Klot-travaren del 2: 70-talet – Europa och Nordamerika

Idag, i min lilla serie Klot-travaren, vill jag berätta lite om de resor jag hade förmånen att göra under 70-talet. Ja, för att vara riktigt exakt så sträcker detta avsnitt sig fram till våren 1981 då jag besökte Mexiko och västra USA.

Men 70-talet började med två resor till europeiska huvudstäder som på olika sätt och under olika tidsperioder har blivit eller varit mitt absoluta favoritresmål. Och liksom i förra avsnittet i serien så är det så att mina foton från den här tiden är i icke-digitala format varför jag mest använder mig av material från senare resor.

Storbritannien

Det var sommaren 1970 som jag för första gången steg in i ett flygplan och lät det ta mig från, om minnet inte sviker, Bulltofta flygplats i Malmö till London Stansted. Flyg har aldrig varit mitt favoritsätt att resa. Jag åker mycket hellre tåg, håller mig helst på marken. Flygets fördel är naturligtvis att det går snabbt att ta sig till en avlägsen plats, när man har begränsad tid.

1970, pop- och rockmusiken var mitt liv och när favoritartisterna vid den tiden var band som Beatles och Kinks, var London det ultimata resmålet. Muggen på bilden köpte jag på plats, och det fanns ingen tvekan hos mig om att jag då befann mig i centrum av universum.

Senare under 70-talet besökte jag London ytterligare två gånger. Den sista gången, 1979, var tillsammans med min dåvarande gitarrist och vi gick på rockklubb varje kväll, bland annat klassiska Marquee i Soho.

Frankrike

Om London då var musikens huvudstad, i konkurrens av New York, så är Paris konstens huvudstad – också i konkurrens av New York. Men när jag första gången besökte den franska huvudstaden hade jag ännu inget begrepp om konst. Det kom senare och då kunde jag njuta i fulla drag av Louvren och den fantastiska arkitekturen.

Mitt andra besök i Paris inföll i form av en skolresa i början av 1974. Och med en grupp ungar i övre tonåren och några lärare som tillämpade den tidens betydligt sorglösare och mer liberala attityd till saker och ting, var det inte minst utbudet i de små spritbutikerna runt hotellet som var föremål för vårt intresse. Det var en sju dagar lång klassfest.

Öarna och tågen

Det dröjde mycket, mycket längre fram i tiden innan jag satte min fot på det spanska fastlandet. Men mitt på 70-talet gjorde jag och kompisar två resor till Mallorca respektive Gran Canaria. Dessa resor är till stor del höljda i alkoholens dimmor och vi dröjer oss inte kvar vid dem.

Det var på 70-talet som InterRail blev extremt populärt bland ungdomar – långt senare har ju även mer mogna personer fått möjlighet att åka på detta sätt. 1977 var det min tur att ge mig ut på tågluffning och liksom resan över Atlanten året därpå gick det i rasande tempo.

På drygt tre veckor avverkade vi Österrike (några timmar i Wien), Rumänien, dåvarande Jugoslavien (några timmar i Belgrad och nu räknar jag det besöket som att jag åkte till Serbien), Italien, Monaco, Frankrike och England.

Rumänien: fattigt, smutsigt, besvärligt att hitta matställen. Ja, det blev inte direkt mitt favoritland. De underbara baden i Svarta havet vid Mamaia dock en stor, tung vikt i plus-skålen. På tåget ut från detta land norpade konduktören åt sig våra dyrbara InterRail-kort och var försvunnen flera timmar. Vi hann bli ordentligt bekymrade innan han dök upp igen. Han viftade med dem i luften och frågade om vi hade amerikanska cigarretter. Det hade vi inte. Vi visade fram en ask inhemskt rökverk, varpå han fnös högljutt och slängde biljetterna till oss.

Venedig, vårt stopp i Italien, var en otrolig upplevelse. Inte en enda bil! Kanaler istället för gator, och broarna, och gondolerna, och tvätten som hängde på balkongerna ovanför vattnet. Oförglömligt.

Amerikanska östkusten

Greyhoundbussen tog oss i, som sagt, neck-break speed från Boston, en runda upp i södra Kanada – Montreal och det makalösa Niagara Falls (bilden) – och ner igen genom centrala USA söderut. Vi såg de mäktiga grottorna i Mammuth Cave, Kentucky, tog oss genom ett antal intetsägande städer ner till mysiga New Orleans och dess French quarters. Där blev det ett besök på en genuin, rökig jazzklubb.

I Florida lugnade vi ner oss och stannade ett antal dagar. Kennedy Space Center, Disney World i Orlando, Miami – en smutsig, tråkig stad – och de tropiska Key-öarna. Sedan gav vi järnet upp längs östkusten tills vi en dag på bussen såg den fantastiska Manhattan skyline framför oss och kunde stiga av bussen i städernas stad, New York.

London har alltså musiken, Paris har konsten – New York har båda. För min del är New York ensam värd lika mycket som alla andra amerikanska städer jag har varit i. Vi strövade runt i Greenwich Village, åkte ut till Frihetsgudinnan, gick igenom Central Park ända upp till dess norra ända, och tangerade därmed gränsen till Harlem, åkte upp i Empire State Building och vi besökte klassiska rockklubben Max´s Kansas City. En magisk vecka.

Tyskland och Polen

Berlin är en annan magisk stad, och jag hade förmånen att få besöka den redan under murens tid, på sent 70-tal. Och kontrasten mellan Öst-Berlin med sina breda, vackra men i princip folktomma avenyer – vi bodde nära Alexanderplats – och Väst-Berlin med sitt gytter av människor var enorm. Ödesmättad är väl ordet för stämningen, så väl skildrad av Lou Reed på sin platta med samma namn som staden.

Besöket i Polen vid samma tid är nästan inte värt att nämna. Vi åkte båt från Ystad till någon liten, gudsförgäten hamn på den polska sidan. Där stannade vi ett par timmar – det var senhöst, gråmulet och jag minns bara att vi stod upp och intog en enkel måltid på något hak som hade bord men inga stolar – och sedan åkte vi hem. Suck.

Amerikanska västkusten

Nu är vi i början av 80-talet, men resan till Mexiko och västra USA tillhör detta avsnitt. Mexiko City, redan då så förorenad av industrier och miljontals små puttrande Folkvagnar att det skrapade i halsen vid varje andetag. På plussidan de imponerande pyramiderna strax utanför staden.

En hemsk 15-timmars bussfärd upp till Texas i sällskap av Montezuma’s revenge, den ökända mexikanska diarrén. Texas välkomnade oss med trevliga staden San Antonio och dess mysiga flodpromenad, innan vi styrde kosan västerut.

Amerika är stort och har en fantastisk natur, inte minst Grand Canyon. Därifrån tog vi oss till Las Vegas. Det bästa med den staden var utan tvekan att vi kunde äta en enorm frukost på något kasino nästan gratis. Gästerna förväntades spendera sina pengar på spel istället, och om man undvek det gick man i princip med vinst. Det gick dock inte att motstå frestelsen att lägga en dollarsedel i världens största enarmade bandit som stod på en trottoar i centrum, och dra i den gigantiska spaken. Ingen vinst.

Vi hade otur med vädret i San Francisco och besöket där gjorde därför inte staden rättvisa. Vi såg magnifika Yosemite national park och sedan blev det några lättsamma soliga dagar i Los Angeles avslappnade förort Venice alldeles intill Stilla oceanen.

Och, som de säger, to be continued…

 

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.