Den blå damens berättelse

Jag var inte beredd när du kom… och ännu mindre när du gick.

Det var november när jag först tittade in i dina ögon, på kaféet där jag jobbade deltid. Du kom in och bara satte dig vid ett bord… du förstod inte att du skulle gå fram till disken och beställa. Eller brydde du dig inte. Kanske hade du inte ens tänkt köpa något när du steg in.

Min kollega, en korrekt, småbitsk fyrabarnsmamma, marscherade slutligen bort till ditt bord och upplyste dig, en smula högdraget, nedlåtande, om att man beställde vid disken. Med blicken fortfarande i din mobiltelefon släntrade du bort och – efter att ha stått där stilla en så lång stund att min kollega redan hade dragit in andan för att, nu synnerligen bitskt, högdraget och nedlåtande, uppmana dig att beställa eller vara vänlig lämna lokalen –  tog i ett enda ögonkast in det begränsade utbudet av småkakor, pajer och baguetter.

”En bit ananaspaj och en kopp kaffe, tack.”

Det var jag som kom ut till bordet med kaffet och pajen. Jag tittade med ett halvt öga på snön som börjat falla utanför, och önskade att jag varit vid Medelhavet, medan jag satte kaffekoppen och fatet med pajen på bordet framför dig. Helt överraskande tittade du upp på mig, våra ögon fick kontakt… och resten av världen försvann.

Jag vet inte om den försvann även för dig. Troligen inte helt, för då hade du väl varit kvar nu. Men delvis, det är jag ändå ganska säker på. För det var inte bara jag som stelnade där, som frusen i en tanke, utan också du. Jag noterade hur du, liksom jag, tappade din balans, skakades om. Men du fann dig före mig:

”Tack, fröken.”

Jag minns inte hur jag lyckades ta mig tillbaka till min plats bakom disken, plötsligt var jag bara där… och ändå var nittionio procent av mitt medvetande kvar hos dig, vägrade att gå därifrån. Fast jag gjorde allt för att tänka på beställningen på femtio pajer som skulle tillverkas under eftermidddagen, eller vad jag skulle ge faster i födelsedagspresent till helgen, eller till och med på snön som fortsatte att falla, så fanns hela mitt inre fokus på din blick, som mött min. Och jag visste att du också satt där borta vid bordet och tänkte på mig. Där fanns en osynlig tråd mellan oss som växte sig starkare för varje ögonblick.

 

Du stod vid bokhandelns skyltfönster i huset intill och väntade när jag lämnade jobbet. Som i ultrarapid tog jag de tolv stegen fram till dig. Din trenchcoat skyddade dig mot vinden och lågorna i dina ögon värmde mig.

”Aldrig förut” sa du med din egendomligt mörkblonda röst.

”Inte jag heller” andades jag.

 

Du berättade att du var i stan tillfälligt, hade hyrt in dig under en månad på ett pensionat. När månaden gått berättade du att du betalat för en månad till. Därefter bodde du hos mig.

Du gjorde research för en bok, sa du. Och jag tänkte, ja, det finns mycket att skriva om i denna stad, med dess långa och brokiga historia.

”Du är en del av denna stad, som jag vill skriva om” sa du, och fick mig att växa, bli betydelsefull. Jag skulle bli en del av din bok, tänkte jag, och log vid tanken. Jag började fundera på hur du skulle beskriva mig, och vilken roll i berättelsen jag skulle få.

 

Vi började snart utforska varandras kroppar. Det kändes ovant, för oss båda. I det, och bara i det, var vi jämlika.

När det var som kallast, i slutet av januari och början av februari, var det som bäst. Jag gick till jobbet, och när jag kom hem fanns du där. Vi värmde varandra i min dragiga lägenhet. Du lagade mat, mest olika sorters soppa, och vi åt den ur rykande tallrikar. Sedan älskade vi, om och om igen.

På helgerna gick vi ut till sjön och tittade på berget. Du hänfördes av det, och jag, som sett det alltsedan jag var liten, lärde mig att verkligen uppskatta det. Och vi sökte skydd från vinden bakom det stora trädet; trädet med sin helt speciella utväxt mitt på stammen. Det havande trädet kallade du det, och vi omfamnade det, bit för bit i en rituell rörelse tills vi kommit ett varv runt det.

 

Det var så plågsamt lätt att vänja sig vid att ha dig där, i min lägenhet, i mitt liv. Det var som om du alltid funnits där, och därför skulle du fortsätta att finnas där för alltid. Det blev inte så.

 

När vårsolen började värma marken, och husen, och människorna, blev du rastlös. Du slutade, gradvis, att engagerat prata om din senaste idé till boken. När jag frågade hur det gick blev du först osäker och lite flackande i blicken, sedan undvikande och därefter irriterad.

Då slutade jag fråga. Jag lagade mat – dina soppor försvann med vintern – och vi åt den under tystnad. Jag tittade på teve, du knappade på din mobiltelefon. Ibland log du medan du knappade, och jag undrade vem du log åt.

Samtidigt kunde du vara lika älskvärd som innan, och lika het och underbar mellan mina lakan. Och ibland kunde du säga saker som: ”Ska vi åka till Italien i sommar? Eller Spanien? Sitta på uteserveringarna vid stranden och dricka kaffe! Stå på hotellbalkongen och se solen gå ner!” Och jag trodde dig, och såg fram emot vår resa.

Eller: ”Vi skulle kunna öppna ett kulturkafé tillsammans. Du fixar käket, jag ordnar intressanta föreläsare. Det kommer att bli dundersuccé!” Och jag kunde se det där kaféet framför mig, med ett myller av engagerade gäster.

 

Så kom du in på kaféet, den där onsdagen i april, strax före stängningsdags. Du hade inte varit där sedan den där första dagen, så därför undrade jag genast varför du kom. I nästa ögonblick märkte jag att du bar på din resväska. Jag stod som förstenad medan min kollega gick fram till ditt bord – till synes helt utan att känna igen dig. Jag hörde, med ett märkligt eko, hur hon informerade dig om att du skulle gå fram till disken och beställa. Jag hörde inte ditt svar men hon kom tillbaka och tittade uttryckslöst på mig:

”Kunden önskar tala med dig.”

Jag tyckte knappt mina ben bar mig när jag förflyttade mig bort till ditt bord, och när jag kom dit bara sjönk jag ner på stolen mitt emot din. Jag insåg att du var på väg bort, att det som jag trott skulle vara för evigt bara varit en parentes i ditt liv.

Du tittade på mig och desperat försökte jag dränka mig i dina sjögräsblå ögon. Så tittade jag på din mun, som kysst min, och kände igen varje linje som fanns på dina läppar.

”Jag måste åka vidare. Jag har fått… ett förslag, ett kontrakt, som låter intressant.”

Jag slöt ögonen, skulle velat sluta öronen också om det gått. Ville inte se mer, inte höra mer. Jag kände hur dina fingrar gled över min kind, rörde nätt vid min örsnibb, torkade bort en tår som tydligen runnit från mitt öga.

 

Jag lutar mig mot trädets trygga stam, känner hur den stora, urgamla kroppen delar med sig av sin helande värme. Och på andra sidan sjön, berget, som en tyst men fast försäkran om att det finns ett längre perspektiv, och jag är en del av det.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.