Favorit i repris: Meningen med att saker går sönder

Här kommer ännu ett inlägg från bloggarkivet, som jag tycker är bra nog att dela med mig av än en gång. Denna text publicerades ursprungligen den 9 september 2012.

Figurerna på de gamla egyptiska bilderna hade ofta två vänsterfötter. Det har att göra med (de gamla) egyptiernas uppfattning om hur olika delar av en människas kropp bör visas.
De senaste dagarna har jag önskat att jag hade två högerhänder. Eftersom den enda jag har blev skadad, så fick jag erfara hur handikappad man kan vara när man tvingas lita till den hand man vanligtvis inte använder för sysslor som tandborstning, tvättning (av vänster armhåla), rakning och så vidare.
Och då gick tankarna vidare, lite för snabbt för mig kanske, och landade i uttrycket “det är ett ögonblicks verk”.

För så är det ju, att när man minst av allt anar att något (oftast obehagligt) ska hända, så händer det. Och det händer just på ett enda ögonblick. I mitt fall var det denna gången ingen större katastrof: jag skar mig i höger pekfinger och blev under några dagar en smula justerad.
Men det kunde varit en bilolycka, med betydligt allvarligare resultat.
Och ett steg till gick mina tankar. Till trädet, som växt och växt, under kanske tio, femtio eller hundra år, och så kommer det en man med en motorsåg och vips, så är alla de årens möda borta.
Eller huset som en man och hans familj bott i, lappat på och pyntat under ett helt liv, och så kommer det en jordbävning och vips, så är huset jämnat med marken.
Eller, för att ta ett synnerligen trivialt exempel: Det tar mig kanske en timme, eller en och en halv, att hänga en utställning. Men jag plockar ner den på fem minuter.
Varför är det så? Att det som tar så lång tid att bygga upp kan raseras så snabbt? För som vanligt söker jag en mening med skeendet; vill inte nöja mig med att det “bara är så”.

Ibland är det ju faktiskt bra! Som till exempel att naglar och hår inte växer ut lika snabbt som man kan ta bort dem, för då skulle vi ju behöva klippa naglarna och (vi män) raka oss oupphörligen.
Men oftast känns det som något negativt.
All den mineral som samlats nere i jorden genom förmultning av organismer under miljontals år hämtas upp, omvandlas till olja och konsumeras upp på bara 100-200 år.
Vad kan Skaparens mening med detta vara?
Och det funderade jag länge på innan jag kunde komma på något rimligt svar. Ibland kändes det som om jag skulle få ge upp. Men jag vägrade! Jag vill ha, om inte svaret (för det vet vi inte) så åtminstone en idé om vad det skulle kunna vara.

Så började jag tänka på det här att samla på sig skatter i livet; skatter som ändå kommer att glida ifrån oss när vi dör. Förgängligheten hos tingen. Kan det vara en signal att vi faktiskt inte ska roffa åt oss och bygga upp stora rikedomar, massor av prylar?
Och våra stora projekt, som vi planerar och grundligt utför under lång tid. Borde vi istället leva i nuet, ta vara på varje ögonblick och inte bara tänka “Nästa sommar ska jag…” eller “När jag blir pensionär ska jag…”
Och kanske att vi ska dela med oss? Vi, som kanske inte är rika men ändå har gott och väl vad vi behöver, kanske ska ge bort en del av det vi har till dem som ingenting alls har.
Och vi kanske ska vara rädda om det som naturen bjuder på, istället för att effektivisera vår produktion?
Är det kanske dessa signaler vi får, när något som har tagit lång tid att bygga upp plötsligt faller samman?

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Favorit i repris: Gudinnan från Hel-vete

Eftersom denna sommar knappt varit värd namnet – borde snarare kallas för ovinter – så har det funnits mycket tid att spendera inomhus.

En del av den tiden har jag använt till att titta tillbaka på gamla inlägg på denna blogg. Jag har då hittat ett antal som jag tycker fortfarande känns angelägna på ett eller annat sätt. Så, ja det är ju min blogg, jag tar mig friheten att publicera några av dem ännu en gång. Kanske når de någon som inte läste dem första gången.

Nedanstående text publicerades sålunda på denna blogg för första gången för exakt sex år och tre månader sedan, den 6 maj 2011. Och bland annat en kommande film, men verkligen inte bara den, gör att ämnet känns synnerligen aktuellt.

Så här skrev jag då, 2011:

Har nyligen med stort intresse tagit mig igenom boken Hel – den gömda gudinnan, av Göran och Gunnel Liljenroth (enligt initierade källor ett syskonpar). Jag skriver “tagit mig igenom” eftersom boken är en smula vanhänt skriven, språkligt sett, och uruselt satt.

