En titt in i skattkammaren

Det finns i princip tre sätt att handskas med offentlig service. Om vi renodlar dem så är det första sättet att denna service finansieras med skatter. Det andra sättet är att den finansieras med avgifter. Det tredje sättet är att det inte finns någon service alls – eller att den utförs i privat regi istället (och då förstås finansieras med avgifter).

Idag kommer mitt blogginlägg via Frilagt, den fria grävande tidningen i Hässleholm. Läs hela artikeln här:

http://www.frilagt.se/2017/01/12/en-titt-in-i-skattkammaren/

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Minnen från ett spännande skitår

Om du i tider som denna ska skriva en personlig text om vad som har hänt under det gångna året, så tycker jag att det faktiskt är fusk att gå tillbaka och bläddra i gamla tidningar, googla på ”händelser 2016” eller liknande. För om du gör det, så är det ju inte dina minnen du skriver om, utan någon annans, eller snarare summan av en massa människors minnen.

Om du ska skriva en ”neutral” sammanfattning av de ”viktigaste” sakerna som har hänt, ja då kan den metoden vara att föredra. Men inte som här när det ska bli en personlig krönika. För om vi ska vara riktigt ärliga, det som verkligen var viktigt det kommer du faktiskt ihåg, åtminstone en tid till.

På många sätt var 2016 ett skitår. Och nej, jag är definitivt inte den förste att konstatera (eller tycka) det. Jag hade varit betydligt mer originell, stått ut mycket mer om jag hade kallat 2016 ett superår!

Jag tänkte att jag i denna nyårskrönika skulle plocka fram fem saker som jag helt spontant minns från 2016. Och när jag nu gjort det, så tvingas jag konstatera att fyra av dem är negativa. De är dock negativa på extrema olika sätt.

Låt oss börja med Donald Trump. Vi kommer inte undan honom så det är lika bra att få honom överstökad. Med en jargong och ett beteende som skulle få Jimmie Åkesson att sitta som ett frimärke i väggen utmanade han den polerade höken Hillary Clinton och vann över henne – låt vara att han fick färre röster, men har man ett orättvist valsystem så har man. Många var vi väl som in i det allra sista, in på själva valnatten då räknandet pågick, tänkte att nej, det kan ju bara inte hända, det amerikanska folket kan inte välja en sådan drummel till president. Men det kunde de. Och jag får erkänna att jag lite tappade hakan när i princip det första Trump gör när han blivit vald, är att plocka upp telefonluren och ta emot ett samtal från Tsai Ying-wen, president i Taiwan. Och när han har pratat med henne så går han ut på Twitter och berättar att han talat i telefon med presidenten i Taiwan. Och bödlarna i Peking går bananer och skickar ut flygplan och båtar kors och tvärs över hela Kinesiska sjön, och tidningar som går bödlarnas ärenden kräver en omedelbar militärattack mot Taiwan, och idioter i väst som britten Ed Milliband som slickar bödlarna i arslet kallar Trumps twitterpost för oerhört oroande. 1-0 till Trump. Tyvärr lär det resultatet inte stå sig…

På tal om resultat så var 2016 sportsmässigt för mig en enda stor katastrof. Båda mina favoritlag trillade ur högsta serien och ner bland lingonen. Modo i hockey, Villa i fotboll. I ingetdera fallet var det särskilt oväntat, de har balanserat på slak lina de senaste säsongerna. Men det är inte ett dugg roligare för det. Hockeyn kan jag för dåligt, men vad gäller fotboll och inte minst engelsk fotboll, så är den i händerna på storfinansen alltsedan ”reformen” 1990 – i sann nyliberalistisk anda – då Division 1 döptes om till Premier League. Sedan dess har bara en handfull lag lyckats vinna. (Jaaa, jag veeet att lilla Leicester vann i våras och jag är full av beundran över att de lyckades, det var årtusendets bedrift! Men det är undantaget som bekräftar regeln.)

