skapas hat, och det är vad hjärnorna bakom terrordåden önskar. För hatet resulterar sannolikt i våldsamma, militära repressalier mot misstänkta personer, grupper och stadsdelar – stadsdelar där invånarnas viktigaste gemensamma nämnare är att de är fattiga och frustrerade. I många fall är de invandrare, ofta muslimer. Repressalier mot dessa grupper kommer att föda nya terrorister, och hjärnorna kan använda dessa misslyckade individer för att genomföra nya attentat.

Så långt avsikten. Anledningen, då? Jag är helt, fullständigt övertygad om att huvudanledningen till terrordåden är ekonomisk. Vem är det som är villig att, i de flesta fall med överhängande risk att själv stryka med, genomföra en terrorattack? Är det familjefadern som sitter i en trevlig villa, har en hustru och barn han älskar och ett intressant jobb att gå till? Nej. Det är, i de allra flesta fall, en frustrerad ung man som hankar sig fram i en dyster förort med hög arbetslöshet och inget hopp om en bättre framtid. Det är han som är mottaglig för hjärnornas förgiftade löften om ära – här eller i paradiset. För första gången kan han se en (pervers) mening med sitt liv, och om han skulle dö på kuppen så har han övertygats om att han kommer att få det bättre på andra sidan.

För den rika västvärlden är också en feg jävel. Det har den varit i hundratals år. Med hjälp av sin militära överlägsenhet har västvärlden tagit den politiska, men framför allt ekonomiska, kontrollen över stora områden i ”syd”, Afrika och Asien. Med vapenmakt har västvärlden sett till så folken i syd producerat det som västvärlden vill ha, och även sett till så det mesta av vinsten från produktionen har gått till företag i väst. Är det konstigt att frustrationen och hatet har växt och växt bland människor i Afrika och Asien?

Nu har de också fått vapen, och nu slår de tillbaka. Och med samma brutala och tragiska självklarhet som att den marginaliserade vita underklassen riktar sin aggressivitet mot dem som är ännu svagare, istället för mot de rika, så riktar tredje världens terrorister sina vapen mot försvarslösa civila istället för mot överlägset starkare militära mål.

ISIS må besegras, Boko Haram må besegras, militärt. Men terrorhotet kommer aldrig att försvinna förrän vi på allvar tar itu med de ekonomiska skillnaderna mellan länder och människor.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Meningen med att saker går sönder

Här kommer ännu ett inlägg från bloggarkivet, som jag tycker är bra nog att dela med mig av än en gång. Denna text publicerades ursprungligen den 9 september 2012.

Figurerna på de gamla egyptiska bilderna hade ofta två vänsterfötter. Det har att göra med (de gamla) egyptiernas uppfattning om hur olika delar av en människas kropp bör visas.
De senaste dagarna har jag önskat att jag hade två högerhänder. Eftersom den enda jag har blev skadad, så fick jag erfara hur handikappad man kan vara när man tvingas lita till den hand man vanligtvis inte använder för sysslor som tandborstning, tvättning (av vänster armhåla), rakning och så vidare.
Och då gick tankarna vidare, lite för snabbt för mig kanske, och landade i uttrycket “det är ett ögonblicks verk”.

För så är det ju, att när man minst av allt anar att något (oftast obehagligt) ska hända, så händer det. Och det händer just på ett enda ögonblick. I mitt fall var det denna gången ingen större katastrof: jag skar mig i höger pekfinger och blev under några dagar en smula justerad.
Men det kunde varit en bilolycka, med betydligt allvarligare resultat.
Och ett steg till gick mina tankar. Till trädet, som växt och växt, under kanske tio, femtio eller hundra år, och så kommer det en man med en motorsåg och vips, så är alla de årens möda borta.
Eller huset som en man och hans familj bott i, lappat på och pyntat under ett helt liv, och så kommer det en jordbävning och vips, så är huset jämnat med marken.
Eller, för att ta ett synnerligen trivialt exempel: Det tar mig kanske en timme, eller en och en halv, att hänga en utställning. Men jag plockar ner den på fem minuter.
Varför är det så? Att det som tar så lång tid att bygga upp kan raseras så snabbt? För som vanligt söker jag en mening med skeendet; vill inte nöja mig med att det “bara är så”.