Men ämnet är otroligt intressant och fascinerande. Kanske delvis för att författarnas teser bekräftar vad jag sedan länge misstänkt: att Gud från början var Gudinnan.
Enligt boken kallades hon Hel och hon dyrkades av det folk som under tiden för inlandsisen levde på Norges västkust, på den lilla landspillra som fanns mellan oceanen i väster och isväggen i öster.
Hel stod för berget, klippan, tryggheten, skyddet från isen. Hon var livet, hon var döden och hon var återfödelsen.

Under årtusendena har hon angripits av olika invandrande folkslag som inte bara fört med sig en patriarkal religion, utan också de vapen som har krävts för att tvinga den på urbefolkningen.
Här finns allt från goter och asadyrkare till, senast, de kristna. För Hel, eller åtminstone fragment av henne, fanns kvar så sent som när kristendomen erövrade Norden. Då försökte prästerskapet slå den sista spiken i den matriarkala kistan, genom att fastslå att det är kvinnan som är roten till allt ont. Hels bo omvandlades till det värsta av alla ställen i den kristna tron: Helvetet.

På engelska har hon blivit Hela, och givetvis är hon ond. Det senaste exemplet på skändningen av Modergudinnan.

Men tron på gudinnan dör förstås inte. Och märk väl att det inte handlar om att kvinnor är goda och män är onda. Det handlar om den manliga och den kvinnliga principen, där den manliga står för aggressivitet och extrovert läggning (egenskaper som premieras idag under råkapitalismen) samt destruktivitet och dödande, medan den kvinnliga representerar kontemplation och introvert läggning, och naturligtvis skapande och vårdande.
Båda dessa principer behövs för att få balans. Det vet man även i Östasien, där principerna heter yin och yang. Vi har under lång tid haft en yang-dominans. Den har förvisso givit oss ökad materiell standard, i en del av världen, men också orsakat ett otal konflikter.

Det är dags att hämta tillbaka Hel från den gruvliga plats dit hon blivit förvisad. Hon, och världen, är värd ett bättre öde.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

När ska män börja uppföra sig som människor?

Den starkes rätt är självklar enligt djungelns lag. Men om vi människor nu tänker oss att vi hunnit lite längre – genom evolutionen eller genom gudomlig försorg – så borde vi inte leva efter den lagen. Vi borde vara bättre, mer humanistiska än så.

Idag har jag nöjet att få mina funderingar publicerade genom granskande webbtidningen Frilagt. Läs hela artikeln HÄR!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varför röstar arbetare på ett högerparti?

En enstaka opinionsmätning ska vi inte stirra oss blinda på, för de växlar snabbt. Men trender som går över ett antal år är mer tillförlitliga. Därför är utvecklingen för Sverigedemokraterna av största intresse, och ger anledning till eftertänksamhet och oro.

Ett parti som har sin grund – för bara ett par decennier sedan! – i våldsamma, rakade nazister med stålskodda kängor, ligger nu ganska stadigt på kring 20 procent av befolkningens sympatier. Och som om den färska historien inte vore nog, så agerar valda företrädare för SD oupphörligen på sätt – i media, på gator och torg – som skulle vara helt otänkbart för en seriös politiker i något annat parti.

Detta parti är just nu, enligt en opinionsmätning, landets största parti bland den grupp i samhället som går under benämningen arbetare, alltså i princip LO-medlemmar. (SD är även största parti bland män, fast män har ju tyvärr alltid varit idioter. Det är vårt genetiska öde.)

Gruppen arbetare är intressant, eftersom det är den stora grupp som traditionellt tillhört det socialdemokratiska partiet. Det är den grupp i samhället som under de senaste 50-60 åren dragit den allra största nyttan av socialdemokratisk fördelningspolitik. Det är den grupp som tjänat på klassisk vänsterpolitik med transfereringar och höga skatter.

Det är den grupp som nu i strid ström går över till ett parti på högerkanten, som – trots billiga utspel om oro för brister i sjukvården – konsekvent motsätter sig skattehöjningar för de rika, skattehöjningar som kunde använts till att stärka den offentliga sektorn. Ett parti som tvärtom istället hakar på moderaternas krav på ännu lägre skatter, och som i princip vid varje omröstning i riksdagen ställer sig på högerpartiernas sida.

