15 års måleri

Jag får börja med att be om ursäkt för rubriken, den är vilseledande, faktiskt en lögn. Men ändå inte riktigt.

Om det låter som ett försök att summera någonting – i så fall mina 15 första år som konstnär (återkommer till det) – som om det vore slutet på en era, så är det möjligen sant. Det kan endast framtiden utvisa.

Det är förstås varje konstnärs strävan – tror jag åtminstone, men jag kan ju egentligen inte yttra mig om någon annan konstnär än jag själv – att utveckla sig, att nå högre. Det är min strävan och jag kommer att använda den närmaste tiden till att överväga hur jag bäst ska lyckas med detta.

Konstnär, ja? Är jag en konstnär? Det är en definitionsfråga och en fråga om gränsdragning. Jag kan tänka mig en väldigt lång skala med olika boxar att ticka i, och frågan är då hur många boxar en person behöver kunna ticka i för att få kalla sig konstnär.

Har du någonsin skapat ett konstverk? Ja.

Har du gått någon konstutbildning? Ja.

Har du ställt ut? Ja.

Har du sålt något? Ja.

Har du varit med i någon jurybedömd utställning? Ja.

Är du representerad någonstans? Ja.

Är du med i något konstnärsgille som har formella krav på medlemmarna? Nej.

Kan du leva på din konst? Nej.

Tja, listan kan säkert göras ännu mycket längre, och som sagt vet jag inte var gränsen går för att få kalla sig konstnär. Så fram till någon säger till mig motsatsen, så kallar jag mig för konstnär.

Nog snackat, nu är det målningar som ska visas. Från 15 år, eller egentligen inte. Så här:

2005: Intimacy. Denna akvarell – något som jag sporadiskt sysslat med i det förflutna – känns som början på mitt mer intensiva konstnärskap. Målad i samma stil som jag sedan har målat akryl, och här nånstans känner jag att jag nu är redo att börja måla på riktigt.

Det tog dock drygt ett år, fram till…

 

2007: Majestic Silence. Typ min första akrylmålning, trots det svulstiga namnet en liten oansenlig sak en tvärhand hög. Det var målarkurs och landskap “skulle” man måla. Alltså gjorde jag det.

 

 

 

 

2008: Donna Esmeralda. Mitt första porträtt, och jag kom ganska snabbt på att det är roligare att måla människor än landskap. Människor, och främst kvinnor. Som det står (ungefär) i en biografi om 1800-talskonstnären Gustave Courbet: “Woman … an exemplary object for realism. For to the heterosexual male, no other form is so physically compelling.”

 

 

 

Fram tills detta år finns bara enstaka målningar värda att spara och visa upp. Men därefter har jag varit tvungen att göra val, när jag ska presentera en målning från varje år. Välkommen med på resten av min målarresa fram till nu.

2009: Journey to the Ocean. Landskapen finns fortfarande med, även om de blir färre. De mörka färgerna som fanns redan i Donna Esmeralda blir här riktigt karga.

 

 

2010: Faith. Två porträtt stod ut i min produktion detta år. Det här känns som det mest spännande av dem.

 

 

 

 

 

2011: Intellectual Club. Här gjorde jag min första medvetna stiländring. Bilden här är en i en serie på drygt tio ljusa, sparksmakat målade tavlor. Ändringen har inte bestått, men det här sättet att måla har återkommit då och då.

 

 

2012: Where the Hell Am I Going? Mitt första och enda självporträtt, skapat som specialarbete i måleriutbildningen på Högskolan i Kristianstad. Detta är även en målning, för första gången, med ett budskap.

 

 

 

 

2013: Shades of Yellow. Det är roligt att måla i större format. Liksom föregående års bild mäter denna 100×100 cm. Helt målad i gula nyanser. Hela processen finns dokumenterad i en liten film, med samma namn som tavlan, som finns på YouTube.

 

 

 

 

2014: Origin. Vilket kom först, hönan eller ägget? Jag lägger min röst på ägget. Tänk dig de där sekunderna, eller miljontals åren, före Big Bang. Kan du se formen av en höna skvalpa omkring där i Intigheten? Det kan inte jag. Däremot formen av ett ägg!

 

 

 

 

2015: Harmony. Här återgår jag till det sparsmakade, nu kombinerat med drag av surrealism. Är det på den vägen jag ska fortsätta framöver, tro?

 

 

 

 

 

2016: Icelandia 3. Ja, mycket stark inspiration av resan till Island på vintern detta år. En sorts landskap, också här sparsmakat, och med ett drag av surrealism.

 

 

 

2017: Mountain in Green. Ännu ett landskap, och berget, det ensamma berget, har blivit en av mina favoritformer bredvid trädet och kvinnokroppen.

 

 

 

2018: The Supper. Allt är i betraktarens öga, sägs det. Så jag säger inte mer.

 

 

 

 

 

 

2019: The Blue Streak. Färger och former, svartvitt med en enda tilläggsfärg. Ett spännande koncept. Är det ditåt jag ska vandra framöver?

 

 

 

 

 

Tack, för att du var med på resan.

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.