Klottravaren del 3: 80-talet – Asien

Sydasien

Indien är svårt. Indien anno 1980 var svårt, och jag misstänker att det skulle vara svårt även idag, 40 år senare. Notera att jag inte skriver ”Indien är ett svårt land.” Och det beror inte på att jag inte tycker om länder, nationer. (Fast det är sant, jag tycker inte om nationer, men det är en annan sak.) Nej, det beror på att Indien nånstans är bortom alla sådana begrepp. Indien är ett myller av människor som försöker hantera sina liv i detta enorma kaos. Åtminstone för en tillfällig besökare känns det som det bara finns en enda regel i Indien, att som bil-, buss- eller rickshawförare passerar du till vänster om mötande trafik.

Taj Mahal, här på omslaget till min roman “Priset” från 2014.

Vi kom till Indien via Helsingfors (hade förvisso varit i Finland tidigare), Ryssland och Sri Lanka. Det var sällsamt, nästan förödande, att lämna 30-gradig januarikyla i Moskva och några timmar senare landa i 30-gradig värme i Sri Lanka. Man blev lite matt.

Sri Lanka är som ett Lätt-Indien. Lite mindre, därför lite mindre kaotiskt, lite mer tillrättalagt, åtminstone på en del platser.

Varför är Indien svårt, då? Fyra saker, i första hand. Magen, myggen, tiggarna och tempot. Det var inte en fråga om ifall vi skulle bli magsjuka, det var en fråga om när och hur många gånger. Myggen… ja, som i alla sydliga länder. Och vi var i det avseendet väl förberedda med en blandning (idag illegal) av repellerande oljor. Tiggarna var jobbiga för att de var så många, det var helt omöjligt att ge till alla och de var en konkret påminnelse om vår orättfärdiga värld. Tempot? En snigel skulle rodna av skam.

Taj Mahal! Oerhört fridfullt och vackert byggnadsverk. En oas. Himalaya! Världens tak. Ett privilegium att få se det.

Yours Truly, med mäktiga Kanchenjunga, världens tredje högsta topp, i bakgrunden.

Vi åkte ”luxury coach” till Nepal. Det var en buss där de hårda sätena satt så nära varandra att en medellång västerlänning tvingades sitta med knäna uppe vid öronen, vilket blir ganska jobbigt efter 15 timmar. Nepal dessutom så pass primitivt att det kändes som en befrielse att komma tillbaka till Indien. Det var där nånstans som vi blev bekanta med en av de klassiska globetrotter-konversationerna: ”Jag kom just från Xxxx. Det var den värsta plats jag har varit med om!” ”Xxxx? Ha! Då skulle du åka till Yyyy. Det var mycket värre!”

Väl tillbaka i Indien kom vi faktiskt ombord på en riktig luxury coach, med både AC och gott om plats. Mitt mellan Agra och vår destination Jaipur kör bussen av vägen och hamnar på sniskan på kanten till ett djupt dike. Men med ett lugn som bara bevisar att detta är vardagsmat kliver alla passagerarna lugnt och stilla ut genom fönstren till säkerhet. Indien…

Östasien

Tre år senare var jag redo att ta mig ännu ett snäpp längre österut i Asien, så långt österut man kan komma faktiskt. Vi tog oss dit med Transsibiriska järnvägen, vilket förstås var en enastående upplevelse. Vi var rustade som riktiga ryssar, med var sin tjock bok och ett par schackspel. Första dagen fanns det sex rätter att välja på i restaurangvagnen. Andra dagen fanns där fem, och så vidare…

Efter fyra dygn hoppade vi av tåget i Irkutsk. Inte spontant, givetvis, det var bestämt i förväg och vår lilla mottagningskommitté stod på perrongen och eskorterade oss till hotellet vid stranden av Bajkalsjön. Går inte för sig att låta ett gäng unga västerlänningar springa vind för våg i landet…

Ungefär där, efter fyra dygn, delar sig järnvägen. En bit går ner genom Mongoliet och vidare till Kina. Den andra, som vi tog, fortsätter österut ända ut till Stilla havet. Där väntade båten oss och tog oss till Japan. Det gick lite för fort i Japan. Skummade Tokyo på två dagar. Dumt. Åkte förbi Fuji men det var fel årstid. Molnigt. Synd.

Kyoto, den gamla huvudstaden, med sina fina tempel. Nara, den ännu äldre huvudstaden. Himeji, med sin Shogun-borg. Hiroshima, med brännskuggan av en människa som förkolnades av atombomben 1945. I någon stad satte vi våra ryggsäckar på järnvägsstationen och traskade iväg nån timme. Naturligtvis stod de kvar när vi kom tillbaka.

Ny båt över till Sydkorea. Ett underbart vackert, bergigt land. Seoul, huvudstaden, med mycket puls. Men behållningen var turen upp till Mount Sorak, bergsmassivet vid gränsen mot Nordkorea. Där kunde man klättra upp ganska smärtfritt på sin egen lilla topp och sitta där och titta ut över världen. Oförglömligt! Och i en liten souvenirbutik, efter en månad av mer eller mindre besynnerlig asiatisk musik, hör jag i högtalarna Joan Jett’s I Love Rock’n’roll. Den låten sitter nära hjärtat sedan dess.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Hong Kong, sista anhalten för mig på resan. Jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad i denna (då) brittiska, kinesiska, internationella plats, med havet, öarna och bergen, med folkmyllret, dubbeldäckarna och Star Ferry. Med den nästan lodräta spårvagnen upp till Victoria Peak. Idag gråter jag över utvecklingen i Hong Kong.

 

 

80-talet innebar för mig inte så mycket i västerled. Nederländerna kunde jag dock lägga till min tally. Under en resa i Storbritannien besöktes Wales, men det är ju inget eget land.

Taiwan

Men det är Taiwan (utom i kinesernas fantasi), och Taiwan blev mitt hem under större del av andra halvan av 80-talet. På mina olika resor dit och därifrån kunde jag pricka av Pakistan, Singapore, Malaysia och Filippinerna.

Jag kom till Taiwan en sen novemberdag. Jag kom via ett par dagar i Hong Kong och bara kände att jag helst velat stanna där. Bussen från flygplatsen släppte av mig nånstans i en smutsig stad. Jag slet med mitt bagage en stund innan jag tog en taxi till studenthemmet International House dit jag ett par månader tidigare skickat brev och bokat rum. Kom dit, in till receptionen och berättade min historia. Nej, de hade inte fått något brev från mig.

Men… där fanns en säng till mig. Jag satte ifrån mig mina saker och tog en dusch. Receptionen berättade att de skulle ha fest samma kväll, och förutom grabbarna/männen som bodde där hade de bjudit in ett antal elever från ett college för flickor i en annan del av staden. Det serverades fantastisk taiwanesisk mat och snart satt jag och konverserade sju söta taiwanesiska flickor. Från den stunden älskade jag Taiwan!

Och, som de säger, to be continued…

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.