Klottravaren del 6: 10-talet – Sydamerika

Rom, den eviga staden, brukar man ju säga. Något som minst av allt är evigt, det är undertecknads minne. Ja, minns definitivt besöket i Rom, men hade dålig koll på att det inföll under 00-talet, och alltså borde varit med i föregående avsnitt av den här lilla serien.
Rom – en fantastisk stad för den historiskt intresserade. På något sätt är alla de berömda antika lämningarna väldigt lättillgängliga jämfört med på många andra platser. Och känslan att stå inför det hyfsat bevarade Colosseum, exempelvis jämfört med en stenhög som Knossos, är enastående.

10-talet handlar, vad gäller resor, om främst två saker: Spanien och Sydamerika. Men faktiskt också ett par andra resor som höjer sig ordentligt över mängden.
I samband med en Taiwanresa besökte vi malaysiska Borneo, och även lilleputtriket Brunei. Borneo är en sån där ö som jag drömmande studerat i kartböckerna hela mitt liv, och det var magiskt att få komma dit. Vattnet i havet utanför Kota Kinabalu är så varmt att det inte kändes när man klev ner i det. Och djungeln vid Sandakan, den gula floden (nedan) med orangutanger, allehanda fåglar samt vilda elefanter var grym!
Dock, note to self, välj inte november-december igen för en resa till Malaysia. Det är regn- och oväderstid, och landningen i Kuala Lumpur med världens luftgropar var inte alls rolig.

Året därpå gick rutten till Dubai, och för den platsen har jag blandade känslor. Ett övermått av rikedom och elegans. Varmt och skönt. Spännande byggnader – inklusive Burg Khalifa, världens högsta byggnad, samt Burg al Arab, världens enligt uppgift enda sjustjärniga hotell. (Nej, vi bodde inte där, vi var inne och åt en löjligt dyr middag.) Men en stelhet och känslomässig kyla och, något man är ovan vid som vit, känslan av att de infödda ser ner på dig. Ett besök räcker.
Irlands västkust är karg och fantastisk. Där var jag och Mickey några dagar och fotot som du ser här till höger är kanske det bästa jag nånsin tagit.


Så, 2013, gjorde vi tågresan genom Europa som – otroligt nog helt av en slump – tog mig till den kanske vackraste plats jag någonsin sett: lilla byn Zermatt i södra Schweiz. Schweiz är svindyrt, det visste vi. Så vi bestämde att åka till en enda plats, Interlaken, nedanför berget Jungfrau, och stanna där hela tiden. Vi hade med Mickey, och Mickeys krav för att följa med var att han skulle få åka snowboard.
OK, Interlaken var molnigt. Berget syntes knappt, och några pister för snowboard fanns det inte så här på sommaren. Well, ett löfte är ett löfte. Var kan man åka snowboard då? frågade vi turistinformationen. “Zermatt.” Så, vi tog ett svindyrt tåg till denna för oss då obekanta ort. Solen tittade fram när tåget närmade sig, och vi såg lite snöpudrade berg, det såg trevligt ut.

Vi kom fram, gick och hittade ett litet hotell och vandrade sedan ut i… byn. Och där, i söder, reser sig en ensam bergstopp… Vi gapade, tittade, gapade. Gick in och åt lunch och jag frågade servitrisen vad det där var för ett berg. Hon tittade på mig som om jag var en idiot, och det var jag ju, och sa: “Det är ju Matterhorn.” Och polletten trillade äntligen ner.
De närmaste två dagarna – medan Mickey åkte snowboard – tillbringade jag och hustrun i princip bara med att sitta och fånstirra på detta alldeles underbara berg.

Så införskaffade vi den lilla lyan på spanska Vita kusten, och därmed har det förstås blivit en del resor till Iberiska halvön. Spanien är… lätt att fästa sig vid. Behagligt klimat, förstås, god mat, överkomliga priser – och fantastiska städer, Vilken arkitektur! Nästan oavsett vilken någorlunda stor spansk stad jag har kommit till så har imponerande byggnadsverk stått som spön i backen.
Från Torrevieja har vi rört oss i allt vidare cirklar och hittills hunnits med att besöka bland annat Granada, Malaga, Valencia, Barcelona, Madrid, Sevilla och Cordoba. Samt Andorra, det lilla landet i Pyrenéerna. Favoritstad? Vet faktiskt inte, har tyckt om dem alla. Men utsikten från Sankt Nikolaus-kyrkan i Granada och valven i moskén i Cordoba sitter kvar djupt i minnet.

Mina resor brukar gå till varmare trakter, men det har blivit en och annan i motsatt riktning, så att säga. Under tre januaridagar besökte vi Island och det var en oerhört spännande upplevelse i gråskalan. Ja, faktiskt, utanför Reykjavik, när vi körde genom det karga sagolandskapet var det inte många färgfläckar som bröt av. Mycket fascinerande.

Så var det då dags att sätta den så kallade pricken över i:et. För att få nöjet att kalla sig globetrotter ska man, enligt statuterna, ha besökt minst fyra kontinenter och ha varit på båda sidor av ekvatorn. Det första kriteriet uppfyllde jag vid det laget redan, men inte det andra. En indonesisk ö söder om Singapore var det närmaste jag hade kommit noll-latituden, men det var liksom inte nog.
Nu gick resan till Peru och Bolivia och huvuddelen av den utspelades uppe i Anderna. Jag fick det jobbigt där uppe, i den tunna luften. Särskilt nattetid och när vi kom upp mot 4000 meters höjd. Jag fick inte luft nog att ligga ner och sova, det var en pärs. Lätt lullig efter tre jobbiga nätter var det bara helt underbart att sjunka ner på sängen på hotellet i La Paz och plötsligt kunna andas. Vad händer? Varför kan jag andas, här uppe på höjden? Air condition!

Men en fantastisk upplevelse var det ändå, och särskilt Machu Picchu, den gamla inka-staden. Det är en av de platser där man måste nypa sig själv i armen för att vara säker på att det inte är en dröm.

Lite små trevliga europeiska resor blev det också de sista åren av 10-talet. Återupplevde Berlin och Paris, och stiftade bekantskap med nya bekanta som Bryssel (jättefin stadskärna), Köln (katedralen), Luxemburg (en gäspning), Valletta på Malta (bättre än jag hade förväntat) och Etna, Europas största aktiva vulkan.
Har jag nämnt Lissabon? När var det? Skulle troligen också varit med i förra avsnittet…
Balkan, eller åtminstone en liten del av det. Dubrovnik i Kroatien – otroligt fint och otroligt dyrt. En sväng ner till natursköna Montenegro. En runda in i Bosnien; Mostar med sin bro och minnesmärken från det hemska inbördeskriget.
Årtiondet, och hela denna lilla serie, avsluta(de)s – och det var verkligen de sista dagarna, vi kom hem på nyårsafton 2019 – med några dagar i Aten. Mitt första besök på det grekiska fastlandet, och en spännande stad. Det kändes overkligt att Akropolis, med de antika templen, faktiskt ligger mitt inne i stan och typ bara ett diskuskast från hotellet.

Drömmar inför framtiden? Så klart, även om det just nu finns frågetecken hur det ska bli med resandet, och allting annat, efter pandemin.
Afrika söder om Sahara står väl högst upp på önskelistan.
Med en annan regim i Peking hade Kina varit otroligt spännande.
Och så, kanske, det ultimata resmålet: Antarktis. Brrr…
Tack för att du varit med på min resa! Hoppas du har fått inspiration att, på ett säkert sätt, ta dig ut och njuta av vårt fantastiska, underbara klot.

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.