De tolv stora

Allt bloggande, i princip, är en egotripp. Jag, som bloggare, förutsätter/tror/hoppas att du, som läsare, ska ta del av något som jag tycker är viktigt. Jag, bloggaren, ska faktiskt vara, och är, oändligt tacksam för att du, läsaren, lägger ner en del av din tid på att läsa det som jag har skrivit. (Jag tror i och för sig att livet, och därmed tiden, är oändligt, men det är en annan sak, som jag inte, och ingen annan heller, kan leda i bevis.)

Detta inlägg är en astronomiskt stor nostalgitripp tillbaka i musikens värld som jag har upplevt den. Så om du inte är intresserad av musik, eller tycker att den bästa musiken, det är den som ges ut nu, då kanske detta inte är något för dig.

Det finns tal som är mer ”magiska” än andra; de är vanligare när man ska räkna upp saker eller på annat sätt använda tal som en sorts kraft. Tolv är ett av dem, tillsammans med sju, tio, kanske fem, kanske flera andra. Men när jag har lagt tid på att tänka tillbaka på vilka artister som har betytt mest för mig, så har jag hittat tolv stycken. Jag skulle inte kunnat göra det på färre, kunde i och för sig haft fler, men tolv räcker ganska bra.

I början var det bara män, killar, grabbar. För även om man ibland kan tycka att det var bättre förr, så var det inte det, inte på alla sätt åtminstone. Och som tur är har tjejerna tagit sin plats på scenen allt efter hand. (Efter hand, eller efterhand?)

Det började med Beatles, och Kinks. Nu talar vi 60-talet, mitten av 60-talet. De sju första av mina tolv hjältar fanns/slog igenom under det (för mig) magiska årtiondet 1965-1974. År 1965 blev jag nio år. Det var då jag började lyssna synnerligen aktivt på popmusik, som det kallades då. Vi hade ett band i skolan – de flesta av oss kunde inte spela… Det var Tio i topp med Kaj Kindvall och det var framför allt Kvällstoppen med Kersti Adams-Ray. Några år senare var det också Radio Luxemburg, 208 på kortvågssändaren, där alla de nya plattorna från England (och USA) hördes först.

Beatles och Kinks, som sagt. Ja, där var ju fler, på den tiden – till och med svenska Hep Stars! Men Beatles och Kinks, det är där musikhistorien börjar för mig. 1965 kom Kinks’ Till the End of the Day, och 1966 kom Beatles’ Michelle. Jag har båda vinylsinglarna. Min kompis hade 27 kronor så han köpte en LP, Hep Stars On Stage, med guldkorn som Surfin’ Bird (med sång av Christer Pettersson, trummisen), Tallahassee Lassee och Sweet Little Sixteen (sång av Janne Frisk, eller har jag fel där?). Jag hade bara sju kronor så det blev en single, Michelle/Girl med Beatles. Min första 45:a, min första platta.

För 60-talet var singlarnas tid, åtminstone för mig. 70-talet var det LP-skivor, 80-talet kassettband och 90-talet CD-skivor. Sedan blev det YouTube och Spotify…

Två band till finns med bland förrätten i denna trerätters rockmiddag. Även om det mest var brittiskt för min del på den tiden, så började amerikanerna göra intrång, först i form av Creedence Clearwater Revival. Creedence, på sätt och vis det amerikanska svaret på The Kinks – ett geni (John Fogerty/Ray Davies), tre… medmusiker, som inte direkt stack ut, samt ett samhällsengagemang i texterna.

Som kontrast kan man då hävda att Beatles var tvärtom – tre genier… och så Ringo Starr. Och mitt nästa toppband var definitivt också fulladdat med riktigt stora individualister. Ian Gillan, enligt min mening den bäste av alla manliga rocksångare. Ritchie Blackmore, en fantastisk gitarrist, en av de första ”riktiga” gitarristerna, med en lysande teknik. Jon Lord, klaviaturets tempelriddare – tillsammans med Ken Hensley i Uriah Heep. Och så en rytmsektion som inte heller gick av för hackor. Deep Purple må idag inte kallas hårdrock, men alla värden förskjuts med tiden och när de kom fram räknades de som ett av de fyra hårdrocksbanden, bredvid Led Zeppelin, Uriah Heep och Black Sabbath.