Den som är oroad över problemen i vår sjukvård, skola, äldreomsorg, allmänna kommunikationer med mera – och det finns all anledning att vara! – borde vara intresserad av ökade resurser till denna sektor. Och ökade resurser innebär högre skatter eftersom det är skatter som finansierar offentlig verksamhet. Den som tror att vi kan låta bli att höja skatten, eller till och med sänka den, och samtidigt få ökade resurser till sjukvården och skolan, han bör nog tänka en gång till.

Det är gubbar som den här som är arbetarklassens fiender, inte fattiga flyktingar.

Hur ska vi då tolka det faktum att en stor och växande grupp av arbetare överger partiet som står för, eller åtminstone tidigare har stått för, en politik som har betytt ökat välstånd för dem, och går över till ett parti som inte någon gång under sitt arbete i riksdagen stött politiska förslag om utjämning mellan rika och fattiga? Det finns flera sätt att tolka det, och alla är ungefär lika motbjudande.

Är arbetare dumma? Inser de inte sambandet mellan skattepolitik, offentlig service och fördelningspolitik? Nej, jag tror inte att de är dumma.

Är arbetare egoister? (Liksom tjänstemän, chefer och finanshajar.) Har arbetarklassen nu fått det ”alltför bra”, så att den börjat identifiera sig med skikten ovanför i samhället, istället för med dem som nu har det sämst – sjuka, arbetslösa och nyanlända? Ja, jag tror att det är så. Jag hoppas att jag har fel, och jag tar gärna emot argument som skulle kunna tyda på det.

Det är naturligtvis kategorin nyanlända som gör att skon klämmer. Undersökningar tyder på att arbetare är mer negativt inställda till invandrare än vad tjänstemän är. Det finns också en förklaring till detta som åtminstone är delvis rimlig. Invandrare hänvisas oftast till ”enkla” jobb och är därför en större konkurrent till arbetare om dessa jobb än till tjänstemän om mer ”kvalificerade” jobb. Notera gärna mina citationstecken, för de flesta ”enkla” jobb är idag borta från arbetsmarknaden, de flesta yrken kräver idag utbildning. Icke desto mindre är detta en delvis rimlig förklaring.

Det tragiska i sammanhanget är att de arbetare som nu, av rädsla för konkurrens om jobben i sin vardag, eller av rädsla att flyktingmottagandet ”stjäl” resurser från den offentliga sektorn, tar steget högerut till SD inte tänker lite längre. Det tragiska är att de inte inser att medan nyanlända och svenska arbetare slåss om småsmulorna, sitter den rike mannen orubbad i sitt bo, och han blir allt rikare.

Med en politik för jämlikhet hade det inte behövt finnas denna motsättning mellan olika mer eller mindre fattiga grupper. (Det hade för den delen inte behövts något flyktingmottagande heller, för ingen skulle behöva fly från sitt hem.) Men tyvärr är det lättare att slå på den svage, och fjäska för den starke. Det kallas fascism, och det är det som gör situationen, och trenden, så oerhört oroande.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varoufakis håller hoppet levande

Om [EU] upplöses nu, plockar vi alla upp resterna och lämnar, den ekonomiska utvecklingen kommer bara att gynna extremhögern. Deflatoriska krafter kommer att släppas lösa om euron kollapsar och de kommer bara att gynna krafter som Marine Le Pen. Det kommer inte att gynna vänstern, precis som Brexit inte gynnade vänstern.

Idag upplåter jag mitt bloggutrymme åt Yanis Varoufakis, före detta finansminister i den grekiska Syriza-regeringen. Klarsynt som få förklarar han i den här intervjun i Dagens ETC varför det är bättre ur ett jämlikhetsperspektiv att jobba för en förändring av EU än att vända ryggen åt unionen.

HÄR är länken till hela artikeln.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Religion – ett stöd eller ett hinder?

Jag brukar, både professionellt och i diskussioner som privatperson, hävda att svensk lag gäller framför varje individs religiösa övertygelse – för alla som bor i Sverige. För den som bor i ett annat land är det detta lands lag som gäller, oavsett personlig tro eller religion.

Till exempel, oavsett vad du säger att du har läst i Bibeln eller Koranen om att homosexualitet är en synd, så är det inte det i Sverige. Här är både känslor, förhållanden och äktenskap könsneutrala och det måste alla acceptera. Alla måste inte hålla med, men ingen får lov att diskriminera eller trakassera någon annan för dennas sexuella läggning.

Samtidigt brukar jag hävda att det inte spelar någon roll vad du eller jag tror på. Och ja, det rimmar ganska väl med vad jag då hävdar angående att lagen står över religionen. Men det är ändå inte det som är min poäng.

Min poäng är, att det finns en Sanning – vi vet inte vilken den är. Men den finns, oavsett vad den kristne, muslimen, juden, buddisten eller ateisten tror. Och det viktiga är våra handlingar, hur vi agerar i vardagen i vårt samspel med varandra.