Alldeles i början av året somnade David Bowie in och därmed försvann en av den moderna musikhistoriens mest kreativa och mångsidiga artister. Det var inte alltid lätt att vara Bowie-fan, särskilt inte när den första, underbara rockhalvan av 70-talet tippade över i den andra, förfärliga discohalvan. När jag lyssnade på albumet Young Americans från 1975 trodde jag att jag skulle dö. Hur kan han nedlåta sig till att spela in sånt jävla skit! Mannen som gett oss Space Oddity, Life On Mars, Starman, Rock’n’roll Suicide och Cracked Actor, för att nämna några, går och förvandlas till en simpel disconisse. Men det var hans konstnärliga frihet, och oberäknelighet, och som tur är klättrade han upp ur den där helvetesdalen igen några år senare.

Så måste jag tillbaka till politiken igen. För under året har Sverige blivit ett stängt land, ett snålt och sniket land, ett land, ett folk som är rädda och som barrikaderar sig. Ja, det kom väldigt många flyktingar på hösten 2015. Och ja, det var skit av (flera av) de andra EU-länderna att inte ta emot, för det går förstås inte att Sverige och Tyskland tar hela ansvaret. Men vår generositet har tippat över, likt musiken mitt på 70-talet, och hela samhällsklimatet har blivit till ett sverigedemokraternas paradis – och detta under en så kallat rödgrön regering. Minutiösa kontroller på Kastrup och på tågen i Hyllie, permanenta uppehållstillstånd ersätts av tillfälliga – vilket förstås är förödande för integrationen, asylsökande skickas tillbaka till Afghanistan i samma andetag som etniska svenskar varnas för att åka dit – en del av dem som skickas tillbaka har aldrig ens varit där utan har växt upp i Iran. Nu kommer det inga flyktingar längre, de dör på Medelhavet istället. Och det har gått så långt att inte ens svenska medborgare och deras utländska makar får lov att komma hit om de inte uppfyller orimliga försörjnings- och bostadskrav.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Ett skitår, som sagt. Men efter fyra negativa saker ska jag i alla fall avsluta med en positiv: mina och familjens resor under året. Flera av mina vänner höjde på ögonbrynen när det visade sig i januari att jag, förhållandevis frivilligt, tänkte åka till Island. Mitt i vintern? Jag? Nåja, det var förvisso min kära hustrus idé (och hon blev nog lika förvånad när jag annonserade att jag tänkte hänga med). Med dottern i sällskap flög vi till Keflavik och kom dit sent på kvällen. Kolsvart förstås, och vi såg inte mycket på bussen till hotellet. Vaknade nästa morgon för att äta frukost, typ vid niotiden – fortfarande kolsvart. Gick ner och åt, och kom tillbaka upp på rummet… och tittar ut genom fönstret. Nu har det blivit ljust, och vi ser hamnen i Reykjavik, och på dess andra sida ett antal spetsiga, snöklädda toppar. Sagolikt, helt sagolikt!

Men det övertrumfas dock, om än kanske knappt, av vår upplevelse senare under året. För på sommaren for vi, hela klanen, på en äventyrsresa av ett slag som jag inte gjort sedan mitten av 80-talet, när vi nu tog oss till de sydamerikanska Anderna. Jag fick problem att sova på den höga höjden, fick ta syrgas och det ena med det andra. Men jag kämpade på, och känslan av att sitta på en sten och titta ut över Machu Picchu, medeltidsbyn och bergen, var värd ALLT. Och så, fram på höstkanten när vi tog en tur ner till Spanien, såg jag till att knipa ännu ett nytt land: Andorra, mitt nummer 49.

Med det önskar jag dig läsare ett gott slut, och ett gott nytt!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Dags för EU-nternationalen

I mitt förra blogginlägg, dagen efter det amerikanska presidentvalet, skrev jag bland annat så här:

I land efter land har vi de senaste decennierna sett hur politiker som, bara för att nämna två, Tony Blair och Göran Persson oblygt skiftat färg från röd till ljusblå. De har i stort sett köpt och accepterat borgerlighetens världsbild – gått med på sänkta skatter, nedmontering av den offentliga sektorn, liten eller obefintlig kontroll av kapitalet. // Och i en värld där det inte går att se skillnad på socialdemokratin och den moderata högern blir många vilsna människor ett lätt byte för extremhögern.

