Vart i helvete är jag på väg?

Vandringen känns ändlös. Kanske för att det är just det den är.

Ändlös och, stundtals, meningslös.

Fast… i ljuset av förstoringsglaset är det inte själva vandringen som är meningslös, det är sättet på vilket den måste utföras.

Mikael Niemi var något viktigt på spåren när han i sin bok Populärmusik från Vittula liknade laestadianens liv vid en ändlös uppförsbacke. Ett liv där själva smärtan är essensen, är det som ger vandraren status. Försakelsen och askesen är de byggstenar på vilka den rättrogne bygger sin stege till himlen.

Medeltidens flagellanter som piskade sig själva med hullingförsedda järnkedjor var bara den yttersta konsekvensen av det ok som under århundraden, ja årtusenden har lagts på den rättrognes axlar – inte av gud, men av dem som har sagt sig tolka guds ord. Frukta gud! Gå den smala vägen, ty den breda leder till helvetet!

 

Och många är de stackars själar, härbärgade av kroppar, som följt diktaten från prästerna, från mullorna, från de skriftlärde.

Och kampen för att säkra livets nödtorft har oftast varit så svår, så tröttande att den uppslukat all energi hos den gudfruktige. Ingen ork har funnits kvar att sätta sig ner och reflektera över orimligheten i det som har krävts av honom, att ställa de avgörande frågorna, att lägga ihop två och två och göra analysen.

För den som har möjlighet att lyfta blicken, att för någon liten stund lägga ifrån sig oket och räta på sig i sin fulla längd, att lyssna till sin broder från en annan plats på jorden, kommer ganska snart till insikt om att här är något som inte stämmer.

För den som iakttar sin broder från en annan plats på jorden, kan med all önskvärd tydlighet se hur brodern vandrar på en precis lika smal väg, men iakttagaren ser också att den där vägen bär rakt ner till helvetet.

Och om iakttagaren kunnat ta plats i sin broders kropp och själ, och därifrån betrakta sig själv på den smala vägen, skulle han till sin förfäran se att även den vägen, hans egen väg, bär rakt ner till helvetet.

För i sin iver att fjättra människorna, ta absolut kontroll över dem och försäkra sig om deras tionde, har kyrkan – oavsett om den säger sig följa Jesus eller Mohammed – utkristalliserat som sin viktigaste princip att du får inga andra gudar hava jämte mig.

Otron har lyfts upp att bli den yttersta synden, den enda som inte går att förlåta, den som med absolut visshet kommer att skicka syndaren till den eviga pinan.

Och här finns paradoxen. För den som stapplar fram längs den kristne prästens smala väg kommer ofrånkomligen att hamna i muslimernas helvete. Och den som kämpar sig fram längs den muslimske mullans lika smala väg kommer med samma obarmhäriga säkerhet att hamna i de kristnas helvete.

Och då blir ju den naturliga följdfrågan: Om nu alla vägar bär till helvetet – det ena eller det andra – varför inte lika gärna gå den breda, och passa på att ha lite kul på vägen?

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.