Så slutar detta speciella år

Det år som snart är till ända liknar inget annat som någon av oss har varit med om. Och väldigt få av oss skulle väl välja det här året om någon bad oss räkna upp de tre eller fem bästa åren i livet.

Det kommer säkert att diskuteras länge än exakt hur Corona-viruset började spridas från djur till människor, och från Wuhan, Kina till andra länder. Tyvärr kommer en del av den diskussionen att handla om ”vems fel” det är. Det är ingen konstruktiv utgångspunkt. Jag är väl en av de sista personerna som skulle stå upp till försvar för den kinesiska regimen, den är förfärlig, men jag vägrar tro att kineserna skulle ha satt igång detta med flit. Eller sett till så det spreds över världen.

En del av dem som inte bara svär och förbannar vår ”otur” som drabbats av detta virus, utan som försöker sig på en analys eller hitta en förklaring, landar i mer eller mindre esoteriska resonemang. Covid-19 skulle kunna vara Guds sätt att knäppa oss på näsan, att säga till oss att vårt sätt att leva inte är riktigt hälsosamt, varken för oss själva eller planeten. Och en del som inte blandar in en högre makt kommer till samma resultat: detta ska ses som en wake up-call, ett sätt (för naturen) att göra oss uppmärksamma på att vi borde ändra på vissa saker i vår livsföring.

Detta är intressant, först och främst kanske vad gäller vår reaktion, vårt svar på detta nödrop från naturen/Gud. Den dag pandemin är över, vad kommer då att hända? Kommer vi att återgå till som det var innan viruset anföll? Eller kommer vi att försöka välja en annan väg när vi ska gå vidare?

Givetvis finns det väldigt många människor som inte alls tror att Corona-viruset är någon signal till oss, varken från Gud eller naturen. Förmodligen – men här kan jag ha fel – finns det inte en enda ledare för en nation som tror att pandemin har något att säga oss. Och om det möjligen skulle finnas någon, så skulle han eller hon behöva vara extremt stark för att först torgföra och sedan framhärda i den åsikten. För denna ledare skulle få massivt mothugg av hela den ekonomiska världen.

Grundtipset är definitivt att vi inte kommer att lära oss någonting av virusets framfart – om det nu skulle finnas något att lära. Det finns ett grymt uppdämt behov av konsumtion hos oss, och det finns en minst lika grym desperation hos i princip alla producenter och försäljare av varor och tjänster, som kommer att välla ut över världen som en gigantisk (synda-)flod. Ve den politiker som försöker hålla tillbaka köpfesten när den väl börjar.

Om vi ska försöka hitta något positivt med det år som snart är till ända, så skulle det väl vara att det kanske, möjligen, eventuellt är så att den starka, skrämmande och fram tills nu till synes ostoppbara våg av konservatism som har svept över världen de senaste decennierna har nått sitt zenit och börjar avklinga.

Denna våg av reaktionär, sekteristisk och nationalistisk bakåtsträvan inleddes i Iran 1979. Då flydde shahen och den islamistiske ledaren Khomeini tog över och vips var det slut på korta kjolar och popmusik. Nu skulle landet tillbaka till medeltiden. Det tog lite tid, faktiskt omkring 25 år, sedan sköljde samma tendens över västerlandet och resten av världen. Och de senaste fyra-fem åren har det eskalerat; Boris Johnson i Storbritannien, Victor Orbán i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien, Recep Erdogan i Turkiet, Rodrigo Duterte i Filippinerna och Donald Du… förlåt, Trump i USA. Och vi har våra egna i det här landet, du vet säkert vilka de är.

Allting har en orsak och det har förstås även den konservativa svallvågen som så när har dränkt oss som har en annan syn på världen och dess utveckling. De mörkblå-brunfläckiga truppernas framgång står för något. De är en reaktion på något, en protest mot något.

Världen förändras i allt snabbare takt. Många tycker att den förändras alltför snabbt, och förstås ibland i fel riktning. Den värld vi nu lever i är ett paradis främst för den som är välutbildad, IT-van, rik, ung och vit. Och man, skulle nog en del lägga till.

Världen har också blivit mindre. Vi har alla kommit närmare varandra. Inte bara är det enkelt att sätta sig i ett flygplan och på tio timmar vara på andra sidan jorden. Det är ännu enklare att logga in på något program i en dator, eller någon app i en telefon, och ha omedelbar kontakt med vem som helst, var som helst. Och allra snabbast är det för den som kan de ekonomiska spelreglerna och finesserna att föra över sina pengar till vilken plats som helst genom ett klick på en knapp.

Detta har skapat en elit som för varje dag distanserar sig, både socialt och ekonomiskt, från resten av världen. Vi vet att den rikaste procenten – och framför allt den rikaste hundradelen av en procent – drar ifrån i sprintertempo.

Det har också, förstås, skapat motsättningar, eller byggt vidare på gamla sådana. Den rovdrift, mer eller mindre, som västerlandet med hjälp av sin ekonomiska och militära överlägsenhet under lång tid utövat i Afrika och Asien har lett till desperata motattacker från grupper i dessa områden. Al Qaida, Isis, Boko Haram, vi känner till namnen. De är av samma skola som männen som hatar dem mest – Trump och hans gäng. (Det är för övrigt ett ofta förekommande kännetecken för konservativa, de hatar inte bara liberalerna, de hatar varandra också.)

