Solen går ner över Hong Kong

Sensommar.

Solen står lite lägre. Regnen är lite tyngre. Fukten dröjer sig kvar lite längre. Kvällarna är allt mörkare.

Mörkret sänker sig också över Hong Kong, där tusentals, ja hundratusentals tappra människor ur olika samhällsklasser går ut på gatorna och skriker ut sin förtvivlan över att snaran sakta men säkert dras åt från Beijing.

Den demokrati som människorna i den forna brittiska kolonin utlovades under 50 år när området lämnades tillbaka till Kina 1997 äts upp, bit för bit, av diktaturen. Trots att mindre än hälften av de 50 åren har gått kan inte den kinesiske ledaren Xi Jin-ping och hans hantlangare hålla tassarna borta från hongkongesernas redan begränsade fri- och rättigheter.

Detta förstår hongkong-borna. De vet att det bara finns ett slut på den väg som stakats ut för dem av övermakten. Det är därför de nu desperat försöker göra sina röster hörda, trots att de vet hur riskabelt, ja livsfarligt det är att störa titanen när den obönhörligt öppnar sin käft för att sluka dem.

I varje demonstrerande folkmassa finns ett antal individer som tar aktionen ett steg längre, ett steg för långt; som börjar använda våld – bränner bilar, förstör butiker, misshandlar människor. Det finns sådana individer också i demonstrationerna i Hong Kong. Vi kan inte vara säkra på att några av dem inte är ”planterade” av Beijing-regimen, för att ge Kina en förevändning att ingripa militärt.

För på andra sidan gränsen, i Shenzhen, utanför den forna kolonin, samlas trupper från den så kallade Folkets befrielsearmé (PLA). Likt augustikvällens mörka skuggor lurar de där, redo att träda in i handlingen.

Och vilket är egentligen alternativet för regimen i Beijing? Finns det en annan väg att gå än att skicka in trupper? Kan de lösa situationen i Hong Kong på något annat sätt än att med brutalt övervåld slå ner protesterna?

Vad skulle hända om Carrie Lam, högsta tjänsteman i Hong Kong, med Xi Jin-pings goda minne beslöt sig för att gå demonstranterna till mötes och tillåta verklig demokrati i området? Skulle inte ekot av detta, av denna framgång för ett uppror, sprida sig över hela Kina? Till Tibet. Till Xinjiang där en miljon muslimer sitter internerade. Till en miljard vanliga kineser. Kanske skulle demokratirörelsen blossa upp överallt i det väldiga landet. Det är en utveckling som Xi Jin-ping och PLA under inga omständigheter kan tillåta, för den skulle utgöra ett allvarligt hot mot deras makt.

Victoria Peak, Hong Kongs mest berömda utsikt. Foto: Anders Lord

Men vilken hänsyn tvingas då Kina ta till vad omvärlden tycker? Faktiskt en hel del, och det är förmodligen enda anledningen till att PLA inte redan har låtit sina stridsvagnar rulla genom Hong Kongs gator.

Hade detta hänt för, säg, fem år sedan så hade protesterna troligen redan varit nerslagna. Men det kinesiska segertåget över världen – såväl ekonomiskt som diplomatiskt – har fått en smula grus i maskineriet på senare tid.

Det har märkts en större medvetenhet bland västländer om att Kina inte längre är ett exotiskt charmtroll med en miljard leende invånare, utan att Kina idag är en supermakt med all den arrogans som tillhör en sådan.

Den kraftigt ökade kinesiska militära närvaron kring de ögrupper i Sydkinesiska sjön vilka flera länder gör anspråk på, skapar oro bland Kinas grannar. Flera länder har aviserat försiktighet vad gäller massinköp av Huawei, den kinesisktillverkade telefonen, för sin offentliga sektor, av rädsla för vilken spyware som finns installerad i telefonerna. Och i Washington sitter Donald Trump, en figur så oberäknelig och lynnig att han säkert ger Xi Jin-ping ett antal sömnlösa nätter. Den amerikanska administrationen har till och med nätt och försiktigt uppgraderat sin relation med Taiwan, önationen på den kinesiska kusten som Kina vill annektera – eller, med förvriden, kinesisk logik, ”återförena.”

Men trots allt detta så är det pengarna som styr världen, och det ska mycket till – en stark vilja och en gemensam linje från USA, EU med flera – för att verkligen ”offra” den gigantiska kinesiska marknaden för några hongkong-bors skull. Eller, för den delen, några taiwanesers.

Och skulle verkligen hongkong-borna kunna känna sig säkrare, skulle risken för en våldsam intervention verkligen vara mindre, om varje demonstrant var en fridsam Gandhi-figur? Ingenting talar för det. Vi vet vad som hände de synnerligen fridsamma demonstranterna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989. Deras strategi av icke-våld hjälpte inte dem. De slaktades urskiljningslöst för 30 år sedan.

Den 30 juni 1997, dagen då Union Jack halades för sista gången i Hong Kong, skrev jag en krönika i tidningen Norra Skåne, Elegi över Hong Kong. Jag avslutade den krönikan med meningen: Så när nu kineserna tar över Hong Kong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipats, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.

Idag känns det som att solen redan har börjat försvinna bortom horisonten.