Att släcka bränder med bensin

Idag ska jag skriva om… invandring. Eller, egentligen inte. Egentligen ska jag skriva om möten mellan människor, samexistens mellan människor, kommunikation och hänsynstagande mellan människor. Men också om villkor för människor, och lite om könsroller.

Det finns all anledning att skriva den här texten just nu. Med ett lite spektakulärt ordval skulle man kunna säga att det brinner i våra fattiga storstadsområden, och det glöder redan i delar av mindre städer och orter – intervjun, som jag läste igår via Facebook, i den lokala tidningen Norra Skåne med en av polisens ungdomsutredare i Hässleholm är en av många varningsklockor.

Politiker och tyckare på högerkanten har sin analys klar: Det är invandrarnas fel. Allt är invandrarnas fel! Stoppa invandringen – och kasta gärna ut de invandrare som redan finns här; sedan när? – så blir allt bra igen.

All tillgänglig forskning visar att öppna samhällen, där människor av helt olika ursprung och med olika utgångspunkter möts, är de samhällen som utvecklas. Isolerade samhällen, där invånarna bara umgås med varandra och där alla gör som alla alltid har gjort, står stilla – och eftersom omvärlden utvecklas, så står de i praktiken inte ens stilla, de går bakåt. Motsatsen till multikultur är inavel.

Med det sagt är det dock självklart att möten mellan människor med olika bakgrund inte är problemfritt. Om jag kommer och säger till dig att du inte får lov att göra som du alltid har gjort, så blir du irriterad. Det är naturligt. Du kan också bli irriterad om du märker att jag inte gör som du alltid har gjort. Och det är situationer som dessa, som ger upphov till konflikter.

De flesta sådana situationer/möten/konflikter går lätt att lösa. För människor är trots allt flockdjur, vi behöver varandra, och därför är vi oftast någorlunda medgörliga och anpassningsbara. Du låter mig äta kött fast du själv inte skulle göra det. Jag låter dig lyssna på Gråt inga tårar fast jag själv inte skulle göra det.

Sverige och svenskarna är naiva, säger de på högerkanten – i Sverige, och utanför. Vi ”tar in” en massa flyktingar och tror att allting ska ordna sig. Jag menar att det handlar om två olika saker: att ”ta in” människor, och att tro att allting ska ordna sig. Men bara för att snabbt reda ut begreppen, så ”tar” vi inte ”in” mer än cirka 2000 flyktingar om året (från FN:s läger), resten kommer själva som asylsökande och vi tar emot dem och prövar deras sak, eftersom internationella konventioner, som vi har skrivit under, säger att det ska vi göra.

Vi är alla människor, och vi behöver varandra.
Foto: FreeImages.com

Jag tycker det är alldeles självklart att vi ska göra detta. Och det räcker med ett enda litet ord för att motivera denna åsikt: empati. Förmågan att sätta sig in i en annan, främmande människas situation. Om jag tvingats fly hals över huvud från allt som varit mitt liv, då hade jag varit tacksam om någon tagit emot mig och, åtminstone, prövat min sak.

Däremot kan jag hålla med om att det svenska mottagandet av flyktingar lämnar mycket i övrigt att önska. Enligt min uppfattning har de som kommer till Sverige både för lite rättigheter och för lite skyldigheter. Det första, och möjligen största, felet i svenskt mottagande är att nyanlända inte får lov/tvingas lära sig svenska förrän de fått uppehållstillstånd. Språket är den kanske viktigaste ingången i ett samhälle. Eftersom asylprocessen, delvis av nödvändighet, tar tid, tar vi ifrån dessa människor ett, kanske två år av deras liv där de i princip bara sjunker ner i sysslolös hopplöshet. Och det vet nog alla som varit ”mellan jobb”, att ju längre tid detta varar, desto svårare är det att komma igång.

Jag anser också att det är en självklarhet att man som invandrare tar seden dit man kommer. När jag bestämmer mig för att fly(-tta) till ett annat land, då kan jag inte förvänta mig att det landets befolkning ska ändra på sig för att jag har kommit dit. Jag måste vara den som i första hand anpassar mig. Sedan kan jag förstås ha med mig något i mitt bagage som folket i mitt nya land upptäcker vara en bra sak, som tillför deras land något. Detta händer också hela tiden. Men grunden måste vara att den nyanlände anpassar sig.

Det brinner i våra förorter, som sagt. Kanske är det tillfälligt, det vet vi inte ännu. Det är det senaste året eller så, som antalet mord och andra våldsbrott har eskalerat. Innan dess har vi, enligt all statistik, inte haft någon ökning av kriminaliteten i Sverige på lång tid – trots att vi ”alltid” haft vågor av hög invandring. Detta är en indikator på att invandringen inte är huvudproblemet.

Vilka är det som begår brotten? Det är de som är fattiga, marginaliserade, de som lever på samhällets skuggsida med dålig utbildning och hög arbetslöshet. Så har det alltid varit, i alla samhällen. Förutom den ekonomiska brottsligheten, så är det alltid underklassen som begår brotten. Därför vore det självklart att sätta in massiva åtgärder för att minska klyftorna i samhället; öka vuxennärvaron i skolan, använda offentliga resurser till arbetstillfällen – lärlingsjobb, till exempel – för unga arbetslösa. (Här utgör tyvärr fackliga organisationer ibland en bromskloss.) Istället förs det en politik som ökar skillnaderna i samhället mellan de som har mycket och de som inte har något. Hur kan då någon vara förvånad över att det brinner i våra fattiga områden?

Vilka är det som står för brottsligheten? Det är unga män, alltid är det unga män. Vad säger det oss om vad vi måste göra för att stoppa den destruktiva utveckling vi ser idag? Jobba med könsrollerna, skulle jag tro. Istället ser vi på den internationella arenan ett uppsving av uppblåsta macho-dårar i ledande positioner, som Duterte i Filippinerna, ungraren Orban, Vladimir Putin och Donald Trump, för att nämna några.

”We’re putting out fire with gasoline,” sjöng David Bowie i Cat People. Det är just vad alltför många av dagens makthavare gör. Och det kommer aldrig att lyckas. Piska behövs ibland, men moroten måste vara det första alternativet.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s