Konflikterna och krigen har skapat enorma flyktingströmmar. Trots att bara en rännil av flyktingarna nått Europa så har problemen blivit avsevärda i de europeiska länderna. I Sverige kan vi se att en kombination av usel integration, en tendens hos vissa flyktinggrupper att ta med sig sina problem till det nya landet, och en vardagsrasism som verkar sitta i ryggmärgen – den del av hjärnan som inte förändrats sedan vi var apor – har lett till motsättningar, getton och kriminella grupper.

Ja, där finns en orsak till varför det har blivit så. Eliten, den där enda procenten, och dess fan club inom den politiska högern, har monterat ner välfärdsstaten mycket metodiskt under 30-40 år. Vi betalar priset för det nu med en brutal bostadssituation och en utarmad statskassa som inte förmår göra de omfördelningar från rika till fattiga som skulle behövas för att ge alla i samhället en ärlig chans inom lagens råmärken.

Men… i början av november hände det saker, på andra sidan Atlanten. Det amerikanska folket köpte inte längre den superkonservativa ideologin. Väljarna sa nej till ytterligare fyra år med Donald Trump och hans mörkblå revolution. Och vad vi bevittnat de senaste veckorna är inte bara fullständigt förödmjukande för hela det republikanska partiet, det befäster också en enda bild av Trump på minnets näthinna: världens mest patetiska förlorare.

Biden-Harris, och kanske framför allt Kamala Harris, ger oss hopp. Hopp om att konservatismen har kört huvudet i väggen och måste dra sig tillbaka. Det är förstås för tidigt att säga om den trenden kommer att fortsätta, men ett ljus i mörkret är det utan tvekan.

Som redan har skrivits av kloka kommentatorer har dock Joe Biden en delikat balansgång framför sig. Det duger inte för honom att bara vrida tillbaka klockan fyra år och fortsätta där Obama slutade. Då kommer en ny Trump vid valet 2024, och – som någon har sagt – troligen en smartare variant. Biden har sagt att han ska bli en president för hela folket. Det måste han bli om han ska kunna desarmera missnöjda arbetare i Mellanvästern som ser eliten dra ifrån. Biden, och hans med-politiker i andra länder, måste sätta ner foten mot den enda procenten. Roffarna måste dela med sig av sitt välstånd, sitt makalösa överflöd. Den enda procenten skulle kunna beskattas med 90 procent utan att det rör dem i ryggen. Den översta hundradelen av en procent skulle kunna beskattas med 99 procent.

Om nu den mörkblå falangen fick ta ett steg tillbaka i Staterna så ser det mörkt ut i Sverige. De tre mörkblå partierna M, KD och SD samlar nästan 50 procent av rösterna i opinionsmätningar. Det är lätt att se anledningen: gängvåldet, skjutningarna, knarkbaronerna som glider runt i sina svarta BMW-bilar.

Alla politiska partier vi har är förstås lika angelägna om att få slut på gängens och klanernas makt. Det som skiljer är sättet på vilket det ska göras, och där tror jag inte på högersidans modell med enbart hårdare straff. Ja, busar ska sättas åt, busar som inte är svenska medborgare kan gärna kastas ut härifrån istället för att kosta pengar i våra fängelser. Men de åtgärderna räcker inte.

Grunden måste vara det förebyggande arbetet, att förhindra så dagens och morgondagens småpojkar går in i samma fotspår som sina äldre bröder eller pappor. Jag kan se några olika byggstenar i det projekt som måste till för att bryta utvecklingen:

* Poliser i bostadsområdena. Kvarterspoliser, som finns i området alltid, som rör sig där ungdomar och andra invånare rör sig, och lär känna medborgarna. Den du känner kan du lättare prata med och påverka. Och givetvis ska de inte bara jobba på dagtid.

* En statlig skola som är lika för alla. Visst, om knösarna på Östermalm eller i Vellinge tvunget vill separera sina barn från andra barn så låt dem göra det, men staten ska inte subventionera några privata skolor. Med en huvudman för skolan kan resurserna läggas där de bäst behövs och segregationen minskas.

* Bostäder för alla, med en vettig hyra. Kan inte marknaden leverera sådana lägenheter – för de behövs i många tusental – så får det offentliga bygga dem. Så byggdes Sverige upp en gång i tiden, den offentliga sektorn la ut jobb på privata företag. Det går bra att göra det igen.

* Arbetstillfällen för alla, med löner som går att leva på. Och igen, om marknaden inte kan leverera detta så finns det en uppgift i den offentliga sektorn för varje arbetslös. Sätt en ”gubbe” till i varje enhet inom stat och kommun, så är arbetslösheten snart ett minne blott.

Ett sådant 2021 vill jag se, där våra politiska ledare tar dessa steg. Jag tror att ett samhälle där de flesta har det ungefär lika bra, det är det bästa samhället. Både för de fattigare och de rikare. För den som är tillfreds med livet har en betydligt högre tröskel till att börja begå kriminella handlingar än en som tycker att han inte har något att förlora.

Gott nytt år!

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.