I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Bibeln. Johannes 1:1.
Jag undrar hur Johannes tänkte när han skrev det där – om vi nu rent hypotetiskt accepterar att det var en snubbe vid namn Johannes som skrev det (på sitt språk, förstås, vilket troligen inte var svenska).
Kanske tänkte han att det skulle vara lättare för folk att förstå honom om han skrev på det viset, istället för att skriva som det verkligen var:
Före begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Kanske räknade Johannes kallt med att inte få de där riktigt besvärliga frågorna med sin formulering – frågor som: Men hur var det då före begynnelsen? Hur var det då innan Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud? Troligen räknade han med att inte många av dem som tog del av hans skrift skulle tränga så djupt in i orden; de skulle helt enkelt acceptera vad de läste eller fick uppläst för sig. Det lät ju som en enkel och bra förklaring, en början.
Trots det vet vi ju emellertid att det alltid har funnits något innan något annat fanns, eller tog sin början. Liksom det alltid kommer att finnas något efter något annat, när något annat har tagit slut.
Alltnog.
Ordet, som var hos Gud, och som var Gud, formade sig där i den tidlösa Intigheten. Det formade sig, i en hastighet som skulle gjort förändringen oförnimbar för en betraktare – om där hade funnits någon, till den elliptiska oval som vi skulle kalla ägg.
Ägget. Urformen. Den skepnad i vilken Gud/Ordet/Ägget koncentrerade den ofantliga, omätbara mängd energi som etablerats under Intigheten, som funnits utan att finnas, som anats utan att kunna definieras, som formulerats av Ordet, som… var en förutsättning för dess existens.
Inuti den urform som var Ägget låg energin inkapslad, nu, ögonblicken före begynnelsen, koncentrerad till en täthet som var avståndet, inte mellan noll och oändligheten, utan mellan oändligheten och noll. Och med ofrånkomligheten och tvångsmässigheten – skapade av Ordet självt – hos fabelns skorpion, som mitt ute på floden stinger och förgiftar oxen som ska bära den över vattnet, och därmed orsakar bådas död, stegrades kraften i en exponentiell kurva tills den nådde sin klimax i en förlösande, förtärande explosion.
Ty så älskade Gud tanken på en värld, att Hon sprängde sig själv i ziljontals mikroskopiska fragment vilka slungades ut åt alla håll och uppfyllde Intigheten.
To be continued…
Maybe by You
cosmosaccordingtolongandy 