Jag är inte ensam om att komma till denna slutsats, att de etablerade partiernas ivriga rörelse mot mitten, där skillnaderna dem emellan i princip suddats ut, lett till att alltfler människor känner sig marginaliserade och övergivna, och därför söker sig till – i första hand – extrema högerpartier.

Den senaste tiden har jag läst krönikor och intervjuer med ungefär samma tankar från exempelvis Göran Greider och Kajsa ”Ekis” Ekman i Dagens ETC, George Monbiot från brittiska The Guardian och kanadensiska debattören Naomi Klein. Jag tror inte att de har läst min blogg – även om det hade varit synnerligen trevligt att ha dem som läsare – utan detta är något vi alla har kommit fram till oberoende av varandra.

Den fundering jag hade i slutet av mitt inlägg var varför så många av dessa ”övergivna” väljare riktar sin ilska mot svaga grupper och inte mot dem som faktiskt orsakar problemen, de superrika.

Jag tror att jag kanske har en del av svaret: där vänstern har ”fått chansen” att ändra på situationen har de misslyckats.

Ett paradexempel är Syriza i Grekland. Det grekiska folket stod emot lockelserna från fascistiska Gyllene gryning och valde ett vänsteralternativ, och Syriza hade en plan. De skulle förhandla ner sin skuld med EU-ledningen och de stora bankerna. De misslyckades kapitalt, de tvingas nu förvalta en fortsatt åtstramningspolitik och har i stort sett förlorat folkets förtroende.

Det går också att hävda att Venezuela är ett sådant exempel. Hugo Chavez hade stora planer, fantastiska idéer. Men trots oljeintäkterna lyckades han inte förvandla landet till den jämlikhetens ö som han drömde om.

Vad kan vi då dra för slutsats av dessa exempel, och andra som säkert finns? Är slutsatsen att vänsterpolitik är dålig, felaktig, misslyckad, som sådan? Nej, är mitt svar på den frågan.

Slutsatsen är istället att dessa vänsterregimer – Chavez, Syriza med flera – egentligen aldrig fick chansen, eftersom de har varit, just, isolerade röda öar i ett allt mörkblåare hav. Och det är alldeles självklart, att om ett enda land, eller ett par stycken, försöker tämja storfinansen och fördela rikedomarna till folket, så drar sig storfinansen någon annanstans. Kapitalet är internationellt, snabbfotat, lättflyktigt. Ett land som försöker utmana de superrika straffas direkt.

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

Jag är helt övertygad om att en demokratisk vänsterpolitik fortfarande är det enda sättet att uppnå jämlikhet, bli av med fattigdomen – och därmed de flesta krig och flyktingströmmar – och troligen också genomdriva en bättre miljöpolitik. Men ett land klarar inte av detta själv, det krävs samarbete, det krävs organisation. Och jag menar att EU är den naturliga första plattformen för detta.

Det är först och främst i Europa som det finns en demokratisk socialistisk tradition (även om det även finns en sådan i Latinamerika). Vi européer måste ta ledningen i den kampen. Ett enat progressivt EU skulle vara en alltför stor maktfaktor för kapitalet att ignorera. Ett enat progressivt EU skulle också i nästa steg vara en fantastisk källa till inspiration för en demokratisk vänster i USA och på andra håll i världen.

De som kritiserar EU från vänster hävdar att det är omöjligt, att EU:s själva grundvalar och institutioner leder unionen i kapitalistisk, nyliberal riktning. Ja, så är det kanske idag, men det går att ändra. Med en majoritet av progressiva vänsterpartier vid makten i unionen så går det att ändra. Allt annat i jordens historia har ändrats, från tid till tid, naturligtvis är EU inget undantag.

Det är dags för internationalen, och den måste börja här i Europa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Det stora misslyckandet

Viktor Orban i Ungern.

Nigel Farage och Brexit i Storbritannien.

Jimmie Åkesson i Sverige.

Donald Trump i USA.

Över hela den europeiska kontinenten, och nu även i Amerika, har högerextrema figurer och partier skjutit upp ur marken, och växt till sig. Och en genomgående ingrediens i denna trend är, att ju värre övertramp de begår, ju grövre och mer kränkande uttalanden de gör, ju mer barbariska de är i sin framtoning, desto fler människor sympatiserar med dem.