Vi är i skärningspunkten 60/70-tal nu, och de artister som då tog steget fram är för mig verkligen Top of the Pops, som ju var namnet på ett klassiskt engelskt TV-program på den tiden. Och även om den förste av dem, och min rockhjälte framför alla andra, är amerikan så spelades hans låtar utan tvekan på ovannämnda program.

Vincent Furnier, pastorsson från Detroit, och hans fyra joggarkompisar som slog sig ihop och bildade ett band, bytte namn ett par gånger och satte ner foten som Alice Cooper. Ett geni även han, på sitt sätt. Kanske inte rent musikaliskt, men när det gäller rockmusik så är teknisk briljans bara ena halvan, den andra är känslan. Rockkänslan, den som får en att rysa av välbehag längs hela ryggen. Den som skapas när den harmoniska ackordföljden markeras med en distad elgitarr, och när Alice uttalar scream, eller tomb, eller we’re all gonna rock to the rules that I make.

Häxmästaren, chockrockaren, och allt vad han kallats. Det visuella har hela tiden varit essentiellt i hans show. Han hade också pekfingerkänslan att plocka in extra gitarrister på plattorna, troligen för att de där två kompisarna som hade hängt var sin sexsträngad på bröstet inte var de vassaste. Det kan man tycka vad man vill om, men grymt bra musik blev det.

Men mer brittiskt, under det tidiga 70-talet. Och ännu en artist där det visuella var av yttersta vikt. David Bowie har i min värld stått för de mjuka värdena där Alice Cooper stått för de hårda. Det handlar om sångrösten, men också om låtarnas uppbyggnad. Och där Alice under en lång rad av år stod fast vid sitt (synnerligen vinnande) koncept, förnyade sig Bowie i princip för varje platta. Det blev inte alltid bra, stundtals var det riktigt smärtsamt att försöka vara hans fan. Men ofta blev det väldigt bra.

I samma genre fanns bandet som för mig är slutpunkten på det gyllene årtiondet, The Golden Age of Rock’n’roll. Mott the Hoople – som slog igenom då Bowie skrivit och producerat All the Young Dudes till dem. När hans kompband Spiders From Mars splittrats 1973 gick gitarristen Mick Ronson över till Hoople och blev sedan parhäst med sångaren Ian Hunter på många underbara plattor; med Hoople, med Hunter som soloartist och inte minst på Ellen Foleys första skiva.

Nu är vi framme vid en intressant punkt i musikhistorien. Det gyllene årtiondet till ända stod vi där, blickande mot en oviss framtid. Med Donna Summer och hennes väninnor stönande i sina discostudios, i sällskap av monotona, hjärndöda trumbeat och hysteriska trumpeter. Här behövdes ett sjumilasteg, av typen som Rod Stewart tar på omslaget till Atlantic Crossing. Men det är inte Rod som tar det där steget för mig, som utgör den smala bron över discoavgrunden. Det är ett band där vi återigen har ett antal mycket duktiga och innovativa musiker och låtskrivare; den flamboyante sångaren Freddie Mercury – vars karriär ju längre den fortskred dock tyvärr allt mer kom att handla om hans levnadsvanor och mindre om rock, den briljante gitarristen Brian May med ett helt unikt ljud i sin hemmabyggda gitarr samt oerhört kompetenta rytmsektionen Roger Taylor och John Deacon. Med andra ord Queen.

