…och himlen lystes upp

Hon visste att hon inte kunde gå tillbaka.

Hon visste att allt det som fram tills nu varit hennes liv, det var borta.

 

Hon hade hört talas om striderna under flera månader, först via rapporter på radion, senare från bekanta som kommit tillbaka från stridsområdet. Tillbaka, för striderna var långt från hennes stad… kanske till och med i ett annat land. En grupp slogs mot en annan, men det var ingenting som hade med henne eller hennes närmaste att göra.

Deras liv fortgick som vanligt. Hon steg upp på morgonen, gjorde gröt, väckte de äldsta flickorna, som skulle till skolan, såg till så de åt frukost. Såg till att de såg propra ut i sina uniformer, borstade deras hår och flätade det.

Vid det laget hade hennes man redan gått bort till torget och satt sig på lastbilsflaket, med de andra männen, för att åka ut till fälten och arbeta under dagen. Förut, när hon var yngre, hade hon ibland åkt med ut för att servera mat till männen. Hon visste att lastbilen åkte den slingriga, dammiga vägen förbi det gamla trädet med dess säregna utväxt. ”Det gravida trädet” hade någon av de unga flickorna kallat det.

När Shirin och Samira gått till skolan hade hon tassat in i rummet där pojkarna sov. Hon betraktade deras ansikten, både fridfulla och livfulla – kanske mitt uppe i en spännande dröm – där de låg, huller om buller i sängen. Hon log och kröp försiktigt ner intill dem, kände deras kroppar mot sin, tills de vaknade eller tills den yngsta, i rummet intill, där hon själv och hennes man också sov, vaknade och började ge ljud ifrån sig.

Senare, när Mahmoud och Youssef sprungit över till grannhuset för att leka med sina kusiner, under farfars överinseende, hade hon lagt sin minsta till bröstet. Hon hade egentligen slutat amma henne, men både Fatima och hon själv tyckte om de där stunderna av kravlös närhet.

 

Presidenten i huvudstaden är en despot! sa några av männen som hennes man drack kaffe med på kvällarna. Och någon av kvinnorna kunde berätta om en släkting till henne, som slagits i järn och slängts i en fängelsecell för att han vågat ifrågasätta något som regimen gjort.

Det är banditer som gör uppror mot vår ledare, som folket valt! sa andra. De kommer från andra sidan bergen, och de har stöd från ett annat land, och de vill införa ett barbariskt styre som vi inte har sett till på hundra år. Om de vinner kriget kommer dina döttrar inte att få gå till skolan mer, sa Umm Ahmad. Du kommer att tvingas bära niqab och du får slänga bort alla dina vackra kläder.

 

En sen kväll när barnen somnat hade hon gått ut på gatan framför huset. Dagen hade varit varm och hon njöt av nattens svalka. Hon betraktade husväggen med sina skrovligheter, de ojämna kullerstenarna på gatbeläggningen, husen längre ner på gatan. Allt var så bekant in i minsta detalj att hon skulle kunnat rita av det med förbundna ögon.

Så märkte hon hur himlen lystes upp, svagt, och tillfälligt. Och några sekunder senare kunde hon förnimma ett mullrande ljud i fjärran. Hon märkte hur hennes hjärta smattrade i bröstet, och höll andan – för att lugna ner sig, och för att se om det skulle komma mer. Inget mer hördes, eller syntes, men hon anade en skugga intill sig och vred på huvudet. Det var hennes man som också kommit ut, och hon förstod att han också hört och sett detsamma som hon.

De är långt borta, sa han. De är fortfarande långt borta.

Hon blundade och tänkte på sina barn, vars liv just börjat. Och hon tänkte på barnen i den stad där himlen lysts upp och kanonerna mullrat. De barnen måste vara livrädda nu, tänkte hon.

Han la armen om henne och tog med henne in. De la sig, hon såg konturerna av Fatimas kropp i barnsängen intill deras. Hon slog armarna om sin man och han trängde in i henne med en innerlighet hon inte känt på länge.