Vad vi ser är ett gigantiskt förakt för politiker och det så kallade etablissemanget, ”PK-maffian” som det heter i Sverigedemokratisk jargong. Vad vi ser är ett totalt misslyckande från de etablerade partierna och politiska ledarna att vinna förtroende bland en stor och ökande grupp av medborgare.

Att peka på en enda anledning till denna utveckling är nog omöjligt. Det finns flera faktorer som har lett fram till detta.

Världen förändras i allt snabbare tempo. Människan levde som jordbrukare under tusentals år. Så kom den industriella revolutionen, och vi levde i industrisamhället under mer än hundra år. Därefter har service- och tjänstesektorn växt lavinartat – inte minst med hjälp av den otroliga tekniska utveckling vi sett under de senaste decennierna.

Världen har inte bara förändrats, den har blivit mindre. Vi rör oss ganska obehindrat mellan olika delar av jorden, och ännu snabbare rör pengarna sig. Företag i Europa och USA förlägger sin tillverkning till låglöneländer i Asien och på andra ställen. Och denna utveckling understöds, eller motarbetas åtminstone inte, av de etablerade politiska grupperingarna.

Någonstans längs denna väg har ledarskiktet – politiker, ekonomer och andra som ”ligger i framkant” – tappat en stor del av befolkningen. Förändringarna går så snabbt att många känner att de tappat fotfästet. Det som varit ”sant” så länge de minns gäller inte längre, och känslan infinner sig att man är maktlös. Det går inte att stoppa det som håller på att hända.

Just därför dras dessa människor till grupper, partier, starka individer som lovar att göra det omöjliga, att stoppa utvecklingen, att vrida den tillbaka. För just det är en gemensam nämnare för extremhögern, man vill tillbaka till en (inbillad) guldålder någonstans i det förflutna. ”Make America great again!” skanderar Trump och hans följare, och Jimmie Åkesson och hans parti vill återvända till en Sörgårdsidyll där alla heter Olle och Lisa, inte Mohammed och Latifah.

Jag menar att en stor del av ansvaret för det missnöje och det förakt för etablissemanget, som möjliggör de högerextremas framgång, ligger hos socialdemokratiska partier och motsvarande. I land efter land har vi de senaste decennierna sett hur politiker som, bara för att nämna två, Tony Blair och Göran Persson oblygt skiftat färg från röd till ljusblå. De har i stort sett köpt och accepterat borgerlighetens världsbild – gått med på sänkta skatter, nedmontering av den offentliga sektorn, liten eller obefintlig kontroll av kapitalet. De som blivit omsprungna av personer med vassare armbågar och finare ekonomiskt väderkorn har inte fått något stöd från den traditionella arbetarrörelsen. Och i en värld där det inte går att se skillnad på socialdemokratin och den moderata högern blir många vilsna människor ett lätt byte för extremhögern.

Ilskan riktas mot dem som har det svårast, murar och stängsel byggs för att stänga dem ute. Foto: Freeimages.com

Ilskan riktas mot dem som har det svårast, murar och stängsel byggs för att stänga dem ute. Foto: Freeimages.com

Frustrationen och missnöjet hos den som känner sig marginaliserad är förståeligt. Svårare att förstå är dock att missnöjet sällan riktar sig mot dem som faktiskt orsakat det – de superrika, som tar hand om alla pengarna, som är de som dragit nytta av att världen krympt. Nej, istället riktas ilskan mot dem som har det ännu svårare, framför allt flyktingar och invandrare från tredje världen.

Den enda trösten i den politiska utveckling vi ser just nu, och den är klen, är att om/när dessa Trump- och Åkessonfigurer kommer till makten, så kommer det ganska snart att visa sig att de inte har förmågan att leverera det som de lovat. Deras väljare kommer att bli besvikna och successivt lämna dem. Men tiden där emellan kommer att bli smärtsam för oss alla.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I begynnelsen…

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Bibeln. Johannes 1:1.

Jag undrar hur Johannes tänkte när han skrev det där – om vi nu rent hypotetiskt accepterar att det var en snubbe vid namn Johannes som skrev det (på sitt språk, förstås, vilket troligen inte var svenska).

