I det stora hela var 2018 ett skitår

Det händer sig vid den här tiden att varje egotrippad person drabbas av ett obetvingeligt behov att, för sig själv och sin mer eller mindre inbillade publik, summera och nedteckna de viktigaste sakerna som har timat sedan han (för det är oftast en han) gjorde det förra gången, vilket torde vara för cirka ett år sedan.

När jag sålunda tittar tillbaka måste jag tyvärr sammanfatta 2018 med den här bilden.

Wasted, av Anders Lord

2018 var inget bra år, om jag ser till händelserna i världen i stort. Det var ännu ett år då demokrati, frihet, empati och kärlek till medmänniskan fick backa, ännu ett år då maktfullkomlighet, förtryck, egoism och främlingsfientlighet flyttade fram sina positioner.

2018 var ett år som dominerades av ledare som Donald Trump (USA), Victor Orbán (Ungern), Recep Erdogan (Turkiet), Xi Jinping (Kina) och Rodrigo Duterte (Filippinerna) – konservativa män vars hela själsliv karakteriseras av ett vi-och-dem-tänkande, män som utan att tveka offrar hur många av schackpjäserna runt omkring sig som helst bara de själva får sitta kvar och fortsätta njuta av maktens sötma.

Vår del av världen sjunker sakta men säkert ner i ett mörker. Ett mörker befolkat av högerextrema muslimer som hatar kristna, och högerextrema kristna som hatar muslimer. De göds av en ständigt ökande skillnad mellan de superrika och oss andra, där ledare smörjda av storfinansen skapat ett tvåtredjedelssamhälle. Ett tvåtredjedelssamhälle med en medelklass vilken med små sockerbitar köpts till att slicka uppåt och sparka neråt. Den mer välbeställda delen av arbetarklassen har tappat all solidaritet med dem som har det sämre. De 90 procenten här nere slåss om smulorna från den rike mannens bord och de rikaste tio procenten där uppe tittar på, belåtet småleende, i visshet om att deras ställning inte är hotad.

 * * *

Världens länder möts på konferenser och diskuterar klimatfrågan. I princip alla är eniga om att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Men hur ska det gå till? På varje konferens enas delegaterna om ett antal steg som ska tas för att försöka nå målet, men för varje konferens flyttas de där stegen fram några år, typiskt till en mandatperiod som man ännu inte behöver ta ansvar för.

Och det är faktiskt inte så svårt att förstå politikernas vånda, och ovilja att komma med konkreta beslut och genomföra dem NU. President Macron i Frankrike har fått känna på vreden och svenska miljöpartister hatas och hotas varje dag på Nätet. Bensinen, den heliga bensinen. Jordklotet må gå under, men rör inte min bensin!

Missförstå mig inte, jag begriper varför det protesteras. För en höjning av bensinpriset måste naturligtvis införas tillsammans med andra åtgärder som gör att landsbygdens befolkning får alternativ till att sätta sig i bilen. Kollektivtrafiken måste byggas ut så den blir tillgänglig för alla, den måste fungera minst 99 dagar av 100, och den måste vara billig, helst gratis.

 * * *

Mörker, mörker, men så klart finns det ljuspunkter. Både i USA och Europa växer en alternativ vänsterrörelse fram. Allt fler människor inser att nyliberalismen som introducerades på 80-talet nu har nått vägs ände. Pendeln är nog mycket nära det yttersta högerläget, nästa år kan mycket väl innebära en sedan länge efterlängtad sväng tillbaka till värden som solidaritet och jämlikhet.

Vad som krävs av denna vänster är att få väljaren att inse, att lösningen på hans problem inte kan levereras av extremhögern, för den går bara de besuttnas ärenden. Vänstern måste möta väljaren där han finns, se hans vardag och presentera en lösning som blir trovärdig för honom. Vänstern måste få väljaren att inse, att det inte är andra fattiga som är problemet, utan de rika.

 * * *

På det personliga planet har det gångna året, som vanligt, varit bättre än för världen i stort. Jag tillhör ju den privilegierade delen av mänskligheten, som är född och bor i ett I-land utan krig och förtryck.

Året har för familjen inneburit flytt, efter 20 år i ett stort hus, till ett lite mindre hus. Den processen, som tog cirka ett halvår, var otroligt jobbig. Jag har aldrig varit så trött! Först nu, tre månader efter inflyttning, börjar vi komma i ordning och jag börjar hämta mig efter putsning för att visa upp gamla huset, spänningen om det ska bli sålt, sedan packning och sortering av alla tiotusentals mer eller mindre onödiga saker vi hade, själva flytthelgen och slutligen städning av gamla huset. Puh!

Och rätt ska vara rätt. Jag brukar inte ge många ruttna lingon – eller någon ädlare produkt heller – för Skånetrafiken. Men peppar peppar och ta i trä, under de drygt tre månader jag pendlat till jobbet sedan vår flytt har tågen bara strulat ordentligt en endaste gång. Hoppas det är en trend som håller i sig!

För en som mig, som inte riktigt förmår uppskatta kylan i Norden, är klimatförändringarna på kort sikt ganska behagliga. Jag njöt av den fantastiska sommaren 2018 men känner samtidigt en oro över vart vi är på väg.

Nyårslöften, ska man ge sådana? Egentligen kan man ge ett löfte vilken dag som helst under året och försöka leva upp till det under 365 dagar – och förmodligen misslyckas. Men jag upprepar mitt från förra nyåret, ett som jag inte riktigt lyckats hålla i år men åtminstone ibland: att vara tålmodig när jag sitter bakom ratten, och inte reta mig på alla väglöss… förlåt, mer långsamtgående objekt med sansade, försiktiga förare som råkar hamna framför min bil.

I övrigt ska jag försöka ta en dag i taget i mitt eget liv, men samtidigt titta framåt i det större perspektivet.

Journey to the Ocean, av Anders Lord

Vi har ett EU-val till våren. En önskan inför det valet är att vänstern för en gångs skull ska sluta tjabba inbördes, och istället gå samman, i hela unionen – varför inte under paraplyet DiEM25?

Europa, och EU, skulle kunna bli ljuset som världen behöver. Vi skulle kunna bli en motvikt till ett reaktionärt och protektionistiskt Trump-USA, ett misstänksamt och intrigerande Ryssland, och ett arrogant och hänsynslöst Kina.

Misslyckas Europa med det, är risken stor att den demokrati och medmänsklighet som vi för blott några år sedan tog för given, snart bara kommer att finnas kvar i minnet som en lycklig parentes i ett kallt universum.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.