Dags för EU-nternationalen

I mitt förra blogginlägg, dagen efter det amerikanska presidentvalet, skrev jag bland annat så här:

I land efter land har vi de senaste decennierna sett hur politiker som, bara för att nämna två, Tony Blair och Göran Persson oblygt skiftat färg från röd till ljusblå. De har i stort sett köpt och accepterat borgerlighetens världsbild – gått med på sänkta skatter, nedmontering av den offentliga sektorn, liten eller obefintlig kontroll av kapitalet. // Och i en värld där det inte går att se skillnad på socialdemokratin och den moderata högern blir många vilsna människor ett lätt byte för extremhögern.

Jag är inte ensam om att komma till denna slutsats, att de etablerade partiernas ivriga rörelse mot mitten, där skillnaderna dem emellan i princip suddats ut, lett till att alltfler människor känner sig marginaliserade och övergivna, och därför söker sig till – i första hand – extrema högerpartier.

Den senaste tiden har jag läst krönikor och intervjuer med ungefär samma tankar från exempelvis Göran Greider och Kajsa ”Ekis” Ekman i Dagens ETC, George Monbiot från brittiska The Guardian och kanadensiska debattören Naomi Klein. Jag tror inte att de har läst min blogg – även om det hade varit synnerligen trevligt att ha dem som läsare – utan detta är något vi alla har kommit fram till oberoende av varandra.

Den fundering jag hade i slutet av mitt inlägg var varför så många av dessa ”övergivna” väljare riktar sin ilska mot svaga grupper och inte mot dem som faktiskt orsakar problemen, de superrika.

Jag tror att jag kanske har en del av svaret: där vänstern har ”fått chansen” att ändra på situationen har de misslyckats.

Ett paradexempel är Syriza i Grekland. Det grekiska folket stod emot lockelserna från fascistiska Gyllene gryning och valde ett vänsteralternativ, och Syriza hade en plan. De skulle förhandla ner sin skuld med EU-ledningen och de stora bankerna. De misslyckades kapitalt, de tvingas nu förvalta en fortsatt åtstramningspolitik och har i stort sett förlorat folkets förtroende.

Det går också att hävda att Venezuela är ett sådant exempel. Hugo Chavez hade stora planer, fantastiska idéer. Men trots oljeintäkterna lyckades han inte förvandla landet till den jämlikhetens ö som han drömde om.

Vad kan vi då dra för slutsats av dessa exempel, och andra som säkert finns? Är slutsatsen att vänsterpolitik är dålig, felaktig, misslyckad, som sådan? Nej, är mitt svar på den frågan.

Slutsatsen är istället att dessa vänsterregimer – Chavez, Syriza med flera – egentligen aldrig fick chansen, eftersom de har varit, just, isolerade röda öar i ett allt mörkblåare hav. Och det är alldeles självklart, att om ett enda land, eller ett par stycken, försöker tämja storfinansen och fördela rikedomarna till folket, så drar sig storfinansen någon annanstans. Kapitalet är internationellt, snabbfotat, lättflyktigt. Ett land som försöker utmana de superrika straffas direkt.

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

EU måste ta ledningen i kampen mot ojämlikheten. Foto: Freeimages.com

Jag är helt övertygad om att en demokratisk vänsterpolitik fortfarande är det enda sättet att uppnå jämlikhet, bli av med fattigdomen – och därmed de flesta krig och flyktingströmmar – och troligen också genomdriva en bättre miljöpolitik. Men ett land klarar inte av detta själv, det krävs samarbete, det krävs organisation. Och jag menar att EU är den naturliga första plattformen för detta.

Det är först och främst i Europa som det finns en demokratisk socialistisk tradition (även om det även finns en sådan i Latinamerika). Vi européer måste ta ledningen i den kampen. Ett enat progressivt EU skulle vara en alltför stor maktfaktor för kapitalet att ignorera. Ett enat progressivt EU skulle också i nästa steg vara en fantastisk källa till inspiration för en demokratisk vänster i USA och på andra håll i världen.

De som kritiserar EU från vänster hävdar att det är omöjligt, att EU:s själva grundvalar och institutioner leder unionen i kapitalistisk, nyliberal riktning. Ja, så är det kanske idag, men det går att ändra. Med en majoritet av progressiva vänsterpartier vid makten i unionen så går det att ändra. Allt annat i jordens historia har ändrats, från tid till tid, naturligtvis är EU inget undantag.

Det är dags för internationalen, och den måste börja här i Europa.

Advertisements

About cosmosaccordingtolongandy

Liksom man kan finna hela kosmos i ett enda riskorn, så finns det inget som är för stort eller för litet för denna blogg. Jag tror på i princip allt - allt som en människa kan framställa i sin fantasi är möjligt. Livet är oändligt - men lev i nuet. Alla tillvaratagna "nu" utgör livets mening.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s