En lååång och tråååkig text… men viktig!

Jag såg en tecknad bild på Facebook för några dagar sedan. Jag kan inte återge den exakt, men dock dess andemening. Den föreställde ett vägskäl med olika vägskyltar. På tre av dem stod saker som Bättre skola, Rädda miljön och Säkra gator och torg. En och annan vandrare slog in på de tre vägarna. Den fjärde vägen var fullpackad med folk. På den skylten stod det 30 % rabatt hos H&M.

Politiken är tråkig, jobbig och osexig. Den förmår inte engagera människor. Kanske är det för att den känns… för stor. Den känns omöjlig för en liten individ att greppa, det känns omöjligt för en liten individ att påverka någonting. Det är ingen lätt uppgift att informera människor om att politik faktiskt är i princip allting som händer i våra liv; varför mjölken blir dyrare i butiken, varför anställda inom vården ska använda en stor del av sin arbetstid till att fylla i klockslag, varför det skjuts och bränns bilar i våra städer. Det är därför färre personer kommer att läsa denna krönika än om jag hade lagt ut en bild på min hund (om jag hade haft någon).

Och förmodligen allra tråkigast, jobbigast och osexigast av alla frågor som handlar om politik, är de som går in på de olika ideologierna. Nu är vi definitivt nere på en intressenivå i klass med att sitta och titta på när färg torkar, eller när barren trillar av julgranen. Ändå, menar jag, är det ideologierna som är grunden till alla våra åsikter och till alla beslut som fattas som får konsekvenser för oss medborgare. Så, du läsare som ännu är kvar, stanna en liten stund till. Det kan vara värt det!

För att förenkla lite kommer jag att hålla mitt resonemang till de tre klassiska ideologierna: konservatism, liberalism och socialism. Det finns förstås korsningar i all oändlighet av dessa. Väldigt kort, konservatism står för att bevara, liberalism står för frihet och socialism står för jämlikhet.

Alla tre, kan vi påstå, står för trygghet. Konservatismen står för tryggheten i de traditioner som ”alltid” har funnits. Liberalismen står för tryggheten att få tycka och säga vad jag vill – men också att ingen rör de pengar jag har samlat på mig. Socialismen står för tryggheten att veta att jag har mat på bordet också imorgon, oavsett vad som händer.

Vi kan också hävda att alla tre är varandras motsatser – och varandras likheter. Åtminstone i hela Europa brukar konservativa och liberala partier placeras till höger om mitten av den politiska skalan, socialistiska till vänster. I USA, däremot, har ordet liberal en klang av ”vänster” – med amerikanska mått mätt. Konservatismen står, som sagt, för att bevara, men de första mänskliga samhällena, under jägar- och samlartiden, var klart socialistiska. Allt delades mellan medlemmarna i flocken, där fanns ingen privat egendom. I det avseendet är socialismen den mest konservativa ideologin.

Samtidigt, i det samhälle vi har idag i väst – och har haft i tusentals år, är socialismen den ideologi som kräver mest förändringar. Det är den ideologi som mest påtalar behovet av grundläggande reformer (i perioder till och med under benämningen revolution) för att minska klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst.

Vi kan säga att konservatism är naturligt. Förändringar är jobbiga, det är enklare och tryggare att hålla fast vid hur det var förr. Det är tryggt för en nordeuropé att leva i Bullerby-idyllen, där vi vet precis var vi har både Lisa och Olle och Britta, för alla är ungefär likadana. Det vore otänkbart i Bullerbyn att Anna skaffar sig en svart pojkvän, att Olle låter håret växa, tar på sig palestinaschal och börjar demonstrera mot Vietnamkriget/Irakkriget/Jemenkriget – eller, för den delen, miljöförstöringen, att det kommer fram att Lasse, som tagit över alla gårdarna, varje år för över miljonbelopp till konton i Luxemburg och på Cayman-öarna, eller att Lisa och Britta inleder en intim relation med varandra.

Så, om konservatism är naturligt, betyder det då att den är bra? Nja, det är tveksamt. För vad betyder ”naturligt”? Det betyder något som finns i vår natur, något ursprungligt, något som ligger långt ner i hjärnstammen, den primitiva delen av hjärnan som inte har ändrats på en miljon år. Och vad är det som gäller i naturen? Jo, där gäller djungelns lag. Den starkare överlever, den svagare går under.