Kanske tänkte han att det skulle vara lättare för folk att förstå honom om han skrev på det viset, istället för att skriva som det verkligen var:

Före begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Kanske räknade Johannes kallt med att inte få de där riktigt besvärliga frågorna med sin formulering – frågor som: Men hur var det då före begynnelsen? Hur var det då innan Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud? Troligen räknade han med att inte många av dem som tog del av hans skrift skulle tränga så djupt in i orden; de skulle helt enkelt acceptera vad de läste eller fick uppläst för sig. Det lät ju som en enkel och bra förklaring, en början.

Trots det vet vi ju emellertid att det alltid har funnits något innan något annat fanns, eller tog sin början. Liksom det alltid kommer att finnas något efter något annat, när något annat har tagit slut.

Alltnog.

Ordet, som var hos Gud, och som var Gud, formade sig där i den tidlösa Intigheten. Det formade sig, i en hastighet som skulle gjort förändringen oförnimbar för en betraktare – om där hade funnits någon, till den elliptiska oval som vi skulle kalla ägg.

origin

Ägget. Urformen. Den skepnad i vilken Gud/Ordet/Ägget koncentrerade den ofantliga, omätbara mängd energi som etablerats under Intigheten, som funnits utan att finnas, som anats utan att kunna definieras, som formulerats av Ordet, som… var en förutsättning för dess existens.

Inuti den urform som var Ägget låg energin inkapslad, nu, ögonblicken före begynnelsen, koncentrerad till en täthet som var avståndet, inte mellan noll och oändligheten, utan mellan oändligheten och noll. Och med ofrånkomligheten och tvångsmässigheten – skapade av Ordet självt – hos fabelns skorpion, som mitt ute på floden stinger och förgiftar oxen som ska bära den över vattnet, och därmed orsakar bådas död, stegrades kraften i en exponentiell kurva tills den nådde sin klimax i en förlösande, förtärande explosion.

Ty så älskade Gud tanken på en värld, att Hon sprängde sig själv i ziljontals mikroskopiska fragment vilka slungades ut åt alla håll och uppfyllde Intigheten.

 

To be continued…

Maybe by You

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Om arbete och pengar

Idag har jag nöjet att presentera mitt blogginlägg från en annan, bredare plattform, nämligen den alternativa, nordskånska dagstidningen Frilagt.se

Här är ett utdrag ur min text:

Vad ska mänsklig (yrkesmässig) aktivitet ha för syfte? För även om ett syfte är att inkassera lönen för det vi åstadkommit på vårt arbete, så tjänar arbetet också ett annat syfte.

Den som är läkare använder sin arbetstid till att försöka läka människor som blivit sjuka eller skadade, eller möjligen arbeta preventivt för att vi inte ska bli sjuka. Läkaren tillhandahåller en tjänst – sjuk- och hälsovård – och får betalt för detta. Den som är byggnadsarbetare bygger eller renoverar ett hus som någon ska bo i. Byggnadsarbetaren framställer, eller förbättrar, en produkt och får betalt för detta. Vi kan hävda att läkarens och byggnadsarbetarens arbete gör världen bättre på ett eller annat sätt. Deras arbete gör en positiv skillnad för någon annan.

Men den som tjänar pengar på pengar, på vilket sätt gör han eller hon världen bättre för någon annan?

Läs hela krönikan här!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ceta, en lömsk genväg till TTIP

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme åt en artikel skriven av en annan person, nämligen ETC-reportern Lisa Persson. Den handlar om handelsavtalet mellan EU och Kanada, Ceta, vilket riskerar att klubbas igenom av EU-ledarna nästa vecka.

Det vore utan tvekan en katastrof för både miljö och fördelningspolitik om detta avtal går igenom och införs. Och om du tänker, “Men, det är ju bara snälla Kanada, inte glupska USA”, så ha följande i minne:

“…ett godkännande av Ceta kan i praktiken innebära att TTIP blir verklighet. Detta eftersom de flesta amerikanska bolag har en filial i Kanada vilket gör det möjligt för dem att stämma europeiska stater.”

Läs hela artikeln HÄR, och följ gärna de länkar där finns till relaterade texter. Detta är viktigt, och det är bråttom!

Posted in Uncategorized | Leave a comment