Ibland är det ju faktiskt bra! Som till exempel att naglar och hår inte växer ut lika snabbt som man kan ta bort dem, för då skulle vi ju behöva klippa naglarna och (vi män) raka oss oupphörligen.
Men oftast känns det som något negativt.
All den mineral som samlats nere i jorden genom förmultning av organismer under miljontals år hämtas upp, omvandlas till olja och konsumeras upp på bara 100-200 år.
Vad kan Skaparens mening med detta vara?
Och det funderade jag länge på innan jag kunde komma på något rimligt svar. Ibland kändes det som om jag skulle få ge upp. Men jag vägrade! Jag vill ha, om inte svaret (för det vet vi inte) så åtminstone en idé om vad det skulle kunna vara.

Så började jag tänka på det här att samla på sig skatter i livet; skatter som ändå kommer att glida ifrån oss när vi dör. Förgängligheten hos tingen. Kan det vara en signal att vi faktiskt inte ska roffa åt oss och bygga upp stora rikedomar, massor av prylar?
Och våra stora projekt, som vi planerar och grundligt utför under lång tid. Borde vi istället leva i nuet, ta vara på varje ögonblick och inte bara tänka “Nästa sommar ska jag…” eller “När jag blir pensionär ska jag…”
Och kanske att vi ska dela med oss? Vi, som kanske inte är rika men ändå har gott och väl vad vi behöver, kanske ska ge bort en del av det vi har till dem som ingenting alls har.
Och vi kanske ska vara rädda om det som naturen bjuder på, istället för att effektivisera vår produktion?
Är det kanske dessa signaler vi får, när något som har tagit lång tid att bygga upp plötsligt faller samman?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Gudinnan från Hel-vete

Eftersom denna sommar knappt varit värd namnet – borde snarare kallas för ovinter – så har det funnits mycket tid att spendera inomhus.

En del av den tiden har jag använt till att titta tillbaka på gamla inlägg på denna blogg. Jag har då hittat ett antal som jag tycker fortfarande känns angelägna på ett eller annat sätt. Så, ja det är ju min blogg, jag tar mig friheten att publicera några av dem ännu en gång. Kanske når de någon som inte läste dem första gången.

Nedanstående text publicerades sålunda på denna blogg för första gången för exakt sex år och tre månader sedan, den 6 maj 2011. Och bland annat en kommande film, men verkligen inte bara den, gör att ämnet känns synnerligen aktuellt.

Så här skrev jag då, 2011:

Har nyligen med stort intresse tagit mig igenom boken Hel – den gömda gudinnan, av Göran och Gunnel Liljenroth (enligt initierade källor ett syskonpar). Jag skriver “tagit mig igenom” eftersom boken är en smula vanhänt skriven, språkligt sett, och uruselt satt.

Men ämnet är otroligt intressant och fascinerande. Kanske delvis för att författarnas teser bekräftar vad jag sedan länge misstänkt: att Gud från början var Gudinnan.
Enligt boken kallades hon Hel och hon dyrkades av det folk som under tiden för inlandsisen levde på Norges västkust, på den lilla landspillra som fanns mellan oceanen i väster och isväggen i öster.
Hel stod för berget, klippan, tryggheten, skyddet från isen. Hon var livet, hon var döden och hon var återfödelsen.

Under årtusendena har hon angripits av olika invandrande folkslag som inte bara fört med sig en patriarkal religion, utan också de vapen som har krävts för att tvinga den på urbefolkningen.
Här finns allt från goter och asadyrkare till, senast, de kristna. För Hel, eller åtminstone fragment av henne, fanns kvar så sent som när kristendomen erövrade Norden. Då försökte prästerskapet slå den sista spiken i den matriarkala kistan, genom att fastslå att det är kvinnan som är roten till allt ont. Hels bo omvandlades till det värsta av alla ställen i den kristna tron: Helvetet.

På engelska har hon blivit Hela, och givetvis är hon ond. Det senaste exemplet på skändningen av Modergudinnan.

Men tron på gudinnan dör förstås inte. Och märk väl att det inte handlar om att kvinnor är goda och män är onda. Det handlar om den manliga och den kvinnliga principen, där den manliga står för aggressivitet och extrovert läggning (egenskaper som premieras idag under råkapitalismen) samt destruktivitet och dödande, medan den kvinnliga representerar kontemplation och introvert läggning, och naturligtvis skapande och vårdande.
Båda dessa principer behövs för att få balans. Det vet man även i Östasien, där principerna heter yin och yang. Vi har under lång tid haft en yang-dominans. Den har förvisso givit oss ökad materiell standard, i en del av världen, men också orsakat ett otal konflikter.

Det är dags att hämta tillbaka Hel från den gruvliga plats dit hon blivit förvisad. Hon, och världen, är värd ett bättre öde.

Posted in Uncategorized | Leave a comment