Konservatismen har förstås sina fördelar, för det är verkligen inte alla förändringar som är av godo. Samhällsförändringar har antingen en politisk eller en ekonomisk anledning. Förändringen görs, av dem som bestämmer, för att det finns en politisk eller ekonomisk övertygelse om att den behövs. Och även om det är vanskligt att generalisera, så är det oftast så att förändringar som görs utifrån en politisk övertygelse är positiva, medan de som görs av ekonomisk övertygelse är negativa – åtminstone för det stora flertalet som påverkas.

Pensioner, semester, kortare arbetsvecka är förändringar som gjordes för att det fanns en vilja hos den politiska majoriteten att genomföra dem. Det var förändringar som var positiva för de flesta medborgare. Ja, vi kan till och med hävda att de senaste årtiondenas skattesänkningar – trots att de ökat klyftorna i samhället – var positiva för en stor del av medborgarna. Också de var politiskt motiverade förändringar.

Men när den privatägda skolan drar ner på personalen för att minska kostnaderna och öka vinsten, då drabbas nästan alla som är berörda av skolan på ett negativt sätt. Eleverna får mindre tid med sina lärare, och återstående personal får det stressigare. Det är en ekomomiskt motiverad förändring. Eller när det kommunägda äldreboendet tvingas avstå från att sätta in så många sommarvikarier som man gjorde tidigare år, för att den penningpåse som tilldelats just det boendet har blivit mindre och budgeten ”måste” hållas, då blir det sämre för både de äldre och för återstående personal. Även detta är en ekonomiskt motiverad förändring.

Naturligtvis går politik och ekonomi in i varandra. Det kommunägda äldreboendet tvingas prioritera budgeten istället för verksamheten eftersom den rådande politiska ideologin har bestämt att offentlig verksamhet numera ska drivas som företag. Och den privatägda skolan – som givetvis måste gå med vinst, den är ju ett företag – finns därför att den rådande politiska ideologin har bestämt att det ska finnas privatägda skolor som finansieras med skattepengar.

“Mot en ljusare framtid.”
Akrylmålning: Anders Lord

Den rådande politiska ideologin, ja. Och jag tror det är svårt att förneka att de senaste trehundra åren eller så, är det liberalismen som varit rådande i hela västvärlden. 1700-talet kallades frihetstiden i Sverige, och de franska filosoferna talade om La Liberté. Frihetsgudinnan står i New Yorks hamn, företagen älskar i allmänhet frihandel och vi tycker alla om att tala om våra fri- och rättigheter.

Liberalismen är ideologiernas svar på målarpalettens gröna färg. Ingen annan färg, och ingen annan ideologi, har så många nyanser. En person som kallar sig liberal kan i princip befinna sig var som helst på det politiska fältet. Där finns en avgrund mellan nyliberalen och socialliberalen.

Liberalismen har styrt, på gott och ont. Vi har den att tacka för industrialiseringen och moderniseringen; förvandlingen av vår vardag från det statiska bondesamhället (en extremform av Bullerbyn) till dagens teknikstyrda, mångfacetterade värld. Den får också stå till svars för kolonisationen – den vite mannens rovdrift på kulturer utrustade med sämre skjutvapen, vilken är grunden till de flesta konflikter vi ser idag i Afrika och Mellanöstern. Vi har utan tvekan liberalismen att tacka för vår politiska demokrati. Å andra sidan har den ett tungt ansvar för miljöförstöringen.

De konservativa skulle aldrig låtit något av detta hända. Helt enkelt för att det var inte så det var från början. De skulle aldrig kommit på idéerna! Det krävdes, och krävs, fritänkande män och kvinnor, individer som utmanar det bestående, för att iscensätta så oerhört omvälvande förändringar som vår värld genomgått sedan renässansens dagar.

Idag är liberalismen på defensiven. Någonstans känns det som den har sig själv att skylla. Typ trehundra års oberuten framgång har fått den att drabbas av fartblindhet. Jag talar om globalismen, främst representerad genom Internet och genom pengarnas förvandling från att vara mynt och sedlar i den enskildes plånbok till att vara ettor och nollor i en dator. Globalismen har växt – följande samma exponentiella kurva som de fattiga ländernas låneskuld – så att länderna, bankerna, företagen och människorna bakom den helt har tappat kontrollen över den. Liberalismen, i sin nuvarande form som nyliberalism, har blivit ett monster, och nu slår de konservativa tillbaka. Och det har hänt under de senaste 40 åren.

