Varför röstar arbetare på ett högerparti?

En enstaka opinionsmätning ska vi inte stirra oss blinda på, för de växlar snabbt. Men trender som går över ett antal år är mer tillförlitliga. Därför är utvecklingen för Sverigedemokraterna av största intresse, och ger anledning till eftertänksamhet och oro.

Ett parti som har sin grund – för bara ett par decennier sedan! – i våldsamma, rakade nazister med stålskodda kängor, ligger nu ganska stadigt på kring 20 procent av befolkningens sympatier. Och som om den färska historien inte vore nog, så agerar valda företrädare för SD oupphörligen på sätt – i media, på gator och torg – som skulle vara helt otänkbart för en seriös politiker i något annat parti.

Detta parti är just nu, enligt en opinionsmätning, landets största parti bland den grupp i samhället som går under benämningen arbetare, alltså i princip LO-medlemmar. (SD är även största parti bland män, fast män har ju tyvärr alltid varit idioter. Det är vårt genetiska öde.)

Gruppen arbetare är intressant, eftersom det är den stora grupp som traditionellt tillhört det socialdemokratiska partiet. Det är den grupp i samhället som under de senaste 50-60 åren dragit den allra största nyttan av socialdemokratisk fördelningspolitik. Det är den grupp som tjänat på klassisk vänsterpolitik med transfereringar och höga skatter.

Det är den grupp som nu i strid ström går över till ett parti på högerkanten, som – trots billiga utspel om oro för brister i sjukvården – konsekvent motsätter sig skattehöjningar för de rika, skattehöjningar som kunde använts till att stärka den offentliga sektorn. Ett parti som tvärtom istället hakar på moderaternas krav på ännu lägre skatter, och som i princip vid varje omröstning i riksdagen ställer sig på högerpartiernas sida.

Den som är oroad över problemen i vår sjukvård, skola, äldreomsorg, allmänna kommunikationer med mera – och det finns all anledning att vara! – borde vara intresserad av ökade resurser till denna sektor. Och ökade resurser innebär högre skatter eftersom det är skatter som finansierar offentlig verksamhet. Den som tror att vi kan låta bli att höja skatten, eller till och med sänka den, och samtidigt få ökade resurser till sjukvården och skolan, han bör nog tänka en gång till.

Det är gubbar som den här som är arbetarklassens fiender, inte fattiga flyktingar.

Hur ska vi då tolka det faktum att en stor och växande grupp av arbetare överger partiet som står för, eller åtminstone tidigare har stått för, en politik som har betytt ökat välstånd för dem, och går över till ett parti som inte någon gång under sitt arbete i riksdagen stött politiska förslag om utjämning mellan rika och fattiga? Det finns flera sätt att tolka det, och alla är ungefär lika motbjudande.

Är arbetare dumma? Inser de inte sambandet mellan skattepolitik, offentlig service och fördelningspolitik? Nej, jag tror inte att de är dumma.

Är arbetare egoister? (Liksom tjänstemän, chefer och finanshajar.) Har arbetarklassen nu fått det ”alltför bra”, så att den börjat identifiera sig med skikten ovanför i samhället, istället för med dem som nu har det sämst – sjuka, arbetslösa och nyanlända? Ja, jag tror att det är så. Jag hoppas att jag har fel, och jag tar gärna emot argument som skulle kunna tyda på det.

Det är naturligtvis kategorin nyanlända som gör att skon klämmer. Undersökningar tyder på att arbetare är mer negativt inställda till invandrare än vad tjänstemän är. Det finns också en förklaring till detta som åtminstone är delvis rimlig. Invandrare hänvisas oftast till ”enkla” jobb och är därför en större konkurrent till arbetare om dessa jobb än till tjänstemän om mer ”kvalificerade” jobb. Notera gärna mina citationstecken, för de flesta ”enkla” jobb är idag borta från arbetsmarknaden, de flesta yrken kräver idag utbildning. Icke desto mindre är detta en delvis rimlig förklaring.

Det tragiska i sammanhanget är att de arbetare som nu, av rädsla för konkurrens om jobben i sin vardag, eller av rädsla att flyktingmottagandet ”stjäl” resurser från den offentliga sektorn, tar steget högerut till SD inte tänker lite längre. Det tragiska är att de inte inser att medan nyanlända och svenska arbetare slåss om småsmulorna, sitter den rike mannen orubbad i sitt bo, och han blir allt rikare.

Med en politik för jämlikhet hade det inte behövt finnas denna motsättning mellan olika mer eller mindre fattiga grupper. (Det hade för den delen inte behövts något flyktingmottagande heller, för ingen skulle behöva fly från sitt hem.) Men tyvärr är det lättare att slå på den svage, och fjäska för den starke. Det kallas fascism, och det är det som gör situationen, och trenden, så oerhört oroande.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s