De har intagit grannstaden! Umm Ahmad hade andan i halsen när hon kom in genom dörren. De släpade ut män, kvinnor och barn på gatan och dödade dem! Flera hundra människor har flytt!

Hon mötte sin dotters blick. Shirin, den äldsta, satt vid bordet och skrev sina läxor. Hon la ner pennan och sa: Mamma, jag vill inte gå till skolan. Jag vill vara hemma.

Hon gick bort och satte sig bredvid flickan, strök hennes hår bak ena örat, smekte hennes kind. Du måste gå till skolan. Du måste lära dig saker. För kunskap är det enda som kan rädda oss!

Hennes dotter tittade allvarligt på henne en lång stund. Så nickade hon och fattade pennan igen.

 

Soldaterna marscherade längs gatan i en lång rad. Mahmoud och Youssef rusade fram för att titta på deras vapen. Hon tog sina söner i handen och stod med dem i dörröppningen. Alla grannarna stod utanför sina hus. Ingen sa något.

Vi ska beskydda er, sa soldaternas ledare. Var inte oroliga. Så länge vi finns här är ni säkra.

Sedan: Vi behöver sovplatser i era hus. Dela med er av maten till soldaterna. De är här för att skydda er, det är väl det minsta ni kan göra för dem.

Hon hörde av kvinnorna att en av fruarna längre ner på gatan tvingats vara intim med den soldat som sov i hennes hus. Hon vågade inte protestera, och hennes man vågade inte heller protestera.

När ska någon komma in hit? frågade hon sig. När ska någon soldat komma in i vårt hem och tvinga sig på mig, kanske framför mina barns ögon? Hon vågade inte diskutera det med sin man.

 

Så kom den natten när striden om staden inleddes.

Hon hörde ljud, det ena mer fasansfullt än det andra, som hon inte kunde identifiera. Och de var inte svaga muller längre, som de andra nätterna, de var så genomträngande som om de kommit från inne i hennes eget hus.

Hennes man pratade och hon visste att han förklarade vad det var för ljud hon hörde, men hon förstod inte vad han sa, tog inte in det, kunde inte registrera det. Hon rörde sig som längs en bana, varv efter varv, mellan flickornas rum, pojkarnas rum och det egna sovrummet där Fatima låg i sin barnsäng.

När något av barnen rörde sig, gnydde, öppnade ögonen strök hon det över håret, kysste det och sa: Soldaterna är här, de skyddar oss. Sov min älskling.

 

Natten förflöt, på något sätt, och det blev morgon.

Urlakad, utan sömn, gjorde hon mekaniskt vid gröten och, medan hennes man stoiskt gick ut för att åka på lastbilen ut till fälten, väckte flickorna.

De såg, liksom hon, när de tittade ut genom fönstret, att Umm Ahmads hus var borta. En hög av sten, träbjälkar och sönderbrutna gipsplattor var allt som återstod av kvinnans hem.

Mamma… Samira såg bekymrad ut när hon stod i dörröppningen, med skolväskan på ryggen.

Ni är säkra i skolan. Ingen skulle komma på att bomba en skola. Gå nu!

 

Pojkarna fick frukost och gick sedan över gatan för att leka med kusinerna. Hon var ensam hemma med den lilla.

Så kom de igen, ljuden, som hon nu visste var flygplan, flygplan med bomber. Och de där andra ljuden, när bomberna träffade sina mål… eller träffade något annat än sina mål, till exempel en skola.

Fly! Någon ropade längs gatan. De är här inom en timme! Fly!

Vi är säkra här, sa farfar. Vårt hus är stabilt.

Lärarinnan har gått med barnen till det gravida trädet, sa någon.

I full panik samlade hon ihop lite bröd, torkat kött, olja och annat i en väska. Hon satte Fatima i selen och spände den på ryggen. Så gick hon från hemmet, nerför gatan, ut från staden. Hon ville inte titta på den svarta röken som steg från den plats där hon visste att skolan legat. Hon ville inte vända sig om när flygplanen kom tillbaka och släppte sin last över hennes gata. Hon ville inte titta på den sönderbombade vägen ut till fälten.

Hon ville inte ge sig av. Men hon hade inget val.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.