Så enkelt och strukturerat är det, har jag tänkt. Men… så slår det mig att jag kanske är ute på lite djupare vatten än jag trodde.

Den händelse som fick detta tvivel att födas i mitt huvud är en övning som vi gör i utbildningssyfte på mitt arbete. Vi framför där ett antal påståenden till dem vi utbildar, och försöker få fram en diskussion om varje påstående med utgångspunkt från om man håller med om påståendet eller inte. Och ett av dessa påståenden lyder: Religion är en del av min vardag.

För mig har det mekaniska, självklara svaret varit nej. Nej, religion är inte en del av min vardag. Och då menar jag, att jag tar inte den med mig när jag går ut på gator och torg för att samspela med andra människor. Min religion behåller jag inom hemmets fyra väggar, eller ännu hellre inom mig själv.

Min motivering till denna ståndpunkt är, att i samspelet med andra människor ska inte religionen utgöra ett hinder. Den ska inte orsaka problem mellan den som tror si och den som tror så. I samspelet mellan människor har vi svensk lag att hålla oss till, och det räcker och är bäst så.

Men nu tänker jag: Ja, det viktiga är våra handlingar, hur vi behandlar andra. Men var kommer dessa handlingar ifrån? Vad är det som avgör hur vi handlar? Är det verkligen svensk lag, att vi vet vad som gäller, vad vi får göra och inte får göra enligt lagboken? Eller är det helt andra saker som avgör hur vi agerar i samspelet med andra personer?

Är det faktiskt så att vår uppfostran är en stor del av den grund vi står på när vi, i stunden, fattar ett beslut – kanske automatiskt, omedvetet – hur vi ska reagera på en given situation? För religionen är för många av oss en del av det vi har fått med från vår barndom, den har för många varit avgörande för hur vi blivit uppfostrade.

Då menar jag inte att vi alla har samma religiösa tro som våra föräldrar. Det har jag inte själv. Men jag misstänker att mina föräldrars beteendemönster, deras attityder till andra människor, har färgat av sig på mig. Och om det är så att deras religiösa tro har påverkat deras beteende, så har den också indirekt påverkat mitt.

Bild: Free Illustrations

Jag tror till och med att de som radikalt bryter med föräldrarnas tro ändå kommer att uppvisa liknande beteendemönster som föräldrarna har (haft). Och då är det frågan om detta innebär att föräldrarnas religion någonstans ändå satt avtryck hos dessa personer. Religionen (och då räknar jag även in icke-religion, alltså ateism) är förvisso bara en del av en persons kulturella bagage. Det finns värderingar som kommer från andra bevekelsegrunder. Men jag tror att allt det där är tätt sammanflätat hos en individ och det är svårt att analysera var varje liten bit kommer ifrån.

Så, vad blir så resultatet av alla dessa funderingar? Är religion en del av min vardag eller inte? Ska den vara det eller inte?

Svensk lag står över alla religioner, det fortsätter jag att hävda, så länge vi bor i Sverige. Men jag måste göra ett tillägg: svensk lag och de traditioner som finns bland oss som bor i det här landet, och religionen är en del av den traditionen. Och liksom lagen ibland ändras, så ändras traditionerna, och det gör de eftersom vi får influenser från utlandet, antingen via teve och annan media, eller genom människor som kommer hit.

Detta är långsamma processer, men de pågår hela tiden. Vi kan vara fullständigt övertygade om att en präst idag inte lär ut exakt samma saker som hans kollega för 500 år sedan. Och dessa processer verkar förstås åt båda hållen – en person som kommer hit influeras också av hur vi har det här. Det måste hon göra för att kunna fungera här. Men det är oftast inget hinder för henne att samtidigt behålla mycket av det bagage hon har med sig. Det skulle vara skadligt för hennes själsliga mående att kasta av allt som har varit hennes sätt att agera fram tills hon kom hit.

Jag tror jag landar i att religionen kan mycket väl vara en del av min vardag, eller din, så länge den inte kommer i uppenbar konflikt med svensk lag och de traditioner som för tillfället är rådande här.

Detta kan vara en vansklig balansgång på en smal stig mellan två stup. Båda stavas extremism – i botten av det ena finns exempelvis mannen från Mellanöstern som vägrar ta en kvinna i hand när de hälsar, i botten av det andra finns de som drömmer sig tillbaka till en Bullerby-idyll där alla var exakt likadana och ingen tilläts vara något annat. (Egentligen är de samma sorts människor, lika inskränkta båda två, men båda vägrar de se detta.)

