Klot-travaren del 1: 60-talet – Norden

Att tala om resor i en tid som denna är utan tvekan kontroversiellt. Och då menar jag inte enbart de senaste månaderna, då jorden belägrats under Corona-viruset. Jag menar även denna vår tid då vi alltmer uppmärksammar vårt avtryck på miljön och hotet från den globala uppvärmningen.

Ja, bortsett från miljöpåverkan så kan vi nu se ännu en anledning att ingen ska resa någonstans eller åtminstone inte mer än absolut nödvändigt; ju fler som resor, desto mer sprids otäcka virus och farsoter som vi nu ser. Två tunga vikter i mot-skålen. Men för mig, och jag är inte den ende, finns det dock tusen små vikter i för-skålen.

Ett intresse kan bli som ett gift i blodet, brukar vi säga. Och för min del är resandet definitivt så. Av allt jag har gjort i mitt liv – förutom det allra mest basala, nämligen att bli pappa – så är resandet det som gett mig mest tillfredsställelse. Se otrolig natur och fantastiska byggnadsverk, äta spännande mat, träffa människor från andra kulturer. Jag anser att resande slår hål på fördomar, ökar förståelsen mellan människor och grupper. Hur kan du vilja börja krig mot ett land om du har suttit på ett av dess kaféer och njutit?

Min passion för resande är så stark att jag gärna vill, i andan av ovanstående stycke, dela med mig lite grann av de underbara och – ibland – omtumlande upplevelser jag har upplevt. Jag planerar att göra det i sex blogginlägg den närmaste tiden. Du som tycker detta är tramsigt och egotrippat, stäng ner här och gör något som får dig att må bättre. Du som blir intresserad, välkommen att följa med runt klotet!

Skåne – det “nollte” landet

Jag identifierar mig på tre nivåer: som världsmedborgare, som europé och som skåning. Emotionellt, känslomässigt, är jag skåning. Skåne är mitt hemland, även om det inte är ett land i politisk bemärkelse.

Skåne är platt som en pannkaka, heter det ibland. Vet inte var det kommer ifrån – möjligen Nils Holgersson-berättelsen, men alla som bor och varit i Skåne vet att det inte är sant. Stenshuvud, Kåseberga, Kopparhatten, Hovs hallar och Kullaberg (bilden ovan) är några exempel på motsatsen.

Skåne har även sjöar, floder – fast vi kallar dem för åar, djupa skogar och, förstås, slätter. Slätterna runt Eslöv, exempelvis, är betagande i maj månad när du inte kan titta någonstans utan att se minst tre-fyra knallgula rapsfält.

Vi har dessutom städer och byar. Allt ifrån “huvudstaden” Malmö – idag något helt annat än för några decennier sedan, via gamla fina städer som Lund och Ystad, till pittoreska byar som Mölle, Skanör och Skillinge.

Sverige

Jag ska direkt erkänna, Sverige har sällan varit ett primärt resmål för mig. Mina resor har i regel gått söderut, och det finns inget Sverige söder om Skåne. Dock, vid de tillfällen då jag har rest norrut i Sverige har jag haft många fina upplevelser. Och jag har konstigt nog lyckats besöka alla svenska landskap utom Dalarna, Jämtland och Härjedalen.

I lumpen, då vi hade ett antal fria resor, åkte jag och ett par polare så långt det gick, det vill säga till Kiruna. (Detta var förvisso på 70-talet, men ändå.) Kiruna – den tråkigaste stad jag nånsin har varit i, i skarp konkurrens med Memphis, Tennessee. Fjällvärlden har jag tyvärr inte sett mycket av. Kanske nån gång. I detta sammanhang ska också sägas att många av mina resor i Sverige gjordes långt innan den digitala kamerans tid, så jag har inga bra bilder (eller inga alls) från dem.

En av många fina svenska städer ser du på bilden ovan, Linköping. Universitetsstad med ett trevligt centrum med många kaféer och restauranger, och inte minst Stångån som rinner genom staden.

Göteborg och Stockholm, de största svenska städerna, har förstås också sina fina vyer och sitt kulturliv. Höga kusten är magnifik, Vänern mäktig och Gotland med sina raukar en fantastisk naturupplevelse. Detsamma gäller för Vättern kring Jönköping, som exponerar sig föredömligt från E4:n.

Danmark och Norge

Ytterligare två länder hann jag med under det första hela decenniet i mitt liv. Danmark har jag förstås varit i ett stort antal gånger – i princip nån gång varje år. Som skåning är Köpenhamn min huvudstad, ingen annan. Nordens största stad, med ett frikostigt utbud av nästan allting man kan förvänta sig av en stad.

På bilden ovan syns Kronborg, slottet utanför Helsingör. En kort bit väster om Helsingör finns Gilleleje, en mysig badort av bästa slag. Och en bit söderut, längs kusten, ligger det berömda konstmuseet Louisiana.

Kör man ner mot Tyskland/Puttgarden passerar man öarna Falster och Lolland. Kör man istället den längre vägen mot Tyskland/Flensburg kör man över Fyn och förstås Jylland, den största enskilda delen av Danmark. Där tältade vi 1968, på en av småöarna nära tyska gränsen. På motsatt sida av Danmark finns Bornholm, den enda delen av Skåneland som fortfarande tillhör Danmark.

Norge har jag varit i vid två tillfällen, 1969 och 1976. Vad jag minns av landet är storslagen natur i Hardangervidda och mysiga nordliga staden Narvik, dit vi åkte den där gången i lumpen då vi tog oss upp till Norrland.

Och, som de säger, to be continued…

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.