Första plattan lite ojämn men den öppnar med superlåten Keep Yourself Alive. Därefter tre kanonplattor, som möjligen kulminerar med eposet Bohemian Rhapsody. Efter det blev Queen tyvärr mekaniska och tråkiga. Men de hann i alla fall föra över stafettpinnen från huvudrätten på menyn till desserten, de fyra sista/nyaste av mina tolv stora.

Nu är vi på sent 70-tal och tidigt 80-tal. Och vi kör på med den sista manliga artisten så är vi av med dem. Generalen av sydstaterna, Tom Petty, and hans band the Heartbreakers. Melodiös rock av yppersta märke, och så hans lite vemodiga röst – vid första anblicken något lik Bob Dylans, men tusen gånger bättre.

Samtida med Petty var tjejbandet the Runaways, och ur deras aska reste sig kompgitarristen och låtskrivaren Joan Jett och inledde en lysande solokarriär. Svartklädd, med nitar, kajal och klirrande smycken är hon rocken personifierad. Hennes något trögflytande röst är kanske inte vacker och skolad, men vilken känsla den har!

Jag glömmer aldrig den där septemberdagen 1983 då jag rest genom Sibirien och Japan under några veckor, tvingats hålla tillgodo med (i mina öron) märklig, mer eller mindre österländsk musik. Reste över till Sydkorea, åkte upp till de underbart vackra bergen vid gränsen mot Nordkorea. Flanerar i den lilla staden, går in i en souvenirbutik och där, ur högtalarna, strömmar I Love Rock’n’roll. Jag tror aldrig jag har blivit så lycklig att höra en låt!

Mycket Amerika här på slutet och nästa artist är också amerikanska, även om resten av bandet var britter. Katrina Leskanich, dotter till en amerikansk militär posterad i England, började spela rock med tre lokala gentlemän. Som Katrina & the Waves gjorde de några riktigt bra plattor med ett genuint rocksound. På 90-talet såg vi också Katrina representera Storbritannien i Melodifestivalen, och vinna hela tävlingen (och det händer väldigt sällan britterna), med fina Love Shine A Light.

Vad kommer efter desserten? Kaffe och avec, kanske? För den tolfte och sista storheten på min lista trädde fram i ljuset ungefär tio år efter Katrina och hennes Vågor. Och vi är åter i Staterna, vi kommer in på countryrockspåret och där hittar vi den underbara Sheryl Crow. Kan en enformig låt vara bra? Ja, det kan den. Det finns ett par, tre exempel på detta och det bästa av dem är Sheryl Crows första hit, Run Baby Run. Bland hennes andra superlåtar finns C’mon C’mon som hon gjorde i en inspelning tillsammans med The Corrs.

Se där, ett smörgåsbord, eller en trerätters middag, med odödliga rockartister. Och jag har också haft förmånen att få se drygt en tredjedel av dem live – dock bara två av dem när de var in their prime.

Jag såg Katrina & the Waves två gånger kring 1980, i Lund och i Köpenhamn. Och jag såg David Bowie på Ullevi i Göteborg 1983 (Let’s Dance-turnén) efter att ha legat i biljettkö en natt (vi var några galningar som delade på passen) utanför klassiska Julius Platthandel i Lund.

Sweden Rock i Norje Boke, denna sympatiska festival, gav mig möjlighet att, lite sådär i elfte timmen, se både Kungen och Drottningen. Där såg jag Alice Cooper 2006 och Joan Jett & the Blackhearts 2011.

Slutligen – så här långt åtminstone – såg jag till att vara på Kulturbolaget i Malmö en höstkväll 2016 och fick avnjuta förre frontmannen i Mott the Hoople, Ian Hunter. Det var lite som att tiden stått stilla när han kom in på scenen, med de där obligatoriska solglasögonen på näsan. Och lokalen gungade när han drog All the Young Dudes som extranummer. På tåget hem diskuterade vi hur gammal han egentligen var, då. Vi googlade… och fann att han föddes 1939. Det var alltså en 77-årig gubbe som nyss rockat skiten av Malmö. Häftigt!

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.