Minnen från ett spännande skitår

Om du i tider som denna ska skriva en personlig text om vad som har hänt under det gångna året, så tycker jag att det faktiskt är fusk att gå tillbaka och bläddra i gamla tidningar, googla på ”händelser 2016” eller liknande. För om du gör det, så är det ju inte dina minnen du skriver om, utan någon annans, eller snarare summan av en massa människors minnen.

Om du ska skriva en ”neutral” sammanfattning av de ”viktigaste” sakerna som har hänt, ja då kan den metoden vara att föredra. Men inte som här när det ska bli en personlig krönika. För om vi ska vara riktigt ärliga, det som verkligen var viktigt det kommer du faktiskt ihåg, åtminstone en tid till.

På många sätt var 2016 ett skitår. Och nej, jag är definitivt inte den förste att konstatera (eller tycka) det. Jag hade varit betydligt mer originell, stått ut mycket mer om jag hade kallat 2016 ett superår!

Jag tänkte att jag i denna nyårskrönika skulle plocka fram fem saker som jag helt spontant minns från 2016. Och när jag nu gjort det, så tvingas jag konstatera att fyra av dem är negativa. De är dock negativa på extrema olika sätt.

Låt oss börja med Donald Trump. Vi kommer inte undan honom så det är lika bra att få honom överstökad. Med en jargong och ett beteende som skulle få Jimmie Åkesson att sitta som ett frimärke i väggen utmanade han den polerade höken Hillary Clinton och vann över henne – låt vara att han fick färre röster, men har man ett orättvist valsystem så har man. Många var vi väl som in i det allra sista, in på själva valnatten då räknandet pågick, tänkte att nej, det kan ju bara inte hända, det amerikanska folket kan inte välja en sådan drummel till president. Men det kunde de. Och jag får erkänna att jag lite tappade hakan när i princip det första Trump gör när han blivit vald, är att plocka upp telefonluren och ta emot ett samtal från Tsai Ying-wen, president i Taiwan. Och när han har pratat med henne så går han ut på Twitter och berättar att han talat i telefon med presidenten i Taiwan. Och bödlarna i Peking går bananer och skickar ut flygplan och båtar kors och tvärs över hela Kinesiska sjön, och tidningar som går bödlarnas ärenden kräver en omedelbar militärattack mot Taiwan, och idioter i väst som britten Ed Milliband som slickar bödlarna i arslet kallar Trumps twitterpost för oerhört oroande. 1-0 till Trump. Tyvärr lär det resultatet inte stå sig…

På tal om resultat så var 2016 sportsmässigt för mig en enda stor katastrof. Båda mina favoritlag trillade ur högsta serien och ner bland lingonen. Modo i hockey, Villa i fotboll. I ingetdera fallet var det särskilt oväntat, de har balanserat på slak lina de senaste säsongerna. Men det är inte ett dugg roligare för det. Hockeyn kan jag för dåligt, men vad gäller fotboll och inte minst engelsk fotboll, så är den i händerna på storfinansen alltsedan ”reformen” 1990 – i sann nyliberalistisk anda – då Division 1 döptes om till Premier League. Sedan dess har bara en handfull lag lyckats vinna. (Jaaa, jag veeet att lilla Leicester vann i våras och jag är full av beundran över att de lyckades, det var årtusendets bedrift! Men det är undantaget som bekräftar regeln.)

Alldeles i början av året somnade David Bowie in och därmed försvann en av den moderna musikhistoriens mest kreativa och mångsidiga artister. Det var inte alltid lätt att vara Bowie-fan, särskilt inte när den första, underbara rockhalvan av 70-talet tippade över i den andra, förfärliga discohalvan. När jag lyssnade på albumet Young Americans från 1975 trodde jag att jag skulle dö. Hur kan han nedlåta sig till att spela in sånt jävla skit! Mannen som gett oss Space Oddity, Life On Mars, Starman, Rock’n’roll Suicide och Cracked Actor, för att nämna några, går och förvandlas till en simpel disconisse. Men det var hans konstnärliga frihet, och oberäknelighet, och som tur är klättrade han upp ur den där helvetesdalen igen några år senare.

Så måste jag tillbaka till politiken igen. För under året har Sverige blivit ett stängt land, ett snålt och sniket land, ett land, ett folk som är rädda och som barrikaderar sig. Ja, det kom väldigt många flyktingar på hösten 2015. Och ja, det var skit av (flera av) de andra EU-länderna att inte ta emot, för det går förstås inte att Sverige och Tyskland tar hela ansvaret. Men vår generositet har tippat över, likt musiken mitt på 70-talet, och hela samhällsklimatet har blivit till ett sverigedemokraternas paradis – och detta under en så kallat rödgrön regering. Minutiösa kontroller på Kastrup och på tågen i Hyllie, permanenta uppehållstillstånd ersätts av tillfälliga – vilket förstås är förödande för integrationen, asylsökande skickas tillbaka till Afghanistan i samma andetag som etniska svenskar varnas för att åka dit – en del av dem som skickas tillbaka har aldrig ens varit där utan har växt upp i Iran. Nu kommer det inga flyktingar längre, de dör på Medelhavet istället. Och det har gått så långt att inte ens svenska medborgare och deras utländska makar får lov att komma hit om de inte uppfyller orimliga försörjnings- och bostadskrav.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Kallt på Island, och kallt i den svenska politiken.

Ett skitår, som sagt. Men efter fyra negativa saker ska jag i alla fall avsluta med en positiv: mina och familjens resor under året. Flera av mina vänner höjde på ögonbrynen när det visade sig i januari att jag, förhållandevis frivilligt, tänkte åka till Island. Mitt i vintern? Jag? Nåja, det var förvisso min kära hustrus idé (och hon blev nog lika förvånad när jag annonserade att jag tänkte hänga med). Med dottern i sällskap flög vi till Keflavik och kom dit sent på kvällen. Kolsvart förstås, och vi såg inte mycket på bussen till hotellet. Vaknade nästa morgon för att äta frukost, typ vid niotiden – fortfarande kolsvart. Gick ner och åt, och kom tillbaka upp på rummet… och tittar ut genom fönstret. Nu har det blivit ljust, och vi ser hamnen i Reykjavik, och på dess andra sida ett antal spetsiga, snöklädda toppar. Sagolikt, helt sagolikt!

Men det övertrumfas dock, om än kanske knappt, av vår upplevelse senare under året. För på sommaren for vi, hela klanen, på en äventyrsresa av ett slag som jag inte gjort sedan mitten av 80-talet, när vi nu tog oss till de sydamerikanska Anderna. Jag fick problem att sova på den höga höjden, fick ta syrgas och det ena med det andra. Men jag kämpade på, och känslan av att sitta på en sten och titta ut över Machu Picchu, medeltidsbyn och bergen, var värd ALLT. Och så, fram på höstkanten när vi tog en tur ner till Spanien, såg jag till att knipa ännu ett nytt land: Andorra, mitt nummer 49.

Med det önskar jag dig läsare ett gott slut, och ett gott nytt!

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s