Ska vi sörja över Liberalerna?

Det var en gång ett politiskt parti som ville förena individuell frihet och socialt ansvarstagande; som förespråkade ett samhälle där blomstrande privat företagsamhet ska kombineras med en stark stat som garanterar att de starka individerna (och deras företag) inte får fritt spelrum, utan ingriper när det behövs för att jämna ut de skillnader som det privata ägandet och företagsamheten oundvikligen skapar.

Detta parti, som de senaste decennierna har verkat under flera olika namn, är idag nästan utraderat. Och frågan är: finns det en anledning att sörja över detta?

Svaret är nej, och ja. Nej, det finns ingen anledning att sörja Liberalerna, före detta Folkpartiet liberalerna, före det Folkpartiet, med den inriktning partiet har idag och har haft de senaste 15-25 åren. Men ja, det finns anledning att sörja partiet som det var en gång – ett borgerligt vänsterparti, en bro mellan högern och vänstern som faktiskt kombinerade det bästa från dem båda.

Illustration: Pixabay.

Per Gahrton, under 60- och 70-talen aktiv i (dåvarande) Folkpartiet, men senare verksam inom Miljöpartiet, citerar i en artikel i Helsingborgs Dagblad den 1 mars i år Folkpartiets klassiske 60-talsledare Bertil Ohlin, som förespråkade ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han fastslog, skriver Gahrton, att ”den sociala liberalismen har alltid varit anhängare av en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom s k krafternas fria spel” och föreslår ett system för andel i vinst.

Bertil Ohlin, och ännu mer så Per Gahrton, var ”vänster” utan att vara socialister. Och aldrig har Folkpartiet/Liberalerna haft ett starkare stöd hos väljarna än under Ohlins ledning på 50-talet.

Partiets ideologiska grund är – eller var åtminstone – socialliberalismen. Som namnet antyder är den en förening mellan socialism och liberalism, och den kan vara en mycket fruktbar sådan. Socialliberalismen undviker smidigt dogmatismen hos både socialismen, som åtminstone i sin klassiska form fördömer privat företagsamhet, och den så kallade manchesterliberalismen – grunden för dagens nyliberalism – som inte ville se någon som helst inblandning av staten i kapitalets verksamhet.

Det brukar heta att socialliberalismen, och dess kanske främste förgrundsgestalt John Stuart Mill, förespråkade utilitarism, det vill säga största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Detsamma skulle förmodligen både socialister och nyliberaler hävda att de förespråkar. Skillnaden är snarast medlen för att nå detta mål. Där lägger sig socialliberalismen mitt emellan de andra; individuell frihet är grundläggande, men det är också socialt ansvar.  Alla ska ha möjlighet att genom egen företagsamhet växa, men staten ska garantera att klyftorna mellan dem med vassa armbågar – eller ett rejält kapital redan vid födseln – och de andra inte blir för stora.

Dagens Liberaler i Sverige verkar ha fullständigt glömt hälften av sin ideologi. De senaste decennierna har de försökt konkurrera om väljarna med nyliberaler och konservativa, genom att spela på deras planhalva. Det är dömt att misslyckas, och vi ser hur partiet krymper i stort sett för varje val.

I sin artikel ställer Per Gahrton frågan om Jan Björklunds och partiledningens beslut tidigare i år att gå in i en uppgörelse med Socialdemokraterna är ett (sista?) försök att återföra partiet in på en väg i riktning mot dess gamla rötter. Som han också uttrycker, kommer valet av en efterträdare till Björklund att visa om januariavtalet bara var ett ”felsteg” på vägen högerut som partiet vandrat under lång tid, eller om det faktiskt finns en vilja att profilera sig som ett borgerligt vänsterparti igen.

Det senare torde vara partiets enda chans att överleva och åter bli en kraft att räkna med. Det finns redan tre partier på högerkanten, det behövs inte ett fjärde.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.