Det började i de forna kolonierna – i Afrika och Mellanöstern. Hur såg det ut i exempelvis Iran och Egypten på 60- och 70-talen? Jo, de var länder som ville dit västvärlden var. De ville moderniseras. De ville kasta av sig det medeltida oket som legat på deras axlar. Människorna började tänka som i väst, klä sig som i väst och leva som i väst. Kort sagt, de ville ha frihet!

Men motståndet fanns där hela tiden, som det alltid finns, i alla länder och kulturer, från de konservativa. Från dem som vill ha det som det alltid har varit. Och när förändringens vind började blåsa alltför fort skiftade balansen i samhället. Ayatollan kom, det muslimska brödraskapet kom, talibanerna kom… och under det senaste decenniet har vi sett Isis, den yttersta konsekvensen av konservatism i Mellanöstern.

Nu ser vi att samma sak händer här i Europa. Reaktionen mot nyliberalismen visar sig i land efter land. (En reaktionär är ju en som vill återvända till hur det var förr.) I Sverige organiseras de konservativas marsch först och främst av kristdemokrater och sverigedemokrater, men även i viss mån bland moderater och socialdemokrater. Bullerbyn hägrar när förändringarna känns jobbiga. Europeisk-kristna och islamiska högerkrafter hatar varandra, men i grunden är de likadana. Båda vill återvända till ett fjärran idealsamhälle, som i verkligheten aldrig har funnits, långt från den hotfulla, globala verkligheten vi lever i idag.

Socialismen, då? Den tredje ideologin. Vad kan den göra idag? Begreppet socialism framkallar hos många en bild av kommunistiska diktaturer som före detta Sovjetunionen, som Kina eller Nordkorea. Det är denna bild som demokratiska socialister än idag får slåss mot, oavsett hur långt ifrån ovan nämnda blodbadare deras tankar och ideal befinner sig.

När jag besökte USA kring 1980 och språkade med en av alla de amerikaner vi mötte, en medelålders man, berättade jag att jag jobbade med socialt arbete. Då sa han: ”I’m sure you need a whole lot of that in Sweden, with all your socialism!” Det var alltså hans bild av socialismen: ett demokratiskt land med massor av privata företag, ett land där en typisk chefslön var nästan tio gånger högre än en arbetarlön. Det var också en tid då en chefslön var bara tio gånger högre än en arbetarlön, inte 50-60 gånger högre som den är idag. Nästan lite Bullerby-känsla över det…

Idag talas det om socialism på ett nytt sätt, inte minst i USA. Bernie Sanders och hans anhängare talar mycket om den, och jag kan sätta hur mycket som helst på att de inte drömmer om att förvandla sitt land till ett Kina eller Nordkorea. De drömmer om ett samhälle där skillnaderna mellan rik och fattig är mindre. De inser att det samhället kommer inte att skapas av nyliberaler, för nyliberaler vill ha så lite inblandning av staten som möjligt. Det kommer inte heller att skapas av konservativa, för de har alltför lätt att stå och lyfta på mössan för kung, präst och annan överhet.

Det är snart val till det europeiska parlamentet. Ett val som möts av väldigt ljumt intresse i Sverige. Ett val till en organisation som just nu stretar i stark motvind. EU hotar vår nationella identitet, säger de konservativa. EU är ett högerprojekt, säger socialisterna. Liberalerna är ganska nöjda – men de är som sagt på defensiven.

Jag säger att EU är vad vi gör det till. Ja, idag är det till stor del ett högerprojekt, men om väljarna röstar in en annan majoritet i parlamentet så kan detta ändras. Ett hot mot den nationella identiteten? Kanske det, men jag kan inte se det som något negativt, snarare tvärtom. Är vi inte alla världsmedborgare? För egen del vet jag av erfarenhet att jag kan ha mer gemensamt med en person från andra sidan jordklotet än en från samma by som jag.

EU är, så långt vi kan se, vår gemensamma framtid. Överlåt inte den till någon annan! Fundera över, och bestäm dig för, vilket Europa du vill leva i. Vilket parti, vilken ideologi, stämmer överens med din åsikt? Gå och rösta på det partiet!

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.