En vansklig väg, men den enda vägen framåt. Först då blir religionen ett stöd, inte ett hinder för positiv förändring.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Funderingar kring träd

Jag tycker att träd är mycket fascinerande varelser. Varelser, ja, för träd är i högsta grad levande, och det finns saker som tyder på att varje träd har ett individuellt medvetande.

Troligen är träd de levande varelser på jorden som blir äldst. Enligt Skogssällskapets hemsida finns det en gran på Fulufjället, i Norrland, med ett rotsystem som är minst 9500 år gammalt. Trädet är en bild av odödligheten.

Berg, och andra oorganiska komponenter på jorden, och i universum, är förstås ännu äldre. Men det krävs ännu lite mer av esoteriskt tänkande för att framgångsrikt påstå att ett berg är en levande individ.

Om vi ska jämföra träd, och deras liv, med människor, vad kan vi då finna? Hur ska vi tänka?

Vi kan tänka på trädet som den individ vi ser – eller skulle kunna se, om vi hade levt så länge – växa upp från liten mjuk ”stjälk”, även om den benämningen inte är biologiskt korrekt, till en, i bästa fall, högväxt rese med mäktig stam och ett omfångsrikt grenverk. Hur ser det här trädets liv ut?

Det kan förstås se ut på hur många sätt som helst, men vi kan dra två lite bredare penselstreck. Antingen får det trädet ett våldsamt slut; blir nedhugget eller stryker med i en skogsbrand, till exempel, eller lever det länge och harmoniskt för att i hög ålder långsamt ruttna och förmultna.

Precis som en människas liv, således. En del av oss dör unga och våldsamt, andra somnar in på sin ålders höst.

Vi kan också, på detta träd, göra vissa andra intressanta iakttagelser. Även om trädet blir hundra, eller tusen, år gammalt, så är det inte allt på trädet som blir så gammalt. Löven, till exempel, och blommorna, om sådana finns, vissnar och faller av – dör – varje år. Men trädet står kvar. Enstaka grenar vissnar och faller av, eller bryts av. Men trädet står kvar, och växer vidare.

Våra celler dör också, hela tiden, och ersätts av nya. Det påstås att inom sju år av vårt liv är samtliga våra celler utbytta. Vi råkar ut för saker under livet, får törnar och skavanker. Som grenar på ett träd, vilka bryts och faller av.

Trädet – en fascinerande varelse. Och just detta träd, på bilden, “The Big Tree of Life”, kommer att finnas med på min påskutställning nästa vecka i Hedbergshuset.

Men nu kan vi se en skillnad mellan en människa och ett träd. Trädet fortsätter att växa och blir allt större, allt mer omfångsrikt och förgrenat. Så är det inte med en människas liv. Vi når en kulmen, kanske någonstans i yngre vuxen ålder, därefter går vi tillbaka, åtminstone fysiskt. Vår kropp blir svagare när vi blir äldre. Vårt liv är som en cirkel, snarare än en ständigt stigande kurva.

Trädet, det stora, mäktiga, vars grenverk ständigt växer och breder ut sig, kan vi därför istället likna vid vår själ. Livet i vår fysiska kropp – varje liv i en fysisk kropp – är som löven eller blommorna på trädet, eller som grenarna som bryts och faller av. Det som finns kvar, och som i bästa fall fortsätter att växa, är själen. För varje erfarenhet vi gör, varje sak vi lär oss, under liv efter liv, utvecklas vår själ.

Det kan se olika ut. En del träd växer snett, kanske hamnar i skuggan av andra träd, kanske står på en utsatt plats som hindrar dem att nå sin fulla potential. Så är det med oss också. Av olika omständigheter blir vårt liv inte det bästa; vi kanske utför handlingar som vi inte borde utfört, de skadar vår själ, hindrar den i sin utveckling.

En del träd möter, som vi tidigare nämnt, sitt öde i en brand, en skogshuggares yxa eller en storm, och faller. Då måste de börja om från början, som en liten ”stjälk”. Så kan vi också tänka att det är för människan. De som begått verkligt dåliga handlingar kanske tvingas börja om från en grundläggande nivå – kanske i ett djurs form – för att själen ska få en ny chans att utvecklas.

Men roten då? undrar du kanske nu. Om trädet är vår själ, vad är då roten?

Roten är en del av själen, dess grundläggande del. Och i den finns också gudagnistan, den oföränderliga, den som en del kallar för anden. Den som finns kvar även om onda, primitiva handlingar har så gott som förstört hela trädet/själen, den som ser till så även den mest sårade själ kan börja om och få en ny chans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment